Rough Trade/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2007)

”Yeah!” och ”Hell Yeah!” är några av de mest frekventa orden i Brakes vokabulär, och i den här konstellationen har de all anledning att vara mera entusiastiska än i sina tidigare no-hopers-grupper Electric Soft Parade och British Sea Power. Debutalbumet för två år sen väckte visserligen inte någon större uppståndelse, men nu besitter The Brakes ett gitarrdrivet, frenetiskt och lagom aggressivt sound, och framför allt vilar de tryggt på en botten av simplast tänkbara popmelodier.

Att skivan är inspelad i Nashville med Cat Powers producent och med Muscle Shoals-legenden David Briggs vid pianot hörs föga, och när det någon gång lyser igenom med steel guitar haltar det betänkligt. Oftast släpper The Brakes sydstatsambitionerna och satsar helt på pubrock och powerpop från Londons sena 70-tal, och det är en betydligt mer framkomlig väg. Graham Parker, Nick Lowe och Glen Matlock behöver inte vara oroliga över hur deras arv förvaltas.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Island/Universal
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2007)

För två år sedan skrev Engelska Akademiens Ordlista in The Bravery som definition på begreppet ”hype”. Då var det unikt att kombinera indie med både gitarrock och guilty pleasure-Duran Duran, och med korpsvarta luggar och kindben lika distinkt huggna som Mt Rushmore fanns det inget som kunde komma emellan The Bravery och världsherravälde. Utom The Killers, en plötslig allmän acceptans av både postpunk och New Romantics, och en skivutgivningstakt som bara stadiumband kommer undan med.

Med sitt andra album försöker The Bravery ta igen förlorad mark, och receptet är detsamma som på debuten. Det innebär att vi får hitförsök som This Is Not the End och Every Word Is A Knife in My Ear, i en enda röra av riff, emo, pop, indie och en aning dansgolv, att vi får en uppvisning i handsome boy modelling (men ett oförklarligt skitfult skivomslag, som vi inte ens vill visa här) och överarbetad produktion.

Men eftersom världen har förändrats, eftersom The Bravery framstår som lätt desperata i sitt sökande efter stil och publik, och eftersom hitsen varken är tillräckligt vassa eller många har The Bravery redan strukits ur ordlistan. Om ett år är de strukna ur skivbolagets lönelistor dessutom, och sen raderas deras fotnot i musikhistorien. Men kindbenen består.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

4AD/Playground
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2018.)

Varför är The Breeders första album på tio år (eller 25 år, om man räknar just den här sättningen) så mycket mer angeläget än de flesta av deras generationskamraters comebacker? Tjaa, kanske för att samspelet mellan systrarna Deal alltid sprakar intensivt. Kanske för att The Breeders alltid levde på lånad tid, och aldrig hann göra de mätta och pliktskyldiga albumen och turnéerna. Kanske för att de lika naturligt bjuder in bekanta veteraner som Steve Albini som unga efterföljare som Courtney Barnett.

Oberoende av förklaringsmodell är All Nerve en skiva som lever upp till sin titel, med taggiga och känsloladdade låtar där texter, vokalinsatser och taggiga gitarrer har samma nervösa och stissiga attityd som när det senast begav sig.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

4AD/Playground
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2008.)

När inte ens ett framträdande i Buffy gav den uppmärksamhet The Breeders var värda kan man inte klandra Kim Deal för att hon satsat på säkra kort som Pixies återförening i mer än fem år. Om inte deras comebackalbum hade avbokats hade Walk It Off sällat sig till Pixies viktigaste låtar, men nu förgyller den istället ett klassiskt Breeders-album, som också rymmer smäktande latinoballader, cheerleaderramsor, Carter Family-parafraser och så mycket trevligt popoväsen att man inte alls deppar över hur snabbt Pixies-återkomsten tog slut.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Yep Roc
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2014)

Det var nördigt redan från början, men när det här allstarbandet nu hunnit fram till sitt tredje temaalbum om baseball har det slagit alla rekord. Över 18 spår gräver Steve Wynn (Dream Syndicate), Peter Buck och Mike Mills (R.E.M.) och Scott McCaughey (Young Fresh Fellows) ner sig i hymner till lag, i ofta fyndiga hyllningar till sportens legender och obskyra profiler (Lenny Dykstra, någon, eller Dock Ellis?) och i andra närsynta baseball-detaljer. Den sortens extremt nörderi kan vara fascinerande, och när bandets rockmusik dessutom rymmer såväl de bästa nyanserna från medlemmarnas respektive bakgrunder som smarta små populärkulturella blinkningar (som Shel Silverstein-bugningen i A Boy Named Cy) finns det inget att invända mot. Hur obegriplig sporten baseball än ter sig.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

A West Side Fabrication

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2002)

Bear Quartet fortsätter att göra det svårt för sina lyssnare. På sin tionde platta på lika många år är de betydligt mer fokuserade än på förra årets Gay Icon, vars spontana infall gjorde den skivan extremt ojämn. Här är låtmaterial och ljud av betydligt jämnare kvalitet. Men det betyder inte att Bear Quartet har blivit lättillgängliga. 

Vokalt och instrumentalt i en ganska jämn fördelning, men när låtarnas titlar inte presenteras i ordning någonstans på konvolutet tvingas vi famla oss fram bland de malande, långsamma och monotona gitarrer som dominerar skivan. Den avvaktande Trust Island, där Mattias Alkberg gång på gång sjunger ”Luleå Kil och Helsingborg” ger oss ledtrådar om vilket ljud Bear Quartet har velat bygga den här gången. Och det har inget med Ny Våg att göra. 

Om inget annat så avslöjar Tuna förebilderna. Över gitarrers malande återvänder Alexandra Dahlström till landsortshålan för att läsa en vardagsnovell. ”Deras liv är en finsk tango, men det brukade vara punkrock.”, förklarar hon i Bear Quartets egen Murder Mystery, och Sterling Morrisons ande svävar över förstärkarna. Även instrumentala 10.20.100, ett ljudexperiment på gitarr och trummor som efter två minuter blir en evighetslång malande Velvet Underground-drone är för övertydlig för att Bear Quartet ska kunna hävda oberoende. 

Men på några ställen frigör sig Bear Quartet från arvet efter New York 1968. Number är en löjligt stark poplåt, en sådan sorgsen sak som Bear Quartet verkar kunna haspla ur sig i sömnen, och när Mattias Alkberg efter halva Super Confidence plötsligt går över från engelska till svenska för att släppa fram mygg, syrener och älven skryter jag vitt och brett om att mina svärföräldrar kommer från Luleå.

Bus Stop/Delicious Goldfish
BETYG: 4/6

(Dubbelrecension med The Reunion Show, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2003.)

I USA lever powerpopen. Förutom The Blondes, The Lackloves, Brendan Benson – samtliga hyllade i Nöjesguiden – dök det i slutet på förra året också upp skivor med Myracle Brah och The Bigger Lovers och retrospektiva boxar med både Jellyfish och The Posies. Och då har vi inte ens börjat nämna alla band som debuterade på Not Lame-etiketten (vem kniper den svenska distributionen?), eller alla micro-etiketter vi aldrig hört talas om. Chris Dorn och The Beatifics skaffade sig ett kultrykte redan med debuten för drygt sex år sedan, och den senkomna uppföljaren The Way We Never Were visar att det inte var oförtjänt. Bakom det smakfulla omslaget – ett av etiketten Bus Stops kännetecken – döljer sig fingertoppskänslig pop som Sorry Yesterdays i Big Stars eller Matthew Sweets anda. Här finns den Paul McCartney-bas som är obligatorisk i den perfekta popen, och kombinerat med ljuvliga refränger och stråkar är det näst intill oslagbart.

Men The Reunion Show, som än mer lägger betoningen i sin powerpop på just kraft, är ännu bättre. De bottnar i den klassiska amerikanska tradition där Dwight Twilley är klanäldste, dB’s är gudfäder och Earthquake är den undangömda tröga kusinen. Men de lägger också till nyare kraftrock, och har precis den fräscha attack som Foo Fighters vill inbilla oss att man besitter. Med två leadsångare, ibland med den tillkämpade engelska accent som genrens tradition kräver och med en uppsättning refränger du aldrig kommer att glömma lyckas The Reunion Show till och med ordna en osannolik men lycklig förlovning mellan The Clash och The Sweet i New Rock Revolution.

Men den Star Training The Reunion Show sjunger om har powerpopens utövare bara i undantagsfall haft nytta av. Betydligt oftare får man nöja sig med att leva som obskyr kulthjälte, och bland dem har härmed The Beatifics och i ännu högre grad The Reunion Show VIP-kort och reserverade platser.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Go! Discs/Universal
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, december 2003.)

Man får förstå Paul Heatons frustration. Han skriver smarta popsånger och schlagers som ingen annan längre gör, för en publik som inte längre finns, och så får han inget utrymme för musiken i radio. ”Radio 1 should be playing me. Radio 1 should be playing songwriters”, menar han, men istället för att som Status Quo hota att stämma kanalen har Paul Heaton under flera år lagt The Beautiful South på is, som en bojkott mot radions konspiration. 

Under tiden har han flyttat till Manchester, blivit pappa, genomfört soloprojektet Biscuit Boy och rekryterat sångerskan Alison Wheeler – med samma röst som sina båda föregångare – till bandet. Annars har det inte hänt särskilt mycket alls. Paul Heaton fortsätter skriva samma genomtänkta singalong-smart snällpop med fyndiga texter som lockade till leenden på debutsingeln Song for Whoever för 14 år sedan och några gånger efter det, men som idag enbart låter genomtänkt och snäll, men inte bra eller underhållande. 

Faktiskt tvärtom. I Just a Few Things That I Ain’t är han så bitter över pressens behandling av honom att prinsessan Victoria framstår som överslätande och generös. ”I’ve been scruffbag, dirtbag, always someone’s binbag, but never been Bono or Sting”. Det är nästan generande, och värre blir det. 101% Man, med ett insprängt Tom Robinson Band-citat, skulle kunna vara en hyllning till gaymannen. Men den är så vag och klumpig att den lika gärna kan vara motsatsen. 

Någon enstaka höjdpunkt, som Life Vs the Lifeless, hjälper inte, med så här svagt material lär det bli svårt att höras i radion. Så The Beautiful Souths nästa tystnadsbojkott borde kunna bli riktigt lång.

Polydor/Universal
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2001.)

The Bee Gees hade bland annat Massachusetts på USAs topp 10 på 60-talet. På 70-talet var de megastora med soundtracket till Saturday Night Fever. Tro det eller ej, men de hade hits också på 80- och 90-talet, till exempel låg de bakom Islands in the Stream med Kenny Rogers och Barbara Streisand.

Nu är det 00-tal, och tvillingarna Maurice och Robin har hunnit över 50-årsstrecket medan storebror Barry börjar närma sig sextio. Det stoppar inte bröderna Gibb från att göra allt för att försöka ordna fler hits. De skulle sälja sin trogne kokainlangare och slänga in kvarlåtenskapen efter lillebror Andy som delbetalning för chansen att utmana Rolling Stones och Bob Dylan i kampen om att vara först med att ha listhits under fem decennier. 

Under hela sin karriär har bröderna på samma sätt som Brian Wilson haft ett sätt att presentera självklara melodier och ljuvliga stämmor lika naturligt och vardagligt som att gå på muggen. Men liksom Brian Wilson har de inte riktigt hängt med i utvecklingen av arrangemang och produktion. This Is Where I Came In är inspelad i Florida med alla tre bröderna runt en och samma mikrofon i ett försök att återskapa det som en gång gav de största framgångarna. Skivans syntetiska trummor, synthbas och trötta gitarriff gör att den snarare låter som om den försöker konkurrera med Tina Turners Private Dancer eller Phil Collins In the Air Tonight på topplistorna. Någon borde berätta för brödratrion att just de skivorna inte ligger på listorna längre. En låt som Walking on Air hade kunnat nå hur högt som helst, men arrangemanget ger en svårsmält svulstighet. 

This Is Where I Came In är en skiva som Patrick Bateman skulle hålla långa hyllningstal till medan han tar fram sin Black & Decker. En hel del av det unkna går dock att förlåta för Bee Gees melodier, och när titellåten spelas på radio kommer inte jag att stänga av.

Skivrecension

Badman/Border
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden oktober 2007.)

Tre göteborgare och en trummaskin vill gärna påminna oss om hur Echo & The Bunnymen brukade låta, och försäkrar sig därmed både om en publik med höga hårfästen och om internationellt kontrakt innan de hunnit få någon uppmärksamhet här hemma. Här äger ju redan The Mary Onettes den scenen, och för att kunna konkurrera med dem hade The Bell mått bra av att få tid att växa i låtskrivande och slipa bort de påfallande Stone Roses mk I-influenserna innan albumdebut.

Skivrecension
Av Patrik Forshage