”I never liked the name Joshua. I got tired of J”, sjunger Josh Tillman, och att han tar ordentliga steg från sin tillvaro som bandmedlem och Seattlebo märks lika tydligt i hans musik som i namnbytet. I såväl kompositioner och arrangemang är han långt mer storslagen än både på sina tidigare soloalbum och med Fleet Foxes, men inte på långt när i närheten av de senares mångbottnade komplexitet.

Istället tillhör han precis som producerande Jonathan Wilson numera den nya Laurel Canyon-generationen, både i laidback pop, i drogvanor som enbart solbrända amerikaner kan inbilla sig är sunda och coola och i kvasireligiösa grubblerier. Det innebär dock inte att hans John Phillips- och Harry Nilsson-inspirerade sånger saknar kvaliteter i sin rättframhet. Det innebär bara att de är ett mångordigt men okomplicerat tidsfördriv, snarare än de livsomvälvande dimensioner som hans gamla band åstadkommer.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Singeln Terribly Dark var ett villospår, om än ett fantastiskt smart och spännande sådant, för resten av To the Soul är inte flygeldisco. Ändå tar Frida Hyvönen stora steg på sitt tredje ”riktiga” album. De stora världsvana orkestreringar som bidrar till att göra skivan än mer omtumlande än hennes förra kan vara en konsekvens av att hon har lagt till metropolen Paris som bostadsadress utöver huset i Västerbotten, liksom texternas Singapore slings och Kalifornienkontakter. Men den viktigaste orsaken till att hon är en sådan unik singersongwriter är att hennes personliga sånger inte bara når lyssnarens själ utan så tydligt kommer direkt ur hennes.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det ska inte tolkas som att hon blivit konventionell bara för att Gemma Ray slipat ned en del av sina allra vassaste ytterligheter. Inte alls. Fortfarande är egensinnet ett av de mest utmärkande dragen både i hennes starka Essex-röst och i den snårskog av retrosoul noir, sprucken blues, orkestrerad psychedelia, skir girlgroup-pop och stilla folkpop hon utan fruktan kastar sig in i. Ett annat utmärkande drag är styrkan i hennes melodier, i synnerhet i Runaway, och den som snubblat över hennes tre tidigare album får här bekräftat att Gemma Ray är en av Englands viktigaste sångerskor. För novisen är Island Fire den enklaste väg hon hittills erbjudit att hitta till den insikten.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Popen får han utlopp för i återförenade Blur, så solo har Graham Coxon inte längre några behov av att vara lättillgänglig. Han krånglar runt med skrälliga gitarrer, fritänkande saxofoner, invecklade låtkonstruktioner och de spruckna krautmonotona rytmer som numera är obligatoriska på varje skiva med konstnärliga anspråk. Men riktigt så djup är han inte, och det innebär att även i det mest obändiga skorrandet – till exempel i helgtristess-skildringen Eat + Drink + Pollinate och i synnerhet i What’ll It Take – finns där en smart liten melodislinga dold i alla fall.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Minns ni The Strokes? De kom fram samtidigt med The White Stripes för drygt tio år sedan, och har med varierande framgång sedan försökt återskapa åtminstone fragment av den ursprungliga adrenalinkicken. Under tiden har Jack White kastat sig mellan projekt – både bandkonstellationer och imperiebygganden – och inte vid något enda tillfälle har han missat att överraska och tillfredsställa. Så vad är det han kan göra på sitt första soloalbum som han inte kunnat inom (de egenformulerade) ramarna för The White Stripes, The Raconteurs och The Dead Weather? Exakt samma sak som han kan genom sin egen Third Man-label men inte på något annat skivbolag; allt! Och det är just vad han gör.

Han rotar i Led Zeppelins garderober och bland gamla Stax-outtakes, han hämtar ljud från Appalacherna och från någon oansenlig amatörmusikalscen, han leker Woody Guthrie
och Country Joe & The Fish, han angriper bittert sin nyblivna exhustru men ber henne sjunga bakgrundssång. På ett hisnande sätt slänger han sig mellan rock, country, folk och blues, och trots att kasten stundtals är tvära och kombinationerna halsbrytande finns där några grundläggande fundament som Jack White inte kompromissar med. Det finns inte ett riff som inte är direkt överväldigande, särskilt när han tar med Jimmy Page till Nashville i titelspåret, och det finns inte en liten sprucken detalj som inte är perfekt. Little Willie John-covern I’m Shakin’ till exempel är ur-rhythm’n’blues sin mest skorrande form, med en fantastisk dialog med doakören. ”I’m Bo Diddley”, suckar Jack White njutningsfullt halvvägs igenom låten, och så jävla långt ifrån är han faktiskt inte just där.

Vi skivrecensenter har i våra bombastiska formuleringsförsök devalverat värdet av ord som ”geni”. Jack White, mina vänner, är ett exempel på vad ordet egentligen betyder.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Bella Union/Cooperative
Betyg: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2012)

M Wards styrka är också hans största brist. Vad han än tar sig an för gitarrbaserad västerländsk populärmusik från nittonhundratalet så gör han det med bravur. Den här gången koncentrerar han sig mer på andra halvan av det århundradets musik, och visar mästarprov på storslagen pop, aggressivt skorrande rock, showlåtar, fina Alex Chilton-hyllningar, Brill Building-pastischer och – i mindre utsträckning än annars – akustiska singersongwritermelodier.

Men även om det inte finns något att anmärka mot något av hans stilprov, tvärtom faktiskt, finns det inget som håller ihop A Wasteland Companion till en helhet. M Ward engagerar mycket mer när han gräver djupare i någon av sina många stilar, som med den ständigt närvarande Zooey Deschanel i She & Him eller med kollegorna i Monsters of Folk.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Det finns människor som går bonkers och använder superlativer om det här barbandet från …eh… Alabama, om den själfulla sångerskan Brittany Howard och om bandets retrosydstatsrock med obligatoriska soul- och bluesdetaljer. Det dessa människor har gemensamt är att de aldrig hört talas om Big Brother & The Holding Co.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Trots att han faktiskt tillbringat de senaste decennierna som påläst New Orleans- och jazzambassadör har Dr John kvar sitt 40 år gamla voodoorykte. För att hitta tillbaka till mörka the Night Tripper-grooves och stämningar samarbetar doktorn nu med Dan Auerbach från The Black Keys, och det är förlösande. Auerbach förmår som få andra rekapitulera det organiska rhythm’n’blues-svänget från tidigt 70-tal, och till exempel titelspåret är genuin New Orleans-funk intill sin sista barytonsaxton. Men han är långtifrån någon puritan, och tvekar inte att ta till modern teknik och aktuella detaljer. Det gör att Locked Down knyter an till traditionen utan att slå över i museal retro, och det är därför det är Dr Johns bästa album på två decennier.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

På en bakgård vid King’s Cross träffar Nöjesguiden det albumdebuterande Londonbandet Dry the River för att prata kollektivboende.

– Vi hade varit i ständig rörelse, minns bandets ledare Pete Liddle. Alla medlemmar bodde i olika städer och var tvungna att resa för att kunna repa i någon lokal som vi hyrt tillfälligt och dyrt. Genom att flytta ihop allihop i ett hus i Stratford blev det plötsligt både gratis och enkelt att repa, spontant och utan en massa förberedelser.

– Vi har ställt i ordning så att vi kan repa i källaren, instämmer Scott Miller. Att leva så fungerar också ungefär som ett boot camp inför turnélivet. Vi lärde oss snabbt vad som fungerar för en smidig relation, och vad som retar upp någon i bandet.

– Ett tveeggat svärd, flinar Pete Liddle.

– Men det innebär inte att vi sjunger harmonier över frukostbordet så ofta som man skulle kunna tro, försäkrar Scott Miller. Däremot har vi lärt oss av varandras musiksmak. Vi har väldigt olika musiksmak i bandet, men tack vare att vi hört varandras musik så förstår vi varandra bättre.

Men allt är inte positivt med kollektivboende.

– Det finns stunder när det är oerhört jobbigt att bo så tätt inpå varandra, suckar Pete Liddle som just har flyttat till ett eget boende.

– Jag bodde på en madrass, och alla var tvungna att kliva över mig på väg till toa. Alla andra hade sina egna rum, åtminstone.

– Föreställ dig fem killar i dryga 20-årsåldern, förklarar Scott Miller. Vem diskar frivilligt?

– Ändå tycker jag att vi klarat det bra, menar Pete Liddle, genom att vi alltid säger till om vad som irriterar oss istället för att gå tysta och reta upp oss.

I rockhistorien finns det avskräckande exempel på band som levt tillsammans. Hedonismen kan greppa tag, vet ni.

– Det finns drag av det hos oss, nickar Pete Liddle. När vi turnerade med Bombay Bicycle Club var de skräckslagna över vår partynivå. Och då är inte Bombay Bicycle Club stillsamma direkt.

– Jag menar, det vi gör just nu är att vi lever vår dröm, förklarar Scott Miller och ler stort. I wanna rock’n’roll all nite, and party every day!

– Bra sagt, jublar Pete Liddle. Visst är det ett citat?

Dry the Rivers debutalbum Shallow Bed (RCA/Sony) släpps den 7 mars.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

De startar visserligen någonstans på samma gata som Mumford & Sons, men utifrån sina förutsättningar och sina preferenser drar Londondebutanterna strax i andra riktningar. Peter Liddle har till exempel ett vibrato som får Feargal Sharkey och Steve Harley att begära procent på intäkterna, och som tar några lyssningar att acceptera. Den integrerade violinen drar på motsvarande sätt associationerna till Velvet Underground, medan de plötsliga gitarrattackerna mitt i deras melodiska folkpopsånger skvallrar om en bakgrund i hårdare kretsar. Av den udda röran blir det dock en mycket smaklig delikatess som kommer att förhöja sommarens festivalupplevelser.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden