I recension efter recension har undertecknat anmodat Sveriges genom tiderna bästa soulsångare att släppa sin slitna beigemålade schlager- och krogshowssarg och återvända till den innerliga soulrock han fortfarande inte mött sin svenskspråkige överman inom. Men nej, han har inte lyssnat. Istället har han envisats med att år efter år ägna sin mäktiga röst åt dumheter och banalt Bert Karlsson-nonsens.

Därför blir glädjen desto större när han inleder Break the Spell med två utmärkta gammelsoulnummer. Back to Where We Started From sjunger han över ett inspirerat Stax-blås, och med en fet bubblande orgel i botten verkar han äntligen äntligen ha hittat en lustfylld inspiration och en integritet som matchar hans röst. Han kommer förstås inte riktigt så djupt som till den dalmas-soul där han startade solokarriären för 40 år sedan, men det börjar åtminstone dra åt Rod Stewarts sena och orättvist hånade coveralbum When We Were the New Boys.

Men sedan sviker modet, när han kommer att tänka på att hans försörjning under decennier bestått i att bussa pensionärer från Bengtsfors till käcka krogshower ihop med Lennie Norman. Så han börjar fåna sig med svällande balladsuffléer och dålig nattklubbsjazz för barntillåtna krogmatinéer. De tillkämpade 80-talssyntetiska diskoförsöken med överentusiastiska bakgrundssångare som blivit över från schlagerfestivalen skulle ratats till och med på den samtida cheesy nattklubben Alexandra. Att placera Björn Skifs röst på sådana låtråvaror är som att hälla utsökt tryffel över hot dogs med icke angiven kötthalt och högst tveksamt bäst-före-datum.

Tänk om Björn Skifs haft modet att fullfölja den intention som får honom att glöda så i skivans inledning. Då hade han äntligen brutit sin smörförbannelse som albumtiteln sannolikt åsyftar. Men när han istället viker ner sig så här fullständigt får vi nog anta att han för evigt är förlorad till lekprogram i TV och roliga-timmen-shower. Förbannat trist är det.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Operaskolning som barn, en kompromisslös vilja att ständigt förändras, anarkistiska kulturinfluenser och scenskräck hanterad genom våldsam utlevelse. För 22-åriga Zola Jesus har det inneburit mängder av skivsläpp och turneér med Fever Ray och The xx. Och om en månad kommer hennes första riktigt bra album.

–Min röst är inte normal. Jag tror att det beror på att jag sjunger med hela kroppen. Då blir det hög volym, som många har konstaterat, men det blir också kraft. 

Nej, Zola Jesus röst är inte normal. Men så började också hennes operaskolning redan när Nika Roza Danilova, som Zola Jesus egentligen heter, var sju år gammal. Som tioåring uppträdde hon första gången i en operauppsättning. Nu innebär det att trevande skribenter felaktigt liknar henne vid allt från Siouxsie Sioux via Nina Hagen och Kate Bush till Elizabeth Frazer.

– Det gör inte så mycket. Om folk som inte hör skillnad på röster och uttryck vill jämföra mig med andra starka kvinnor är det kanske till och med smickrande.

Det kan till och med vara svårt att jämföra Zola Jesus med henne själv. Hon är 22 år och lika otålig och nyfiken som mångsidig i sin talang. Den som har följt henne över två tidigare album och högar av EP-släpp vet att upprepning inte är något hon är intresserad av. På hennes kommande album Conatus hörs helt nya riktningar och uttryck. 

– Conatus är latin för framåtrörelse.* Jag tycker att det är utmanande att dekonstruera allt man kan och vet och gör. Att göra nytt kräver mycket mer, och det gör skapandet till en väldigt personlig process. Min musik bryter samman titt som tätt. Det är i de sammanbrotten som nya idéer föds, även om det ofta också är väldigt smärtsamt. Det är så jag vill ha det.

Det innebär att Zola Jesus väljer bort idéer och låtar enbart för att de bygger på element som är för välkända för henne. Dessutom måste skivan vara en sammanhängande helhet.

– Jag spelade in runt 40 andra låtar, som av olika anledningar inte kom med på skivan. En del höll inte, en del höll visserligen, men passade inte in i sammanhanget.

Det betyder dock inte att vi aldrig får chansen att höra de ytterligare låtarna.

– Jag lyssnade faktiskt igenom dem häromdagen. Bland det bortvalda fanns det en massa bra. Både sådant som känns färdigt och sådant man kan arbeta vidare med.

Conatus kanske viktigaste nyhet är det omfattande användandet av akustiska instrument, och då framför allt stråkar. 

– Det har hänt några gånger att jag har haft en demo, och bytt ut syntar mot till exempel riktiga stråkar i studion. Förr hade jag inte råd med det utan var tvungen att låta syntarna finnas där istället för andra instrument. Jag kände ingen som spelade stråkinstrument. Men nu kunde jag släppa fram alla mina idéer om hur stråkinstrument skulle kunna bidra till stämningarna i min musik.

Hon har kallats witch house, goth och ännu värre invektiv. Men i Zola Jesus mörka och dramatiska melodier, med avancerade melodistrukturer över elektroniska rytmer finns också något annat. Där finns en värme och en tröst. 

– Sådan är jag – dualistisk. Jag är varm, tröstande och empatisk. Jag bryr mig. Men samtidigt har jag en distanserande sida, under perioder känner jag mig fullständigt alienerad. Det där med goth var vad några ville höra hos mitt andra album. Men det är inte jag.

Samma obekväma synsätt har Zola Jesus på sina kulturella influenser.

– Jag är väldigt inspirerad av situationismen som rörelse och idé. Jag tycker om det ologiska, det odefinierade, det spontana och ogenomtänkta. Jag gillar när man inte vet vad som kommer att hända. Det är väl därför jag tycker så mycket om band som Throbbing Gristle.

Det är något som märks tydligt på scenen, där Zola Jesus är så långt ifrån en stillastående primadonna man kan komma. 

– Om jag skulle stå stilla skulle jag fatta att jag stod på scenen, och då skulle jag drabbas av svår scenskräck. Genom att röra mig mycket, att följa mina infall och att leva med musiken, glömmer jag mig och mina rädslor. 

*Enligt den holländske 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza innebär begreppet Conatus en inneboende benägenhet att fortsätta existera och, visst, i någon mån utöka sig själv, snarare än ”framåtrörelse”. Men vi fattar poängen och ser fram emot slutet av september när Conatus (Souterrain Transmissions/Cosmos) släpps.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Som de flesta band som tar ner garden och kastar egenkonstruerade begränsningar överbord hamnar Deportees snett ibland, så på Islands & Shores finns ett anonymt midtempospår. Det är priset man får betala för att ge sig ut på oupptrampad mark, för att våga ta risker, för att våga orsaka sensationer. På övriga nio låtar riskerar nämligen Deportees allt, och där hamnar de rätt. Jävligt rätt, för att ta till lämpliga kraftuttryck.

Den countrysoul som de ägnade sig åt i början blev efterhand allt mindre country, och nu har de lagt även souletiketten till handlingarna till förmån för egen storslagen pop. Rymden hos Echo & The Bunnymen, våghalsigheten hos Radiohead och – för att hitta en parallell till Peder Stenbergs vibrato i det luftiga palatset A Heart Like Yours (In A Time Like This) som är skivans absolut största stund – Feargal Sharkeys korta period i Assembly ger ledtrådar till var Deportees befinner sig 2011.

Och eftersom oron som terapeuter och psykologer utifrån textfragment kan känna kring Peder Stenbergs hälsa gäller passerade stadier återstår bara att glädjas över vart livet har fört dem.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Dubbelrecension med Magazine No Thysell)

Nu när den yttersta dagen är här och vartenda band och artister som någonsin spelat in en skiva återuppstått för att försöka ta sig igenom nålsögat borde väl inte ännu ett comebackalbum av Gary Numan vara något att yvas över, eller knappt ens återföreningen av postpunkens första och bästa band Magazine? Men se, det är det, eftersom båda är alldeles utmärkta. Gary Numan må skifta i grått numera, men hans hårdelektroniska dystropirock – så avgörande för bland andra Nine Inch Nails existens – har skärpa och mörker som förr.

På samma sätt är ett halverat Magazine, utan Barry Adamson och salig John McGeoch, överraskande ofta på nivå med fornstora dar. Rent strålande blir det när Howard Devoto, 59, i Hello Mister Curtis tippar på hatten till sina unga fans Ian Curtis och Kurt Cobain och förklarar varför han inte kommer att följa deras exempel, men att han ”hope I die before I get really old”.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Någon ny Been Caught Stealing finns inte här. Men Perry Farrell är lika obehagligt charmerande diabolisk som han brukade vara, och Dave Navarro har aldrig varit så här innovativ i sitt gitarrspel. Lägg till det tillskottet av en smart artrockare från Brooklyn, i form av TV on the Radios David Sitek, så förklarar det hur ett återförenat Jane’s Addiction faktiskt har åstadkommit ett album nästan lika starkt som under deras storhetstid för knappa 15 år sedan.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Jeffrey Lewis tecknar sina sånger med tjocka streck och stor grovkornighet. Bristen på finess i hans naivism gör att de psykedeliska ambitioner han stundtals har faller platt – där han siktar på Syd Barrett associerar vi till Carl-Johan De Geer. Det hade nu inte varit fy skam, visserligen, men Jeffrey Lewis saknar nyanser och udd även från den (ofrivillige) referensens bilder och musicerande. Samma sak är det med Modern Lovers-ambitionerna som skjuter bredvid målet genom att kännas utstuderade och till och med långrandiga. Någon pladdrig talking blues funkar bättre, men det är bara tröstpris.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Anti-/Cosmos
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2011)

Som producent åt folk som Allen Toussaint, Solomon Burke och Elvis Costello är Joe Henry överskattad. I sådana sammanhang anstränger han sig så hårt för att vara genuin och tidlös att han blir en träig museiintendent och tappar svänget. Som soloartist är han bekvämare i sina autencitetsambitioner, där han trampar omkring i rökiga och alkohol-dimmiga jazzklubbsmiljöer. Med Marc Ribots gitarr som övertydlig förebildskoppling intill demonstrativt svajigt piano och skrovliga Hemmingwayreferenser kan skivbolaget kalla det ”Lounge Noir” hur mycket de vill, det är omöjligt att inte genomskåda Tom Waits-plagiaten. Som sådana är de dock strålande.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

El Turista kallade sig Josh Rouse efter att ha hittat kärleken, flyttat till Spanien och börjat spela charter-cha-cha. Nu har han integrerat sitt nya hemlands intryck i sitt eget, och därmed lyfter de lokala rytmerna Josh Rouses oantastligt melodiska popsånger ytterligare en nivå. Någon storögd sightseeing-tur behöver han förstås göra för att inte stagnera, till 1920-talsetstetik snarare än till en ny geografisk plats den här gången, och även om det inte är hans eller skivans avgörande ögonblick förtar det å andra sidan inte heller något av storheten i hans popsnille.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I en värld av extrem utveckling är Will Oldham en välkommen motkraft. Långsamt och obevekligt fortsätter han fylla album efter album (och drösvis med spridda inspelningar) med tröga rurala akustiska visor som blir alltmer traditionalistiska för varje utgåva. Förändringen i övrigt består i ständigt nya samarbetspartners, här framför allt en muterad änglaröst från Angel Olsen, ständigt nya överrumplande textrader (”As boys, we fucked each other”) och den fortsatt sänkta ljudvolymen som gör att delar av skivan knappt är möjliga att uppfatta.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Ansatsen har funnits där förut, men det är först med den lätta stråkförstärkta soulpopen på We Were Heading for the Sun som Pelle Ekerstam hittar den rätta vägen till sin röst och sina låtar.

Relationen mellan Pelle Ekerstam och Nöjesguiden har varit sval genom åren. När han släppte sitt första album, med americanabandet Yukon AK 2003, gillade vi visserligen både hans röst och hans sånger, men klichékulisser av pedal steel, fiol och banjo ställde sig i vägen för bådadera. Fem år senare hade Pelle Ekerstam bytt namn och riktning, men som A Beautiful Friend led han fortfarande av samma problem. De stora stråkarrangemangen och de klapprande kastanjetterna i hans crooner-excesser skymde återigen låtar och röst.

– Med Yukon AK hade jag just börjat sjunga och skriva låtar och samtidigt blivit förälskad i country. Alla attribut fanns där, både instrument och countryteman i texterna, och det blev på något sätt det viktigaste. Det var samma sak med A Beautiful Friends första album – jag älskade Divine Comedy och soundet blev på något sätt viktigare än låtarna. Den har sina höjdpunkter men jag är ändå inte helt nöjd med den plattan. Jag lyssnade på den några gånger efter vi mastrat, men sedan har jag faktiskt aldrig lyssnat på den igen. Det gäller i och för sig det mesta jag spelat in, efter mastringen är det färdiglyssnat och tid att se framåt.

Med We Were Heading for the Sun är det annorlunda. Värmen i Pelle Ekerstams röst är intensiv, och även om arrangemang och instrumentering åter är mycket noggrant avvägda – och alldeles utsökt så – står de aldrig i vägen för låtarnas styrka. Istället förstärker de dem. 

– Jag har blivit vän med mitt låtskrivande. En massa tabun som jag hade förr finns inte kvar längre. Ta en låt som Love Finds A Way till exempel, en så soulig basgång hade jag aldrig släppt igenom för tre år sedan. 

Den sortens soulkänsla är påtaglig på hela skivan, och de högfrekventa stråkarna för tankarna till klassiska Philadelphia-inspelningar. Men från början var stråkarna mest till för att Pelle skulle få sällskap. 

– Jag hade spelat solo under en period och ruttnade på att vara ensam på scen. Så jag prövade att spela tillsammans med Stockholm Strings ett par gånger, och det var fantastiskt. Alltså skrev jag stråkarrangemang för tolv låtar, både nya och gamla, så att de skulle fungera för stråkkvartett, gitarr och sång. Fyra av dem kom med på skivan, till exempel Love Keeps You Waiting där Tityo körar. 

Allra starkast på A Beautiful Friends nya album är Någonting, med ett sound Pelle beskriver som acid jazz-anstruket – ”typ souligt, utan att man riktigt kommer fram”. Liksom resten av skivan är låten engelskspråkig, utom i refrängen där Jonathan Johansson gästar. På svenska.

– Jag har velat pröva att göra något på svenska, men jag tycker att det är svårt. Jag har så höga krav på mig själv, och respekten för det svenska språket är stor. Så jag tänkte att jag skulle börja åtminstone med en refräng på svenska. Men till vad? Det landade i att jag ville göra något som i r’n’b, där en annan röst kommer in och bryter genom att sjunga refrängen. Då tänkte jag på Jonathan Johansson, som är en så fantastisk sångare och som har sin karaktäristiska skånska, och vi prövade. 

Mark Olson från The Jayhawks är en annan av skivans gäster, och historien om hur han kom att sjunga duett på Soul to Body är så osannolik att den måste vara sann. 

– Vi träffades av en slump. Min bror hade fyllt år, och vi skulle ha en familjemiddag för att fira honom med min fästmö och mina föräldrar. Så ringde en kompis som är gitarrbyggare och frågade om han fick ta med sig en bekant på besök från USA. Jag förklarade att vi skulle ha en stillsam familjemiddag, och det var just vad hans bekanta önskade sig. Så kliver Mark Olson – en av mina stora förebilder – in i lägenheten. Efter en mycket trevlig kväll bytte vi mejladresser, och när jag hade skrivit en ny låt mejlade jag och frågade om han ville vara med på den. Men jag hade inte så höga förväntningar, du vet, ”jag har inget bolag och vet inte vad som skulle kunna hända med låten”. Men han svarade helt enkelt att ”let’s do it, man”. 

På sin MySpace-sida har A Beautiful Friend lagt upp en serie enkla hemmainspelade covers, och en av dem blev så bra att den kom med på skivan.
– Jag skulle spela på en kompis bröllop, och de önskade sig Robyns Keep the Fire Burning. Och medan jag förberedde den upptäckte jag att det var kul att pröva att arrangera om låtar. Så jag bestämde mig att göra om några gamla låtar och se hur det blev – allt från Cure och Howard Jones I’d Like to Get to Know You Well till Samantha Fox – och eftersom det fortfarande var ett gediget låtskrivande på åttiotalet höll låtarna i avskalade arrangemang. Robynlåten på skivan är den första av tio tagningar hemma i min lägenhet, den blev så bra att jag inte brydde mig om att försöka göra den i studion sedan.

Det är ingen vågad gissning att påstå att A Beautiful Friend har gjort en av höstens mest omtalade album. Det anar nog Pelle Ekerstam också. 

– Precis som de flesta musiker läser jag förstås recensioner och hoppas bli uppskattad. Jag är en människa och därför en sucker för bekräftelse. Men det blir ju så att det är den negativa recensionen bland tio positiva som man tar åt sig av och kommer ihåg. Och den här gången känner jag mig trygg, så det ska bli kul att läsa vad andra tycker. 

We Were Heading for the Sun (Polecat/Sony) finns ute nu.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden