Med sin popiga lightgoth, nu i konsekvensens namn producerad av Mark Stoermer från The Killers, borde Howling Bells förstås ha slagit igenom för länge sedan. Popkrokar, pukmullrande och en sångerska som kan vara både vänligt vän och fräsande Sioux-lik brukar mer än väl räcka för genombrott hos allmänheten åtminstone i England. Möjligen har bandets australiensiska bakgrund legat dem i fatet, men den ytterligare kommersiella anpassning de gör kan mycket väl väga upp det.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Trogna läsare vet att jag tjatar om Jackie Leven, den skotske barden, överlevaren och historieberättaren, och att det tenderar att bli rätt ofta eftersom han envisas med att ge ut flera skivor om året.

Den här gången är historiernas utgångspunkt de enkla hotell han bor på medan han turnerar Tyskland och Österrike, eller närmare bestämt de konst- och blomsterarrangemang som alltid finns där utan att någon i personalen riktigt kan förklara varför. Det har inspirerat till sedvanligt hjärteknipande, medryckande och stundtals halsbrytande sånger om svininfluensa-yrsel (där givetvis Captain Beefheart dyker upp), om hans döda bror och om Townes. 

Med enbart multiinstrumentalisten Michael Cosgrave som stöd blir arrangemangen en aning skissartade, men sångskrivarhantverket är gediget och Jackie Levens röst är en av de där storartat känsliga intill John Martyns, Nick Lowes och Paddy McAloons.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Jens vem, undrar ungdomar som var för små för att uppleva hur göteborgaren för fem år sedan nådde en sådan succé genom att marinera tidstypisk intellektuell veklingsindie i lika delar Jonathan Richman- och Lloyd Cole-influens. Jens Lekman, svarar vi äldre, och berättar om en antiidol som med pukor och trumpeter – nå, trumpeter i alla fall, och akustiska gitarrer – gav de vilsna skarorna Jakob Hellman-fans ett kortvarigt hopp innan han packade sina väskor för att flytta till andra sidan jordklotet och syssla med annat.

Nu är han tillbaka som om ingenting hänt, först med den här bagatellartade EP:n full av samma gamla ordrika indiepop och senare med ett album. Textmässigt har han till viss del hittat utanför västra Götaland, och även hans pop har internationaliserats med adderade låtasasreggaerytmer, men annars är det mesta sig likt. Särskilt titelspåret med nordiskt stela exotiska rytmer och med Jens Lekmans faktiska gräl med sig själv är upplyftande, trots att influenserna är så tydliga att han lär få betala hälften av eventuella inkomster direkt till Paul Simon.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Bloodshoot/Border
Betyg 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden september 2011)

Vad annat än skitigaste honkytonkröj hade kunnat komma från en 21-årig lantis från en håla i Ohio, som vuxit upp i pappas countrybar och som gjorde tonårsrevolt genom att förkasta tradcountry till förmån för countrypunks som Hank III? 

Från början till slut haglar svordomar och könsord tätt i energiska skrammellåtar med titlar som Jesus Was A Wino och Steve Earle. Men att röja runt med punk- och trailertrashposer klarar vilken degenererad hillbilly som helst. Det som får Lydia Loveless att stå ut är en märkvärdigt stark röst, i Loretta Lynns utsökta tradition och påfallande nära Neko Cases. Det är en röst man gärna hör mer av, med eller utan texter dränkta i whiskey och billigt vin.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Det är omöjligt att inte förvandlas till en blöt fläck av charmen hos Någonting. ”Acid jazz” kallar Pelle Ekerstam, aka A Beautiful Friend, själv sin sång, och det är lika träffsäkert som trendnonchalant. Men det är mer, mycket mer än bara det. Någonting är en liten popälskling som gjorde några av sommarens varmaste dagar fulländande för mig, och kommer att göra hösten lättare för dig. Den behåller en del av crooner-stilsäkerheten från A Beautiful Friends tre år gamla debut, men utan att som då vältra sig i den smokingtraditionen. Dessutom, och här är själva cluen, drar den sig inte för att efter sina varmt vemodiga verser på engelska drämma till med en helt svenskspråkig refräng, och att som kronan på verket anlita vår favorit Jonathan Johansson som refrängsångare. Storslaget, underbart, bedårande (och minst fem ytterligare superlativer).

Om det finns fler höjdpunkter? Åh, jag har lyssnat på skivan i två månader och är inte klar med sammanställningen av dem ännu. Den blandningen av självklar pop och smart soul med extra croonerkrydda som är så exakt i Någontingkännetecknar hela skivan. Hade inte Någonting dominerat så oerhört starkt hade jag gått igång nästan lika intensivt inför till exempel Love Finds A Way. Lägg till det en bagatellartad och obekymrad cover av Robyns Keep the Fire Burning och en duett med Mark Olson från The Jayhawks, resultatet av ett oplanerat möte över ett middagsbord, så står det oerhört tydligt att A Beautiful Friend gjort ett av höstens album.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Så länge det står 1972 på etiketten skiter Blitzen Trapper fortfarande i såväl musikens ursprungsland som genre. Rastlöst hämtar de jordig flerstämmig folkrock från Woodstockdistriktet och lånar postpsychedelia från den amerikanska västkusten. Någon singersongwriterlåt verkar hämtad ur John Prines gömmor och glamboogie snor de rätt av från brittiska Free-förebilder. 

Den stora förändringen hos Blitzen Trapper är den ledighet med vilken de numera integrerar alla de uppenbara influenserna i ett eget självsäkert rock’n’roll-uttryck som tar andan ur lyssnaren. Hårdare band hade gett mycket för Blitzen Trappers riff (men hade avstått den envisa mungiga som avslutar skivans hårdaste stund Street Fighting Sun), Fleet Foxes-följare hade gjort detsamma för deras vokalharmonier och damn near vem som helst hade velat kunna ro den här sortens omedelbara låtar i hamn med sådan självklar genuinitet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Själva vill Philadelphia-bandet gärna lyfta fram hur crazy deras eklektiska hållning till musik är – de gillar både boogie och kraut, både Dylan och Spacemen 3, både salt och sött. Det fanns en tid när sådana korsningar faktiskt var uppseendeväckande, men för den som upplevt musikscenen under 1900-talets sista år är det kanske inte så väldigt sensationellt längre. Och faktum är att enda gångerna War on Drugs hittar fokus, struktur och riktning är när de vid några enstaka tillfällen koncentrerar sig på en genre i taget.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Förra årets mäktiga Buddy Holly-box Not Fade Away, komplett intill absurditetens gräns, påvisade tydligt de tre sidor som fanns i den musik legenden hann spela in under sina bara tre studioaktiva år. Två av de sidorna är enahanda och rent av ointressanta idag, utom ur ett rent historiskt perspektiv. Dels skapade han sin egen rudimentära rock’n’roll enligt de mallar som just för tillfället var populära, och med de signalord som just den månaden innebar möjliga listplaceringar. Dels fungerade han precis som merparten av sin eras musiker som den lokala underhållaren, med uppgift att i en tid långt innan inspelad musiks vida spridning helt enkelt spela egna versioner av aktuella rockhits.

Ingen av dessa sidor har gett några större avtryck på eftervärlden, vare sig Buddy Hollys officiella eftermäle eller i den eviga floden av covers, och de märks knappt heller på det nyligen utgivna hyllningsalbumet Rave On Buddy Holly. Istället ligger allt fokus på Buddy Hollys tredje sida, den som fortfarande lever kvar i all intellektualiserad banal nördpop. 

Det var i den smalare genren av snäll, vemodig och musikaliskt simplistisk underdogpop som Buddy Holly var genuint banbrytande, och det är där hans relevans finns kvar idag. Bland hans tidigare främsta uttolkare märks – eller snarare märks inte, enligt genrens självömkande känsla av att vara evigt förbisedd – Marshall Crenshaw och Wreckless Eric, som båda i sitt eget material försökt upphöja anonymiteten till profil. Därför har det också ofta uppstått en känsla av självmotsägelse när en radda stora starka school bullies och quarterbacks som Mick Jagger, Pearl Jam och Bruce Springsteen medelst Buddy Holly-covers sjunger geekens lovsång.

På Rave On Buddy Holly är ordningen återställd, åtminstone till största delen. Här är det glasögon-ormar som Black Keys och She & Him som ägnar sig åt Crying, Waiting, Hoping eller som betraktar hur Peggy Sue gifter sig med någon annan. Ofta är det utmärkt, och i Nick Lowes och My Morning Jackets fall är det mycket mer än det. Riktigt illa är det bara hos Paul MCartney, som faktiskt äger publishing-rättigheterna till Buddy Hollys katalog och som är den enda på skivan som vill ägna sig åt tradrockande, och hos Lou Reed som bannlyser alla tendenser till originalmelodi. Men liksom flertalet effektiva hyllningsalbum fungerar Rave On Buddy Holly framför allt som en påminnelse om att det är dags att rota fram Buddy Holly-skivorna igen. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Behovet av loj uramerikansk rock’n’roll är konstant, och har den dessutom en groove med briljanta vokalharmonier intill surrande Neil Young-gitarrer och antingen klingande pianon eller feta orglar så är saken avgjort. Det är därför Dawes är den här säsongens Avett Brothers och det är också därför vi alla rusade och köpte Nothing Is Wrong på import flera månader innan den nu äntligen får svensk release.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Efter hans framviskade debut dröjde det fyra år innan uppföljaren äntligen kom för ett år sedan. Avsevärt snabbare gick det sedan, och på Fionn Regans mer inåtvända trea har Irlands stolthet dessutom återvänt till en del av de mer lågmälda uttryck som gjorde debuten till ett litet mästerverk. De elektriska gitarrer som stundtals tyngde förra årets har rensats bort för att ge utrymme åt stilla gitarrplockande och stråkar, och inte minst åt luftigt sorgsna melodier med titelspåret och North Star Lover i spetsen. Det finns alltså ännu en gång anledning att påminna om att Jeff Buckley-fans som inte hittat till Fionn Regan har en stor och viktig upptäckt att göra.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden