David Sandström har aldrig backat för pretentioner, men när han tar sig för att skildra sin generation via referenser till Houellebecq, Plath, Brodsky och John Zorn slår han alla rekord. Särskilt som en man med hans meriter till stora delar väljer att göra det med digitala medel. Men om någon ska ro ett sådant projekt i land är det just David Sandström, och enbart något gitarrundantag utmärker sig mindre positivt.
Så länge han rör sig – anmärkningsvärt ledigt dessutom – i samma marker som David Sylvian, Laurie Anderson och Bowie på arty humör är det inget annat än strålande. När David Sandström med varm och lätt lakonisk stämma sjunger att han har problem finns det alltså anledning att säga emot, åtminstone på det musikaliska planet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Allt mindre hos Anna Ternheim är förutsägbart. På sitt fjärde album The Night Visitor tar hon ett jättesteg i sin utveckling, och skalar av sina sånger till något naknare, starkare och mognare än någonsin. Det har en del med USA – både New York och Nashville – att göra.
Senast vi talades vid var 2008, i samband med att Anna Ternheim släppte sitt förra album Leaving on a Mayday. Det Anna visste om sin framtid då var att hon stod i begrepp att flytta till New York. Det har blivit hennes hem, men är inte det enda.
– Jag lever mycket i resväskan, och trivs ganska bra med det. Jag känner mig hemma där jag är, även om New York har blivit min bas. Samtidigt är Stockholm alltid min hemstad, med dofter man känner igen, minnen och familjen. New York känns bra, men det är klart att det händer att jag frågar mig själv hur länge jag kommer att bli kvar. Just nu har jag inget svar på det.
I samband med flytten stannade Anna Ternheims låtskrivande av och för att få igång det igen använde hon olika typer av utlösare.
– Det kan vara att ge sig ut och springa, och syresätta hjärnan. Det kan vara att gå ut och se andra spela. Eller så kan det vara att köpa en ny gitarr, och låta den vara basen för ett nytt projekt.
Den här gången var det flera faktorer som fick igång det. Den nyinköpta gitarren var en Gibson från sent trettiotal, och på en sådan kan man förstås inte spela vilket strunt som helst. Livebanden var en apart kombination av ökenfunk från Mali (”Har du sett Tinariwen? De ser nästan farliga ut när de går upp på scenen i sina stora slöjor.”) och en improvisationsjazzkonsert med saxofonisten David S Ware i en kompis vardagsrum.
– För mig har musik alltid handlat om att kommunicera, och han kommunicerade inte alls. Jag kände mig fullständigt utanför, men när vi pratade senare förklarade han att han inte spelar för någon annan än sig själv. Han snackade om ”transcendentala tillstånd” och om att han ”hörde Guds röst” medan han spelade.
Den upplevelsen ledde inte till vare sig neoreligiösa grubblerier eller frijazz för Anna Ternheim, men till lärdomarna om friheten som uppstår när man inte behöver bekymra sig om hantverkets teknik.
– När jag spelade in min första skiva kunde jag knappt sjunga. Linus Larsson satt ensam med mig i ett rum för att hjälpa mig att komma förbi en massa låsningar. Jag spelar ganska enkel gitarr – jag är i det närmaste självlärd – och genom att öva på gitarrspelande gör jag mig fri att kunna sluta vara så koncentrerad på det tekniska. När jag spelar live under turnéerna automatiseras grejer – då står man ju aldrig och tänker på hur något ska spelas – men jag ville hitta sätt att kunna bli friare i skapandet även i studion.
En gammal gitarr och udda musik är inte sådant man slentrianmässigt associerar till Anna Ternheim. Men allt mindre i hennes musik handlar om face value, och eventuella gamla fördomar om att hon skulle vara en väluppfostrad medelsvensk singersongwriter fick sig en rejäl törn redan med hennes förra skiva, Leaving on a Mayday. Ändå är hennes utveckling omtumlande när hon nu tagit steget fullt ut och begett sig till Nashville för att spela in The Night Visitor.
– Det var Matt Sweeneys förslag, och det hade egentligen inget med staden att göra. Jag har aldrig haft någon dragning dit alls. Men nu när jag hade blivit trygg i skrivandet suktade jag efter att hamna i någon ny miljö, och de musiker han föreslog att vi skulle spela tillsammans med råkade befinna sig där.
Matt Sweeney kommer ur New Yorks hårdare rockvärld, där han ledde Chavez och senare ingick i Billy Corgans olycksaliga Zwan. Men under större delen av nollnolltalet har han också hängt tätt ihop med Will Oldham, och det är den sidan som kommer fram i hans nära samarbete med Anna Ternheim. Tillsammans med Will Oldham hade Matt Sweeney en gång arbetat ihop med den i vissa kretsar legendariske producenten Dave Ferguson, eller ”Ferg” som Anna Ternheim kallar honom. Dit styrdes alltså kosan.
– Ferg var den enda ur det gamla gänget runt Johnny Cash som fanns kvar också på hans sista American Recordings-skivor. Förutom hans Johnny Cash-inspelningar hade jag fått höra en gammal skiva med ”Cowboy” Jack Clement, hans enda, och det lät så jävla fräscht. Jag älskar den enkelheten och renheten.
”Cowboy” Jack Clement var en av de musiker som dök upp för att delta i inspelningarna, liksom Nashville-bon Will Oldham. Den sistnämndes medverkan ger en fingervisning om soundet på The Night Visitor. Det är inte country i termens traditionella betydelse, det enas vi om. Men den utveckling mot avskalad ödslighet som Anna Ternheim påbörjade på Leaving on a Mayday, då tillsammans med Björn Yttling, fortsätter med oförminskad kraft, samtidigt som hennes berättande singersongwriter-melodier tveklöst är färgade av den amerikanska söderns traditioner.
Bow Your Head är skivans centralpunkt, vacker och suggestiv i sitt stora arrangemang där det nakna och avskalade möter dramatiska stråkar. Och plötsligt kliver en elektrisk gitarr in som kontrast och objuden gäst.
– Haha, den var Matt Sweeneys idé. Jag hade aldrig kommit på att stoppa in en hårddistad gitarr i den miljön, men den är perfekt i det sammanhanget. Så var det i Nashville, saker drog iväg i riktningar som jag inte hade kunnat förutspå.
The Night Visitor (Universal) släpps den 28 oktober.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det är definitivt dags att sortera bort bilden av en väluppfostrad singersongwriter, för Anna Ternheim har helt andra planer. Tillsammans med Matt Sweeney har hon begett sig till Nashville för att spela in med Johnny Cash-veteraner, och Will Oldham är både riktmärke och gäst.
Musiken ångar av värme och luftfuktighet, och Anna Ternheim sjunger bättre än någonsin. I skärningspunkten mellan ljuvaste visa, uråldrigt sydstatshantverk och enstaka elektriska infall är The Night Visitor hennes hittills vackraste och mest dramatiska album.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Såklart måste Belgien få ha sitt eget lilla Johnossi, och med hjälp av Alain Johannes (Queens of the Stone Age) garagerockar Jan Paternoster och Dries Van Dijck stundtals hårdare än sina svenska ekvivalenter. Å andra sidan är de oftast avsevärt mer konventionella – ibland väldigt klichéfyllda – och det gör att de inte når i närheten av sina Stockholmskonkurrenters nivå. Inslag av Glitter Band-trummor och några psykedeliska avslutande minuter lyfter en aning, men inte tillräckligt för att gå över ån.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med tanke på hans meriter under 40 års rockande vore det skandal med något mindre än ett helgjutet album proppat med klockren klassikerrock, och någon skandal tänker inte Nisse Hellberg bjuda på. Han skruvar upp volymen på sina rörförstärkare och räds inga rockknep för att göra den sortens smidiga och nästan löjligt självklara rootsrock som Dave Edmunds och Torsson strävat efter hela sina liv.
Rockabillyn sitter lika exakt, och till exempel Flickan i cement är en av flera bland skivans låtar som kvalar in bland Nisse Hellbergs bästa någonsin, Wilmer X inräknat. Som kronan på verket sällar sig Nisse Hellberg med Tabu Café till den växande skaran etablerade musiker som inser att samhällsklimatet kräver politiska ställningstaganden för humanismen, och det innebär extra plus i min bok.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Första gången jag såg Thomas Cohen var ett par timmar innan en prestigefylld Londonspelning i våras. Av och an vankade han, med nervositeten hanterad genom utpräglad arrogans. Han rättade till den korpsvarta snedluggen och drog oupphörligen i sin smala och lite för korta vinröda kostym, och det var uppenbart att han inte kan vara någon annans son än Nick Caves. När han framåt natten ledde sitt S.C.U.M. upp på scenen gjorde kombinationen frisyrer, kindben och nonchalans att det var lika uppenbart att de andra medlemmarna måste vara avkommor till folk som Andy Bell och Guy Chadwick. Att de är blivande rockstjärnor stod klart innan de spelat en enda ton.
– Mode är ett stort intresse för mig, konstaterar Thomas Cohen när vi talar i telefon ett par månader senare och jag ger honom en komplimang för den där snäva kostymen.
– Jag vill inte vara den sortens popstjärna som tar på mig en scenkostym och sedan har något annat på mig privat, jag är noga med att alltid klä mig på ett sätt som jag kan. Det betyder inte att jag spenderar en massa pengar på kläder, helt enkelt för att jag inte har några pengar. Det kanske kommer att ändras snart, förhoppningsvis, för det är en förmån att kunna arbeta och försörja mig på det som är min livsstil. Men jag gör inte musik med tanken på pengar i bakhuvudet.
När bandet som lånat sin namn från Valerie Solanas feministiska manifest bildades för ett par år sedan var det snarare som en reaktion på hur indiescenen såg ut då.
– Folk var liksom desillusionerade. Vi var 17-18 år och arga och uppgivna på att alla band bara försökte låta som The Libertines och andra trista band, så vi ville ta indiescenen tillbaka från alla medelålders akademiker.
Det dröjde inte länge innan buzzen var igång, och legendariska skivetiketten Mute var snabba att knyta bandet till sig. På gott och ont, menar Thomas Cohen.
– Mute har varit involverade ända sedan början, och betalade för inspelningen av vårt album. Vi känner oss hemma där, eftersom vi gillar en hel del av det som finns på etiketten. Jag tänker att det både är en fördel och en nackdel att det är ett skivbolag som har en lojal egen fanbase. Å ena sidan ger det oss en del gratis, men å andra sidan vill vi inte att folk ska tro att vi är retro bara för att vi omger oss med en massa äldre personer där.
Debutalbumet Again into Eyes som släpptes i veckan drar i en och samma riktning vare sig vi talar om skivans mer 90-talspopiga stunder eller de mer dansanta låtarna, och den riktningen har en hel del att göra med 80-talets mörkare postpunkscen. Och Thomas Cohen har inga invändningar mot goth-stämpeln.
– Äsch. Journalister måste överdriva och förenkla, för att folk ska bli nyfikna och fatta något om vilken riktning musiken har. Det stör mig inte alls. Albumet är ett komplett aktuellt arbete – ett snapshot av S.C.U.M. 2011 – och det är så här vi låter. Låt folk benämna musiken som de vill.
Thomas Cohen refererar gärna till Lou Reed och Leonard Cohen som textförfattarförebilder, och ser gärna att låttexterna ska kunna stå på egna ben.
– Inte så att jag försöker skriva som någon av dem, även om jag respekterar deras arbete oerhört. Och inte heller så att jag planerar att separera mina texter från musiken och publicera dem som poesi. Men jag är ambitiös och lägger ned mycket arbete på mina texter, för det är viktigt att jag och vi i bandet kan stå för dem.
I media har S.C.U.M. stundtals fullständigt överskuggats av paparazzi- och premiärfoton av sin sångare. Med en flickvän som Peaches Geldorf kanske man får tåla sådant?
– Äsch, fnyser Thomas Cohen. Jag inser att folk är nyfikna på dem som tidningarna utser till kändisar. Men sådant är övergående. Musiken är vad jag gör, inte premiärer, och det är vad jag kommer att uppmärksammas för.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med Shout Out Louds på kortare ledighet hade Adam Olenius tid att utveckla samarbetet med Markus Krunegård som hade varit på gång i flera år. Den dynamiska duon som kallar sig Serenades har snabbt blivit oskiljaktiga.
När Nöjesguiden träffar Markus Krunegård och Adam Olenius får vi omedelbart ett prov på hur den dynamiska duon Serenades samarbetar. Hur väljer de ut vilka skiljaktiga samarbetspar vi ska jämföra dem med bland de alternativ som ligger framför oss på bordet? Genom resonemang, argumentation, noggranna gemensamma överväganden, kanske till och med gräl? Nädå.
Markus: Vi tar några var. Jag väljer en först så är det din tur sedan.
Jay-Z & Kanye West
M: De är som vi. Två rakade egon, rätt lika varandra.
Adam: Faktum är att de är den främsta inspirationskällan för Serenades-albumet.
M: Förebilderna behöver ju inte vara hur tydliga som helst. Men Kanye Wests album (My Beautiful Dark Twisted Fantasy, reds.anm.) var den skiva vi lyssnade mest på under inspelningen.
A: Det är första gången vi inte försöker gömma det vi har inspirerats av. Hiphopen har ju snott jättemycket från sjuttiotalets sound, med samplingar av stämsång och sådant, och det är kanske därför folk associerar oss till Fleet Foxes och sådana band.
M: Vi har inte medvetet sjungit amerikansk västkustrock. Vi har bara sjungit, och eftersom det är poppis med stämsång längst fram associerar folk till andra band som har det. Jag var så trött på min egen röst, och när jag sjöng tillsammans med Adam uppstod en tredje röst som varken var min eller hans.
A: Jag tror att Jay-Z och Kanye West har ganska kul tillsammans, precis som vi. Det är det inget fel på. De kan hänga, de kan dricka sprit…
Blues Brothers
M: För deras svarta kostymer. På vår första spelning, med blåsare, stråkar och kör, beslutade vi att vi skulle ha enhetlig svart klädsel. Målet var att inte se ut som Blues Brothers, för de ser ut som valfritt finskt band som försöker vara coola. Vi har gått ifrån det nu, och klär oss själva i färg, sådär som Jay-Z och Kanye West, så att det ska synas att det är vi som är stjärnorna på scenen. Hehe.
A: Det tar ett tag att hitta rätt live.
M: Vi är båda vana vid vårt eget. Det är kul att åter bli förvånad varje gång vi står på scenen tillsammans. Att spela live med Serenades är skitkul, men på ett sätt är det en efterhandskonstruktion. Eftersom det är jag och Adam som har spelat all musik på skivan blir det att försöka få andra musiker att återskapa den på scenen. För mig känns det fortfarande märkligt att höra musiken framföras av tio personer.
Patsy & Edina
M: Ibland kan det vara dåligt, det där att det alltid ska gå så jävla fort. Att göra en skiva är att gå igenom alla steg i en grupputveckling i accelererade former – smekmånad, irritation, samförstånd. Jobbar man ihop så tätt som vi har gjort lär man ju också känna varandras dåliga sidor. Och hade man inte klarat av dem skulle man ha backat – ”hej, vi kan väl vara kompisar bara, och strunta i att jobba ihop”. En bra sak är ju att vi båda har fått våra bekräftelsebehov tillgodosedda, det gör inget om strålkastarljuset faller på den andra.
Men i det ligger väl också en fara, på ett sätt. Att någon av er upptäcker att det är jobbigt att den andra står i vägen för strålkastarljuset?
M: Det är klart att det finns en sådan fara. Vi är båda vana vid att få mest uppmärksamhet. Men jag tror att vi kommer att kunna hantera det bra.
Batman & Robin
M: Dem är vi ganska lika. Vi försöker också vara tuffa, och precis som dem gör vi det utan muskelplattor under kläderna.
A: Men ingen av oss är boss. Vi är kanske Robin, båda två. För övrigt är det inte alls en dum scenkostym, framför det svartklädda bandet. Och med masker blir det total jämlikhet, ingen kan gilla den ena eller den andra mer.
Hur noga är det att ni är jämlikar i Serenades?
A: Det är noga. Om man är i ett band och någon inte håller med kan man resonera och till och med fatta majoritetsbeslut, och kanske prata med trummisen om att det är bra att han håller med mig. Men om vi inte är överens i Serenades är det exakt halva bandet som tycker annorlunda.
M: Därav alla de nattliga sms vi skickar till varandra för att förklara oss och bli sams. A: Vi har gjort allt tillsammans. Om Markus har en idé som jag inte tror på får han två timmar på sig att bevisa att den är rätt, annars ryker den. Vi är båda väldigt idérika.
Det låter som att ni har en lycklig relation.
A: Hehe. Du skulle bara veta vad som pågår under ytan. Fanny och Alexander.
M: Utmaningen nu är att bibehålla det positivt.
——-
Paren som Serenades valde att inte jämföra sig med:
Bert & Ernie
Biffen & Bananen
Big Boi & Andre 3000
Björn & Benny
Chris Lowe & Neil Tennant
Daniel & Henrik Sedin
David Bowie & Bing Crosby
David Letterman & Paul Schaffer
Döskalle & Mästerligt
Filip & Fredrik
Fredrik Reinfeldt & Anders Borg
Gin & Tonic
Hasse & Tage
Helan & Halvan
Ingmar Bergman & Sven Nykvist
Kalle & Hobbe
Mauro & Plura
Ralf & Florian
Rebecca & Fiona
Rob & Raz
Sherlock Holmes & Dr Watson
Simon & Garfunkel
Werner Herzog & Klaus Kinski
Serenades debutalbum Criminal Heaven (Stranded/Universal) finns ute nu, och släpps i resten av världen nästa vår.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Proper/Cosmos
Chansen att Mike Scott skulle samla ihop sig och göra ett nytt bra The Waterboys-album var minimal. Att han skulle tangera nivån på Room To Roam, bandets senaste och förmodat sista strålande skiva för 21 år sedan, var så osannolikt att det inte ens gick att föreställa sig. Men tack vare hans avtalade möten med den irländska nationalskalden W B Yeats lyrik, som Mike Scott varit och nosat på då och då under årtiondena, hittar han rätt. Och med klassisk storslagen The Waterboys-folkpop kompletterad med musikaliska blinkningar åt såväl Brel, Roxy Music (i strålande Song of Wandering Aengus) och till och med upptempopop a la Dexys i – håll i dig nu – hitpotentiella Politics är The Waterboys helt oförhappandes tillbaka på banan rejält.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Självklart måste det komma en motreaktion på Wilcos senaste välbalanserade hantverksmästerverk (The Album), och The Whole Love är en kraftig sådan. Det knastrar, blippar, gnisslar, visslar och skorrar om den ”ljudstuvning” – så vill bandet kalla det – som är Wilcos åttonde album, det första på helt egen etikett.
Ibland ställer det till det, när ballader spårar ur i kakafoni och dissonans, men Jeff Tweedy är alldeles för traditionell för att helt släppa tyglarna. I botten lutar han sig mot gediget låtskrivande, och under lagren av med kastanjettinfall, synthexperiment och distorsionsmoucher finns ett Wilcoalbum med lika starka låtar som någonsin förr.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Disputationer, depressioner och dekorationer – Nöjesguiden går på krogen med ett band som har kommit ut starkare och mer harmoniskt på andra sidan.
–Varför super inte journalister och band tillsammans under intervjuer oftare?
Inte så att vårt samtal är trist där i sofforna i Decibelstudion i juni, men Deportees sångare Peder Stenberg funderar ändå på den inrutade dramaturgin i intervjumötet mellan journalist och artist. Vi har träffats för att lyssna på några nästan färdigmixade spår från Deportees kommande album och för att förbereda en djupare intervju efter sommaren. Sagt och gjort. Två månader senare träffas vi för en wine’n’dine-intervju på krogen för att undersöka om det kommer att ta oss till outforskade områden.
Vid det laget har det hunnit hända en hel del sedan studiobesöket i juni. Skivan har fått ett namn, Islands & Shores, och bandets idéer om skivomslag har kastats ut genom fönstret. Istället för lösa kort med porträtt av okända, tillsammans med ett gemensamt klassfoto (”det blev för mycket I’m from Barcelona”, ler bandets keyboardist Mattias Lidström snett) föreställer omslagsbilden en kvinna i slöja.
– Vi ville ha en bild som samtidigt säger något om 2011 och om Deportees, nickar Anders.
Och Elin Bergs fotografi säger onekligen massor om sin samtid. Men det den säger om Deportees är något nytt, och det är ett starkt ställningstagande, insisterar jag. Peder stretar emot.
– Vi bestämde oss faktiskt för bilden innan de hemska händelserna i Norge, så på det sättet är det inte ett statement. Inte för att vi hade haft några problem med ett statement i den här frågan, men vi tyckte framför allt att det var en vacker kvinna på en vacker bild.
Den som röstar på Sverigedemokraterna håller förmodligen inte med.
– Hehe, flinar Anders Stenberg, som är gitarrist och bror till Peder. Förmodligen inte.
Och i juni pratade ni mycket om att det var dags för Deportees att komma utanför landets gränser, att hitta spelställen där ni inte redan varit fyra gånger. Jag tänker att omslaget kommer att vara mycket kontroversiellt i till exempel USA.
– Det har du förstås rätt i, nickar Peder. Vi har liksom aldrig den typen av strategiska aspekter i tänkandet kring Deportees. Men det hade inte påverkat vårt val, även om vi hade tänkt på det. Det vi sökte var framför allt något ikoniskt, typ Velvet Undergrounds banan eller Primal Screams sol.
Det är också exempel på skivor som definierar banden bakom dem. Essensen av Velvet Underground ryms i deras första album, med Andy Warhols banan på omslaget, på samma sätt som att essensen av Primal Scream och en hel era ryms i omslaget av Screamadelica.
– Det var exakt så vi tänkte, instämmer Peder. Det här är skivan är som vi är.
Nöjesguidens kärlekshistoria med Deportees är gammal och djup. Redan deras första demo för snart tio år sedan fick oss att ringa upp dem för en intervju, och så har det fortsatt. Senast vi pratade, för två år sedan inför Under the Pavement – The Beach, hade Deportees ett inte särskilt uppskattat andraalbum att revanschera sig för, och förutom att Mattias Lidströms bror Jonas hade slutat vara en del av Deportees hade de först fått sparken från skivbolaget och sedan åter signats. De var så taggade att de konsekvent satt framåtlutade under hela vårt samtal.
Efter lysande recensioner, fullsatta turnéer och den självklara P3-guldutmärkelsen som följde är stämningen annorlunda nu. Den är avslappnad, harmonisk. När de i juni spelade upp tre låtar från mixerbordet, med majestätiska A Heart Like Yours in a Time Like This i täten, stod de till exempel blundande och nickade i takt, till synes helt obekymrade om den närvarande skribenten skulle kunna tänkas tycka om musiken.
– För första gången har vi slutat ta för stort ansvar för hur folk eventuellt ska känna av vår musik, nickar Peder. Nu känns det inte viktigt att folk märker just de snygga detaljer som vi är stolta över. Istället för att som förut vara ett band som var måna om att folk skulle förstå är vi numera ett band som är övertygade om att folk förstår.
– Vi kan lita på låtarna den här gången, instämmer Anders, och vi har varit följsamma med dem och tillåtit det som låten kräver. Låtarna är så starka att vi har kunnat leka med arrangemangen och pröva oss fram på ett ganska respektlöst sätt.
Medan mezerätterna bärs in i våg efter våg – nästan enbart vegetariska eller med fisk och skaldjur eftersom bara någon i bandet äter kött – och vi får nya flaskor och glas fnissar vi lite åt det förutsägbara i att ett band vill lyfta upp sitt kommande album.
– Hur skulle det låta annars, skrattar Peder och lutar sig tillbaka i soffan. ”Jo, det är väl ett okej album, bättre än de flestas, men det var på vårt förra album vi la ner vår själ”?
Till skillnad från många andra i samma situation låter alla fyra medlemmarna passionerade när de beskriver skivan. Och det är inte enbart alkoholen som talar, redan när vi pratade om saken i juni var Peder övertygad om storheten i den skiva de nästan hade färdig.
– Man brukar säga att konflikter är bra, resonerade han då. Men i arbetet med den här skivan har vi varit mer överens än någonsin. Min erfarenhet är att konflikter ofta leder till kompromisser. ”Okej, du vill ha det så här och jag vill tvärtom. Då lägger vi oss någonstans mitt emellan”. Den här gången har vi varit överens, och det har inneburit att vi har kunnat dra i nya riktningar.
Senare den eftermiddagen dök Måns Lundberg upp i Decibelstudion. Han är skivans basist och producent och så nära bandets femte medlem man kan komma.
– Det som är unikt här är att vi har varit så överens hela tiden. Det har inte varit några särskilda konflikter, och inga kompromisser. Det har gjort att vi tubbat varandra att våga pröva nya saker.
Peder slår triumferade ut med armarna.
– Du ser! Och vi har inte synkat våra svar som brottslingar inför polisförhör. Det är helt fantastiskt att vi oberoende av varandra lyfter fram samma saker.
Thomas Hedlund har blivit en av Sveriges och snart världens mest eftersökta trummisar. Efter att Deportees spelat förband till Phoenix 2004 hyrde fransmännen prompt in honom, och sedan dess har han turnerat med dem så gott som konstant. Nu står internationella storheter på kö, och här hemma hörs han till exempel bakom Adam Tensta. På samma sätt använder Anders tiden utanför Deportees till att spela med till exempel Lykke Li. Men Lykke Lis mäktiga vokalinsats i A New Name to Go By på Deportees kommande skiva vill de helst inte tala om.
– Jag vet inte, är det något särskilt med det, undrar Anders retoriskt, och Peder är inne på samma spår.
– Lykke Li är grym men vi vill inte att det ska bli ett säljargument för skivan. Vi ska försöka vara så tysta som möjligt med det. Anders spelade in hennes sång under hennes turné, under usla omständigheter.
Utöver den sortens gästspel, tar medlemmarna med sig lärdomar från sina erfarenheter med andra artister?
– Ett band som Phoenix har alltid arbetat annorlunda än Deportees, menar Thomas. De konstruerar sin musik en del i taget, medan vi har alltid varit mer organiska. Men nu har vi prövat, åtminstone lite, att arbeta på ett sätt som liknar deras.
Förutom de omfattande engagemangen har Thomas en växande familj, och även Peder är pappa. Han har dessutom fortsatt på den akademiska banan. I våras doktorerade han i etnologi vid Umeå Universitet.
– Det tog lite för lång tid, eftersom jag behövde tid för musiken hela tiden, men nu är det klart.
Hans avhandling heter Den allvarsamma leken: Om World of Warcraft och läckaget och behandlar virtuella identiteter. Peder ler snett när han berättar om hur det har gått att kombinera avancerade akademiska studier med livet som sångare i ett av Sveriges största band.
– Eh. Man kan väl säga att de var lite sura på mig på institutionen ibland. Men jag tycker ändå att de visade stort tålamod.
Den långsamma akademiska processen berodde inte enbart på att han var upptagen med Deportees. Under perioder har Peder mått rejält psykiskt dåligt. Medan han berättar om sitt sammanbrott, om den ångest som förlamade honom så fullständigt (”det var ingen depression, jag gjorde två olika tester där jag scorade lågt på depression men skyhögt på ångest”), lyssnar resten av Deportees uppmärksamt och avbryter inte. Hur reagerade de när deras sångare, vän och, i Anders fall, bror mådde så dåligt?
– Det var väldigt jobbigt ibland, suckar Mattias.
– Det handlade ju framför allt om en mycket nära vän som mådde väldigt dåligt, det var det som gjorde ont, instämmer Thomas. Samtidigt hände det andra saker i mitt liv, som gjorde det till den värsta perioden i mitt liv.
Anders tar en djup klunk öl och berättar.
– Det fanns tillfällen när vi verkligen trodde att det inte fanns någon fortsättning. När Peder låg i fosterställning på golvet och inte var kontaktbar tio minuter innan vi skulle stå på scen. Alternativet att lyfta upp honom, ge honom ett par örfilar och säga åt honom att skärpa sig fanns ju inte. Det var några gånger när vi var på väg att bara packa ihop och åka hem igen.
Så småningom började Peder hitta tillbaka till fastare mentala marker.
– Jag började inse att jag förmodligen inte skulle dö just den kvällen. Att det skulle bli ett gig i alla fall.
Thomas fortsätter.
– Och när vi kom tillbaka till varandra blev bandet ännu viktigare.
Nu mår han bättre, och mörkret har han förvandlat till en tillgång för bandet.
– Det finns flera extradimensioner på den här skivan, resonerar Peder. Den viktigaste tycker jag är att ett mörker har tillförts, som en följd av att min mentala oskuld blev tagen. Det finns massor av band som många gillar men ingen älskar, som inte är någon persons absoluta favoritband, och ett sådant band vill vi inte vara. Det finns människor som älskar den förra skivan, och utan att ta ifrån dem deras känsla tycker jag att vi först nu gör musik som har förutsättningarna att väcka de starkaste känslorna.
Den 26 oktober släpps äntligen Deportees Islands & Shores (Stranded/Universal). Innan dess kommer åtminstone ett par singlar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden