Ryktet om hur Sophie Zelmani förhåller sig till media gör att det lätt uppstår en anspänning inför att möta henne. Men när vi ses för en tidig lunch på Stockholms mest centrala truckförarhak märks inget av den där omtalade journalistskyggheten. 

Tvärtom pratar vi ledigare och mer personligt i de allra flesta intervjusammanhang jag befunnit mig. Sophie är angelägen om att få veta vem hon har mittemot sig, att etablera en relation. Hon vill veta hur många barn jag har, och så jämför vi våra upplevelser av att vara förälder ganska länge. Hon vill veta hur jag tillbringar mina dagar när jag inte skriver, och så pratar vi skola en god stund. 

Först när vi känner oss trygga med varandra kommer resonemanget in på musik, och då egentligen mest av en slump. Vi har skojat om livets föränderlighet, och hur det som kan kännas som en oerhört jobbig förändring kan leda till något bra ändå. Allt är föränderligt, konstaterar vi, och Sophie fnissar till. 

– Utom min musik. 

Oj. Jag plockar fram anteckningsblocket. Nu börjar intervjun. 

Tycker du inte att din musik förändras från skiva till skiva?

– Äsch. Jag vet inte. Jag bara sa det. Det är ett påstående som inte får förbli oemotsagt.

Visserligen rör det sig inte några omvälvande kast i Sophie Zelmanis musikaliska utveckling, men en pågående finslipning. På samma sätt ökar risktagandet både i Sophie Zelmanis sätt att sjunga och i Lasse Halapis gitarrfigurer, som har en sådan där virtousitet så att det framstår som nästan simpelt.

– Jaha. Tack. Du har nog rätt. Men när vi jobbar tänker vi aldrig i termer av förändring eller utveckling överhuvudtaget. Vi bara skriver, sjunger och spelar, helt rakt på sak. Numera åker jag ner till Lasse på Österlen, och så skriver jag där. Där får man verkligen vara ifred, och då brukar det lossna. 

Andra artister brukar tala om sin utveckling mellan skivor som någon slags pendelrörelse. De beskriver sin senaste skiva som en reaktion på den förra, med en ambition att dra i helt nya riktningar mellan varje. Inte Sophie Zelmani.

– Nej. Nog kan jag drömma om att pröva en renodlad countryskiva, eller kanske en bluesskiva, men jag tror aldrig att det kommer att hända. 

Upptäcker du nya artister som påverkar dig mellan dina skivor, får du nya musikaliska influenser?

– Det kan man inte säga. Jag lyssnar på dem jag tycker om, Bob Dylan och Leonard Cohen, för att de hjälper mig att komma i ett visst sinnestillstånd. 

Hur lyssnar du? Tar du dig till exempel an alla Bob Dylans olika svängningar?

– Nej, inte alls. Jag fick alla Bob Dylans skivor av skivbolaget för några år sedan. Men jag har inte lyssnat igen dem allihop ännu. Jag lyssnar alltid på musik, men jag är väldigt kräsen. Alla låtar ska vara bra, kommer det en mindre bra låt vill jag inte höra. 

Sophie Zelmanis musik beskrivs ofta som perfekt bakgrundsmusik som skapar god stämning på middagar. Det är både slentrianmässigt och slarvigt. Visst, så kan man använda musiken, men den som lyssnar mer intensivt blir känslomässigt drabbad. Och lyssnar man riktigt intensivt framstår alla finesser.

– Jag håller med, Men när jag lyssnar på musik handlar det framför allt om mellantinget, att drabbas av stämningar. Jag lyssnar aldrig extremt intensivt på musik, för att uttyda särskilda instrument eller så. 

En annan förändring i Sophie Zelmanis musik är att enkelheten ökar för varje skiva. Istället för flera instrument väljer hon och Lasse Halapi nu allt färre, istället för många ord och toner väljer de enbart dem som behövs.

– Det kanske blir så när man vet vad man vill åt. Jag skriver något, vi spelar in det, och sedan är det klart. Lasse har ett driv som gör att det blir lätt, och så bidrar han på så många sätt. Hans sorger kan också höras i musiken. 

Krockar ni aldrig? Är du aldrig låg när han är hög, eller tvärtom?

– Jo. Ibland. Ibland kan Lasse misstolka en stämning, men det är aldrig några problem. Vi känner varandra så bra vid det här laget. Oftast är vi överens. Ibland kan han vilja pröva något, och då får vi känna efter om det funkar eller inte. Det blir lite ge och ta. 

Ger du också, eller tar du bara? Det är ju ändå ditt namn som står på skivans framsida.

– He he. Jo. Eller. Jo. Nja. Ibland. Och kanske inte så stora saker. Men om han har en idé så testar vi den, och prövar sången på flera olika sätt. 

Ni har hållit ihop ända sedan din debut.

– Jag vet. Femton år. Jag har aldrig haft en längre relation över huvud taget, haha. 

Har du aldrig känt en längtan efter att pröva att arbeta med någon annan?

– Faktiskt inte. Jag har aldrig känt något sådant behov. Dels för att vi trivs så fantastiskt bra tillsammans, och dels för att jag verkligen inte har någon koll i sådana sammanhang. Jag har ingen aning om vem man skulle fundera över, helt enkelt.

Den nya skivan heter Soul. Hade inte alla dina skivor kunnat heta det?

– Jo, kanske. Hur uppfattar du titeln? 

Egentligen mer som ”själ” än som soulmusik, även om det inte är enkel distinktion. Det finns ett känslodjup i din musik som är typiskt för soulmusik. 

– Vi menade nog inget med titeln, egentligen. Men allt handlar ju om själen, så fort man är allvarlig. Det är själen som är det intressanta. Det var Lasse som nämnde titeln, mest på skoj, och jag kände att skivan skulle få heta så. Det är ju ett så snyggt ord också. Och så tycker jag nog att det finns mer av soulmusik på skivan än tidigare. 

Någonstans har du pratat om att du kanske till och med söker sorgen för att komma i rätt stämning för skrivande.

– Så har det nog varit då och då. Hjärtat jävlas onödigt mycket. Det känns ibland som att jag måste gå i alla fällor som finns, men på ett sätt är det något bra, för det är därigenom som min musik kommer. 

För även om Sophie Zelmanis texter inte är enkelt uttolkningsbara är de i högsta grad självbiografiska.

– Periodvis skriver jag bara om min egen skit. Men jag vill aldrig försvara texter, eller berätta om betydelsen. Den som vill veta vad som gömmer sig bakom orden får lov att respektera att jag inte vill berätta det. Det är inte de enskilda händelserna som är viktiga, det är sinnesstämningen. Ibland har folk teorier om vad jag har skrivit om, men de har väldigt ofta fel.

Sophie Zelmani förmedlar ett stort allvar inte enbart i sin musik, och när vi talar om det mörka som musikalisk drivkraft blir det ännu mer påtagligt. Men myten om att det bara går att skapa konst när man mår dåligt stämmer inte, slår hon fast.

– Jag tror inte att jag kan skriva just i det tillfället när jag mår som allra sämst. Och nuförtiden har jag börjat kunna skriva även när jag mår bra. Fast bara halva låtar, som jag får göra färdigt senare. 

– Men det har nog hänt ibland att jag önskat att jag vore av med hela musikskapandet. Det gör mig så väldigt osocial. I mitt skapande blir jag först så väldigt tyngd, och då blir jag så trött. Men i nästa fas blir det å andra sidan en sådan känsla av lättnad. Det är ett behov som finns i mig, och skulle det ändå försvinna tror jag att det skulle kännas väldigt tomt. 

– Ändå trivs jag i mina låtskrivarperioder, om jag får vara ifred. För under de månaderna vill jag helst vara helt och hållet för mig själv. Åtminstone har det varit så, men jag tycker att det har börjat förändras sedan jag började åka ner till Lasse för att både skriva och spela in. 

Hur stor andel av Soul hade du färdigskriven när du for dit?

– Ungefär hälften. Och vi hittar ett så bra flöde, så jag skulle kunna fortsätta, helt enkelt. Men jag är inte den som skriver en massa musik mellan skivorna, den musik jag skriver är den som ges ut, inget extra. Skulle vi göra allvar av att bara fortsätta skulle det behöva komma skivor oftare än vartannat år. 

Ändå pratade vi för en stund sedan om att du längtade efter att göra något helt annat, vid sidan om. 

– Jo, verkligen. Nu när jag bor i stan varannan vecka har det drabbat mig mer. Jag går upp på morgonen och ser en massa människor som skyndar till arbetet, och då kan det hända att jag blir så avundsjuk. Jag har inget arbete att skynda till. 

Så hur fördriver du tiden? För du säger att själva musikskapandet är en ganska snabb process för dig, och med tanke på att det dröjer två år mellan skivorna borde du ju ha en hel del tid över.

-Mmm. Det är en av anledningarna till att jag drömmer att göra något annat också. 

När du har dina Stockholmsveckor antar jag att du inte kan dreja, heller?

– Nä. Men det gör jag inte i Mariefred heller, just nu. Jag bor inte kvar i huset, och mina verkstäder ligger nedpackade för tillfället. Men jag gör fortfarande mina smycken.

Sophie visar fram ett vackert mörkt hängsmycke som hon bär runt halsen, och en alternativ verksamhet verkar ligga öppen för henne, åtminstone i dessa lekmannaögon. 

När vi efter två timmar börjar runda av, efter ett ömsesidigt samtal om livssituationer och längtan, om föräldraskap, om vardag och om musik, konstaterar jag att Sophie Zelmani inte alls verkar mediaskygg. Hon ler. 

– Jag vet inte. Jag tycker att det är jättekul att sitta här och prata här med dig. Jag känner att jag har haft alldeles för lite sociala kontakter lite för länge nu, så jag är väldigt nyfiken på människor. Men det vore ännu roligare om du behöll vårt samtal för dig själv sedan. För sedan blir det en artikel av det, och det känns oväsentligt för mig. Då finns inget av allt du berättat om dig själv med, eller hur? Då blir det bara det jag har sagt. Det känns så konstigt, och det är jag väldigt obekväm med. Jag kan inte förstå hur det skulle kunna vara intressant för någon att läsa. 

Jag håller inte med. Jag tycker att du har berättat en massa saker medan vi har pratat som gör att jag kan höra nya dimensioner i din musik. Och då menar jag egentligen inte dina privata erfarenheter utan beskrivningarna av hur du gör musik, hur du tänker om din musik. 

– Nä. För mig är det ointressant. Jag läser aldrig intervjuer med någon artist. Jag tycker att det är spännande att läsa om vanliga människor som kan saker som jag inte har en aning, då lär jag mig av att läsa om det.

– Men jag inser ju varför det är viktigt, och jag vill gärna försöka hjälpa skivbolaget som menar att mediamöten är viktiga. Och mig själv för den delen. Jag får kompromissa. Det betyder däremot inte att jag pratar med vem som helst, eller om vad som helst. De där löpandeband-intervjuerna med nyhetsjournalister som egentligen inte är intresserade av min musik är jag gärna utan. Man bara ger och ger, och inuti mig kan jag inte förstå varför. 

Vi är mätta, och reser oss för att ge oss ut i kylan igen. Innan promotionarbetet är klart för dagen återstår en kort telefonintervju för Sophie Zelmani.

– Brrrr. Usch.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Rhino/Warner

Den stora The Smithsboxen leveras till sina totalt 4000 köpare inte i vanliga UPS-bilar utan med gaffeltruck. Så mycket väger nämligen lådan med de totalt elva vinylskivor som utgör bandets samlade produktion, och samma skivor på CD, tillsammans med 25 vinylsinglar i sina originalomslag, och en DVD. 

Lite konsttryck, någon affisch och ett i sammanhanget märkligt sladdrigt häfte finns där också, och inte att förglömma, en välbehövlig nedladdningskoden för att ladda ner all musik i lådan, så att vi kan lämna alla skivorna ospelade. Med Johnny Marr inblandad i remastring-arbetet låter det sena nittonhundratalets bästa band ännu bättre, och bäst av allt är att lådan inte är så värst mycket dyrare än en ordinär semesterresa utanför Europa.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Rabblerouser/Border 

The Unthanks andra album för året är en liveupptagning rätt upp och ner av den konsert med enbart Antony & The Johnsons- och Robert Wyatt-sånger som de efter år av planering genomförde i somras. Systrarna Unthanks mellansnack är ostrukturerat, fnissigt och ofta mycket underhållande (till exempel pojkvänners synpunkter på låtval), och bidrar tillsammans med någon felstart till hålla ner projektets pretentionsnivå. De bedövande vackra tolkningarna av sånger som For Today I’m A Boy och Dondestan är det som gör det här till den enda skiva du behöver under dästa mellandagar. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det finns hypes som saknar täckning, och så finns det enstaka berättigade. Sällan har en svensk hype varit så berättigad som när Easy härjade som värst med engelska skivkontrakt och Europaturnéer för dryga 20 år sedan, och anledningen var att Johan Holmlund skrev smartare gitarrpop än de allra flesta. Men det var kortvarigt, och hans comeback med nytt band för ett år sedan kom som en blixt från klar himmel inte bara för undertecknad.

Ännu roligare är att kvaliteten finns kvar efter bortavaron, för Lost at Sea, som Håkan Hellström lånade i försvenskad version, är långt ifrån den enda klockrena poppärlan här. Med sin friskt pigga gitarr är Bastian Pabst en förstärkning för vilket band som helst, och Flowers In The Air lyckade förening av abstrakt drömpop och distinkta melodier fungerar oberoende av decennium.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

En av orsakerna till att outlaw-country från folk som Merle Haggard har en sådan trovärdighet är – hur hemskt det än kan låta – sångarens bakgrund av brott, missbruk och fängelsetid på San Quentin. Sådant kan inte Gary Hunn luta sig mot på den stillsamma tropiska ö i norra Australien där han vuxit upp. Att hans honky tonk inte riktigt når upp till countryns mest hårdföra outlaws är med andra ord inte förvånande. Men att den ens vågar sig fram till samma bar visar på både ambition och mod.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När alla andra profiterar på The Beatles är det förstås svårt att ha några synpunkter på att Paul McCartneys son också vill ha sin del av kakan. Och i inledande Angel gör han harmonisk powerpopen bättre än de flesta av sina generationskamrater. Men på de totalt två EP-skivor plus bonusspår som utgår hans samlade produktion spretar det rejält, och ibland blir det väl incentuöst, som när han exakt som farsgubben gjorde som grabb spelar Carl Perkins-covers och när han hyllar mamma Linda i Wings of a Lightest Weight (du fattar). Men först när han över sitar sjunger Daddy I Love You till den som står för fiolerna både avseende produktion och skivetikett blir det riktigt geggigt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Kvantitetsrekordet i år tas av Eldkvarn. Inte nog med att deras bok är tjockast och att de har flest CD-skivor i sin låda – den som fortfarande inte är nöjd efter 178 låtar går vidare till den bifogade USB-stickan där ytterligare 490 (!) livespår finns att tillgå.

Men så är det 40 år av att vara lite på kant med först proggen, sedan nya vågen och därefter den hela den svenska rocktraditionen som ska sammanfattas, och även om kvaliteten på deras mix av favoriter och outgivet givetvis skiftar rejält är helhetsintrycket överväldigande.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När jag intervjuade Amy Winehouses producent Mark Ronson förra sommaren himlade han med ögonen när Amy Winehouse nämndes, men antydde samtidigt att det fanns åtminstone början till ett album inspelat. Ett år senare var Amy Winehouse död, och så mycket närmare ett färdigt album hade man uppenbarligen inte kommit. På den här cash-in-skivan finns inte mycket som skvallrar om hur ett tredje album från Englands största sångerska på 2000-talet skulle ha låtit. Bara fyra låtar är inspelade efter Back to Black, och av dem har vi redan hört duetten med Tony Bennett (hennes ”allra sista inspelning” åtminstone tills man ”hittar” en ännu senare inspelning lagom till skivsläpp nästa jul) medan A Song for You är en ofärdig hemmademo.

Resten av Lioness är blandade inspelningar från de senaste tio åren, med långsammare versioner av Valerie och av Tears Dry som utfyllnad bland utfyllnaden. Men eftersom Amy Winehouse faktiskt var unik i röst och i approach har man överseende och sväljer lätt alla uppenbara invändningar. Redan i sin allra första inspelningssession för snart tio år sedan satte hon en utmärkt och egen version av The Girl from Ipanema, och hur hennes tagning av Carole Kings Will You Still Love Me Tomorrow med The Dap-Kings fått ligga osläppt sedan 2004 är obegripligt. Som cynisk gravplundring är med andra ord Lioness ändå ganska smakfull.

Ursprungligen producerad i Nöjesguiden

Varje dag fram till jul har Nöjesguiden bett några av våra favoritartister tipsa om den bästa skivan från 2011. Här är alla svaren samlade.

Årets bästa enligt Jonathan Johansson

– Årets bästa skiva är Bon Iver Bon Iver. Varför plattan är så bra? Ok, jag slår på stora trumman. Sångerna tvingar mig att minnas det förträngda, river upp det oförstörda, gör naiviteten till en faktisk möjlighet. De får mig att tro helt enkelt. På människor. På gud. Och så vidare.

Årets bästa enligt Nisse Hellberg

– Det är inte varje år det kommer en platta med en husgud så mitt val 2011 blir The Old Magic med Nick Lowe. Ingen har genom åren inspirerat mig mer musikaliskt och i ännu högre grad textmässigt. Senaste skivan är ännu en i raden av lågmälda country-soul-pop-pärlor och kanske inte någon av hans starkaste. Men det räcker ändå för att bli årets bästa. Min enda invändning är hans numera ständiga försäkran att ”nu är jag gammal men mår så mycket bättre”. Påpekar man det tillräckligt ofta blir intrycket snarare det motsatta.

Årets bästa enligt Tingsek

– Min bror rekommenderade Anna Järvinens senaste album Anna Själv Tredje till mig. Jag hade inte lyssnat jättemycket på henne innan och tyckte inget speciellt om hennes musik. Hennes senaste album förändrade det helt och hållet och var det första jag satte på varenda morgon, hela sommaren. Jag tycker det är ett fantastiskt album som till skillnad från så många andra, har en röd tråd och hänger samman. Det är ett musikaliskt konstverk med underbara musikanter, låtar och produktion som man mår bäst av att lyssna på i sträck… Om och om igen.

Årets bästa enligt Real Estate

– Mitt favoritalbum från det här året är gjort av en av mina favoritpersoner från varje år. Julian Lynch är en gammal vän som har gjort utmärkta melodier så länge jag har känt honom. Jag spelade med honom och med Alex från Real Estate i ett band som hette The Enormous Radio, för närmare tio år sedan. Vi försökte skriva låtar allihop på den tiden, men Julian var alltid långt före alla andra. Hans nya album, Terra, har samma karaktär som en massa grejor han gjort på sistone. Det är popmusik i kärnan, men det är också så mycket mer. Vackra melodier, eklektisk instrumentering och briljanta arrangemang med massor av utrymme för improvisationer och för långa ambient-sektioner. Han spelar allting själv och spelar in i sin lägenhet i Madison, Wisconsin. Varmt rekommenderat för den som gillar Musik.

Årets bästa enligt A Beautiful Friend

– Om det här hade gällt årets bästa låt hade valet varit enkelt. Ingen låt i år har fått mig att hoppa lika högt som Gotyes Somebody That I Used to Know. Men nu handlar det om årets bästas platta, och plattan Making Mirrors som den här låten finns med på håller tyvärr inte alls samma klass som låten. Nej, den blir omkörd och likaledes överkörd av många album som släppts i år. Men den platta som jag ändå känner för mest är Tom Waits Bad as Me. När den släpptes hängde jag i det närmsta på låset till skivaffären i iver att få köpa den. Och när vi en vecka senare kom hem från BB med vårt första barn var Bad as Me den första skiva jag satte på och dansade runt till med min dotter i armarna. Med andra ord, albumet kommer nog alltid att påminna mig om den största eufori jag hittills upplevt. Det, och att jag redan innan var totalt såld på plattan. Tom Waits, jag älskar karln!

Årets bästa enligt Syket

– Jag har säkert missat mycket bra musik, men en skiva som har vuxit under året är Smoke Ring for My Halo av Kurt Vile. Mikael Stenberg har pratat nästan uteslutande om skivan sedan den släpptes, ofta med en antydan till indignation över att man inte förbehållslöst stämt in i hyllningssången. Efter flera genomlyssningar i turnébussen är jag dock tvungen att hålla med om att den är riktigt bra. En annan skiva som jag vill nämna är Daydreams & Nightmares av Those Dancing Days. Lite av en systerplatta till With Love. Inte för att de låter särskilt lika, men de släpptes samma dag, vi har kört lite samma sommarturné och om man tittar noggrant och är utrustad med en gnutta fantasi kan man se att omslagen påminner lite om varandra. Den är dessutom bra.

Årets bästa enligt Happy Hands Club

– Skivan som har berört mig mest under 2011 är utan tvekan Wu Lyfs Go Tell Fire To The Mountain. Det är en fantastisk debut på alla sätt och vis. En rolig grej är att jag faktiskt inte gillade skivan alls under första genomlyssningen. Jag hade svårt att få ett grepp om musiken eftersom jag aldrig hade hört något liknande, men det vände ganska snabbt till det motsatta. Själva kallar de genren för Heavy Pop. Ja, det är ett sådant där ”Pitchforkband”, men vad fan gör det? Jag älskar Pitchfork!

Årets bästa enligt Fanny Hamlin

– Drake är det enda jag kan lyssna på. Det enda som säger mig någonting. Take Care talar klarspråk, försöker inte övertala mig eller säga till mig hur jag ska känna. Drake förklarar alla sina brister för mig som om han satt framför mig. Jag kan se blicken i hans ögon och höra i hans röst att han skäms. Det är inte för alla jag sitter tyst och lyssnar. Om och om igen.

Årets bästa enligt Vit päls

– 2011, så mycket bra. Mauro gör sin allra bästa låt någonsin, Jag saknar oss. Cass McCombs County Lines mer eller mindre ägde mina lurar ett tag. Likaså My Morning Jackets Circuital och Youth Lagoon 17. Men album. Hm. När jag först hörde Bon Iver trodde jag det var det bästa jag hört. Men ändå glömde jag bort att lyssna på den och nu vet jag precis varför. Jag hör ju inte vad karln säger. Precis det är motsatsen till årets nummer ett. Mattias Alkberg, Anarkist. Det går inte att värja sig mot vad han har att berätta. Jag älskar att jag tror att hans största inspiration är Knausgård. Ärligt talat hade jag inte en aning om att en småbarnsfar kunde sjunga saker som ”varför såra någon jag inte ens bryr mig om”. Att det inte finns något förskönande filter mellan omvärlden och författaren, ”Snälla inga fler som är som mig… som hela tiden behöver bekräftelse”. Det är ärligt, modigt, hjärtskärande och så träffande på samma gång! Det låter dock väldigt mycket 90-tal om Alkberg ibland. Men på samma gång som jag önskar att han fimpat distpedalen, tycker jag om att det låter fult och jobbigt. För bakom det där finns underbar popmusik med genomtänkta melodier. Vers och refräng. Alkberg höll på att gå mig omärkt förbi precis som Thåström innan Skebokvarnsvägen 209. Jag hade ingen aning om vad han gjort innan och brydde mig inte om det.

Årets bästa enligt Azure Blue

– Min favoritskiva 2011 är Frank Oceans Nostalgia/Ultra. Det stod mellan den och John Maus We Must Become the Pitiless Censors of Ourselves. Frank vann för hans skiva, eller mixtape, har superlåtar som Swim Good, There Will Be Tears och Novacane samtidigt som helheten går att avnjuta från början till slut. När Tyler vann allas hjärtan valde jag den mjukare Frank, mjukis som jag är.

Årets bästa enligt Rawa Ali – ena halvan av Mohammed Ali

– 19 år gammal satt jag inne på mitt rum och lyssnade på en av mina favoritgruppers nyutgivna och självbetitlade album Ison & Fille. ”Tills vi ses igen” gick frasen på refrängen till mitt favoritspår, som kom att sätta sig fast i min hjärna under hela den vintern. Den sjöngs med en känsla och inlevelse jag aldrig tidigare hade hört på svenska. Redan då väcktes min nyfikenhet på mannen bakom rösten, och jag påbörjade mitt sökande efter solomaterial, dock utan några framgångar.

– Detta var år 2004, och sju år senare har jag äntligen albumet som jag så länge väntat på i min hand. Inte längre fiender kom den att döpas till, en titel som enligt mina tolkningar passar och ramar in innehållet obeskrivligt bra. Aleks lyckas väl med att ge sig på olika ämnen, tempon, toner och melodier, men kanske viktigast av allt – och vilket också en stor del av hans styrka faktiskt ligger i – så lyckas han otroligt bra med att förmedla olika känslor. Ena stunden är man uppe i skyn och nynnar med, men i nästa stund är man helt plötsligt så tagen av en historia som berättas i sångform att det enda som ploppar upp i huvudet upprepade gånger är frågan om texten är om honom själv eller om det är någon annan han berättar om. Vissa rader är så brutalt ärliga att man samtidigt som man hoppas på att de inte är till hundra procent sanna innerst inne inte kan låta bli att vilja ha mer, mer av det ärliga berättandet.Något som enligt mitt tycke skulle kunna ses lite som en röd tråd och som även genomsyrar hela plattan är en känsla av stolthet. Den baserar sig på att man kan resa sig upp trots all motvind, och de enda begränsningarna för hur långt man egentligen kan ta det är dem man själv sätter. Därav albumtiteln. Aleks ger ett starkt intryck av att ha överkommit alla inre konflikter – nu är han målmedveten och fokuset ligger inte längre på det negativa. Tvärtom han är redo att skriva in sig i Sveriges musikhistoria. Det har han redan gjort med debutalbumet Inte längre fiender. Aleks ger lite av det bästa av två världar, han skriver texter som de flesta lyricister (rappare) endast skulle kunna drömma om att skriva, och framför dessutom så egna melodier med en känsla som inte ens landets mest folkkära soul- och popartister kommer i närheten utav.

– Tack vare dem detaljrika bilderna som målas upp av uppväxtåren i Fruängen, lyckas Aleks till och med att väcka en känsla av både sorg och saknad hos mig som nyinflyttad Fruängenbo över de gångna åren i Fruängen, Fruängen.

Årets bästa enligt Gnucci Banana

– Jag tycker, precis som säkert 98 % av alla andra årslistor, att Adele är bäst, för att Adele är bäst. Det här året har jag hängt med Adele mer än någon annan artist och hade jag inte varit så lat hade jag varit en groupie med besöksförbud sen albumet 19. Jag har skedat mina högtalare under 21 och jag har suttit framför Adele-intervjuer på youtube och låtsats hänga med henne för att hon är min #1 av folk jag vill vara bästis med. Hon är även min bästa spelning detta år. Jag såg henne på Vega i Köpenhamn där jag låg i fosterställning, först av sorg sen av garv för att Adele är så jävla rolig och får därmed även årets bästa mellansnack.

Årets bästa enligt Ram Di Dam

– Feist Metals. Jag har följt Leslie Feist sedan Let It Die. Jag gick på gymnasiet då och fattade till en början inte riktigt grejen. Jag var nog inte redo för den sortens musik. Hursom växte plattan på mig och det är numera en av mina favoriter. Jag gillade Reminder också, men saknade de suggestiva och melankoliska bitarna från Let It Die. Metals är en av två, kanske tre plattor som jag verkligen lyssnat på i år och med låtar som Anti-Pioneer och Caught a Long Wind är hon tillbaka i det som jag älskade så mycket med Let It Die, fast kanske lite mer renodlat.

Årets bästa enligt Duvchi

– Jag älskar Frank Oceans Nostalgia/Ultra. När tiden har gått och hipster-rnb-vågen slutat svalla mot våra trumhinnor kommer detta fortsätta att vara ett asbra album. Under sommaren spillde Frank eller Lonny fler låtar och fick mig att tänka på forever. Han fick mig att tänka på framtiden och hur det var förr, Nostalgia, 2011 and beyond.

Årets bästa enligt Nick Lowe

– Min nära vän Ron Sexsmith har gjort en fantastisk skiva i år igen. Long Player Late Bloomer. Han har verkligen blivit just det. En annan kille jag fallit för i år är J D McPhearson. Det är en amerikansk rockabillykille – kolla till exempel upp hans fantastiska North Side Girl som av någon anledning tydligen varit etta på Island – som har en väldig bredd. Jag har faktiskt bokat honom som förband när jag turnerar själv i USA, och då brukar vi avsluta tillsammans. Det har blivit Breads gamla hit Everything I Own, och på hans förslag gör vi den i Ken Boothes tolkning, som reggae!

Årets bästa enligt First Aid Kit

– Bon Iver. My Morning Jacket. Fleet Foxes. Laura Marling. Alela Diane. Det har varit ett bra år. Hur många får man säga, undrar Klara.

– Jo just det, Paul Simon också, fyller Johanna på.

– Äh, den skulle jag haft på min lista, protesterar Klara. Och så Bright Eyes, den får vi inte glömma.

Årets bästa enligt Ison

– Den skiva jag lyssnat mest på iallafall nu i höst har nog varit Watch the Throne med Jay-Z och Kanye West. Den har varit lite soundtrack i turnébilen under höstens spelningar när vi rest omkring. Jag gillar den för det känns som om de gått in och skitit i alla regler, inte tänkt ”singlar” utan bara flippat ur och gjort exakt vad de känt för. Bara en sådan sak som att Otis var första singeln och inte ens har refräng. Jag tycker det är kaxigt sätt att göra skivor på. Sedan är ju båda två grymma rappare så det kan inte gå fel.

Årets bästa enligt Edith Backlund

– Adele 21. Jag är inget fan av Amy Winehouses musik och har aldrig fastnat för ”modern-soul-med-retrokänsla”-genren. Blir därför lätt störd av tanken på att Adele placeras i just den genren i tid och otid. Jag är inte helt säker på att jag vill jämföra Adele med någon annan artist alls. Hon är liksom större än så. 21 är ett organiskt album som känns som en frisk fläkt detta syntharnas år. Trots att produktionerna flirtar bakåt känns alla låtar på 21 här och nu. De är krävande, hämndlystna och mörka samtidigt som de ingjuter mod, en vilja att gå vidare. Och så var det ju det där med rösten. Sällan har jag hört en mer angelägen röst. Adeles röst gör att allting hon sjunger känns viktigt. Den förmågan kan ingen stämbandsoperation i världen ta ifrån henne. Bästa spåren är Rumour Has It och Rolling in the Deep.

Årets bästa enligt Niki & The Dove

– Jag tycker Loney Dears senaste kändes väldigt viktig. Kanske låter det lite löjligt men det kändes väldigt meningsfullt när jag lyssnade på den, konstaterar Gustaf Karlöf. Malin Dahlström har svårare att utse ett album.

– Årets bästa enligt mig är Jai Paul, BTSTU. Jag kan inte välja en skiva, jag måste välja en låt. En låt man så önskar att man hade gjort. Jag kan lyssna på den om och om igen utan att tröttna. När bassynthriffet kommer in blir man tiger, lyfter två centimeter från marken och börjar röra sig i slow motion.

Årets bästa enligt Timbuktu

– Första gången jag hörde Jarle Bernhoft var i en studio i Oslo kl 04 på morgonen när någon visade ett youtubeklipp med honom live från Kampen Bistro, det är ett bra ställe att börja på med Berhoft. Jag har inte sett någon vrida ur en loopstation på det sättet sedan jag såg Jamie Lidell live 2007. Det första som slår en med Bernhoft är rösten. Jag satt bara och tänkte är detta verkligen från Norge? Jarle Bernhofts andra platta Solidarity Breaks som släpptes tidigare i år är nog den bästa eurosoulskivan jag har hört sedan just Jamie Lidells platta Multiply nådde mina öron 2006. Lyssna själv och avgör!

Kitty, Daisy & Lewis

– Jag kan inte ens nämna en enda skiva som har kommit ut i år, funderar Lewis Durham, och lillasyster Kitty nickar instämmande.

– Inte jag heller!

– Jomen, han Aloe Blacc, som gjorde den där låten om pengar, föreslår storasyster Daisy. Var det i år? Det är en bra låt i alla fall.

– Nä, slår Lewis fast. Årets bästa album kommer från folk som Big Bill Broonzy, Sonny Boy Williamson den andre, Mighty Sparrow och Lord Kitchener. I år också. Med album inspelade för väldigt många år sedan.

Årets bästa enligt Amanda Mair

– Det albumet jag har valt ut som det bästa albumet under 2011 är Bon Ivers album Bon Iver Bon Ivers om släpptes i mitten av juni. För att vara helt ärlig brukar jag inte lyssna jättemycket på album utan istället separata låtar från olika album. Men Bon Ivers nya fastnade mig helt i smaken och låtarna har spelats oräkneliga gånger i spelaren. Favoritlåtarna från albumet är Perth och Calgary.

Årets bästa enligt Deportees

– Jag har pratat om hur jag inte gillar PJ Harvey. Om att jag förvisso tycker hon är en inspirerande person, välsignad med 2000-talets kanske bästa albumtitel, men hur jag likväl ansåg att musiken träffade hjärnan mer än hjärtat. Jag kände mig lite unik i min skepsis. Som att jag i min nykterhet hade genomskådat en bluff. I min enfald argumenterade jag för att PJ tog en längre väg mellan punkt A och B än nödvändigt – bara för sakens skull. Att det fanns en ängslan i kompositionerna sprungen ur en rädsla av att vara tillgänglig. Jag har nämligen väldigt svårt när en oro för att bli förstådd skiner igenom. Det här var innan jag verkligen lyssnat på Let England Shake. Nu står jag här med byxorna nere, med mössan i hand och med rodnad på kind och ber om ursäkt. PJ Harvey, om du hör mig, du har gjort årets viktigaste skiva och jag var en idiot som inte såg det förrän alldeles nyligen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med sin musikalitet och sitt utseende skulle Magnus Tingsek vara en garanterad kommersiell succé om han bara velat. Omgivningens bristande entusiasm var därför påtaglig när han istället sjösatte projektet att bearbeta sina gamla låtar för stråkvartett och piano. Men turnén med Vindla String Quartet och Måns Mernsten – på tvärs mot alla välmenande branschråd – blev lång, och utöver dokumentärfilmen med en Malmökonsert från i våras som nav ledde den också fram till den här skivan.

Kortsiktigt kommersiellt är det bara att ge belackarna rätt. Magnus Tingseks soul har sådana finesser att den alltsom oftast beskrivs som musikermusik redan från början, och i den här formen lyfts melodier fram medan hans groove blir än mer krispigt subtil. Men den är samtidigt oerhört vacker, särskilt i eleganta Good Way of Life och när gamla b-sidan Paranoia Waltz framförs som en lätt duett med Linnea Henriksson. Så även om det inte blir några topplisteplaceringar nu ökar respekten för Magnus Tingsek och för hans musik ytterligare med varje hopplöst projekt, och känslan är påtaglig att det blir han som till slut skrattar sist.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden