Chemical Underground/Banner
Ibland påminner skotska The Unwinding Hours om Winhill/Losehill med sina dova melodier, och då är det förstås finstämt och utsökt. Men alldeles för ofta blir sångerna på duons andra album istället antingen mainstreambrittiskt inställsamma (tänk Coldplay) eller arenasiktande svulstiga (tänk U2). Ingetdera är attraktivt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Liksom debuten härom året är Dylan LeBlancs andra album inspelat i legendariska Fame Studios i Muscle Shoals, Alabama. Att hans musik är fyllig och varm överraskar alltså inte, men det gör en mognad som är anmärkningsvärd för 23-åringar. Han pekar ut George Harrison och Gene Clark som förebilder, och de välsnickrade melodierna går att relatera till båda. Den sistnämnda är särskilt påtaglig i pedal steel-klingande Brother.
Samtidigt har han ett dramatiskt utspel som kanske inte faller alla i smaken men som utan tvekan hör den juvenila ungdomen till. Det är sådant som gör att man börjar viska om en efterföljare till Jeff Buckley, ett påstående som faktiskt inte är helt taget ur luften.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Hetsigt och catchy är nyckelorden för Eugene McGuinness. Med hjälp av producenter som i ena vågskålen Clive Langer (Madness, Costello), en av få 80-talsproducenter som inte förtjänar bannlysning, och i andra vågskålen avsevärt modernare Dan Carey (Hot Chip) gör han offensiv pop som balanserar mellan nostalgi och samtid. Han hävdar att alla ”Shakespearian lessons” bara förvirrat honom, och landar istället i utrop om att ”let’s fuck it up”. Men sådana resonemang ger bara emfas åt den höga bildningsnivån i hans pop, där klockrena citat som ”I’m sitting on the ventriloquist’s knee, allowing his hand somewhere it shouldn’t be” (i Lion) är vardagsmat.
När han någon gång gör avsteg från sitt koncept funkar det avsevärt sämre, särskilt i synthmarchen Concrete Moon, men ofta hamnar Eugene McGuinness nära tidiga Blur utan att riktigt nå deras toppar. Hans sätt att inkorporera Peter Gunn-temat i Shotgun är rejält fyndigt, och kan vara nyckeln till den bredare framgång han så uppenbart söker. Seså, ge grabben en hit vetja!
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Komplexa resonemang hellre än smarta oneliners, intrikata melodier snarare än omedelbara krokar, vuxna ämnen istället för banaliteter – det har varit James Yorkstons grundförutsättningar under de tio år som gått sedan hans debut. Mer än tidigare varierar han här tempon och stämningar, så att det långsamma bryts mot till exempel hetsig folkjazz i Border Song. I den dominerande melankolin och det stora allvaret finns det på samma sätt också plats för leenden. Duetten Just As Scared, med Jill O’Sullivan från Sparrow & The Workshop, är en av kontrasterna som ger spänst, liksom en bagatell tillsammans med Kathryn Williams och den avslutande bittra I Can Take All This.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med Rank and File och True Believers tillhörde Alejandro Escovedo pionjärerna inom det vi kallar americana, eller på den tiden snarare cowpunk. När han numera skriver låtar tillsammans med lika meriterade Chuck Prophet finns det förstås inget att anmärka på avseende hans stabila storstadsrock eller texter där romantik och undergång bevakar varandra i en ständig terrorbalans.
Men även om han på det sättet kan påminna om artister som både Willy DeVille och Tom Petty finns här en akilleshäl omöjlig att bortse ifrån. Produktionen. Det låter märkligt ålderdomligt, ungefär som nämnda artister lät under sitt stelaste 80-tal när dödgrävarproducenter som Eurythmics-David A. Stewart med okänsligt blås, gapiga damkörer och billiga studiotrick förvandlade själfull musik till stötig och stiff syntetpop. Än värre är att den som är ansvarig för det mördande daterade soundet är självaste Tony Visconti, som med sina insatser för till exempel Morrissey annars visat att han inte tappat handlaget sedan glansdagarna med David Bowie och T. Rex, men som gör ett erbarmeligt jobb här.
I form av låtar som Sally Was A Cop finns alltså förutsättningar för Alejandro Escovedo att fortsätta göra grymma livespelningar. Som skiva är Big Station däremot en av hans karriärs minst angelägna.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Men hur många medelålders män med ett innerligt förhållande till den mest traditionella rockmusiken (och åtminstone hitsen från någon enstaka countrylegend) behöver världen? Ben Glover tjatar om Springsteen, men är snarare Nordirlands egen Winnerbäck.
Hans fjärde album är inspelat i Nashville och har Rampart Street, låten han fått chansen att skriva tillsammans med Mary Gauthier, som sin största merit. Annars är hans americanapop stabbig, enahanda och finesslös som en brittisk frukost.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I den alltmer systematiska jakten på glömda obskyriteter är chansen stor för var och en som någonsin gjort en förbisedd skiva att upprättelsen väntar runt hörnet, och Bill Fay är det senaste exemplet. Liksom till exempel Rodriguez hade han under 25 år försörjt sig genom spridda påhugg när han 1998 plötsligt uppvaktades av musiktidningar och arrangörer som fascinerats av återutgåvorna av hans båda album från åren runt 1970, och de hemmademos han hela tiden fortsatt att spela in blev i ett slag eftertraktade nya skivor. Nu är det alltså dags för hans första studioinspelade skiva på 41 år.
Han är en strålande vissångare och en utmärkt London-skildrare, vars tillvaro är en mellangrå ytterstadsvardag väldigt långt från det smarta och moderna London. Teglet är brunt, takpannorna spruckna och linjerna på gatan nötta, och de små parkerna med haltande skötsel är hans sångers oaser. ”Too many years in the factoried scrubbing floors and walls” sjunger den gästande beundraren Jeff Tweedy i This World, och i en fin cover av Wilcos Jesus Etc återgäldar Bill Fay vänligheten. Life Is People var väntan värt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Dusteds kärna består av producenten Leon Taheny och Brian Borcherdt som vanligtvis återfinns i Holy Fuck. På sitt debutalbum laborerar de med lager av gitarrer, elektronik och röster, och trots stråkdetaljer och någon tamburin är det uppenbart att stämningar och melodier konsekvent prioriterats framför ljudmässigt finsnickeri. Ibland dock sångerna lidande av det grovhuggna utförandet, men vänner av deras vänner (till exempel Deerhoof och Of Montreal) hittar ändå en hel del att uppskatta på Total Dust.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Redan i den inledande triumfatoriska programförklaringen/rockstjärnefantasin Lawrence Takes Over slår Lawrence fast att hans band är missförstådda. ”It’s like da da da – we’re a novelty band”. Men något ligger det nog ändå i en sådan beskrivning, som han blandar 80-talets indie från sitt första band Felt med både 70-talsglam i DIY-synthdräkt från nästa band Denim och infantil munterhet som på Go-Kart Mozarts tidigare releaser.
Det spartanskt synthetiska blippsoundet och en insmickrande enkel trallvänlighet i både melodier och rytmer gör ofelbart lyssnaren på ett strålande humör, precis som Lawrences alltför glesa skivor brukar, och den som sedan viker en timme åt att utforska omslagets alla infall blir ännu gladare.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När Nick Lowe skulle rekommendera det bästa från 2011 i Nöjesguiden pekade han resolut på JD McPherson. De hade turnerat tillsammans och sjungit duetter live, och det var lätt att förstå varför Nick Lowe kände ett släktskap med den unge amerikanske retrorockaren. Hantverket i hans rockabilly, ursprungsrhythm’n’blues, blues och rock’n’roll är oantastligt, och även om han ibland lånat väl stora stycken från Big Mama Thornton och Johnny Burnette går det inte att hitta bättre musik för en tur i din Cadillac Coupe DeVille ’59 den här sommaren.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden