Deras referenser är nästan övertydliga, men eftersom de är så spretande uppstår något intressant när Trailer Trash Tracys kombinerar dem. En smart bas med stiffa funkansatser och svåra Twin Peaks-komplex och en slagverksansvarig med torrt elektroniskt tilltal och The XX-preferenser. En gitarrist som studerar sina skor lika ingående som sitt reverb. En sångerska som kan Cocteau Twins på sina fem fingrar. Det borde vara omöjligt men är mäktigt suggestivt, och när Trailer Trash Tracys fixar ett helt album på nivå med deras fyra bästa drömska låtar blir de en kraft att räkna med.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2012)
I väntan på 2012 års skivor listar Nöjesguiden skivor som passerade under radarn under 2011. Idag berättar vi om årets bästa vrickade temaalbum.
Luke Haines – Nine and a Half Psychedelic Meditations on British Wrestling of the 1970s and Early ´80s
Den gamle Auteurs- och Black Box Recorder-ledaren har gjort temaalbum förut, om Baader Meinhof, men när han besjunger sin barndom genom att minnas TV-wrestling från 70-talet slår det alla temarekord. Dessutom är det bra.
Fucked Up – David Comes to Life
En rockopera om en människas inre våld i en fiktiv håla i Thatchers England. Från ett kompromisslöst kanadensiskt hardcoreband. Såklart.
The Dirtbombs – Party Store
Att Detroits bästa garagepunkband hyllar sina föregångare i hemstaden med ett coveralbum hade inte varit det minsta konstigt. Om inte The Dirtbombs istället för Stooges och MC5 valde att röja runt enbart bland Detroits technolåtar från till exempel Carl Craig och Inner City.
Jackie Leven and Michael Cosgrave – Wayside Shrines and the Code of the Travelling Man
Ett temaalbum om hur tyska budgethotell arrangerar sina konstgjorda blommor känns på något sätt helt rätt som avsked från Skottlands varmaste soulsångare. Vila i frid, Jackie Leven.
Richmond Fontaine – The High Country
Mer tonsatt roman än skiva. Utsökt som bådadera.
För att göra sensationer intressanta krävs ingen särskild berättartalang. Av den som bara har halvt genomtänkta trivialiteter att förmedla krävs avsevärt mer för att upprätthålla uppmärksamheten. Carl Johan Lundgrens sätt att snubbla runt bland stavelserna när han konstaterar att Möllans barer verkar bli hans liv och beskriver en torftig vardag (”Fan vad jag gillar TV, fan vad jag gillar Konsum”) är fascinerande. Problemet ligger alltså inte i den underfundiga lyriken, alltså, eller ens i den utstuderat bristande tonsäkerheten i hans sång.
Vit Päls akilleshäl är istället de lika återhållsamt halvfärdiga och spartanskt inspelade popmelodierna. Till skillnad från till exempel Jens Lekman, Olle Ljungström och framför allt Jonathan Richman lyser melodierna hos Vit Päls för ofta enbart med sin frånvaro. Det räcker inte med detaljer som blås eller billig elektronik för att lyfta låtar som inte vågar ta ut harmonisvängarna som de vågar med lyriken. I proggigare Lösa Boliner finns antydningar till harmonier utöver de allra mest basala, och med fler sådana utsvävningar skulle Vit Päls vara finare.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
1-2-3-4. Dan Sartain har gjort ett renodlat punkalbum som de brukade låta för 35 år sedan, fräsande argt, halvtaffligt och väldigt charmerande. På totalt 19 minuter och med totalt tre ackord hinner han igenom 13 låtar, kompletta med Ramones-idealets ”I Wanna”-titlar (I Wanna Join the Army) och lyrisk minimalism (”Fuck Friday, Fuck Saturday, Fuck Sunday – FUCK YOU!!”). Några av låtarna flimrar förbi utan att man riktigt hinner uppfatta dem, men den ilskna duetten Now Now Now med Jane Wiedlin från The Go-Go’s gör desto större avtryck.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
De får peptalk av Patti Smith, spelar in med Jack White och har barbecues med Conor Oberst. Och snart har First Aid Kit vuxit om dem allihop.
Johanna och Klara Söderberg har blivit medievana. Förra gången Nöjesguiden träffade dem för en intervju tog vi en macka på det lokala konditoriet i Kärrtorp och förundrades över deras första erfarenhet av utlandsturnéer. Den här gången träffas vi på skivbolagskontor, som för ändamålet snofsats upp med nya tavlor och fylld fruktskål. Systrarna har lite tid hemma i Sverige mellan USA-turnéer med först Bright Eyes och sedan Lykke Li, och en snabb fotosession i gränden utanför porten hanterar de med rutin och trygghet. Det har hänt en del under de två år som gått sedan First Aid Kits första fullängdsalbum.
Duons nya album The Lion’s Roar är inspelat hos Bright Eyes-medlemmen och meriterade producenten Mike Mogis i Omaha. Med ett undantag är det första gången First Aid Kit spelat in någon annanstans än hemma i sovrummet i Enskede i Stockholm.
– Det var en helt annan grej, konstaterar Johanna. Att vi hade spelat in så mycket hemma innan innebär ju att vi vet en massa om inspelningsarbete, och det är en bra erfarenhet. Men ändå var skillnaden jättestor.
För första men långt ifrån sista gången avbryter Klara sin syster.
– Att vi jobbat på egen hand innebar att vi visste vad vi ville, och inte var utlämnade åt andras idéer.
– Det var en otrolig upplevelse att jobba med Mike Mogis, fortsätter Johanna. Själva studion, omgivningen, möjligheten att ta in underbara musiker. Hans musikalitet är helt fantastisk.
– Bright Eyes var våra första idoler, förklarar Klara. De var en av orsakerna till att vi började spela musik. Så när vi under åren hade pratat om olika utomstående producenter var alltid Mike Mogis vår drömproducent nummer ett. Och det kändes perfekt direkt, redan i första tagningen. Han pekade på detaljer och nyanser i till exempel mitt gitarrspel som jag inte hade hört eller förstått själv.
Tillsammans har de med varsamma händer tagit First Aid Kits musik i nya riktningar. Bland annat finns där en ny popighet och en blommig hippiekänsla i sånger som Blue. Jag vågar mig på en jämförelse med Mama Cass, och systrarna tittar på varandra och ler.
– Jo, bestämmer Johanna. Absolut. Vi hade lyssnat jättemycket på Velvet Undergrounds Sunday Morning när vi gjorde Blue, och det sextiotalssoundet var vi på jakt efter. Det är ett sound som passar våra röster. Annars får vi väl erkänna att sättet vi gör den låten på är väldigt influerat av Joni Mitchell.
– För min del är jag förtjust i kontrasten mellan textens sorg och mörker och den glada musiken, berättar Klara och nickar intensivt när jag undrar om inte just den kontrasten kännetecknar det mesta hos First Aid Kit.
Den självsäkerhet i låtskrivande som delvis fattades på fullängdsdebuten The Big Black & The Blue för två år sedan är desto mer påtaglig i de självklara låtarna på The Lion’s Roar.
– Det är klart att vi har blivit mycket tryggare i det vi håller på med genom att spela mycket, förklarar Klara. Vi har hittat bra människor att samarbeta med, sådana som stöttar istället för att pressa. Det känns som om det hela tiden har gått åt rätt håll. Bland annat är ju alla roliga erbjudanden vi får exempel på det.
Ett av dem var att tolka Dancing Barefoot framför låtens upphovskvinna Patti Smith i samband med att hon var i Stockholm för att ta emot Polarpriset.
– Jag var så extremt nervös, erkänner Johanna. ”Det kommer aldrig att gå”. Patti Smith är en av våra föräldrars största förebilder, och vi måste ha hört den låten 2 000 gånger hemma. Hon är äkta, hon brinner för sin musik. Att då se hur hon blir så rörd när vi sjunger hennes sång för henne, medan hon sitter intill kungen som man ju aldrig skulle kunna tänka sig att hon skulle vara i samma rum som – det var stort.
Fick ni chansen att prata med henne?
– O ja, ler Johanna. Hon var jättetrevlig. Hon gav oss ett litet peptalk om att vi var duktiga och att vi skulle fortsätta vara självständiga.
Men det mest omtumlande samarbetet är fortfarande när Jack White ringde upp.
– Han har sitt konstiga projekt, Third Man, och ger ut vinylsinglar som är inspelade i hans Third Man-studio, berättar Johanna. Han ville att vi skulle komma dit och spela in, och vi blev skitnervösa. Det var allra första gången vi var i en studio över huvudtaget.
– När vi berättade det för Jack White svarade han glatt att ”it’s all downhill from here”, skjuter Klara in, och Johanna nickar.
– På ett sätt är det ju så. Han hade lagt ned massor med pengar på att få exakt rätt utrustning, mest gamla grejor, och så var allt genomtänkt till minsta detalj. Enbart svart och rött. Till och med kablarna och sladdarna var röda.
– Och vilka resurser han hade, suckar Klara och himlar med ögonen. Vi behövde någon som kunde spela pedal steel, och han ringde upp någon han kände. Det tog bara fem minuter, och sedan stod en kille som var en av världens bästa pedal steel-musiker där.
Givetvis dök det upp prominenta gäster även under inspelningarna av The Lion’s Roar.
– Det var inget som var planerat, förklarar Klara. The Felice Brothers hade en spelning i Omaha, och efteråt gick vi backstage och hälsade. Mike Mogis föreslog att de skulle hälsa på i studion, och då kom de och spelade lite på King of the World.
Med Conor Oberst var det ännu lättare.
– Det var speciellt, eftersom vi är sådana fans, berättar Johanna. Men det är så litet där i Omaha, och Conor bor i huset intill Mikes studio. Så vi lärde känna hans familj, och hade barbecues tillsammans och sådant. Vi blev goda vänner.
– Vi frågade om inte han hade lust att skriva en egen vers att sjunga på King of the World, fyller Klara på. Det kändes bra, då hade han input.
– Haha, det är nästan som hiphop där gäster får komma och lägga sina egna verser, fnissar Johanna.
Men de som lyser i särklass starkast på albumet är systrarna själva. Faktum är att man måste ta till de allra starkaste namnen för att hitta lämpliga jämförelser. När jag föreslår att det går att ana Townes van Zandt i albumets titelspår flinar Klara och tittar anklagande på syster.
– Jag sa ju det! Det hörs i fraseringen att jag var så extremt inspirerad av Townes.
Johanna verkar inte tycka att en positiv jämförelse med en av världens största låtskrivare är något större problem, och skulle man vilja dölja sina referenser bör man inte kalla en låt för Emmylou eller vräka på med ännu fler namn av rang i refrängen. ”I’ll be your Emmylou and I’ll be your June/ You’ll be my Gram and my Johnny, too”
– Från början kändes det lite cheesy, men så bestämde vi oss för att skriva väldigt sorgliga verser som kontrast, berättar Johanna. Men jag vet inte, det blev väl ganska mycket en hyllning hursomhelst.
När vi träffades 2009 var First Aid Kit fortfarande storögda inför turnétanken, efter en första Englandsrunda. Nu har de hunnit bli turnéveteraner, men det betyder inte att de blivit blasé.
– Då var man alldeles uppslukad av allt, minns Johanna. ”Wow, vi är i USA”. Nu är vi vana, men det är fortfarande ett äventyr. Som när vi glömde väskan med våra pass och alla våra pengar på en liten restaurang i Montana, och inte märkte det förrän vi hade åkt fyra timmar.
– Jo, haha, så här i efterhand är det en fantastisk historia, instämmer Klara. Vi hamnade hos den lokala sheriffen mitt i natten, för dit hade restaurangen lämnat väskan, och som tack sjöng vi för honom. Det gillade han.
En annan förändring är att tjatet om deras ringa ålder minskat på senare tid. Åtminstone något, tycker Klara.
– Det är inte lika många som kallar oss för underbarn längre.
Som de så riktigt konstaterar kommer det att fortsätta minska i takt med att de blir äldre. Att de är syskon är däremot något som de aldrig verkar kunna styra undan medias fokus från.
– Och det är helt okej, konstaterar Johanna nyktert. Vi skulle ju inte vara så samspelta om vi inte vore systrar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ingen glömmer sitt första möte med systrarna Söderbergs makalösa röster, men de stundtals profillösa sångerna på deras fullängdsdebut för två år sedan var lättare att förlora ur minnet.
Uppföljaren däremot infriar de alla löften, när ett utsökt låtmaterial äntligen matchar deras fantastiska vokalstämmor. I Mike Mogis lika strålande produktion vässas cosmic american-känslan och de breddar sig dessutom mot blommig hippiepop som påminner om Joni Mitchell och Mama Cass största stunder.
First Aid Kit är inget löfte längre, med The Lion’s Roar är det infriat.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
21-årige Benjamin Francis Leftwich från York släpar runt på en tung ryggsäck lastad med akustisk gitarr, poesiambitioner och framför allt weltschmerz. Nej, vänta, kom tillbaka, han är riktigt bra. Det är visserligen svårt att tro att han hunnit råka ut för allt det elände som såväl röst och texter som stämningar och steelgitarrers stilla gråtande ger uttryck för. Men även om det egentligen handlar mer om en osund fascination för Elliot Smith och Arcade Fire är hans debut hursomhelst full av övertygande melodier, och den ständigt underliggande frustrationen är suggestiv. Lovande.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det som motiverar till inköp av den här lagerrensningen är unreleased-halvan. Må vara att det är överblivna rester från inspelningarna av Beck-samarbetet IRM från härom året, men stundtals är det till och med bättre än den skivan. Inledande Terrible Angels till exempel är en klockren hit, med lättsamhet, modern elektronik och riktigt smutsig bas.
Andra halvan är liveinspelad från Charlotte Gainsbourgs sommarturné i Europa förra sommaren, och är avsevärt trögare. Jag hörde henne på Manhattan ett par månader tidigare, och där som här var hon så vän och oansenlig att jetlag-effekterna var svårhanterliga. Tolkningen av Dylans Just Like A Woman, som hon bidrog till I’m Not There-soundtracket med, är egentligen den enda liveinspelningen som ruskar liv i lyssnaren.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I The Hold Steady har Craig Finn utvecklat det smartaste historieberättandet i branschen, och det kompromissar han inte med på egen hand. I desperat rockande No Future till exempel hämtar sångarjaget levnadsråd ur sångtexter av Freddie Mercury och ”good old” Johnny Rotten, och på andra håll träffar han Jesus på en parkeringsplats och bildar band ihop (”It’s hard to suck with Jesus in your band”). Men även utan den sortens himmelsk förstärkning tangerar han som förr både The Clash och The Replacements, om än med tydligare americana-tendenser än tidigare. Han är till och med avsevärt vassare än på The Hold Steadys senaste album, och även om det här sägs vara bara en tillfällig soloutflykt visar Craig Finn att han inte är beroende av sin bandkontext.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden januari 2012)
I väntan på 2012 års skivor listar Nöjesguiden skivor som passerade under radarn under 2011. Idag påminner vi om årets mest udda samarbeten.
Alice Cooper – Welcome 2 My Nightmare
Att Alice Cooper återförenas med sitt originalband är inte konstigt, eller att Rob Zombie spökar på en skiva som faktiskt stundtals är riktigt bra. Det konstiga är duetten med Ke$ha.
Willie Nelson, Wynton Marsalis & Norah Jones – Here We Go Again – A Celebration of the Genius of Ray Charles
Som om inte trion i sig vore en udda konstellation bestämmer de sig för att sjunga ur-rhythm’n’blues.
Wanda Jackson – The Party Ain’t Over
Med Jack Whites hjälp blir Elvis gamla flamma glödhet igen, så 74 år gammal hon är.
Anna Ternheim – The Night Visitor
Samarbetar man med den gamle Zwan-gitarristen Matt Sweeney kan vad som helst hända. Som att Bonnie Prince Billy gästar skivan.
Lou Reed & Metallica – Lulu
Lou Reed vann på samarbetet genom att äntligen ha åtminstone ett par ordentliga låtar att arbeta med. Metallica vann på samarbetet genom att… Eh… Nä, förresten.