När meriterade Kathryn Roberts inleder med en klassisk folkvisa om sagoväsen och smyckad av undersköna flickkörer kan man få intrycket att Hidden People är folkmusik i sin mest traditionella form. Men det här äkta paret är fullt av överraskningar. För bland skillingtryck och pianoballader finns här exempel på stillsamt skorrande elektriska arrangemang, modernare rytmer som för tankarna till Beth Orton och till och med fraser på svenska, c/o gästande Baskery-Greta Bondesson. Resultatet är mer dynamiskt och dramatiskt är det mesta i genren.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Det är inte gudstro som fått Anna Von Hausswolff att spela in sitt andra album i Annedalskyrkan i Göteborg. Men den andliga miljön har utan tvekan satt spår i hennes musik.

Anna Von Hausswolffs andra album Ceremony kommer att överträffa debuten Singing from the Grave i uppmärksamhet, både i Sverige och internationellt. Och då var ändå uppståndelsen monumental redan den gången.

Upplever du andra förväntningar nu?

– Hmm, jag har ingen aning om vad folk förväntar sig, men jag hoppas på lite olika reaktioner. Jag älskar god kritik, men tycker också att det är kul med lite motstånd. Skivan får mynna ut i vilken flod den vill för jag kan ändå inte styra riktningen. Vad vi allesammans vet är att den kommer från samma Anna-källa som Singing from the Grave, fast med en annan vinkel, ett nytt sound och annan hastighet. Jag hoppas att den tar oväntade riktningar.

Påverkar förväntningarna dig?

– De motiverar mig snarare. Men om folk tror att de ska få en till Singing from the Grave blir det en besvikelse. Jag har förändrats som musiker och låtskrivare, och kan inte stå och stampa på samma plats. Ceremony ser jag som ett stort steg i rätt riktning, och den uppfyller tack och lov mina egna förväntningar på skivan.

Musiken på Ceremony har en annan vidd och ett annat djup än på Singing from the Grave. Det är mångfacetterad musik att ta på djupaste allvar, från en artist som uppfattar ordet ”pretention” som ett superlativ. Även processen som har lett fram till skivan är anmärkningsvärd. Ceremony har kommit till i Annedalskyrkan i Göteborg, känd för alla festivalbesökare för sina stämningsfulla Stay Out West-konserter, inte minst den där Anna Von Hausswolff för första gången förtrollade en större publik sommaren 2009.

– Jag hade bara med mig min syster som sällskap på kör, samt en liten synt. Det var första gången som jag framförde mina låtar i en kyrka, och jag kunde stolt skryta över att jag var den enda osignade akten på Way Out West. Jag förstod inte riktigt hur jag hade hamnat där, men blev glad över detta guldtillfälle och ylade som aldrig förr. Ett minne för livet, kan man säga!

Men hur landade du i beslutet att spela in hela din skiva där?

– Det har faktiskt mest handlat om att de har en väldigt bra kyrkorgel. Jag bestämde mig för att göra en kyrkorgelbaserad skiva tillsammans med producenten Filip Leyman, så vi började titta på lite kyrkor vars rum och orgel gick i god anda med varandra. Annedalkyrkans orgel är egentligen ganska liten men rummet är enormt så klangen blir oerhört vacker. Filip hade dessutom gett mig lite inspelningar från Annedalkyrkans orgel, och det blev som bekräftelse på att orgeln även låter sinnesjukt bra inspelad.

Jag inbillar mig att det kräver en hel del kontakter och tillstånd för att få låna kyrkan för en skivinspelning?

– Ja, det var inte helt enkelt. Dock hade jag från starten en väldigt god kontakt med Annedalkyrkans personal, och efter ett par samtal tillät de mig hyra rummet. Kyrkorgeln var det svåraste att komma över, då det är ett så pass gammalt instrument som verkligen kräver en viss kunskap och varsamhet. Men när jag förklarat processen och övertygat dem om mitt orgelengagemang gav de mig nyckeln till orgelläktaren.

Och att göra kyrkorgeln till huvudinstrument? Varifrån kom den tanken?

– Det började vid min Nordstage-synt faktiskt. Jag har inte haft något piano hemma, så jag började leka lite med synten istället. Där hittade jag St. Peters-orgeln. Jag blev väldigt förtjust i ljudet och började skriva massa nya låtar. Men det blev lite enformigt och oorganiskt efter ett tag, så jag började titta på andra alternativ, och insåg att kyrkorgeln var den absolut bästa ersättningen.

Kunde du spela kyrkorgel innan?

– Jag hade aldrig spelat på en riktig kyrkorgel innan, men jag hade läst väldigt mycket om kyrkorglar. Jag hade lånat böcker, och gått på lite privatkurser hos en orgelmakare vid namn Hans Bäcklund. Han lärde mig grundkunskaper i teknik och mekanik och sedan tog han mig med till Annedalkyrkans orgel och visade mig de olika funktionerna och ljuden. Vi satt också och lyssnade på massa ljudexempel så att jag skulle lära mig skillnaden på de olika register som finns i en orgel. Jag hade några dagar på mig att förbereda och arrangera om låtarna för kyrkorgel, men i och med att jag hade en ganska klar syn på vad jag ville komma åt var det inte särskilt svårt. Dock var det mycket att tänka på – mekanik och teknik – men jag var så pass väl förberedd att det gick överraskande bra.

Musiken förmedlar verkligen en sakral känsla. I hur stor utsträckning var det på förhand planerat?

– Jo, till viss del kanske musiken upplevs sakral, och jag tror verkligen att kyrkorgeln hjälper till och bidra till detta. Man förknippar ju nästan alltid kyrkorgeln med sakral musik, eller kyrkomusik, och det jag var ute efter var något tidslöst och monumentalt. Men det var mycket av soundet som växte fram på platsen, och kyrkorgeln bär ju på så fruktansvärt många intressanta ljud så det resulterade i lek och mycket frihet, inte bara från mig utan också från mina musiker. Vi hittade liksom ett instrument som kunde lägga den fundamentala grunden, det melodibärande temat och samtidigt ge väldigt mycket utrymme åt improvisation och sång. Men om jag inte hade haft en klar vision över låtarna och soundet hade nog jag och mina musiker blivit väldigt förvirrade.

Du använder dig även av religiösa symboler i texterna. Samtidigt har du i tidigare intervjuer sagt att du inte är troende. Hur hänger det ihop?

– Jag använder mig gärna av religiösa symboler och ord om de kan luckra upp för fria associationer. Det har gjorts och görs hela tiden i populärkulturen och i vår världskonst. Liturgy of Light handlar för mig om dyrkan till ljuset, avgudan och upprätthållandet av ljuset genom ritual eller tjänst.

Påverkar kyrkorummet även dig som person?

– Javisst. I kyrkan får jag ju lov att bearbeta alla existentiella frågor jag har, mörka liksom ljusa. Livet och döden. Man pekar på moral och predikar för ett bättre samhälle genom tro och handlin. Men det biter inte så mycket på mig, för jag tror inte att kristendom eller någon religion överhuvudtaget kan föra mig framåt i livet. Däremot får jag en stund att reflektera över mig själv, mitt liv, och mina handlingar, människor runt-omkring, omgivningen och vårt universum. Alla tankar blir stora, och jag ser kyrkan som en plats för självreflektion och insikt, mystik och mörker. Men framförallt för musik. ν

Ceremony (Kning Disk) finns ute den 18 juli. 

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2012)

Christian Gabels soloalbum 1900 härom året var en trevlig överraskning, men annars verkar hans tid framför allt tas upp av hans studio och av trummandet i Bob Hund. Och av den här sortens udda projekt, uppenbarligen. Krater är ett soundtrack, ursprungligen avsett för den postapokalyptiska Karlstad-scifi-film från tidigt 80-tal som han ska ha loppisfyndat utkast till men aldrig lyckats spåra upphovsmannen till. Sedemera har hans tidstypiska synthlandskap kommit att bli ett riktigt soundtrack, nu till det postapokalyptiska dataspel som fått samma namn (men som inte verkar lokaliserat till just Karlstad, nb). Som stilövning är det utmärkt med sin känsla av budget-Jarré, och till spelet som medföljer skivan (eller om det är tvärtom) fungerar det säkert strålande. Men som separat musikupplevelse är det faktiskt inte särskilt spännande.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Inför sommarens Londonolympiad har Nöjesguiden under svåra umbäranden träffat Mark Ronson och Katy B, som med sitt samarbete Anywhere in the World har gjort inte bara en av sommarens låtar utan dessutom en av de bästa idrottsrelaterade låtarna någonsin.

Det borde inte finnas något värre än att tillsammans med en drös andra journalister fösas in i ett rum för en kvarts audiens med superstjärnan. Men även i det helvetet finns det grader. När man intervjuar i klunga händer det ibland att man hamnar med opålästa skribenter från ytlighetens sista utpost, och den fånleende belgiska Metro-journalist med totalt fem nedklottrade nonsensfrågor i sitt spiralblock som slår sig ner intill mig tar priset. Hon vill nämligen inte prata med Mark Ronson och Katy B om deras nya samarbete ur vare sig ett musikaliskt eller ens ett nöjesjournalistiskt perspektiv. Hon kvackar nämligen som – djup inandning – sportskribent.

– Den här frågan är kanske lite dum, inleder hon entusiastisk fnissande, men vilken idrottare under OS-tycker du är särskilt värd att vinna en medalj?

Mark Ronson tittar på journalisten. Så tittar han på oss andra i rummet. Han ser ut att överväga om pengarna som det stora läskföretaget betalat honom för låten Anywhere in the World verkligen är tillräckligt för det här. Han ler inte. Det gör den belgiska journalisten, förväntansfullt.

– Det var fascinerande att se idrottarnas hängivenhet. Jag tycker att alla idrottare som har tränat hårt och förberett sig är värda medalj.

Så svarar han till slut, diplomatiskt och korrekt, trots att han faktiskt handgripligen skulle kunnat kasta ut henne utan att någon närvarande skulle kallat det övervåld. Så gäspar han. Stort. Demonstrativt. Det påverkar inte vår leende belgiske journalist, som utan fruktan läser upp nästa fråga ur sitt block.

– Om du vore en idrottare själv, vilken sport skulle du välja att delta i OS med?

– Någon som är enkel. Curling.

Journalisten nickar nöjt och antecknar noga. Vi andra försöker hitta en väg vidare i intervjun.

– Wrong Way Ronson, prövar jag. Nu ler Mark Ronson och lutar sig framåt för att rensa undan de sponsrade läskflaskorna från bordet. Han vill demonstrera hur löparbanan såg ut när han skulle springa ett stafettlopp i fjärde klass.

– Här kom de springande, och här stod jag och väntade på att ta över stafettpinnen på sista sträckan. Men jag fick hjärnsläpp och höll fram fel hand för att ta emot, och då blev jag helt felvänd. Så alla åskådare började skrika åt mig, ”fel håll, fel håll”, och det passade rätt bra ihop med mitt namn. Smeknamnet liksom fastnade. Wrong Way Ronson. Jag har fortfarande en vän som har en särskild ringsignal för mitt nummer, så när jag ringer spelas en fras ur en gammal Sublime-låt – ”nobody ever told her it’s the wrong way”.

Numera springer han mest för motion (”jag jobbar nu på nätterna och sover ända tills planet till nästa stad ska lyfta. Den sortens liv kan vara ganska ohälsosamt, det är därför jag envisas med att försöka hålla mig i form”), men när OS kommer till London i sommar ska han springa mer officiellt, som en av dem som bär den olympiska facklan.

– Specialträna för att springa extra snyggt?

Mark Ronson upprepar långsamt den belgiska journalistens osannolikt oseriösa fråga.

– Nja. Jag kanske står över sötsaker helgen innan, bara.

Inte så mycket läsk, alltså. Klokt, men kanske en smula märkligt att nämna med tanke på att Anywhere in the World är sponsrad av det stora läskföretag som är en av London-olympiadens huvudsponsorer. I Mark Ronsons förutsättningar inför att göra deras officiella OS-låt ingick att fem utvalda olympier från olika länder skulle vara med inte bara i reklamfilmen utan faktiskt höras i låten. En mexikansk taekwando-mästare, en rysk löpare, en brittisk bordtennisspelare, en amerikansk häcklöpare och en bågskytt från Singapore. De var redan utvalda när Mark Ronson tackade ja till uppdraget.

– Jag fick listan med idrottare och blev lite konfunderad faktiskt. En bågskytt? Vilka ljud kan man få från en bågskytt? Och bordtennisrytmen är redan använd, den är nästan lika klichéfylld som om jag hade spelat in basketbollstudsande. Istället satsade jag på ljud som kanske inte är typiska för sin idrott, men som fångar utövarna. Människoljud. Stönanden, flåsanden. Ljudet av pilen genom luften – swoosch – blev också ballt när jag väl hade löst hur man skulle spela in det, men det viktigaste var att fånga ljudet av hur långt de här idrottarna är beredda att driva sig själva. Det är de spännande ljuden.

Från häcklöparen David Oliver spelade Mark Ronson in andhämtningen. De inspelningarna innebar särskilda problem, när Mark Ronson för att hinna med i löparens tempo bestämde sig för att cykla bredvid med mikrofonen.

– Jag fick lov att starta ett halvt varv före David för att hinna få upp farten. Sedan skulle jag hålla hans tempo och samtidigt balansera mikrofonstativet, och det slutade med att jag föll och voltade framlänges. Jag skrapade upp hela armen, men det har nog läkt nu, skrattar Mark Ronson och kavlar upp ärmen för att undersöka. Det var blodigt, det var coolt.

Samarbetspartnern Katy B fick Mark Ronson däremot välja helt själv.

– Hon är fantastisk. Jag hörde henne överallt under förra året, och när jag dj:ade spelade jag alltid minst två-tre av hennes låtar varje kväll. Så jag var verkligen angelägen om att få arbeta med henne, hon symboliserar det unga London.

Det håller Katy B med om. Men när jag frågar henne vad de olympiska spelen kommer att innebära för Londons unga, särskilt i skenet av förra årets kravaller, blir hon ställd. Hon tittar lätt desperat på de tre medhjälpare som hukar intill fönstret och som tidigare rusat fram för att pudra hennes näsa, öppna hennes vattenflaska och buffa kudden bakom hennes rygg. Ingen av dem gör någon ansats att rycka in, så Katy B försöker själv.

– Olympiaden innebär hopp. Den visar att om man bara bestämmer sig och arbetar tillräckligt hårt kommer man att kunna lyckas.

Den irländska journalist som utgör den sista delen av vår nyss sammanfösta journalisttrojka släpper henne inte så lätt.

– Men hade inte alla de pengar som London satsar på olympiaden gjort mera nytta om man satsat dem på stadens alla ungdomar direkt, till exempel för att minska arbetslösheten?

Katy B ser förtvivlad ut. Varför vill vi journalister förstöra den goda stämningen, verkar hon undra medan hon suckar djupt och flackar med blicken.

– Oh God! Eh. Jag spelade fotboll i olika klubbar när jag var ung, och det tror jag var gratis. Eller? Det kostade nog inte så mycket, i alla fall. Jag hoppas att ungdomar blir inspirerade att börja idrotta. 

Vi släpper ämnet. På samma sätt som det finns nöjesjournalister som ställer sportfrågor finns det artister som ger sportsvar. Det påverkar inte det faktum att Anywhere in the World är en av sommarens låtar.

Mark Ronson och Sverige

I samband med Nöjesguidens intervju passade Mark Ronson också på att träffa Hugo Kalm, en dj från Linköping som med sin remix av All Around the World vunnit en stor remixtävling. Att Hugo Kalm tagit sig stora friheter med låten får Mark Ronson att jubla, och än mer är lika bra som att Hugo inte är etablerad utan ny och kommande.

– Det är grymt! Sverige är bäst när det gäller ny musik. Den nya etiketten Ingrid till exempel, som är Miike Snows. Och Lykke Lis! Och Peter, Bjorn and Johns!

Mark Ronson fortsätter intensivt prata om landets nya och smarta etikett Ingrid, och beskriver hur snyggt han tycker att omslaget till etikettens första samlingsalbum är. Vore inte det en etikett för Mark Ronson att jobba med?

– Jag och Andrew i Miike Snow har skrivit en låtcykel för en balett tillsammans, och den vore kul att släppa på Ingrid. Vi har ett band ihop också, som skulle passa där. Vi spelar typ sextiotalspsych.

FLER OLYMPIER PÅ SKIVA

Frank Andersson (brottning) Frank

Ricky Bruch (diskus) Mig fångar ingen brud

Pernilla Wiberg (utförsåkning) Privilege

Malin Baryard & Spånka NKPG (hästhoppning) Do You Wanna Ride

Shaquille O’Neal (basket) Skillz

Lillen Eklund & Joyboyz (boxning) Bluegrass Medley

Carl Lewis (löpning, längdhopp) Never Break It Up

Sven Tumba (ishockey) Ishockey-polka

Cacka Israelsson (längdhopp) Gamle Svarten

Pia Sundhage (fotboll) Vi är tjejer, vi är bäst

Ingo Johansson (boxning) Klart till drabbning

Joe Frazier (boxning) If You Go, Stay Gone

MINDRE LYCKADE OS-LÅTAR

Foreigner Street Thunder (officiell OS-låt i Los Angeles 1984, av Mick Jones som faktiskt är Mark Ronsons styvfar)

The Poodles Raise the Banner (Sveriges officiella OS-låt 2008)

E-type Olympia (Sveriges officiella OS-låt 2004)

Slagsmålsklubben Den officiella OS-låten (som förstås inte var någon officiell OS-låt)

Giorgio Moroder Hand in Hand (officiell OS-låt i Korea 1988)

Elbow First Steps (officiell OS-låt i London 2012)

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Bella Union/Cooperative

”It’s not the singer, it’s the song”, travesterar Hamilton Leithauser, men han har förstås fel. Det är kombinationen av de båda, tillsammans med originalitet och hantverk som avgör. Fram till nu har New York-bandet aldrig riktigt fått till det, och ofta är det hantverksskicklighetens dominans som satt krokben för dem. De har imponerat mer än engagerat. Men med Heaven börjar de hinna ikapp sig själva. Phil Ek, bland annat från Band of Horses, har producerat, och Fleet Foxes Robin Pecknold sjunger stämmor. Låtmaterialet är oantastligt, och med ett sound som tangerar hemstadskollegor som The National och senare The Strokes utan att bli opersonligt blir The Walkmen en kraft att räkna med.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Visst var det nervöst. Skulle Kevin Rowland – den enda artist jag som beundrare känt mig tvungen att gå fram och göra bort mig hos genom att stamma fram en helt oväsentlig nonsensfråga – efter alla år av väldokumenterad självdestruktivitet verkligen kunna leva upp till något av det som Dexys Midnight Runners tre album under åren inneburit för mina intellektuella, stilmässiga och musikaliska ideal? Jag hade inte behövt vara orolig.

Fortfarande följer Kevin Rowlands sånger några grundläggande mönster från bandets sista och på den tiden förbisedda album Don’t Stand Me Down för 27 år sedan. De är fulla av löjligt smarta krokar, men han kränger och krånglar med dem så att de där oväntade hitsen han en gång hade med Geno och Come On Eileen aldrig ska råka få efterföljare. Utöver blinkningar till sin egen katalog lyfter han åter rejäla sjok ur sin favoritsoul, mer än blåset den här gången också både subtil Curtis Mayfield-gitarr och slicka stråkar, och så kombinerar han det med ärkebrittisk pop på ett sätt som inte borde ha minsta fräschör men som är fullständigt golvande.

”In my music I put it all in there, It’s like I’ve got a need to get it all out of me”, konstaterar Kevin Rowland i It’s OK John Joe, och att placera hela sitt liv i texter, musik och röst är exakt vad han gör. När han i förbigående citerar några rader från Marvin Gaye är det förstås ingen slump. På många sätt närmar sig Kevin Rowland i sin röst och i sin approach Marvin Gaye, med lika mycket smärta och salighet i en enda nedbrytande röra. Hans soul har förstås en helt annan karaktär, resonerande, underfundig och mångordig, men den rymmer samma passion och samma ångest.
 Redan i inledningsspåret erkänner han perioder av galenskap, och så fortsätter han med tvära humörkast och självmotsägelser. I kärleken älskar han först innerligt, och landar sedan hårt i sin oförmåga att ha en relation i grälande dialog med Madeleine Hyland. Det borde kunnat vara en direkt parallell till This Is What She’s Like, men intill den lakoniskt självutlämnande Kevin Rowland drar istället hennes överdramatiserande skådespeleri ned helhetsintrycket en aning. Det är å andra sidan min enda invändning mot Dexys återförening, och i relation till hur Kevin Rowland tar sig under huden är det i högsta grad en marginell anmärkning.

Snarare tack vare än trots att One Day I’m Going to Soar är en komplex, krånglig och motsägelsefull skiva är den alltså omöjlig att sluta lyssna på och fascineras. Givetvis hade jag oroat jag mig i onödan.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det enda som kan vara större än Giant Sand är förstås Giant Giant Sand. För sin ”rockopera” (eller snarare americana-, jazz- och mariachi-opera) har Howe Gelb fördubblat bandets medlemsantal, med hälften musiker och sångare från den hemstad som utgör verkets utgångspunkt och andra hälften danskar från Århus. Och trots ansamlingen och den musikaliska bredden är Tucson en fokuserad skiva. Faktum är att det var flera decennier sedan han gav oss något så helgjutet och genomarbetat, och då kan man leva med att bandmedlemmar och deras karaktärer tar hälften av sångutrymmet från Howe Gelbs älskvärt varma Lou Reed-lika stämma.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Då och då genom åren har Iggy lånat sin grymmaste The Idiot-baryton till en standard – One for My Baby, någon Gershwin eller senast i egna varianter på Preliminaires – och varje gång har det blivit tydligt vilket fantastiskt standard-album det bor i honom. Med hel orkester, mäktiga stråkarrangemang och ett knippe låtar signerade till exempel Rodgers & Hart, Harold Arlen, Kurt Weill eller George Gershwin skulle han kunna åstadkomma ett av sina allra bästa verk.

Men det är tyvärr inte det här albumet. Inte på långa vägar. Med litet halvkompetent band där en ensam trumpet är den enda extravagansen har han ägnat någon kväll åt att pliktskyldigt sjunga sig igenom låtar som La Vie en Rose och Everybody’s Talkin’ – hälften på franska och hälften på engelska – och ingenstans håller engagemang eller arrangemang måttet. Det är ett slarvigt hastverk, och att höra en gäspig Iggy sjunga Beatles-ballad har ingen i världen bett om. Gå omvägar runt den här skivan.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Från början var han en glasögonprydd parallell till Elvis Costello, men redan i början av 80-talet började Joe Jackson intressera sig för andra musikaliska riktningar, och jazzen blev alltmer märkbar. Nu följer han upp sin fina Louie Jordan-tribut från 1981 med en samling Duke Ellington-favoriter, i arrangemang som smidigt balanserar mellan vördnad och nyskapande.

I bandet finns gitarrguden Steve Vai intill folk från The Roots, Iggy Pop pratsjunger i It Don’t Mean A Thing (If It Ain’t Got That Swing) och bland andra gästinhopp på portugisiska och farsi sticker förstås Sharon Jones ut. Softreggae med metal-gitarrsolon tillhör det mindre njutbara, men tillräckligt mycket funkar för att Joe Jacksons The Duke borde locka till upptäckter i flera riktningar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När man får låtar av folk som M Ward, Andrew Bird och Stephin Merritt, och när Gabe Roth och självaste Booker T Jones anmäler sig frivilliga att utgöra kärnan i ens band, då vet man att man gjort något rätt. Men trots att såväl låtmaterial som countrysoulsväng är förstklassigt blir det överraskande ofta ändå tillrättalagt och anonymt på I Like to Keep Myself in Pain. Kelly Hogan släpper inte fram sin egen röststyrka eller personlighet, och även om det kan vara naturligt efter att trofast hållit igen bakom Neko Case och Mavis Staples under åren är det inte desto mindre trist.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)