Hooded Fang är ett kanadensiskt löst kollektiv som vill koka ner garagerockens essens, eller om hellre vill kalla det Nuggets-samlingen till 23 minuter, och addera rejäla mängder indiepop, Modern Lovers och tidiga Buzzcocks till det. Dessutom är Tosta Mista ett temaalbum om hur två av medlemmarna avslutar sin privata relation med hjärtesorg som följd. Bandnamnet har de fått från en barnbok, medan albumtiteln åsyftar den sortens portugisiska grillade mackor som är populära hemma i Toronto.
Tokigt? Spretigt? Rejält. Men samtidigt charmigt, energiskt och mycket mycket underhållande.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Dubbelrecension med Casablanca – Apocalyptic Youth)
Inom loppet av bara några dagar släpper två av Sveriges mesta rock’n’roll-arketyper skivor med sina nya konstellationer. I Casablancas fall är det flera års uppladdning som till slut får sitt utlopp, när Space Age Baby Jane-Anders Ljung tillsammans med bland andra den forne AIK-mittfältaren Mats Rubarth och Sahara Hotnights-Jossan tar sig an hår(d)rock som den lät på det sena 80-talet. Det hade kunnat bli skrattretande när de använder en komplett uppsättning rock’n’roll-klyschor och -poser, men här finns tillräckligt mycket hård entusiasm för att till slut bryta ned invändningarna.
Nicke Andersson har redan hunnit ett par turer med sina Imperial State Electric, och det märks i bredd och nyanser. Med auktoritet nog att inte ständigt behöva inta rock-poserna bedriver han med Pop War krigföring snarare genom pop än mot pop. Enough to Break Your Heart med ett flera minuter långt storslaget stråkparti ger sig ut i ELO-land, och Can’t Seem to Shake It Off My Mind är inte skivans enda exempel på strålande hård 70-talspop i den anda som Alice Cooper och framför allt Phil Lynott excellerade i.
Den här sortens rock’n’roll brukar beskrivas som korkad både av tillskyndare och antagonister. Casablanca gör allt för att bekräfta den fördomen, medan Imperial State Electric säger emot å det bestämdaste. Båda har sina poänger.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Dubbelrecension med Skansros)
Sensationella Johannes Vidén är på många sätt en gammal man i en ung mans kropp. Hans musikaliska förebilder är en samling gubbar där Willy DeVille och Springsteen är juniorer, och hans lyriska förebilder heter Harry Martinsson och Hjalmar Bergman (den sistnämnda får en direkt hyllning i Jag och Bergman). Mäktiga Självsabotören skapade svallvågor av känslor redan för ett par år sedan, och när åter hörs här har den sällskap bland annat av lika starka Det kommer ordna sig.
Hans absoluta antites är Skansros. Där croonern Johannes Vidén klär stora och genuina känslor i litterär dräkt vältrar sig Skansros i storslagna monologer och svårmodigt poserande utan minsta substans. Ofta låter det som ett allra första tillfälle för gymnasiepoeten Felix Andersson att pröva sina oredigerade texter (”När jag gick hem grät jag och var kär. Gjorde du också det?”) mot bandets mer habila soulpåverkade indiepop, för att sedan fullständigt strunta i hur illa de skaver mot varandra. Då är Morrissey och Broder Daniel lååångt borta.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2012)
Den här veckan har Johannes Vidéns första svenskspråkiga skiva Frid över en stjärna som föll släppts. Det är fullödig litterär pop, som om Willy DeVille eller Bruce Springsteen vore ständig sekreterare i Svenska Akademien. Därför bad Nöjesguiden Johannes rekommendera sina fem svenska favoritförfattare, och dessutom föreslå lämpliga soundtracks till dem.
Nummer ett: Hjalmar Bergman
– Sveriges största litterära geni. Hade varit en världsförfattare med samma anseende som exempelvis Thomas Mann om han skrivit på ett större språk än svenska. Mästerlig i sitt sätt att blanda tragik och komedi om vartannat, knivskarp i sin förmåga att dissekera människan och släpa fram våra underliggande motiv i ljuset och dessutom lika bra på att skildra kvinnor som män. Olycka och undergång i borgerlig miljö är ett tema som jag av någon anledning har väldigt lätt att relatera till. Herr von Hancken (som fick mig att inse hur jag levde mitt liv med inbillad krona), Farmor och vår herre och En döds memoarer är mina absoluta favoriter.
– Ett passande soundtrack till Hjalmar Bergman är Townes van Zandt, då deras livsöden liknar varandra. Townes kom också från en välbärgad familj men valde konsten och självförbrännandet på bekostnad av det ordnade borgerliga livet, precis som Bergman. Båda var fantastiska på att blanda sorg med humor.
Nummer två: Hjalmar Söderberg
– Kan det finnas något mer fulländat stycke svensk prosa än Doktor Glas? Skulle inte tro det. Icke att förglömma är novellerna som jag skulle hoppas används i varje seriös skrivarkurs runt om i landet. Mest rörande bland dem är Söderbergs skildring av hunden där han konstaterar att människan bland djuren fått många tjänare men bara en enda riktig vän. Jag är överlag väldigt förtjust i sekelskiftesflanörerna med sin ”world-wearyism” och cyniska livsåskådning. Stockholmsmiljöerna i Söderbergs romaner är också fantastiska, man får lust att hoppa på första bästa tåg för att när mörkret faller kunna sitta med en grogg på Grand Hotell och se Stockholms alla ljus tändas. Den allvarsamma leken var den roman som satte igång mitt läsande på allvar och i min bokhylla har jag Hjalmar Söderbergs mäktiga siluett som bokstöd.
– Som soundtrack till Hjalmar Söderberg tycker jag Elvis Costello skulle passa med sin blandning av cynism, intelligens och bultande hjärta.
Nummer tre: Pär Lagerkvist
– En andlig gigant, fullt i klass med Hermann Hesse. Skrev underbar poesi av den typ som egentligen inte längre kan skrivas då kopplingen mellan naturens skiftningar och tecken och diktarens inre idag anses alldeles för klichéfylld. Det struntar jag i, jag försöker ofta härma Pär Lagerkvist, i synnerhet i låtar som En serie drömmar och Pompeji. I diktsamlingarna Vid lägereld och Aftonland är Lagerkvist närmare att knäcka koden till livet och dödens mysterium än någon annan författare jag känner till. Pär Lagerkvists prosa är en ren och avskalad laserstråle som skär rakt in i medvetandet; jag älskar framför allt den sammanhängande serie av böcker med religiöst motiv som börjar med Barabbas och slutar med Det heliga landet. Mycket sinnesvidgande läsning. Gäst hos verkligheten är också fantastisk, att läsa den är tröstande för oss som har samma ångestfyllda läggning som författaren själv.
– Ett soundtrack till Pär Lagerkvist kräver en artist med stor andlig spännvidd. Jag slår till med Bob Dylan, den Dylan man möter i låtar som Gates of Eden, Every Grain of Sand, I Dreamed I Saw St Augustine och Red River Shore. Eller möjligtvis Willie Nelson på skivor som Yesterday’s Wine och Spirit.
Nummer fyra: Harry Martinsson
– Vandringsmänniskans försvarare och utanförskapets stora skildrare. Inte för att det på något sätt går att jämföra det utanförskap jag upplevde när jag gick på högstadiet i Trollhättan och med avundsblandat förakt stirrade på det vackra och jämntempererade folket som inte var udda som jag, med det utanförskap som den föräldralöse Harry upplevde på sin långa färd mot Göteborg (där havet och skeppen fanns och där även undertecknad hamnade i rätt tid); men Harry Martinssons uppväxtskildringar Nässlorna blommar och Vägen ut talade till mig med klar och tydlig röst och är hörnstenar i min egen litterära kanon. Den episka dikten Aniara tycker jag är aningen överskattad, men Vägen till Klockrike måste alla läsa för det är som min gode vän David Akélius nyligen konstaterade, världens bästa bok. Jag skrev Den sista färden i de inspirationens svallvågor som läsandet av den gav upphov till.
– Till Harry Martinsson lyssnar vi på Harry Nilsson! Harry Nilsson var också halvt föräldralös som barn (pappan lämnade familjen) och reste sig från svår fattigdom till storhet och framgång. Den inre känsligheten och osäkerheten delade de båda också: Harry Nilsson vägrade stå på scen inför publik och var på många sätt en outsider i musikbranschen som gjorde sig mer och mer kommersiellt omöjlig för varje album efter Nilsson Schmilsson. Dessutom tycker jag Harry Nilsson får alldeles för lite uppmärksamhet i Sverige – vi pratar faktiskt om en låtskrivare i klass med Paul McCartney, med en av de vackraste röster som någonsin fångats på band! Alla plattor från Pandemonium Shadow Show till och med Son of Schmilsson är fullständiga mästerverk i klass med Beatles svit från Rubber Soul till Abbey Road. Vår katt heter Harry efter Harry Nilsson. Eller efter Harry Potter om du frågar min fru…
Nummer fem: Eyvind Johnson
– Det var inte alls någon skandal att Svenska akademien gav sina egna ledamöter Harry Martinsson och Eyvind Johnson ett delat nobelpris 1974. Prisa dem som prisas bör! Eyvind Johnson är den stilistiskt mest moderna av de fem författare jag har listat här. Outstanding i sin förmåga att låta flera olika inre och yttre perspektiv föra en historia framåt. Ta Soldatens återkomst till exempel, ett slags triangeldrama i skärgårdsmiljö där några olika personers historier bildar en väv (lika intrikat som den Penelope väver i Strändernas Svall) som med andra världskriget som fond berättar om vårt lands situation under denna stormiga tid samtidigt som det är en gripande historia om kärlek, svartsjuka och hämnd. Drömmar om rosor och eld älskar jag också. Den ger en talande bild av den lilla människans ansvar att se och bekämpa tyranni med handling, inte bara i tankar och ord. Eyvind Johnson var mycket produktiv, jag har massor kvar att läsa av honom.
– En storartad frihetsälskande europé som Eyvind Johnson kräver en lika storartad, krigshatande europeisk musiker, och då väljer jag John Lennon. Finns det någon annan människa som kunnat samla människor kring en dröm om en bättre värld på samma sätt som John Lennon? Fråga medborgarna i Sovjet som trots faran köpte och sålde piratinspelade Beatles-skivor inristade på gamla röntgenplåtar i någon av de inspelningsstationer där soldater kunde spela in ljudhälsningar på skiva att skicka hem.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
(Dubbelrecension med Imperial State Electric – Pop War)
Inom loppet av bara några dagar släpper två av Sveriges mesta rock’n’roll-arketyper skivor med sina nya konstellationer. I Casablancas fall är det flera års uppladdning som till slut får sitt utlopp, när Space Age Baby Jane-Anders Ljung tillsammans med bland andra den forne AIK-mittfältaren Mats Rubarth och Sahara Hotnights-Jossan tar sig an hår(d)rock som den lät på det sena 80-talet. Det hade kunnat bli skrattretande när de använder en komplett uppsättning rock’n’roll-klyschor och -poser, men här finns tillräckligt mycket hård entusiasm för att till slut bryta ned invändningarna.
Nicke Andersson har redan hunnit ett par turer med sina Imperial State Electric, och det märks i bredd och nyanser. Med auktoritet nog att inte ständigt behöva inta rock-poserna bedriver han med Pop War krigföring snarare genom pop än mot pop. Enough to Break Your Heart med ett flera minuter långt storslaget stråkparti ger sig ut i ELO-land, och Can’t Seem to Shake It Off My Mind är inte skivans enda exempel på strålande hård 70-talspop i den anda som Alice Cooper och framför allt Phil Lynott excellerade i.
Den här sortens rock’n’roll brukar beskrivas som korkad både av tillskyndare och antagonister. Casablanca gör allt för att bekräfta den fördomen, medan Imperial State Electric säger emot å det bestämdaste. Båda har sina poänger.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Någon gång är det ett enstaka band som står ut mot den annars ganska jämngrå indietapeten, och det lilla bolaget Kning är ett bra ställe att söka kvalitetstoppar även på det området. Kristoffer & The Harbour Heads mogna säregenhet är ett utsökt exempel. Det är kantigt och lite skrovligt utan att kompromissa med popigheten, vare sig det drar åt mer folkpopigt håll eller mot renodlad indie.
Inspelningarnas allt annat än kärleksfulla relation mellan band och den amerikanske producenten Ryan Kelly kan vara en av förklaringarna till den täta nerv som genomsyrar musiken, och de profilstarka gästerna – Daniel Gilbert, Midlakes Jesse Chandler och självaste Spotnicks-gitarristen Bo Winberg – som bidrar i de fantasifulla arrangemangen är också värda beröm. Men framför allt är det Kristoffer Ragnstams talangfulla lilla kärntrio som ligger bakom de fina låtarna och det stora ljudet. Little Goes A Long Way, indeed.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Förra gången vi pratade, år 2008, befann sig både Kurt Wagner och jag i förändringsperioder. För min del hade jag blivit övertygad om att det var dags att sluta röka, och Kurt hjälpte till genom att ägna dagen och kvällen åt att röka upp ett av mina sista paket.
– Dunhill, visst? De var goda. Good for you att du slutat, good for you.
För Kurt var det en än mer omvälvande tid. OH (Ohio) skulle visa sig vara det sista Lambchop-albumet på nästan fyra år, och än viktigare var att Kurt Wagner hade tagit upp sitt målande igen.
– När musiken tog fart slutade jag måla, någon gång runt 2000, mitt i en målning, berättade han den gången. Nyligen hittade jag den igen, och fortsatte exakt där jag hade slutat. När den var klar satte jag igång med en ny, och nu har jag fått upp farten igen. Jag hade saknat det.
Innan vi fimpade våra sista cigg den kvällen skojade vi om att vi bara inte ville se hans bildskapande ersätta musiken. Och även om Kurt Wagner försäkrade att det inte fanns någon sådan risk var det precis vad som höll på att hända.
– Det är skönt att inte ha bråttom. Jag ville pröva att skriva sånger långsamt och länge. Leonard Cohen tog sex månader på sig att skriva sånger till en skiva, och jag ville undersöka hur det skulle bli med ett sådant tempo. Dessutom hade jag verkligen kommit igång med målandet, så den takten passade vad jag ville lägga tiden på.
Måleriet blev alltmer Kurt Wagners fokus, och när vännen och kollegan Vic Chesnutt tog sitt liv året därpå prioriterade Kurt ned Lambchop fullständigt.
– Mr. Met handlar absolut om Vic Chesnutt. Den och flera andra sånger. Men de är inte bara om honom, utan om andra människor som varit viktiga för mig också.
Först förra året när Mark Nevers, som gått från att vara medlem i Lambchop till att bli en av Nashvilles mest eftertraktade producenter, presenterade en spännande arrangemangsidé blev Kurt Wagner inspirerad igen, och Mr M började ta form.
– Mark hade en idé som han ville pröva, som han kallade för ”psycha-sinatra”. Han visade mig klipp på youtube där Nelson Riddle hade gjort stråkarrangemangen till Frank Sinatra, och det var verkligen speciellt. Stråkarna var i det närmaste abstrakta, och var nästan i kontrast mot sången snarare än i harmoni med melodin. Det var tvärsemot hur vi hade använt stråkar tidigare, och det var väldigt spännande.
För Kurt Wagner var Louvin Brothers en central referens.
– Jag återupptäckte dem också via youtube, faktiskt. Det var fantastiskt att upptäcka alla gamla klipp som jag inte hade en aning om existerade. Deras sätt att strukturera sina melodier på ett öppet och väldigt avskalat sätt var vad jag ville åstadkomma.
Omslagsbilderna på nya albumet Mr. M är Kurts egna konstverk.
– Jag jobbade med bilder och musiken samtidigt och gjorde en bild för varje låt på skivan. Det var kul att fundera på vilket ansikte som skulle passa till vilken sång. Ända sedan Lambchops första album, där jag hade gjort omslagsbilden, har jag funderat på att återvända till att göra mina egna skivomslag, men det är först nu som det blivit av.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Många artister skulle tycka att det var känsligt om det kom fram att hälften av låtarna på deras nya album egentligen var avsedda för en Mupparna-film. Inte Andrew Bird. Han är en man som slänger sig mellan indieturnerande, soundtrackkomponerande och tonsättande av Ian Schneller-skulpturer för Guggenheimmuseet, och för den som inte låter ambitioner stötas mot prestige är Mupparna inget att skämmas för.
Det är i den intelligenta bekymmerslösheten han finner en tvillingsjäl i Randy Newman, som rent fysiskt kan skymtas i kulissen bakom Lazy Projector, och slår sig ihop med St Vincent för en munter duett. Någonstans brister det kanske i fokus en aning, men Andrew Bird gnider sin fiol och visslar förnöjt vidare i trygg förvissning att hans status som indievärldens charmigaste ekvilibristkuf fortsätter att vara ohotad.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
10 år in i sin existens är Xiu Xiu åter en kvintett, men fortfarande är det i allt väsentligt Jamie Stewarts lekstuga. På en trygg botten av allt från enkla synthpopmelodier via repetitiv kraut till elektroniska experiment tar sig an ämnen som incest och lagliga varianter av trafficking, och försöker i Gul Mudin trösta den afghanska familj vars son sköts ihjäl som tidsfördriv för amerikanska soldater. I Luv Abortion är så nära ljudterrorism man kan komma utan att vara Pop Group, men på andra ställen bygger han skira ljudpalats på flygel, harpa och falsettsång. Det är alltså som vanligt långtifrån en alltigenom behaglig resa att lyssna på Xiu Xiu, men det blir aldrig någonsin tråkigt.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Hur många band är det inte som har tagit avstamp hos The Ramones och sedan omedelbart fallit platt till marken? Oftast har det handlat om att banden stannat vid det ytligaste 1-2-3-4-lagret i det som hos förebilderna var mångbottnat och komplext. För The Ramones var banalitet och utlevelse, visst, men de var också ångest och introspektion. De var galjonsfigurerna i punkens revolt mot ramverket och samtidigt var de var de högsta grad en produkt av hemstadens pop- och girlgroup-tradition. De var bokstavskombinationer, humanism och ärkekonservatism i en enda ohelig röra. De var på en och samma gång rockmusikens mest iögonfallande broderskap och en olöslig intern relationsknut. De sjöng om att slå ner sina antagonister med basebollträn, men egentligen var det snarare än farlighet exempel på den mobbades oförlösta fantasier om hämnd på sina bullies. Med alla sina inbyggda självmotsägelser, eller snarare tack vare dem, var The Ramones det ultimata rockbandet.
Det förstår Those Darlins. Till skillnad från så många andra The Ramones-efterföljare har de insett förebildernas hela spektra. De stannar inte vid ett konstruerat syskonskap inom klanen Darlin, Nikki, Jessi och Kelley. De stannar inte vid utsökt simpel bubbelgumspop med stenhård gitarrattack och lofi-ekande 60-talsrymd. Istället rör de sig mellan många dimensioner, från banalitet och novelty till djupaste allvar. De balanserar mellan egenterapeutiska jagstärkande deklarationer och självförbrännande dumheter. Deras cameraderie är ett så utpräglat broderskap, oberoende av kön, att de i Be Your Bro konstaterar att ”I may have girlie pause, but I got a boyish heart” och suckar över pojkarnas tröttsamma intentioner. ”I just wanna run and play in the dirt with you, you just wanna stick it in”. Samtidigt förvägrar de sin trummis – den enda mannen i bandet – att vara en del av den innersta kretsen, så trots att han får sjunga egna låtar på skivan får Linwood behålla sitt efternamn Regensburg.
Nu innebär förstås inte den sortens självmotsägelser, och den förståelse av The Ramones som de är signal om, att Those Darlins når till The Ramones höjder. Men de når avsevärt längre än de flesta band med samma referensramar, och Be Your Bro är långtifrån det enda spåret som väcker entusiasm. Titelspåret, Boy och BUMD är alla strålande utförd powerpop, och Tina Said är hårdglam som gör The Runaways stolta över sitt inflytande. Några halvdana spår, bland dem typiskt nog just Linwood Regensburgs insatser, påverkar helheten, men bara marginellt. För sammantaget har Those Darlins med Screws Get Loose gjort den där skivan som The Donnas alltid drömt om att göra, men aldrig haft vare sig personlighet eller låtmaterial för. Skulle någon avfärda Those Darlins kan vi småle åt oförståndet. Det här är rockklichéer på allra största allvar och exakt i den utsträckning som de själva valt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden