fokusmusik-admin, författare på Fokus Musik

Americana var etablerat när Beachwood Sparks var aktuella senast, och det som gjorde att de var så sensationella var den mjuka Laurel Canyon-smekningen de var ganska ensamma om. När de äntligen hittat tillbaka till varandra har världen hunnit ifatt dem, och Jonathan Wilson med vänner spelar sina sånger med samma lätta handlag. Men ingen sjunger stämmor, spelar sina akustiska gitarrer eller sin pedal steel med samma flyhänthet, och med en botten av sånger lika bra som under förra storhetstidens återtar Beachwood Sparks ledigt sin plats på den amerikanska västkustens folkpoptron.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med sitt nya album Solna hyllar Nomads sin hemstad. Nöjesguiden stämde möte med Nix Vahlberg och Hasse Östlund utanför Korv-Ingvar och drog sedan vidare till Hotell Flamingo för att låta Nomads guida till Solnas viktigaste platser, till sin nya skiva och bland de förebilder Nomads haft förmånen att få spela tillsammans med.

Skytteholm

Nix: – Vi brukar räkna långfredagen 1981 som tillfället när vi debuterade, för det var då vi var det kompletta bandet med Ed på trummor. Det var förstås på Café Apromus i Skytteholmsplugget.

Hasse: – Men vi hade faktiskt hunnit med tre spelningar tillsammans året innan. Bland annat hann vi faktiskt spela på Musikverket (legendariskt punkstället på Götgatan /åldrad red anm).

N: – Då tyckte vi nog att det var så långt man kunde komma i en karriär, att få spela på Verket! Som trea på billen.

Varje sommar spelade Nomads på Apromus lokala gratisfestival Gräsrocken på Skytteholmsfältet.

N: – Det blev nog nästan varje år. Till slut blev det nästan lite fånigt. Men det är klart, vi var ju ett av få band som repade i musikföreningen Apromus som hade gjort skivor.

H: – Oj, vi måste ha repat där fram till 1991 eller 92. Eller var det ännu längre?

N: – Jo, vi började repa på Apromus 1981, och jag vet att vi gjorde demos där 93-94. Ja jävlar, det var ett tag det. Men det var ju gratis.

Tiden i föreningen var ännu längre.

N: – Vi gick med i Apromus 1979. Då spelade Hasse med Sewer Rats och jag i Element 19. Så la båda banden ner ungefär samtidigt, och då slog vi två oss ihop och fick replokal på det första Apromus, som faktiskt låg i Ängkärrsskolan på den tiden.

Huvudsta torg

Med en mun slår Nix och Hasse fast nästa viktiga plats i Solna. Korvkiosken intill övergången på pendeltågsspåret i Huvudsta.

N: – Det var där man hade hela sitt sociala liv. Där hängde alla polarna, åt korv, spelade flipper, snackade.

H: – Sedan när man blev äldre ersattes det av Ankan och Jensen, där man kunde köpa alkohol. Man hade ju hela tillvaron där.

N: – Jag vet faktiskt inte om motsvarigheten finns nuförtiden, lokala ställen i förorten där polarna är och där man faktiskt hänger som ung? Eller åker alla in till stan för sådant nu?

Svanströms, Solna Centrum

N: – Egentligen köpte vi väl mest skivor nere på Skivcentrum i Sumpan, eftersom Solna inte hade någon vettig skivaffär. Men under en period var Svanströms i Solna Centrum riktigt bra, innan det förvandlades till Bokman. De hade Ramones första album uppskyltat i fönstret, till exempel.

H: – Jag gick på högstadiet i Hagalundsskolan, och där hade vi någon konstig grej; vi röstade fram veckans skiva, som sedan spelades på alla raster under veckan. När min klass skulle bestämma valde vi ELO, A New World Record, men när jag och en kompis skickades ner till Bokman för att köpa in den till skolan hade de Ramones i skyltfönstret. Det kunde vi inte motstå, så vi köpte den istället!

Saluhallen under Solna Centrum

N: – Den saknar jag. Dels var det lätt att köpa ut mellanöl där, och dels träffades vi alltid där och fikade innan vi gick för våra lördagsrepningar.

H: – Haha, just det. De serverade Sveriges första capuchino, som var en kopp vanligt kaffe med mycket vispgrädde och kanel.

N: – Och efter saluhallsfrukosten stack vi till Apromus i Skytteholmsskolan för att repa. Egentligen ägnade vi mest tid åt att ta ut låtarna från något Cramps-album, och under tiden kom polarna dit och hängde. Det blev liksom lördagsfesten. Jag fattar inte att de stod ut.

Nomads nya album, Solna

N: – Det är otippat, kanske. Men det har inte funnits anledning för oss att lägga av. Vi är självkritiska, och när vi blir trötta och tråkiga finns det ingen anledning att fortsätta längre. Men som det är nu, när vi spelar på hobbybasis, är det enbart kul. Vi kan plocka de bästa bitarna ur rocklivet, boka någon spelning i Spanien och ta flyget med enbart gitarren istället för att hålla på att kånka och turnera autobahn upp och ned.

H:- Vi har förstås inget karriärtänk kvar. Vi har vår försörjning tryggad på annat sätt.

Och att ni signats till världens största skivbolag är än mer otippat.

N: – Vi trodde nog att vi skulle hamna på någon garagerockkilles lilla sovrumsbolag. Senast vi gav ut ett album, för elva år sedan, hade inte vare sig skivbolags- eller skivaffärskrisen slagit till, så vi visste nog egentligen inte så mycket om hur skivbolag funkade idag. Men salig Peo Berghagen, som vi kände från förr, tog med våra inspelningar till Universal, och där nappade de direkt.

H: – Vi fick till och med välja label bland alla dem om hör till Universal.

N: – Vi valde förstås Sonet, där vi gav ut Sonically Speaking. Det skapar kontinuitet. I England ligger vi på en liten label, och i USA på en ännu mindre, Green Mist.

H: – Men amerikanerna tjatar hela tiden på att vi ska åka över och spela där.

N: – Vi har inte lirat där sedan år 2000. Vi var på väg året därpå, men flighten till Las Vegas Shakedown-festivalen var inbokad till den 12 september, så det kändes inte riktigt rätt.

H: – Jag tror att mer än hälften av banden stannade hemma istället, även de amerikanska. Det var inte direkt feststämning.

Att det tagit lång tid är inte så konstigt.

H: – Alla processer tar längre tid i den här ålder. Vi har jobb och familjer nu. Chips är producent på heltid, och det innebär att Nomads är nedprioriterat. Fast medlem? Så fort han vill, men han vill inte. Vi ser honom som en hangaround.

N: – Vi började skriva låtar för fyra år sedan. Chips (Kiesbye) och Björne skrev Ain’t No King of Rock’n’roll på beställning åt Backyard Babies, som hade någon sorts skrivkramp då. Men de gillade väl inte riktigt det budskapet, så vi tog den själva och fick jättebra uppmärksamhet för den.

Lejonparten av jobbet ligger på Chips och Bjarne.

N: – Jag, Hasse och Jocke har haft en väldigt lätt inspelning. Förr stressade man i en förbokad studio, och var tvungen att hinna, men nu finns en annan teknik. Mina gitarrer spelade vi in på sommarstället, i ett rum som hade bra akustik. Däremellan badade vi, eller grillade eller så.

Bara en enda cover finns på Solna.

H – Och på förra fanns det ingen alls. Men det var ett misstag.

N: – Det var svårt att hitta en bra garagecover att göra. Vi ville göra The Vagrants I Can’t Make A Friend – det hade till och med varit en grym albumtitel – men vi fick inte riktigt till den.

N: – American Slang var på ett sätt en suverän uppdatering av Johnny Thunders. Jack Yarber från The Oblivians hade skrivit den till japanska Guitar Wolf, men de fattade inte det roliga. De talar ju ingen engelska, så det hade varit hysteriskt kul att höra dem sjunga American Slang. När jag träffade honom och frågade om vi fick göra den blev han eld och lågor. ”Ni är ju också utlänningar”, liksom. Han är jävligt bra.

Att de minst lika mycket är fans som förebilder har alltid kännetecknat Nomads.

N: – Det stämmer. Shit, det dröjde ju jättelänge innan jag såg mig som musiker överhuvudtaget.

H: – Så var det ju när man kom fram i punkvågen – alla fick spela. Nuförtiden känns det som om man måste ha gått musikskola för att få bilda ett band.

N: – Det var ju lite för enkelt, från början. Vi upptäckte alla de där fantastiska gamla garagelåtarna – och det var som att gitta en guldskatt. Fantastiska låtar som ingen hade hört talas om, och som dessutom var superenkla att spela. Och så tackar folk oss!

Bland annat har det inneburit möjligheter för Nomads att spela med många av dem som inspirerade dem från början.

N: – Det känns häftigt att kunna bocka av idoler som man har fått chansen att träffa och att spela med. Människor som Alex Chilton och Roky Erickson – det är en av höjdarna med att vara Nomads.

En av dem är Joey Ramone.

N: – Han är den störste. Jag och Jocke tillbringade en hel natt i en hotellbar i Helsingfors med honom. Man kan bara konstatera att han var en fin människa.

En annan är Roky Erickson, som Nomads var kompband till på Peace and Love 2009.

N: – Roky överlät allt praktiskt på sin son Jegar, som var turnéledare. Vid det laget hade hans familj på något sätt lyckats återförenas, och det var jäkligt fint.

N: – Han flöt ut i tankebanor hela tiden. När vi repade inför spelningen – totalt kanske 45 minuter i ett miljonprogramsområde i Borlänge – stod vi utanför lokalen, och då kunde Roky titta sig omkring på de grå hyreshusen och utbrista i en ärligt menad fråga. ”Is this a prison, man?” I övrigt var han en disträ och snäll gammal farbror.

H: – Vi fick rådet att inte försöka bestämma över honom, men att påverka försiktigt.

N: – Om man bara följde de råden gick det bra. Vi gick fram till honom mellan låtarna och föreslog, Vad sägs om att spela Two-Headed Dog nu, och då svarade han ”Yeah, great idea”. I någon recension stod det att vi hade samtalat på ett nära sätt med varandra mellan låtarna.

H: – Det enda problemet var att om man tog ett steg framåt trodde han att det var dags för ett solo, och då klev han omedelbart tillbaka från mikrofonen. ”Nej, nej”, liksom, så fick jag backa tillbaka så att han skulle fortsätta sjunga. Men det lärde man sig snabbt.

Johnny Thunders gästade Beyond the Valley of the Dolls.

N: – Då var man starstruck. Han var i vår studio men gillade ingen av våra förstärkare. Vi sprang och passade upp på honom och lyfte fram den ena efter den andra, ”här Johnny, pröva den här”. Jag fick till och med hålla i hans gitarr, den som han alltid haft på alla coola bilder.

H: – Jag fick titta på den när den låg där!

N: – Jeffrey Lee Pierce är en annan som gjorde ett djupt intryck. Han inspirerade mig till ta andras låtar och göra något eget av dem. Att han kunde få ut något av vår musik känns fortfarande speciellt.

H: – Gun Club fick mig att överleva 80-talet. Annars finns det folk som man ändå inte vågade prata med. Jag läste i Melody Maker om hur Kid Congo Powers (gitarrist iThe Cramps och i Gun Club) lyssnade på ”coola Nomads”, men inte fan vågade jag mig fram när jag stötte ihop med honom.

N: – Eller när vi mötte Stiv Bators på posten. Eller när vi blev uppgraderade till första klass på flyget och hamnade direkt bakom Iggy Pop. Vi vågade inte säga ett ord, trots att vi hade spelat på samma festival kvällen innan.

H: – Vi pratade med Lenny Kaye när Patti Smith var här för Polarpriset, och han sa att han kände till Nomads. ”Vi träffas och jammar nästa gång jag kommer”, sa han. Det vore något.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Paul Buchanan är långtifrån någon medievan popstjärna. Hans band The Blue Nile har visserligen haft både kritiker- och försäljningssuccéer, men eftersom det dröjt många år mellan skivorna har bara den mest envisa publiken stannat vid hans sida. Den här veckan släpper han Mid Air, som är hans första album under eget namn. Den är en oerhört naken skiva, inspelad ensam och tyst mitt i natten, och perfekt att lyssna på under samma förutsättningar. Inga ljud utöver de absolut nödvändiga har fått plats på Mid Air.

– Jag var vid ett vägskäl. Jag hade de här låtarna, men visste inte vad jag skulle göra med dem. Antingen kunde mina inspelningar vara sketcher, och få förbli det, eller så hade jag kunnat jobba vidare på dem och lagt på trummor och andra instrument. Det var inte ett lätt beslut att låta dem vara som de var, och precis när skivan hade skickats för att pressas upp drabbades jag av ångest igen. ”Min gud, vad har jag gjort?”

Men nu är Paul Buchanan trygg i att det var rätt beslut.

– Man måste våga lita på folk. Om låtarna är klara i den här formen för mig så kommer de att vara det för många andra också. Om man lägger på något extra då, bara för att det ”ska” vara så, då blir det falskt.

Låtarna kom till snabbt.

– De är skrivna under några veckor. Jag vill inte låta pretentiös, men för mig hör de ihop med varandra. Jag hade en diktafon vid pianot, och när jag fick en idé satte jag mig där och spelade in den. Det kanske tog fyra-fem genomspelningar innan jag visste hur jag ville ha låten, men sedan var det bara att spela in, och det är vad som hörs på skivan. Möjligen har jag tagit bort lite bakgrundsljud, men annars ville jag ha det så här ickeprocessat. Vi gjorde några hemska misstag under inspelningen, men vi valde att lämna kvar dem i det som hörs på skivan. Om man petar för mycket i sådant finns risken att man tappar fokus.

Men att det skulle bli en skiva var egentligen inte avsikten.

– Jag tänkte aldrig att jag gjorde ett album, och jag hade ingen plan för hur det skulle låta. Men jag har väl någon sorts omedveten inre karta som jag följde. Och när inspelningarna var över visste jag inte vad den betydde. Sedan har jag suttit ner, lyssnat, pratat och analyserat, och till slut börjar jag förstå.

Till stora delar är Mid Air inspirerad av en nära väns död.

– Det var tungt. Men som jag kände honom hade han insisterat på att jag skulle fortsätta med musiken och skivan istället för att gräva ner mig. Han fanns där hela tiden, som en osynlig röst som viskade att en låt var färdig eller behövde göras om.

Two Children skrev Paul Buchannan efter att ha råkat höra ett par gräla på gatan.

– Jo, det är ofta sådant som ger mig impulser att skriva.

Kommer det grälande paret att känna igen sig när de hör låten? ”Va, hur hamnade vårt gräl i den sången?”

– Utan tvekan, det kommer de att göra. Men jag hoppas att andra par också kommer att vara säkra på att det är just deras gräl. Jag vill gärna att folk ska känna igen sig i låtarna. Det finns inget som gör mig så glad som när jag får den sortens reaktioner. Det får mig att känna mig osynlig.

Osynlig?

– I ordets bästa möjliga bemärkelse. Att jag kan upptäcka sådant som är väsentligt för människor, utan att bli upptäckt.

Det dröjer lång tid mellan dina skivor. Är tempot självvalt?

¨- Tvärtom. Takten är alldeles för långsam. Vi har visserligen just kommit överens om att inte prata om problemen i bandet, men vid två tillfällen har juridiska faktorer under långa perioder hindrat oss från att göra musik. Å andra sidan tror jag att det är lättare att bli förlåten för att det är för glest mellan skivor än att bli förlåten för att man ger ut dåliga skivor med täta intervaller.

”Bandet”, säger du. Vågar man nämna The Blue Nile för dig?

– Åh, absolut, absolut! Ingen fara alls. Jag är inte trött på The Blue Nile, tvärtom. Det är en så nära vänskap under så lång tid i det bandet.

Kan det alltså hända att The Blue Nile kommer att spela tillsammans igen?

– O ja. Jag och Robert Bell har spelat tillsammans, och vi pratade häromdagen bara. Den tredje medlemmen (Paul Buchanan väljer att inte nämna Paul Joseph Moore vid namn /reds anm) tänker jag hela tiden ska komma tillbaka. Imorgon, kanske? Nähä, men nästa dag då? Men om vi skulle ses på hörnet och bestämma oss för att göra sällskap till replokalen så vill jag vara i form för det. Jag håller mig alert.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Efter 18 år går Soundtrack of Our Lives skilda vägar. Undra på att Ebbot är uppspelt.

– Egentligen är det inte en särskilt stor sak för mig att bandet rundar av. Det är som med en bok, när man har nått slutet går det inte att skriva vidare. Det är klart.

Det är inte första gången Ebbot slår sig ned för att prata med Nöjesguiden, men aldrig förr har han utstrålat en sådan nöjdhet som när han har att meddela att det kommande albumet Throw it to the Universe innebär slutet på historien om The Soundtrack of Our Lives.

– Jag har faktiskt aldrig känt mig så positiv inför någon platta tidigare. Det kändes aldrig jobbigt att få ihop den.

Att det skulle bli bandets sista studioinspelning var klart och avtalat redan innan inspelningarna startade.

– Det kom upp som ett förslag för ett år sedan, att vi skulle göra klart de här låtarna, liksom slutföra, och sedan runda av. Jag menar, det är ju ändå vårt artonde år – myndighetsfaktorn slår in. Jag har dragit lärdom av tidigare erfarenheter, och hade bestämt mig för att jag inte var intresserad av ännu en jobbig avslutning. Utmaningen är ju att låta det som en gång var bra få fortsätta att vara bra, och lösa upp knutarna medan det är positivt.

Så initiativet var ditt?

– Jo. Sådan har jag alltid varit, den som tar initiativ, så det hade varit konstigt annars. Som bandets byäldste var det jag som fick komma med förslaget, men beslutet var gemensamt.

Hur länge har det funnits i ditt huvud?

– Oj oj, ända sedan vi bildades, hehe. Jag vet inte hur det varit för resten av bandet. Nä, men ibland har det förstås kokat ordentligt bakom kulisserna, som i alla relationer, men så länge det funnits en skön känsla har det känts rätt att fortsätta.

Givetvis finns det planer på vad som kommer att hända framöver.

– Jag är en person som lever i nuet, jag vägrar hålla på att tänka på min pension. Men det finns en massa saker jag har skjutit upp och längtat efter. Vi har alltid varit vidsynta i The Soundtrack of Our Lives, men det finns ändå en massa saker som inte riktigt passat in där som man får chansen att göra nu.

– Jag har en aldrig sinande känsla av att vilja vidare. Det här kommer att låta knäppt, men jag är sugen på att göra något med mer humor i, något med samma lekfullhet som när jag en gång började i punken. Ståupp-komedin ska in i rocken, för precis som bra rock är ju bra humor underhållning på en botten av ångest. Det finns en barnslighet hos The Beatles, hos Syd Barrett, hos Sex Pistols och The Stooges – tänk bara på varifrån de tog sitt namn.

Redan i början av juni kommer så Ebbots första soloalbum, There’s Only One of Us Here, på den lilla etiketten Kning.

– Den kommer från en konstutställning, Invisible Dialogues, där fem musiker, fem som arbetade med färger och fem forskare bjöds in för att tolka olika sinnen. Jag valde The Mind, och det blev 42 minuter instrumentalmusik och en avslutande vokal låt. Jag spelar alla instrument själv, och tanken är att försöka återskapa kakafonin från utställningen i otrolig stereo med en föreläsande röst i en kanal. Jag kommer att bli den nya riksflummaren efter det.

Men trots att det är sista varvet innebär inte det att The Soundtrack of Our Lives tar det lugnare.

– Vi är helt öppna för allt just nu – högsta budet vinner!

Bland det The Soundtrack of Our Lives tagit sig an på senare tid är kanske mellanspelet i Melodifestivalen det allra mest oväntade.

– Det var verkligen bra att vi gjorde. Det var det galnaste och mest rock’n’roll jag varit med om, åtminstone bakom scenen. Jag kom dit en dag tidigare än alla andra i bandet, och när jag kom in backstage så var det fylla och vilt slagsmål. Det var verkligen helt galet, en hög med musiker och journalister som låg i en hög och slog varandra, precis som i någon gammal 70-talsfilm. Det enda som fattades var Bud Spencer och Terence Hill. Eller förresten, det var ju jag som var dem. Jag stod vid baren, och så kom någon flygande ur slagsmålshögen, och då dunkade jag dem i skallen med min ölsejdel.

– Roligast av allt var Rennie Mirro, musikalartisten, som för övrigt påminner om Sammy Davis utseedemässigt, och som bestämde sig för att stoppa bråket. Han är ju en jävel på varenda kampsport som finns, så helt plötsligt kommer han genom luften – verkligen flygande, som någon jävla superhjälte – och tar ett stadigt järngrepp på den som startade hela fistfesten. Hahahaha!

The Soundtrack of Our Lives gjorde en cover av Dilbas gamla Try Again. Men texten var rejält förändrad. ”You´re on the air with someone else´s contribution, Right in the eye of some Euro-re-vision”.

– Hehe. Jag kunde bara inte sjunga originaltexten, det vore som att låtsas vara sju år och börja i ettan igen. Det är inte Dilbas fel, hon har inte skrivit den, hon var ett offer. Det var inte riktat mot henne. Vi var med på The Soundtrack of Our Lives villkor. Det ingår alltid i förutsättningarna för oss.

The Soundtrack Of Our Lives jobbar vidare live fram till den 20 december. Sedan är det över.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”Det är först när man ger upp som det blir nått nytt. När man släpper taget tar man steget.” Orden kan verka klyschiga, men så är det ju ofta med sanningar. Och Markus Krunegård är inte den enda som vet om att askan är den bästa jorden. Nöjesguiden har talat med tre artister som förlorat något viktigt, genom dödsfall, sjukdom eller flytt, men som alla tre har använt sina förluster för att komma ut starkare.

För en sångerska är rösten det i särklass viktigaste arbetsverktyget. Men just när Edith Backlund skulle ge ut sitt tredje album i vintras försvann hennes röst. Helt och hållet.

Vår ursprungliga intervjutid före nyår avbokades i sista stund, eftersom Edith Backlund hade tappat rösten. Sådant händer, men när Edith Backlund tappar rösten är det inte lite sådär förkylt och hest som för oss andra, och Läkerol är inte vägen att få tillbaka den.

– Dagen före jul förklarade min läkare att jag skulle vara tvungen att operera. Först skulle det vara sex veckor av absolut tystnad innan operationen, och sedan åtta veckor till efteråt – totalt 14 veckor innan jag skulle kunna prata, innan jag fick ta en ton. Och sedan ännu längre innan jag skulle vara i form att framträda. Först bara vägrade jag, det skulle inte gå. Men det fanns liksom inget annat alternativ.

Röstproblemen hade varit på väg länge, utan att Edith riktigt velat kännas vid dem.

– De tror att jag har haft det i två år. Men man kan leva med heshet länge. För en sångerska låter det ofta bara bättre då. Men för mig blev det inte så. Jag började låta sjukt hes, och för att hantera det började jag kompensera för röstsvårigheterna. Det gjorde mig jättetrött i hela kroppen, för att det går åt så mycket syre till mina stämband, och det i sin tur ledde till att jag blev deprimerad och slutade vara social. Först märktes det bara i min talröst, men i november märkte jag det på min sångröst. Det var så extremt dålig timing. Jag hade just spelat in en duett med Magnus Uggla, och skulle ut på miniturné med honom. Jag hade bokat releasefest för albumet, och intervjuer. Och så var det bara att ställa in alltihop, och skjuta upp albumet till våren. Hos Uggla blev jag ersatt av Carola.

Just när allt skulle ta fart blev alltså Edith Backlund tvungen att knipa käft. Helt och hållet.

– Jag blev snabbt rätt bra på det, och jag envisades med att gå ut. Ibland blev det rätt knäppt, särskilt när jag var ute med min brors hund. Då kom det alltid fram folk och ville prata, och det enda jag kunde göra var att gestikulera och peka på min hals. Det värsta var en mamma som förklarade för sitt lilla barn att ”hon har en sjukdom och förstår inte så bra”. Att åka i kollektivtrafiken var också svårt. Då började folk prata engelska, och förklara saker. En busschaufför stämplade för mycket och jag kunde ju inte protestera.

Edith Backlund - Håll tyst!

Vi som har fallit pladask för de fem låtar som utgjorde hennes EP i november fick ställa om oss på att andra halvan av hennes skiva inte skulle komma i början av 2012, utan först inför sommaren. Men om det har varit frustrerande för hennes publik är det inget mot hur det varit för Edith Backlund själv.

– Det känns uppförsbackigt. Det får liksom inte vara för lätt. Vi hade planerat att dela upp skivan i tre delar med olika releaser, och inför det samlar man sig, och det känns att något är på gång. Sedan minskade vi det till två, och sedan kom sjukdomen. Det känns som att jag är tvungen att jobba mycket hårdare. Just nu har jag haft en extrem martyrskapsfas – ”varför är det just jag som blir sjuk när jag ska släppa ny skiva?”. Jag har svårt att unna andra framgång då, när det känns som att jag blivit bestulen på min egen. Det gäller även personer som jag känner väl och gillar mycket. På ett sätt påverkar det min självbild också. När musiken var ny brann jag för att få ut den, men ju längre tiden går desto mer osäker på den blir jag. ”Vem är jag att tro att folk ska bry sig om min musik?”, typ. Jag bär på en oro att jag sumpat skivan för att jag blev sjuk. För samtidigt tycker jag att den är fantastiskt bra. Nästan för bra, faktiskt. Det känns sådär att jag inte riktigt vill släppa ifrån mig musiken om den inte får den uppmärksamhet den förtjänar.

Kill the Clowns kommer att få den uppmärksamheten, var så säker, och Edith Backlund kommer att dominera sommaren. Så snart hennes rehabilitering är klar. Just nu innebär den 15 minuters sång varje dag, med bestämda övningar, och 20 minuters talövningar.

– Men jag är mycket piggare nu, inte så där trött hela tiden. Det har varit som två veckor i målbrottet nu, men sakta är rösten på väg tillbaka. Förra veckan var vi ute tillsammans, jag och några kompisar, och så började min kompis sjunga med i en låt som spelades. Efter en stund märkte jag att jag också sjöng med, för första gången på evigheter. Jag blev alldeles lycklig, jag hade ju inte kunnat sjunga svagt på två år!

Kill the Clowns (Cosmos) släpps den 23 maj.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden.

Han är både mångfacetterad och rastlös, Andreas Söderlund. Som soloartist sjunger han taggig skånsk postpunkpop i rakt nedstigande led från Stry Terrarie. I Niccokick är han det närmaste Pavement vi kommit i Sverige. Med Sounds Like Violence har han gjort landets enda lyssningsvärda emo.

Med sin senaste konstellation It’s A Bird! It’s A Plane!, ett projekt tillsammans med Joel Sjöö, gör han svårmodigt storslagen och mörk rockmusik av den sort som Kent låtsas göra. Och tvärs igenom dramatiskt pukmullrande hymner, för maximal effekt stundtals extrautrustade med en komplett Tensta Gospel Choir, hörs den unika röst och melodikänsla som finns som sammanhållande kärna centralt i alla Andreas Söderlunds kreativa utlopp.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det är så frestande att börja rabbla favoriter inom den relativt snäva barockpopen för att förklara varför Joel Almes tredje album griper tag så om hjärtat.

Men krispigheten sitter inte bara i arrangemangens mjuka stråkar och cembalo, varsamt disciplinerade av musiker från Dungen och The Amazing. Än mer sitter den i de vackra och spröda melodierna, där If She Ever Knew är kronjuvelen och där Joel Almes inte alltid helt tonsäkra röst gör bräckligheten än skönare.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hedonism och medial arrogans har Joel Alme lämnat bakom sig. Men längtan hem till Göteborg gör fortfarande ont.

Det är lite nervöst att stämma möte med Joel Alme. När han i andra artiklar beskrivit sina hedonistiska perioder har han framstått som skrämmande, och tidiga intervjuers kombination av dissningar av kollegor och romantisk språklig storslagenhet har fått honom att framstå som arrogant. Det är delvis Nöjesguidens fel.

– Det där med hype. Nöjesguiden var ju en av dem som drog igång det. Jag kunde inte styra. Jag lockades med i samtal som blev för drastiska, och jag sa saker som jag ångrade. Jag fick lära mig att vara mera försiktig.

Vad ångrar du, till exempel?

– Jag var trött på indiescenen som den såg ut då, och bland annat i Nöjesguiden presenterades jag för en massa artister som jag sågade ganska dumt. Numera struntar jag i att prata om sådant jag inte gillar.

Av den arrogans som då tog över titt som tätt finns inte minsta antydan hos Joel Alme 2012. Tvärtom.

– Jag läser det som skrivs om mig, och usla recensioner kan påverka ordentligt. Jag får riktigt dåligt självförtroende av sådana.

Oron inför reaktionerna på A Tender Trap är jobbig.

– Jag kan verkligen må jättedåligt, på riktigt. Blir det skräp känns det som om jag har svikit bandet, familjen, skivbolaget. Allvarligt talat, jag vågar knappt svara i telefon. När jag lyssnar på skivan känner jag mig nöjd, men jag vill ju inte svika några framför allt familjen. Jag har dåligt samvete gentemot dem, de får offra mycket både ekonomiskt och när jag är ute och reser mycket. Men hela grejen med att arbeta med musik är väldigt instabil. Fördelen med det är ju att topparna är så höga.

Nackdelen borde ju följaktligen vara att dalarna är väldigt djupa.

– Mm. Jag tänker hela tiden att jag inte får sumpa det här nu, för barnens skull. Jag måste bita ihop. I min familj finns det förstås exempel på hur det går när man sumpar det. Det är något jag tänker på nästan varje dag.

Den där viljan till ansvarstagande tycker jag mig ana är centrala drag hos dig. När du spelade hockey hade du lagets mest ansvarsfyllda roll, och som soloartist finns det ingen att dela skuld med.

– Det är sant. Som barn var jag väldigt rastlös. Det var inte ADHD, men… I laget sa jag ”okej, jag kan vara målvakt”, och sedan blev det så i elva år. Men det handlar lika mycket om en egoboost, för att hantera det dåliga självförtroendet. Jag kan liksom bara få den där kicken genom att vara längst fram, personligen ansvarig.

Nu är det lugnare.

– Jag har en familj, jag vet vad jag kan, jag kan slappna av. Det är fortfarande viktigt att göra människor nöjda, men nu tänker jag bara på några i min närhet, inte alla möjliga okända. Men i relation till mina nära blir det desto viktigare att inte schabbla bort det, att vara nykter, att inte släppa inte ifrån mig något som inte bränner.

Med A Tender Trap är risken att orsaka närståendes missnöje obefintlig. De skira popmelodierna har iklätts en spröd barockdräkt, och Joel hymlar inte om sina förebilder.

– Left Banke, The Zombies, utan tvekan. Men jag tycker att det finns annat där också, som Frank Sinatra. Hans sätt att sjunga Joni Mitchells Both Sides Now har påverkat mig mycket. För mig är det melodierna som är det centrala med A Tender Trap.

Till sin hjälp har han haft ett fantastiskt band med The Amazing Christoffer Gunrup i spetsen. Men de får inte ta ut svängarna.

– Nej. Jag är bestämd med sådant. Det får inte finnas några färgade ackord. När det är sångpartier ska det vara enkelt bakom. Vi repar aldrig, och vi sätter låtarna i en enda tagning när vi spelar in. Då spelar musikerna enkelt, eftersom de inte är riktigt hemma i låtarna.

Det betyder inte att Joel Alme är en despot i studion.

– Jag är ju ingen kapellmästare. Om jag skulle säga åt till exempel Christoffer hur han skulle spela skulle han bara lägga ifrån sig gitarren och gå därifrån. Han spelar från hjärtat.

Men i sin nya hemstad har han aldrig riktigt lärt sig att känna sig hemma.

– Jag har nog inte gjort mitt bästa för att lära känna Stockholm, som den som kommer inflyttande frivilligt gör. Eftersom jag levde ett så kaotiskt liv tidigare har jag skapat mig en bubbla här, för att läka mig själv. Jag lämnar sällan Björkhagen överhuvudtaget.

Det är till Göteborg han längtar.

– Jag har ju vänner och familj där. Jag valde ju inte Stockholm, jag valde en person som råkade bo här. Och nu har ju barnen skola och dagis här, och det är ju inget man bara river upp dem ifrån. I början när Anna-Klara var nyfödd pratade vi om att hon inte skulle behöva växa upp och bli stockholmare. Jag vet, det låter ju löjligt när man säger det högt, men så sa vi.

Det är lätt att känna sympati med Joel Alme, och medan vi är på väg att avrunda vårt samtal och bege oss åt våra olika håll undrar jag var han hittar frid någonstans.

– Det får jag när jag glömmer av. När jag har dragit in lite pengar till familjen, efter en uppväxt av inkasso. När räkningarna är betalda. När vi sitter på balkongen en varm kväll och alla mår bra. När jag går med till skolan eller dagis, när jag gör middag, när vardagen flyter på. När jag är nöjd med en låt jag just skrivit, och lyssnar på den i freestylen medan jag springer ner och köper blöjor. Det är kontrasten till det strul som har funnits i mitt liv, och som hör till musiken.

A Tender Trap (Razzia/Sony) släpps den 9 maj.

Läs de andra två artiklarna under ”Askan är den bästa jorden” med Loosegoats och Edith Backlund.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”The big awakening is the big sleep”. Så sjunger Christian Kjellvander på Ideas for to Travel Down Death’s Merry Road, och för honom innebar det stora uppvaknandet att Loosegoats blev ett aktivt band igen, att de elektriska gitarrerna åter kom till användning och att hans texter blev ännu starkare i sitt självutlämnande.

– Det är så det är. Människor dör, och först då förstår man vad som är viktigt och väsentligt. Är det ingen närstående som dör på ett tag, vaggas man in i vardagen. Och sedan – Boom! – så kommer det igen. Jag börjar känna att jag har en livsåskådning som en 50-åring.

Djupast avtryck på Loosegoats nya album har lillebror Gustaf Kjellvanders bortgång förra sommaren förstås gjort.

– När Gustaf gick bort kände jag att jag aldrig ville göra musik mer. Men nästa känsla var att jag bara ville vara med Loosegoats. Vi hade pratat om en ny skiva med Gustafs Sideshow Bob, och en gemensam turné med Sideshow Bob och Loosegoats. Sedan dog farfar för en månad sedan, och till begravningen skulle jag låna en av hans kavajer. I fickan hittade jag det lilla häftet från Gustafs begravning, eftersom farfar hade haft just den kavajen då. Det var ganska jobbigt. Men sanningen är ju att jag tänker på Gustaf varje dag, flera gånger om dagen. Jag tänker nog på döden lika ofta som det sägs att män tänker på sex, hur var det, var trettionde sekund? Det kanske låter deppigt, men de andra 29 sekunderna tänker jag på hur jävla fantastiskt livet är.

När du sjunger till Gustaf i For the Love of handlar det om att han ska visa dig himlen, så småningom.

– Det är ord som är laddade, och det ger en sakral känsla. Men jag är ju inte religiös. Eller… åtminstone inte som där vi bor nu, på landet i Sörmland. Det är inte direkt ett bibelbälte, men på söndagarna kör bilarna tätt på väg till kyrkan. Kyrklig är jag inte, men jag tror att det finns mer än bara just nu. Det måste finnas något bortom. För oss människor att förstå det vidunderliga som är livet, det är ungefär som en hund som försöker förstå V75 – det går helt enkelt inte.

Ditt album Faya handlade om din pappas död.

– Att det blir så personligt handlar mycket om att jag skriver för framtiden, eller rättare sagt för mitt framtidsjag, eftersom jag är så glömsk. En stor författare för mig är Raymond Carver. Han kan göra en liten grej så stor, på ett fint sätt, och så lyckas han alltid lägga till en liten twist. Jag valde tidigt att sjunga om mig själv. Men visst är det märkligt att hänga ut sig själv på det sättet.

Mer än om lillebror handlar det den här gången mycket om just Loosegoats.

– Det var det enda som kändes relevant att skriva om. Om oss. Jag vet, det är extremt navelskådande. Men jag har landat i att den bästa konsten är just så navelskådande, annars blir det bara stora tomma gester och Oasis av det istället.

Failure handlar om Loosegoats sista dagar, då för elva år sedan.

– När vi körde av vägen i Bergen i Norge var det verkligen sista sucken för oss. Vi hade redan hamnat i någon sorts stiltje innan, och var så långt uppe i vårt eget rövhål att det var hemskt. Idag kan jag höra att vi var väldigt bra då, rent musikaliskt, men det hörde jag inte då. Så luften gick ur, och vi kände nog allihop att vi inte hade någon lust att fortsätta då. Nu tar vi paus, bestämde vi. Planen var istället att göra en andra Songs of Soil-skiva tillsammans med Gustaf, men så bråkade vi, och dagen därpå skrev jag en låt som jag kände att jag kunde köra själv.

Men trots alla år på egen hand är Christian bestämd i sin uppfattning att Loosegoats aldrig la av.

– Det har gått så många år, och vi har varit på gång många gånger. ”Nu kör vi! Nä. Men nu då! Nä.” Men jag menar verkligen att Loosegoats aldrig har lagt ned. Vi är ett gäng gamla polare som man kan göra musik tillsammans med, det har bara inte blivit av på väldigt länge.

Och när Christian Kjellvander nu åter spelar med Loosegoats har elgitarrerna kommit till heders igen, och det skramlar avsevärt mer än på hans soloskivor.

– Efter sista Loosegoats-skivan hade jag kunnat fortsätta i två olika riktningar, och nu testar vi hur det skulle ha blivit om jag inte hade valt stilla akustiska sånger. Mina soloskivor är gjorda så att jag kan spela låtarna var och när som helst, filtrerade genom min känslostämning. Loosegoats-låtarna däremot är gjorda för att funka just i den kontexten.

Finns det en fortsättning, undrar jag, och Christian nickar och ler.

– Vi funderar på det. Jag tycker att det ska finnas en fortsättning, parallellt med det jag gör själv. Alla andra kommer att peka på det, så jag kan väl lika gärna säga det själv – Neil Young återvänder ju alltid till Crazy Horse, även om det går många år emellan ibland. Det är dels den där kamratrelationen som gör det, tror jag, dels en vilja att få göra oväsen.

Loosegoats Ideas for to Travel Down Death’s Merry Road (Startracks/Cosmos) finns ute nu.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”It’s all downhill from here”, sjunger Ola Klüft, och man skulle tro att det handlar om hur en dyster före detta indieikon som från sitt nya hem i Vancouver vinkar farväl till den status han var på väg att uppnå som frontman i The Perishers för bara några år sedan. Men även om det fortfarande vilar ett vemod över hans stilla och melodistarka popmusik så är det långtifrån bara saknad Umesonen Ola Klüft förmedlar.

Med avskalade arrangemang är hans känslospektra avsevärt mer omfattande, och höjdpunkten Follow My Heart med sin skira melodi är en av nycklarna till att förstå hur kärleken tagit honom till nya platser, nya livssituationer och nya känslor, allt från djupaste lycka till övergiven ensamhet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden