Innerlig vit vuxensoul är något vi har alldeles för lite av i Sverige. Peter LeMarc och någon ytterligare har snuddat vid det ibland, men den där varma mjuka soulpopen med de starkaste känslorna i alla riktningar har fattats oss.
Tillsammans med sin producerande son Dante Kinnunen har Toni Holgersson fått fotfäste just där, och skänker oss förutom en utsökt far-och-son-duett också några fingertoppskänsligt valda covers i Charlie Engstrands Allting faller och i Veronica Maggios Inga kläder.
Toni Holgersson verkar ha hittat tillbaka till sig själv, och på köpet har han gjort sin bästa skiva hittills.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Sedan J Mascis hittade tillbaka till sina ursprungliga kompanjoner Lou Barlow och Murph har de både hunnit gräva ner sig i nostalgiturnéer och spela in tre nya album. Skillnaden är ärligt talat inte så stor, eftersom Dinosaur Jr inte lagar det som inte är trasigt. Det väsnas med andra ord som det alltid gjort i deras läger, med vad som egentligen är snälla små popmelodier framförda med självömkande sävlig gnällighet och massakrerade av långa och fräsande gitarrsolon. Att det går att urskilja keyboards på något spår förändrar inget – Dinosaur Jr är och förblir pre-grungens kungar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Rockabilly, country, texmex och rock’n’roll är inte de modernaste genres, men väl utfört är det svårslaget. The Mavericks, Dwight Yoakam och i någon mån Los Lobos är exempel på hur man utan att tumma på autenticitet eller stolthet kan närma sig den traditionen ur ett mer välpolerat showperspektiv, hellre än med ölstinkande småstadsbar-ambitioner. Till dem sällar sig Fatboy. Smidigt och stilfullt glider de fram igenom ett starkt låtmaterial, och när det ändå behövs är de inte rädda att skita ned händerna med ett elakt fiddle-solo. Högklassigt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ian Hunter fyllde 73 år i somras, men han visar inga tendenser till avmattning. Medan somliga (avsevärt yngre) bandmedlemmar fick ledas in på scenen när han återförenade Mott The Hoople härom året envisas han år efter år med nya turnéer och nya vitala skivor.
When I’m President är dock en av de mer pliktskyldiga. Topparna når sällan över hans egen mellannivå av glamboogie, ett rejält krystat indianromantiskt epos är ett bottennapp och den obligatoriska metaballaden är en specialskriven konsertavslutare långt under mästarstycken som Saturday Gigs. Men Ian Hunters mellannivå är fortfarande högt över normalrockarens toppresentation, och räkna med att hans nästa album – när han hunnit mogna lite – blir desto vassare.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Peter Bjorn and John, Miike Snow, Lykke Li, Coco Morier, Jocke Åhlund och flera andra i en enda hög. Nöjesguiden var tvungen att skicka två generationer musikskribenter för att få ett grepp om hela härligheten.
I våras började det bubbla. Ryktet om det sjudande kreativa artistkollektivet spred sig som en löpeld, och ändå var ytterst få beredda på magnituden hos Ingrid när deras första samling släpptes på vinyl lagom till Record Store Day I våras.
Några av de allra smartaste och allra viktigaste artisterna i Sverige hade gjort myteri mot de kvardröjande regelsystem som de stora skivbolagen försökt bevara, och startat sin egen kanal för infall, tillfälliga samarbeten, pretentiösa projekt och mer långsiktig musikalisk utveckling.
Peter Bjorn and John är en del, liksom Miike Snow parallellt med lanseringen av sitt andra storbolagsalbum. Lykke Li finns där, liksom Coco Morier med meriter som låtskrivare åt Britney Spears och gitarrist åt Charlotte Gainsbourg, och dessutom Jocke Åhlund och Nille Perned, tillsammans med Tomas Nordmark, Johanna Beckman och Ingrids AD Jonas Torvestig.
– Det var lite av en familjetanke redan från början, förklarar Johanna Beckman, och får medhåll av Peter Morén, som utöver soloartist också är en tredjedel av Peter, Bjorn and John och en trettondel av Ingrid.
– Det började med att Nille Perned, Björn Yttling och Pontus Winnberg (Avant och medlem i Miike Snow) tog över en studio vid Mariatorget. Den är skitfin, och har en gång i tiden varit Abbas polarstudio. I samband med det startade snacket bland en massa folk vi känner om att göra mer. Alla vi som idag är Ingrid vet hur trögarbetat det kan vara med skivbolag, det kan dröja evigheter innan musik faktiskt når ut. Vi ville ha en plattform att leka på, att kunna göra allt det där man har lust med och att få det att gå snabbt från ax till limpa.
– Om vi har artister i studion och känner för att jamma – vi har bland annat haft över Franz Ferdinand – då vill vi också släppa det, fortsätter Johanna. Det ska få kännas spontant och levande, och vi battlar hela tiden med distributörer som försöker begränsa oss och säger att vi måste fokusera på hits. Men vi säger att vi inte vill, vi vill släppa det vi har lust med.
Men vad skiljer er från alla andra kreddiga indielabels?
– Första tanken var att skapa ett skivbolag, erkänner Tomas Nordmark som är på väg att utvecklas till någon sorts label manager. Men jag tror att vi ganska tidigt insåg att vi inte ville begränsa oss, utan istället skapa ett kollektiv av människor som har ett utbyte av varandra kreativt. Vi har en struktur där vi kan ge ut musik och skivor men det är inte det primära.
– Ingrid är långtifrån en traditionell label, slår Peter Morén fast. Till att börja med signar Ingrid inte artister. Vi ger ut själva på etiketten, och alla medlemmar har rätt att ge ut annat de gillar också. Ingen får lägga sig i det. Jag gillar till exempel Sara Wilsons nya trio Woodlands, och då bestämmer jag att Ingrid ska släppa deras album framåt oktober, och frågar ingen annan. Sedan är det jag som styr min release, som bestämmer om och hur den ska presenteras, i vilka format den ska komma ut, och så vidare. Men det är också jag som får göra jobbet, jag kan inte lasta av på någon annan i kollektivet.
– Vi är inte rädda för att jobba med personer utanför Ingrid, fortsätter Tomas. Så fort vi hittar något vi tycker om och känner att vi brinner för, varför inte? Vi har startat upp filmbolag som heter Ingrid Films, där vi har gjort en kortfilm där varje scen presenteras av en artist samtidigt som en låt representeras av en annan från Ingrid-familjen.
– Det behöver inte bara handla om musik, menar Johanna. Om någon vill släppa en modekollektion så kan man få göra det också.
– Nu ska vi pröva podcasts, fyller Peter på, och det skulle kunna bli Ingrid-böcker i framtiden. Varje vecka har vi morgon-möten där vi berättar om vad vi håller på med på våra olika håll. Det kan få svälla hur mycket som helst – om det funkar på Ingrid ska det vara på Ingrid.
Men hur får de det att gå runt?
– Första tanken med Ingrid var att vi inte skulle tjäna några pengar, berättar Tomas. Men mycket idag handlar om att tjäna pengar och folk undrar hur musiker och konstnärer överlever. Personligen vill jag ta bort det där tänket helt. Har du en idé – gör det så bra det går och kämpa för den idén. Det är precis det Ingrid handlar om, helt plötsligt är vi 13 personer som kan hjälpa varandra. Om jag skulle få en idé och vilja göra en skiva, då kanske jag kan gå till en i Ingrid-familjen och bolla idéer. Får vi sådana strukturer kan vi plocka in andra artister som vi tycker är skit-grymma och vill hjälpa. Men det ekonomiska får man ta i efterhand.
– Och så vill vi tjäna pengar, fortsätter Johanna. Klart att vi vill det.
– Nej, jag vill inte det, avbryter Tomas.
– Jag vill tjäna pengar, insisterar Johanna. Det är nog väldigt individuellt det där. Jag säger inte att jag behöver tjäna miljoner, men jag hade tyckt att det var skönt att inte inte tjäna pengar.
Ska större skivbolag oroa sig för er? Känna konkurrens?
– Ja, svarar Tomas direkt. Ärligt talat, jag tror det.
Johanna och håller med.
– Vi vill att artisten går hem med så mycket pengar som möjligt och att de ska äga sina egna masterrättigheter. Det är något som skivbolagen ska vara rädda för – eller att fler skivbolag tar efter oss, och att fler artister har rätt till sin musik. Inte att 95 procent går till ett skivbolag.
Så multinationella etiketter riskerar att förlora Lykke Li och Miike Snow till Ingrid?
– Det vill jag inte svara på, säger Johanna. Det kan vi inte svara på.
Peter kan svara, åtminstone delvis.
– För mig var det ett lätt val att ge ut mitt album på Ingrid, det riktar sig ju bara till Sverige eftersom det är på svenska. Peter Bjorn and John? Vi får se. Visst skulle man kunna tänka sig att det blir Ingrid i Skandinavien. Med något annat kontrakt i USA, som får finansiera det, hehe.
På Way Out West utgjorde Ingrid festens klimax, när det kompletta kollektivet avslutade festivalen på Trädgår’ns stora scen.
– Den som förväntar sig en hitkavalkad med det bästa från PB&J, Lykke Li och Mike Snow blir besviken, förklarade Peter Morén inför spelningen. Vi fokuserar helt på sådant som har släppts eller ska släppas på Ingrid.
Men en hitparad blev det när Peter Bjorn and John, Miike Snow (med Andrew Wyatt i negligé), en silverklädd Lykke Li, Jocke Åhlund i glamutstyrsel, Coco Morier och en gästande José Gonzalez bytte instrument med varandra, snubblade på varandra och i ett par fall kröp under varandra.
Höjdpunkterna var Lykke Li och Peter Morén tillsammans i Pughs gamla Små lätta moln, medan det regnade ballonger från taket, och inte minst Lykke Li och Andrew Wyatt i Young Folks, med originalartisterna förtjust visslande i bakgrunden. Peter kunde inte ens låta bli att slänga in några rader ur Punkrocker/Hiphoper, till Jocke Åhlunds uppenbara överraskning. Och i bästa fall var spelningen inte en engångshändelse.
– Vi pratar om en kortare turné, nickar Peter, med kanske sex spelningar i världen. Men det hänger ju på att alla kan vara med – det blir poänglöst annars, och det är förstås svårt med den logistiken.
Men vad händer i ett kollektiv på 13 personer när någon inte bär sin egen vikt? När man inte dyker på möten, när någon prioriterar USA-genombrottet istället? Peter ser inte orolig ut.
– Om någon inte kommer på möten så är de ju inte med och påverkar beslut. Och det gör väl inget om Ingrid inte håller för evigt. Saker kan brinna fint i fem år, och det är tillräckligt värdefullt.
Peter Moréns andra soloalbum Pyramiden kommer förstås på Ingrid-etikett, liksom höstens skivor från El Perro Del Mar, Andrew Wyatt, Woodlands och Kriget. Och så en massa grejor som de inte har kommit på ännu.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det korta akustiska gig som tre av Band Of Horses medlemmar spelade i Stockholm härom veckan gav ett välbehövligt perspektiv på deras musik. Utan allehanda påbyggt bråte framstod deras sånger naket sköna, med finessrika melodier och utsökta vokalharmonier.
På skiva fortsätter dock bandet – som om de inte riktigt litade på sitt material – att veckla in sig i lite för radioanpassade, opersonliga och icke enhetliga arrangemang som skymmer sikten. Oftare än americana drar det åt 70-talets countryrock, med behärskad Grateful Dead-påverkan på sina håll, men ibland gör de skitigare rock’n’roll och någonstans till och med renodlad powerpop. Allt det är fint och bra, men den hantverksessens som Band Of Horses gömmer därunder kommer helt till ytan enbart i fantastiska Cruel Slow Hands of Time. Sådant hade vi velat höra mycket mer av.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Nope, Bettye LaVette är inte en av de stora soulsångerskorna. Bettye LaVette råkade bara finnas där när vi var som mest angelägna om att hitta obskyra genuiniteter, och hon avser att casha in på det så länge hon kan. Lika musikaliskt vig som Tina Turner varit de senaste tre decennierna stapplar hon alltså fram bland de ”coola” covers hon försetts med, och försöker skaka soul i låtar som Dirty Old Town och i Dylan- och Neil Young-tolkningar. Och även om hon frestar vårt tålamod rejält, i synnerhet i en stelopererad version av Gnarls Barkleys Crazy, så måste vi hålla tummarna för henne hursomhelst. Avsevärt sämre artister har kunnat njuta sin ålderdom i bekvämlighet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det som från början var ett mescal-kaxigt fritidsprojekt avknoppat från Giant Sand och för att fördriva tiden mellan tillfälliga påhugg är sedan många år Joey Burns och John Convertinos hyperseriösa huvudsysselsättning. Det har inte enbart varit av godo.
Som legomusikanter kan de lyfta vilken artist som helst, från Neko Case till Nancy Sinatra, och live är de den roligaste fest man kan tänka sig. Men på sina allt mer seriösa album har de alldeles för ofta varit profillösa, och det lever delvis kvar även på Algiers. De påtagliga influenserna från inspelningsstaden New Orleans är fina, och det är välkommet att latinrytmer fortsätter att ta allt större plats på bekostnad av den alltmer klichéartade ökenamericanan som var den ursprungliga attraktionen med Calexico.
Men precis som flera gånger förut är Algiers en trivsam tillställning där man artigt ler och umgås, utan att där den verkliga partykänslan infinner sig.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Sideonedummy/Cosmos
Till medlemsantal är inte pastor Peytons band så värst stort, faktiskt. Men den avskalade sydstatsmusik hans trio med hustrun och en kusin spelar är desto större. Över trasig howling blues, suggestiv skrotgospel och lågbudgetsoul hyllar han sin Big Blue Chevy ’72 och predikar samma grundläggande enkelhet i livet som i musiken. ”Dreamers, quit dreaming, become moms and dads and such.” Skaffade Billy Gibbons, Jim White, Jon Spencer, Steve Cropper och Seasick Steve ett kärleksbarn tillsammans (ouch, bara tanken) skulle det låta så här.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Chrysalis/Import
Skivetiketten har vi inte sett sedan slutet på The Specials storhetstid, och inspelningsåret för den här liveskivan får man leta i det finstilta efter. Men hur mycket de än försöker förmedla att det skulle vara en autentisk artefakt rör det sig här förstås om en souvenir från det viktigaste brittiska ska-bandets återföreningsturné förra året.
Det innebär att bandets kreativa centralgestalt Jerry Dammers lyser enbart med sitt arv och sin mycket demonstrativa frånvaro. Det innebär vidare att vi hör ett band som kanske är en aning vassare tekniskt idag, men som inte längre lever och andas sina låtar. Det innebär att vi får höra den månghövdade nostalgiska övre medelålderspubliken jubla och ta över långa sångpartier från Terry Hall – sånt där som kan förstöra konserten när man står mitt i publiken och som blir än mer enerverande på skiva. Det innebär att vi får höra tonårsanthems från medelålders herrar, och angrepp på Thatcher och National Front istället för på dagens obehagliga ekvivalenter.
Det innebär visserligen också en chans att höra en hel drös av de mest medryckande ungdomsskildringarna från ett turbulent sent 70-tal. Men även om The Specials låtskatt aldrig skulle kunna få ett lägre betyg än det allra högsta fanns den chansen redan innan, i bättre och mer angelägna versioner, så det räcker på långa vägar inte för att uppväga, är jag rädd.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden