Den som uppskattar kortväxta dansande baklängestalare bland tunga röda draperier och skrikande Erasurehead-bebisar kommer att omfamna även David Lynchs musik. För musikaliskt är han minst lika apart som i sina filmer, och den här osaliga 90-talsröran är inte avsedd att klappa medhårs. Hans mörka techno, Suicide-punk ihop med Karen O, Residents-mardrömmar, stalking-erkännanden och Badalamenti-ekande ballader är förvridna och obehagliga, men minst lika lockande och fascinerande.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Man kan skratta med eller åt. Ett band från södra Florida, med skojfriska ambitioner på en sådan nivå att de tar sitt genomusla namn från en Monty Python-sketch, lockar till skratt av det mindre inkluderande slaget. Särskilt som Ex Norwegian envisas med att fortsätta skämttemat, och kallar låtar för frejdigheter som Girl with a Moustache.
Hånskrattet dämpas en aning när de försöker närma sig Big Star och The Raspberries habila powerpop, och när Michelle Grand försöker ta rollen som bandets egen Kim Deal, men det är långt ifrån tillräckligt för att vi ska sluta flina.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Redan från början är något välbekant över LD Beghtol och hans Flare Acoustic Arts League, även om man bortser från en strålande Morrissey-i-ett-garage-parafras i inledande Last Clown Standing. Mycket riktigt visar han sig vara rösten bakom flera av de bästa spåren på The Magnetic Fields 69 Love Songs.
Med musiker ur kretsarna runt Antony Hegarty, Mark Linkous och Devendra Banhart gör Flare Acoustic Arts League strålande indiepop i den andan på två ihopsatta EP:s, där låttitlar som Hideous Ethnic Stereotype matchar det klockrena bandnamnet. Popsångerna är på samma nivå, och den som överhuvudtaget charmerats av någondera nämnd artist, Belle & Sebastian eller kanske gamla The Psychedelic Furs – vars Yes I Do (Merry-Go-Round) finns med i coverversion här – kan inte annat än älska Flare Acoustic Arts League.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Annie Gallup är urtypen för den småskaliga och hårt arbetande singer-songwritern som trots idogt turnerande och årliga skivor aldrig blir uppmärksammad. Peter Gallway är ännu mer meriterad, och nästan lika obskyr. Han har varit aktiv som folksångare, multiinstrumentalist, producent och impresario i Greenwich Village ända sedan 60-talet, men har aldrig gjort några som helst avtryck i vidare kretsar.
När de nu slår sig ihop uppstår en kemisk reaktion som höjer dem över nivån av kompetenta men ointressanta. Att deras röster gifter sig på ett strålande sätt är en bidragande orsak, liksom Peter Gallways ögonblick av lågbudgetgospel som rentav når Lyle Lovett-kvalitet. Det finns givetvis inte heller något att anmärka på i deras stämningsfyllda historieberättande ballader. Men de har ytterligare ett ess i rockärmen.
Bakom duon gömmer sig en tredje person, veterantrummisen Jerry Marotta, och när han får fria händer att producera använder han vartenda knep han lärde hos Peter Gabriel och Daniel Lanois för 25 år sedan. Musiken får en oändlig rymd, och utan att det blir paradoxalt är intimitet och värme centralt. Det är det som gör Six Bucks Shy till en skiva som blir riktigt angelägen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
På ett sätt vore det absurt att påstå att syskonen Durham skulle vara nostalgiker. Med en snittålder på 20 har de förstås inte ens via sina föräldrar någon egen relation till det 40- och 50-tal – pre-rock’n’roll – som präglar valet av genres. Ändå är deras jump, swing, ursprungs-r’n’b, rocksteady och rockabilly oklanderlig både till framförande och till vintage inspelningsteknik, och viktigare är låtmaterialet faktiskt inte försvagats av att de nu övergivit covers för enbart egenskrivet material. Tomorrow skulle inte skämts för sig på The Specials debutalbum, till exempel, och Messing with Your Life hade Amy Winehouse älskat att sätta tänderna i. Det är band som Kitty, Daisy & Lewis som gör det värt att fixa quiffen varje morgon.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Eldkvarn är alltid ett av Sveriges bästa band, men musikaliskt är det här inte något av Eldkvarns bästa album. Det är för spretigt, för ofokuserat, stundtals för slarvigt och stundtals för mitt-på-vägen. Stadig gubbrock och energisk new wave – i titelspåret vassare än det mesta från utmärkta Hunger Hotell – blandas med släpiga resereportage, övertydliga Dylanblinkningar och Carlas nödrimsrabblande.
Men. Samtidigt kan De berömdas aveny vara ett av Pluras allra mest angelägna album. För även om han jovialiskt verkar ha stått oberörd i det senaste årets mediablitz, med matlagningsprogram, prisgalor, knarkskandaler och –domar, TV-soffor och sjaskiga relationsvittnesmål i andras biografier är det klart att han berörts.
”Det har varit ett märkligt konstigt och underbart hårt år”, konstaterar han i hetsande En kyss av dig, och fortsätter med den retoriska frågan ”Har inte en man i min ålder rätt att göra en blunder”. Och det är bara en av minst fyra låtar som diskuterar hans löpsedelsgatlopp. I Låt det rulla vädjar han ”Kan ni lämna mig i fred” innan han riktar sig direkt till TV4. ”Jag har redan svarat på allt, vad är det mer ni vill åt?”
I de stunderna är Pluras plågade nakenhet oerhört stark, och då har han och Eldkvarn råd att slarva bort resten av skivan.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Dubbelrecension med Brian Wilson In the Key of Disney)
Det finns två orsaker till etablerade artister släpper konceptcoveralbum. Det ena är att de vill ha något att göra medan de inväntar inspiration. Jag gissar och hoppas att det är bakgrunden till att Sveriges bästa sångare helt random gör en skiva med tolkningar av James Bond-teman.
Freddie Wadling sänker tempon, skalar bort tidsmarkörarrangemang och sjunger Bond-evergreens till Sebastian Öbergs stilla stråkar och Goran Kajfes majestätiska trumpet, och det låter lika besjälade vare sig originalen gjordes av Shirley Bassey, Duran Duran eller Alicia Keys och Jack White.
Den andra orsaken är att skivbolaget vill mjölka det sista ur en förbrukad spillra till artist och träffar ett barter-avtal med ett företag som jagar pr. Alltså rullas Brian Wilson in för Beach Boys-ifierade Disney-låtar enligt klichémall 1A. Särskilt hjärtskärande är övergreppen på en legends ära och på god smak i en Jamaicakuliss-i-femtiotalsmusikalversion av de sju dvärgarnas Hej Hå.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Dubbelrecension med Freddie Wadling With A View to A Kill)
Det finns två orsaker till etablerade artister släpper konceptcoveralbum. Det ena är att de vill ha något att göra medan de inväntar inspiration. Jag gissar och hoppas att det är bakgrunden till att Sveriges bästa sångare helt random gör en skiva med tolkningar av James Bond-teman.
Freddie Wadling sänker tempon, skalar bort tidsmarkörarrangemang och sjunger Bond-evergreens till Sebastian Öbergs stilla stråkar och Goran Kajfes majestätiska trumpet, och det låter lika besjälade vare sig originalen gjordes av Shirley Bassey, Duran Duran eller Alicia Keys och Jack White.
Den andra orsaken är att skivbolaget vill mjölka det sista ur en förbrukad spillra till artist och träffar ett barter-avtal med ett företag som jagar pr. Alltså rullas Brian Wilson in för Beach Boys-ifierade Disney-låtar enligt klichémall 1A. Särskilt hjärtskärande är övergreppen på en legends ära och på god smak i en Jamaicakuliss-i-femtiotalsmusikalversion av de sju dvärgarnas Hej Hå.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
För ett halvår sedan släppte Kurt Vile Smoke Ring For My Halo och gick från att ha varit en lovande indiesångare till att bli årets stora pophopp. Nu kommer fem ratade inspelningar från samma session, kompletterade med en nyinspelad Springsteen-cover. Men även om lakoniska Life’s a Beach är en av flera fina låtar på EP:n, så räcker det inte för ytterligare eskalering av Kurt Vile-hypen. Att skivan också släpps som bonusskiva till nyutgåvan av skivan som låtarna spelades in för känns mera logiskt, för ärligt talat är det i ett sådant sammanhang de här överblivna resterna hör hemma.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
”Konsten är död. Länge leve den nya maskinkonsten”. Ända från sina första inspelningar har Aphex Twin, eller Richard D James, som hans mamma ibland kallar honom, varit tvehågsen. Lika sugen på att få folk att dansa, lika sugen har han varit på att se folk fly med händerna för öronen.
Hade du väntat dig en gravallvarlig platta från Aphex Twin har du aldrig vare sig hört eller sett Richard D James förut. Hade du väntat dig en förutsägbar skiva på etiketten Warp visar det att du aldrig skaffat något de gett ut tidigare. Drukqs är Aphex Twins egen Det stora glaset, hans Magnum Epos. Två CD proppfyllda med det som hittills har kännetecknat Richard D James galenskap, och de senaste symptomen ovanpå det.
Ambient? Electronica? Techno? Satie? Eno? Allt ovanstående. Rytmer som får drum’n’bass-mattorna att verka vara i slowmotion, elektroniska experiment som lägger sig längst fram i avantgardet, samplade nonsensröster som ibland ger en spöklik känsla. Till på köpet går det att dansa till detta mischmasch.
Men det blir aldrig konst för konstens skull. Aphex Twin har som vanligt ett behov av att driva med sig själv och allt runtomkring honom. Bland annat får vi höra hans mamma sjunga in ett meddelande på hans telefonsvarare när han fyller år. Sina galet utflippade elektroniska ögonblick varvar Aphex Twin med pianostycken i den modernt klassiska skolan, som för att säga; ”Jag kan. Men jag vill inte.”
Om inte dada-rörelsen hade dött för 80 år sedan hade Aphex Twin för sitt egensinne, sin galenskap och sin genialitet blivit utesluten snabbare än du hinner säga Jolifanto bambla o falli bambla. Var och en sin egen fotboll.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden