Hur har diktaturerna kunnat infiltrera Amnesty International så fullständigt? Med vetskapen att uppdraget att tolka Dylan förvandlar nio av tio av världens artister till tröga somnabulister är det kriminellt att göra en välgörenhetsbox med hela 73 sådana covers. Och för att göra tortyren värre är flertalet artister extremtrista föredettingar redan från början. Mark Knopfler, någon? Seal? Maroon 5? Sting? Dave Matthews Band? Joan Baez, Sinéad O’Connor, Mick Hucknall, Lenny Kravitz – ja, ni fattar – och gitarrister som Pete Townshend och Joe Perry utan sina leadsångare?

De få antydningar till samtida artister som ändå finns, som The Gaslight Anthem, Adele och Raphael Saadiq, måste tvångsmatats med valium av sina fångvaktare, liksom Queens Of The Stone Age och värst av allt RedOne som gör Knockin’ on Heaven’s Door till och med segare än en gång i tiden Guns n’Roses.

Men i enlighet med 90-procentsregeln måste det finnas bra låtar också. Jodå. Billy Bragg, Patti Smith, Taj Mahal och Steve Earle låter som i tur och ordning Billy Bragg, Patti Smith, Taj Mahal och Steve Earle, och gamla Pete Seeger är strålande i sin deklamation av Forever Young. Band of Skulls låter som First Aid Kit fast med man och kvinna, och Mariachi El Bronx gör hardcoremariachi, förstås.

Så hur ska vi hantera vår inneboende vilja hjälpa orättfärdigt fängslade människor över jorden, utan att för den skull tråkas ihjäl av den här dammiga lådan? Enklaste sättet är väl att köpa nämnda bra enstaka låtar, och att sedan lägga mellanskillnaden till boxens pris på ett medlemskap i Amnesty. Blir vi tillräckligt många kan vi säkert sparka ut de ondsinta typer som ligger bakom det här eländet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Visst har vi sagt att det är dags för Dr. Dogs genombrott nästan varenda gång de släppt ett album. Ändå har de harvat på i undervegetationen, och sett Mercury Rev, Flaming Lips och senast Blitzen Trapper rusa förbi mot breda succéer. Orsaken är lite ironiskt förmodligen att Dr. Dog är så gediget habila. När de som här använder sin samlade erfarenhet tillsammans med vitaliteten hos en delvis ny rytmsektion för ett lite rockigare sound lyser som förr deras influenser igenom som ledfyrar. John Lennons argaste ögonblick har gjort djupa avtryck, liksom George Harrison och i Warrior Man allra tydligast Ray Davies. Utmärkta låtar, med andra ord, men fortfarande en aning för profillöst för att ta över världen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Som jag önskar att det fanns en annan recension att skriva om The Messenger. Att det skulle vara möjligt att jublande konstatera att Johnny Marr revanscherar sig för sin 10 år gamla bluesjammande dadrock-sömnpiller till solodebut. Att det var snyggt producerat och att han lärt sig sjunga, eller åtminstone vågar pröva något annat än viskpratande. Att han skrivit flera låtar som kunde matcha ens lägstanivån på dem han slentrianmässigt slängde ihop till singelbaksidor åt The Smiths. Att han flashade hela sin gudalika gitarrrepertoar med elektrisk jangly soulindie, glamriff och pådrivande akustiskt komp. Men enbart gitarrgenialitetsdelen stämmer, och det räcker ingenstans. Betrakta alltså The Messenger som en kontaktannons – ”Gudabenådad gitarrist söker (fortfarande) frontfigur och tvillingsjäl. Desperat”.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den svenska postpunkens galjonsfigurer Blue For Two hördes senast av i albumform för 14 år sedan. Sedan dess har Freddie Wadlings Taube- och nyss James Bond-tolkningar och sommarpratande nära nog gjort honom folklig, men det är fortfarande som skrovlande och hummande särling Sveriges bästa sångare trivs bäst. 

Redan covervalen signalerar det, dels via Wildman Fischer men framför allt via Ugly Child som är en blinkning tillbaka till Straitjacket, det punkband han först spelade in just den låten med för 35 år sedan. 

Men framför allt märks njutningen i det friska förhållningssättet i den muntert svärtade postblues han tillsammans med Henryk Lipp och nytillskottet Christoffer Berg stånkar, stönar och någon gång hysteriskt skrattar sig igenom, som vore de elektroniska bortbytingar till Screamin’ Jay Hawkins och The Magic Band. Pur glädje låter det som, för dem och för oss.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det är inte ett väldigt långt avstånd mellan Kristofer Åströms solodebut för 14 år sedan och From Eagle to Sparrow. Då och då under tiden har han gjort små avstickare, men nu är han tillbaka i den avskalade singersongwriterfåran med sitt vemod, sin gitarr och sitt munspel. Det innebär att allt står och faller med styrkan hos sångerna, och den här gången är de gedigna i all sin övergivna nakenhet. Det paradoxala är att sånger som fungerar så pass bra i den här spartanska formen skulle vara spännande att höra också i mer instrumenterade sammanhang, något som blir särskilt tydligt när åtminstone trummor får visst utrymme i Strong & Tall.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

För att förlösa Kurt Wagner ur saknaden efter sin vän Vic Chesnutt och få honom att flytta sitt fokus från måleriet tillbaka mot musikskapande i Lambchop krävdes en exceptionell idé. Det hade den gamle bandmedlemmen och numera producenten Mark Nevers. Stämningarna från gamla Frank Sinatra-album där stråkarna närmast kontrasterar mot melodier – vore inte det något att balansera Kurt Wagners Louvin Brothersinspirerade sånger med? 

Jodå, och därmed föreligger här Lambchops mest sammanhållna skymningsalbum, djupt vemodigt i sin soul- och alltmer jazzklingande americana och samtidigt värmande och trösterikt. Mr. M förstärker sinnesstämningar i alla riktningar, och kan vara ett av årets mest användbara album.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Under en god middag och under inflytande av goda drycker drar samtal ofta iväg i andra riktningar än annars. Därför förlägger Nöjesguiden gärna större intervjuer på krogen. Den här månaden har vi dinerat med albumaktuella Markus Krunegård.

Vi är långtifrån obekanta med varandra. Vi har fikat några gånger i samband med intervjuer, och till och med tagit någon öl vid ett sådant tillfälle, men trots det är båda lite avvaktande till att börja med. Ingen av oss vill riktigt fatta beslut om öl eller de specialimporterade Alsace-vinerna servitören på Ljunggren frestar med. Det slutar med den bästa sortens kompromiss – vi beställer båda delarna, först varsin japansk öl och sedan en flaska vitt.

Medan vi skålar – glas mot glas, givetvis – halar Markus upp sin iPhone för att visa omslaget till Mänsklig värme, den skiva som kommer ut i slutet av mars och som han håller på att slutföra mixningarna av just nu. Omslagsbilden är ett profilporträtt i dallrande ökenhetta. Det är fotat när Serenades var i Los Angeles, av Marcus Palmqvist.

– Det gäller ju att passa på. Vi satte oss i en bil och stack ut i öknen för att fota. Vi kom aldrig till Joshua Tree, men det var rätt häftiga miljöer ändå. Och varma.

Texterna är mer kylslagna. Det är plogbilar, minusgrader, snöänglar och huttrande längtan till varma semesterorter vart man än vänder sig.

– Hmm. Det har du kanske en poäng i. Jag skriver ju om det jag upplever, och är det kallt ute blir det kallt i texterna. Men musiken är varm.

Senare under middagen ramlar slutmixen av Norrköpingsnostalgiska På promenaden (”Ombesjungen också av Ulf Lundell”) in i Markus telefon, eftersom han lämnat Lars Skoglund i studion för att slutföra den. Markus ler och erbjuder mig att höra den färdiga mixen innan hen hör den själv. I hörlurarna vecklar hans mest självbiografiska låt hittills ut sig. Längst Promenaden skjuter han barnvagn och passerar läroverket ”där pappa var rektor och där jag jobbade på loven” och där kvinnan han älskar var elev. Han minns sin studenttid – inte särskilt lycklig – och presenterar sin mamma som kom från Finland och ”levde på konserver”.

Textens kvinna på läroverket, är det din fru?

– Ja. Sofie gick faktiskt där i läroverket, och hade min pappa som rektor.

Kände ni varandra på den tiden?

– O nej. Hon var ett år äldre och snygg. Out of my league. Jag hade aldrig vågat prata med henne då, jag var ju bara en töntig hockeykille.

Förrätten kommer in. Blandade småsaker att dela på, varsin vårrulle, varsin pilgrimsmussla, ett par dumplings. Det är gott utan att vara sensationellt, men eftersom vi båda har hunnit bli ordentligt hungriga tömmer vi fatet snabbt. Sedan lutar sig Markus tillbaka med en ny och piggare glimt i ögonen.

När vi har pratat tidigare har du beskrivit att du gillar just den sortens låtar – albumlåtar som skapar ett fundament, men som inte skulle funka som singlar. 

– Det stämmer. En singel är en singel – let’s face it, de funkar som marknadsföring. Jag är egentligen ganska ointresserad. Det är albumlåtarna som bär budskapet.

När Markus beskriver sitt nya album lyser stoltheten igenom.

– Det var mer high chaparall förr, den här gången har jag tänkt efter. Det har varit väldigt skissartat tidigare, det känns som att jag inte slutförde några idéer. Det har väl sin charm det också, men den här gången ville jag att låtarna skulle bli helt rätt. Och tillsammans med Petter och Lars har jag ett annat band också, Gold Gold, och med dem kan vi bröla av oss i studion.

Lars heter Skoglund i efternamn och är Markus ständige vapendragare, både i Laakso och solo. Petter Winnberg spelar normalt bas hos bland andra Miike Snow och Little Majorette. På Mänsklig värme har de dessutom sällskap av Markus Jägerstedt som brukar spela synt med Robyn.

– Tidigare har det känts som en våldtäkt på mina låtar att jobba med andra, nå, utom Lars då. Men den här gången gjorde jag annorlunda. Jag har satt ihop ett fantastiskt band, och Lars är medproducent den här gången. Tricket är att göra honom lite förbannad, till exempel genom anklagelser om att inte spela tight.

Så du låter musikerna ha inflytande på hur låtarna ska låta nu?

– Jo. Det är skönt att låta folk ta ansvar. Om man är på samma våglängd. Jag menar, det var ju inte Ingmar Bergman som spelade rollerna i sina filmer. Oj, hur lät den jämförelsen?

Haha, som motsatsen till Jante.

– Kan jag få ändra?

Nä, den är väl bra. Men kanske inte så träffande i sammanhanget, Bergman hade verkligen rykte om sig att vara en demonregissör. 

– Oj, då blir det ju ännu värre. Jag brukar väl ha en idé i bakfickan om hur basgången ska låta, eller att det behövs en orgel i introt till en låt. Men den behåller jag för mig själv nu, och så kollar vi vad de jag spelar med kommer fram till.

Det är väl demonregissörsanda, om något. ”Nä, nu har vi prövat dina idéer om basgång, nu skiter vi i det och använder det jag tänkte från början istället”. 

– Äsch, det här blev fel. Så är det förstås inte. Men bäst idé vinner.

Utöver Serenades, Hets och samarbetet med Andreas Kleerup har Markus Krunegård sjungit med Eldkvarn, och dessutom skrivit låtar med Veronica Maggio och nu åt Lena Philipsson.

– Lena Ph-låten skrevs för Veronica Maggio, faktiskt. Sedan var den plötsligt med på Lena Philipssons skiva, och efter det visade det sig att den gav namn åt hela hennes album. Kul och så där, men man kunde ju ha blivit bjuden på ett glas champagne på vägen.

Du var inte med om de besluten?

– Inte alls. Det var snarast så att jag råkade få veta det av en slump. Men det är okej, när en låt väl är skriven bryr jag mig inte om den så mycket längre.

Är de avslutade projekt allihop, eller finns det något mer än Serenades som fortfarande brinner på sparlåga?

– Jodå, inget är direkt avslutat, det är ju som med vänner, man går in och ut ur varandras liv, och ibland hakar man fast i varandra lite mer under en period och ibland inte.

Serenades-samarbetet med Adam Olenius är på väg ut i världen. En spelning på SXSW i Austin är inbokad, och i april släpps skivan på Interscope i USA innan de ger sig ut på en USA-turné kust till kust.

– Det ska bli kul. Jag har liksom aldrig fått någon uppmärksamhet internationellt, inte ens i Norge, och nu börjar jag kolla på klockan och se att jag är 32. Men om jag måste välja är mina soloalbum mycket viktigare, de släpper jag ju helt och hållet i mitt eget namn.

Medan våra sushi– och sashimicombos dukas fram pratar vi lite om Markus inkonsekvens. Ena dagen deklarerar han att han ogillar refränger, nästa dag är det tvärtom. Nu pratar han om ”sitt förra album” och klumpar med det ihop Prinsen av Peking och Lev som en gris, dö som en hund. När de släpptes 2009, som två separata titlar på en och samma dag, var han noga med distinktionen att det var två album särskilda från varandra.

– Haha, du har rätt. Så sa jag. Jag pratade om dem som mina Use Your Illusion III och IV. De kom väl till som en följd av blandningen hybris och… eh… hybris.

– Nä, men jag gjorde 28 låtar och gillade dem. Och det finns mycket som jag tycker är bra idag också, skivorna får fyra Markusar i betyg av mig. Och det var ett ganska behagligt sätt att följa upp den där oväntade succén med Markusevangeliet.

För dig ja. Men på skivbolaget måste folk ha protesterat och förklarat att det var kommersiellt självmord, att de sammanlagt inte skulle sälja i närheten av Markusevangeliet?

– Å jo, de sålde faktiskt bra. Men jag förstår vad du menar, jag hade lagt upp bollen för smash, och så gjorde jag skivor som innebar en massa bollande fram och tillbaka istället. Visst. Men vad skulle försäljningssuccéer innebära, att jag skulle ha råd att köpa hus på Lidingö? Jag vill inte bo där.

Att strunta i det smashläget handlar en hel del om integritet och sturskt självbestämmande. Och även om Markus är öppen och inbjudande finns det gränser även för vad han är beredd att diskutera offentligt.

– Jag gjorde en intervju och så berättade intervjuaren en väldigt personlig sak för mig. Då kände jag att jag måste bjuda igen, och började prata en massa om mitt barn. Men efteråt fick jag en dålig smak i munnen, det hade gått för långt. Mitt barn har inte bett om att få vara med i intervjuer.

Drar du alltså gränsen där? 

– Det vet jag inte. Nä. Jag drar gränsen vid sådant som får mig att ångra vad jag pratat om, men var den gränsen går vet jag inte riktigt.

Du får säga ifrån om vi närmar oss gränsen för din integritet. För jag är nyfiken på hur det har förändrat dig att bli pappa?

– Mitt liv har förändrats jättemycket. Jag gör pushups, enligt appen 100 Pushups. 52 i rad har jag klarat, men det som är bra med att ha en app som personlig tränare är att den inte har några synpunkter på hur bra jag gör dem. Jag äter grapefrukt till frukost. Jag går knappt ut längre – det här är första gången på evigheter – och istället tittar jag på tv. Mitt liv har varit en enda följd av omvälvande saker, men att bli pappa är förstås det största som hänt mig.

Förändras din livssyn?

– Jo, jag tror att jag tänker mer på vad som pågår i samhället. Hur allt gemensamt utarmas, blir dåligt, smutskastas och sedan säljs ut till det privata. Vi avskaffar det gemensamma, och det tror jag är farligt. Det är som att göra en mental tribaltauering – med en sådan var man coolast i Norrköping, kortsiktigt, men långsiktigt går det inte att ångra sig, då sitter skiten där. Jag kan bli störd över skolor som marknadsför sig med att de har ”kortast skoldag, delar ut en egen laptop och ger bäst betyg”. Hur går det ihop, och är det sådant vi vill ha? Som småföretagare – för det kan man väl säga att jag är – är jag en av dem som gynnas, men jag tycker att det finns andra värden. Det är ju därför jag kallar skivan Mänsklig värme.

Du har pratat om ditt dåliga självförtroende. Hur är det med det nu?

– Jag har lärt mig att det är skillnad på självkänsla och självförtroende. Jag är inte särskilt sårbar inför andra, men inom mig kan det fortfarande växla. Ett tag kan man vara uppåt, och då är det helt obegripligt hur man kunde vara så låg tidigare – hur kunde man hamna där, liksom? Men sedan kan det vara motsatsen, och då fattar man inte hur man kunde vara så glad tidigare.

Men negativa recensioner gör dig inte låg?

– Inte längre. Däremot kan jag bli sur på journalister som använder mitt verk, det jag har skapat, som en plattform för att positionera sig själva. Men de får skylla sig själva, dem kommer jag aldrig att ligga med, hehe. Och jag är jävligt långsint. Jag tänker att även om man är en offentlig person finns det tillfällen när man måste stå upp för den man är.

Restaurangen är nedsläckt, vinet är urdrucket, anteckningsblocket är nedlagt i väskan, och personalen på Ljunggren längtar med all önskvärd tydlighet hem. Men vi är inte riktigt klara.

– Ska vi inte gå på Indigo och ta bara en mellanöl, föreslår Markus. Nu när jag ändå förbrukar min utekväll?

Såklart vi ska, och såklart vi ska slå oss ner hos Jari Haapalainen och Christoffer Sander. Och såklart ska det där vi pratat om angående ansvaret man har som offentlig person omedelbart prövas.

– Ursäkta, jag vet att det är pinsamt och att man inte borde göra så här, men jag vill ändå säga att jag tycker om din musik.

En kvinna har vågat sig fram för att uttrycka sin beundran, och Markus är en under av charm och vänlighet.

– Äh, vadå, det är väl inte pinsamt! Tack, det är kul att höra att det betyder något för dig.

Vårt samtal hamnar i de intervjuer Markus har ägnat dagen åt, utöver vår långsittning också Gaffa, Situation Sthlm och Svensk Damtidning. Det är något med intervjuerna som gnager på hen.

– Jag har fått en massa frågor om skivans titel, och jag känner att jag har varit slarvig med att förbereda mig på det. Det är ju politik, och jag borde ha haft smartare förklaringar, några bättre oneliners. Nu är jag rädd att jag bara lät förvirrad.

När en kvinna som hen inte känner lägger sig i och hävdar orsaken till att Markus inte varit tillräckligt tydlig politiskt är att hen inte är tillräckligt genomtänkt i sin analys brister det.

– Ursäkta? Eh, hur kom du in i samtalet?

Kvinnan lutar sig framåt, stridslysten. Men inte heller Markus är beredd att backa, och ögonen har smalnat betänkligt.

– Hej, jag heter Markus, säger hen iskallt och räcker fram handen. Vi känner inte varandra. Jag förstår inte vad du menar, och jag förstår verkligen inte hur du tycker att du kan ha rätt att ha åsikter om vem jag är?

Stämningen blir spänd. Den integritetsgräns som Markus inte riktigt kunnat formulera var den går har passerats med råge. Inte förrän kvinnan duckar ut för att röka slappnar Markus av, och inte förrän då slappnar vi andra av. Jari tycker att Markus överreagerat, och även om Christoffer Sander ger honom rätt är den goda stämningen bortblåst. Vi dricker ur våra öl och går ner mot Medborgarplatsen.

– Förlåt, säger Markus. Det där var inte meningen, och det var onödigt. Jag har egentligen mer känslor än formulerade politiska ståndpunkter.

Jag påpekar att han just kallat sitt nya album för Mänsklig värme. För mig går det att översätta till Empati eller Omsorg, och det i sig är politiskt laddade ord i en tid när dominerande ideologier står för motsatsen.

– Fan, det har du rätt i. Det kanske räcker så. Jag kanske inte behöver förklara mer.

Mänsklig värme (Stranded/Universal) släpps den 28 mars.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2012)

Chuck Prophet är en av de där hjältarna som verkar i det tysta. De flesta märker honom aldrig, men den som någon gång uppmärksammar honom blir ett hängivet fan som envist söker upp varje skivsläpp och snabbt kan stoltsera med minst femton titlar av honom i samlingen. I den samlingen sticker Temple Beautiful ut på tre sätt.

Dels är det ett temaalbum i form av en hyllning till San Francisco. De guidade bussturer han organiserar i sin stad i samband med skivsläppet tar oss liksom texterna förbi platser som Lawrence Ferlinghettis namncheckade legendariska bokhandel City Lights och den 70-talsrockklubb som låg intill pastor Jim Jones kyrka och som gett skivan sitt namn.

Musikaliskt är den också speciell i att den inte alls närmar sig den americana vi kommit att förknippa Chuck Prophet med ända sedan tiden i Green on Red. Istället är det en rättfram rockskiva som de lät när missförstådda män i läderjackor gjorde självförbrännarrock i början av 1970-talet. Roy Loney från Flamin’ Groovies gästar, vilket säger en hel del om vilken sorts energisk rock Chuck Prophet är på jakt efter, och här finns såväl oblyga bugningar till Mott the Hoople i titelspåret och snällare popvarianter som Castro Halloween. Men framför allt finns här skitig och sentimental rännstensrock med tydliga kopplingar till Lou Reed – det är doowop-stämningarna och saxofonerna, till exempel i en strålande duett Little Girl, Little Boy tillsammans med hustrun Stephanie Finch, som gör det.

Och med den sortens iakttagelser är det lätt att motivera det tredje område där Temple Beautiful särskiljer sig. Den här helt enkelt ännu bättre än alla Chuck Prophets andra soloalbum.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”There was a time when we were golden”, sjunger Damien Jurado sentimentalt med en följsam barnkör som eko. Men sanningen är att även om han ofta har glänst, skiner Damien Jurados sånger och röst starkare än någonsin på hans andra samarbete med Richard Swift. Han koncentrerar sig på att finslipa melodier och sina sorgsnaste uttryck och lämnar de stora varma arrangemangen till sin kollega, producentgeniet. Och genom styrkan i sångerna håller en annars salig röra av psychedelia, övergiven americana och storslagen 70-talspop ihop i en gyllene helhet, med Working Titles som allra vackraste smycke.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

– Vadå, var du med i replokalen igår? Hur fan kan du veta så exakt vad som hände?

Ölskummet sprutar när Jimmy Lee frustrerat skrattar åt frågorna om maktbalansen i hans band
Trailer Trash Tracys.

– Du frågar om exakt det jag skrek till trummisen och basisten om igår. Om det inte passar så…

– Så får de gå?

– Det var du som sa det nu, hehe. Inte jag. Jag är mer diplomatisk. Utom igår.

Den romantiska föreställningen av hur band uppstår i det tighta kompisgänget och lever enligt rundabordsprincipen ”En för alla, alla för en” blir allt svårare att hålla fast vid. Konstruerade band är numera helt accepterat, och idag har till och med de mest renläriga indieband gett upp tanken om medlemmarnas jämlika roller.

Tillsammans med sångerskan Suzanne Astoria Renlund startade Jimmy Lee Trailer Trash Tracys för två år sedan, och den rytmsektion som från början förstärkte vid behov är idag en del av bandets officiella lineup. Det finns rationella förklaringar till det.

– Båda två är skickliga ljudtekniker, och det behöver vi ha framför allt live. Då låter jag dem också ha en del input angående hur deras instrument ska låta.

Ni vågar alltså låta dem vara med och sköta den bebis som bandet är?

– Som barnvakter. Så länge de hanterar barnet på rätt sätt, på vårt sätt. Men jag tror att jag behöver hålla dem i mycket kortare koppel.

Dry the River är ett annat albumdebuterande Londonband som har förändrats. För drygt ett år sedan var det Pete Liddles soloprojekt, men idag räknas de återstående fyra från början hopskramlade musikerna som fullvärdiga medlemmar.

– Jag hade skapat Dry the River och skrivit några låtar. Så behövde jag folk som kunde hjälpa till att spela in dem, och frågade de här killarna. Sedan tog jag med dem på en liten turné, och då förstod vi hur mycket vi gillade att hänga med varandra.

Helt nyligen flyttade Pete Liddle ut ur deras gemensamma hus (”det blev för jobbigt när de andra var tvungna att kliva över mig på madrassen utanför toaletten”), men inte ens den sortens kollektiva erfarenheter har gjort bandet till en jämlik enhet.

– Alla i bandet satsar lika, och visst får vi ha synpunkter, förklarar basiste Scott Miller. Men det är Pete som skriver låtarna.

– Jämlika? Njae, inte helt. Jag har sista ordet, om det skulle behövas.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden