Det finns saker som inte förändras. A C Newman kommer att fortsätta göra oantastliga popskivor för evigt, solo, som en del av The New Pornographers eller via andra utlopp. Hans sånger kommer alltid att vara små harmonimästerverk, krispiga och med utsökt detaljperfektion. Nyanserade gitarrer kommer att fortsätta balanseras intill keyboards och avancerade vokalarrangemang i upptempolåtar eller stilla valsmelodier, och lyrikhantverket – här enkelt och personligt om hans nyfödda barn och hans just avlidna mor – kommer inte att lämna något i övrigt att önska. Han kommer alltid att ha tillgång till likvärdiga, som här Neko Case igen, att samarbeta med. Så förblir det. På samma sätt kommer ett litet fåtal finsmakare att jubla för varje A C Newman-release, medan resten av världen förblir relativt salig i sin okunnighet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Den här förlängda EP:n med några omarbetningar av egna låtar och några covers är att betrakta som ett appendix till Break It Yourself från tidigare i år. Därmed inte sagt att den är en bagatell. Inspelad live i studion fångar den snarare en ny sida av Andrew Bird, fjärran från indieperfektionisten. Vare sig hans violin eller det i längden rätt enerverande visslandet tillåts dominera för mycket. På Hands of Glory möter vi istället en musiker som tar avstamp i traditionell amerikansk musik, särskilt snyggt i tolkningarna av The Handsome Family och av Townes Van Zandts bästa låt If I Needed You, för att hitta vägar till spontanitet och intimitet. Honom träffar vi gärna igen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Sedan sist har Antennas sångare hoppat av. Sådant brukar vara en dödskyss för ett band, men när låtskrivaren Johnny Persson kliver fram till mikrofonen går absolut inget förlorat. Snarare tvärtom, faktiskt. Ibland är det kanske lite väl tydligt från vilka andra egensinniga popband Antennas hämtat inspiration, arrangemang och någon gång hela låtskelett i sin elektroniskt förstärkta pop. Å andra sidan finns det avsevärt sämre ställen att stjäla ifrån än Pulp och New Order (och i sammanhanget mer otippade Kate Bush).
Finast blir det i flirtar med mörkare tidig 80-talsindie som Heart of Being Young, men även yvigare No Forever med Nina Kinert i bakgrunden har förmågan att förtjusa.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I Death Cab For Cutie och i The Postal Service har han förkortat sitt förnamn till bara ”Ben”, men på sitt första soloalbum återvänder han till den mest ursprungliga formen. Han är numera skild från Zooey Deschanel, han är numera nykter och han är tillbaka i sitt Seattle.
Musikaliskt återvänder han på samma sätt till den mest ursprungliga pop man kan föreställa sig, utan uppenbara ”indie”-epitet men med desto mer hantverksskicklighet. Han inleder med en kort men klockren á-capella-snutt i sin iPhone, och sedan följer en rad fullödiga pärlor där extasen bara stegras ju längre vi kommer.
Möjligen kan man anse att Ben Gibbards röst och arrangemangslösningar är lite för väluppfostrade, men ett smäktande mariachiblås överraskar och de perfekt klingande jangelgitarrerna är superba. Kronan på verket heter Bigger Than Loveoch är en upptempoduett med Aimee Mann inspirerad av brevväxlingen mellan F. Scott och Zelda Fitzgerald. Där når vi komplett popperfektion.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det finns vänner där det kan gå många år mellan samtalen men där man likafullt plockar upp tråden och omedelbart når djupen från förr. Beth Orton är en sådan. När hon kommer tillbaka efter sex år är hon sig lik. Lite mer mogen och nyanserad, givetvis, och själv talar hon om ett utökat röstomfång och både genre- och uttrycksvarianter hon inte prövat förut.
Men byggstenarna är desamma, även om hennes styrkor har skärpts och förfinats och hennes prioriteringar förskjutits en aning. Det elektroniska har tonats ned till subtila effekter, och det top-notch-band hon plockat ihop, med bland andra ett Brian Blade, Marc Ribot och Sam Amidon, förstärker omedelbarheten och det akustiska intrycket genom att sätta allt live i studion och på första försöket.
Och även om de är än mer dämpat och försiktigt är luftigheten och de mjukt svävande melankoliska stämningar i hennes sånger minst lika vackra som senast vi hördes av. Som om vi aldrig hade varit isär.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Outgrundliga äro Bob Moulds vägar. Efter att han tillbringat årtionden med att vandra så långt från sitt förflutna som möjligt är han nu plötsligt tillbaka direkt i sitt Hüsker Dü-arv. Med superba popmelodier i botten är Silver Age från början till slut högenergisk och tät rock av den distingerade och finessrika karaktär som präglade sena Hüsker Dü och tidiga Sugar. På den tiden satte den tonen inte bara för hela den amerikanska punkscenen utan fungerade också som mall för Kurt Cobain och grungevågen. Idag slår han fortfarande alla dåtida och nutida kollegor på fingrarna, det är ju så här både stora Foo Fighters och alla små upstarts vill låta, men inte riktigt kan.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Nyligen var Calexico i stan, och över en fika passade Nöjesguiden på att undersöka vad Joey Burns lärt sig av bandets alla samarbeten med Howe Gelb, Iron and Wine, Anna Ternheim och kanske Manu Chao.
Vad är det viktigaste ni lärt er av att spela med…
…Howe Gelb och Giant Sand?
– Tålamod. Med Howe Gelb handlar det om att hitta musan, att känna efter vilket temperament vi har ikväll och att låta det styra vilka vägar musiken tar. Vi gav oss tid att utveckla en trygghet som gav oss utrymme att vara spontana. Det är kul att få vara nära människor som är något intressant på spåren, även om det kan ta lite tid. Så är det alltid med Howe Gelb. Och det tålamodet och inkännandet är en kunskap jag har nytta av som förälder också.
…Friends of Dean Martinez?
– Där lärde vi oss att det alltid finns mycket mer under ytan. Vi hade jobbat som rytmsektion länge, men i det här sammanhanget fick vi tid att utveckla låtskrivande som team också. Även om vi blev en del av en lounge-våg var det inte avsiktligt – det fanns ingen agenda, det bara blev som det blev. Det stärkte min vår vänskap och gav oss chansen att pröva helt oväntade saker. I Per Sempre prövade John Convertino till exempel att spela dragspel för första gången, och på det sättet blev han en del av en tradition som kom från hans pappa. På samma sätt fick jag min morfars dragspel – och använder det än idag. Det finns inte så många band som gör skivor som deras farföräldrar skulle varit nöjda med, men det gjorde Friends of Dean Martinez. Bill Elm är fortfarande en nära vän. Han var alltid mer punk än vi, och såg till att vi började lyssna på till exempel Minutemen. Vi gör fortfarande covers av deras Corona och Jesus and Tequila ibland.
…Neko Case?
– Instinkt. Man behöver inte vara expert för att åstadkomma något. Hon ser sig som en amatör, för att hon inte kan läsa musik, men istället har hon styrkor som sin själ, sin kraft, sin instinkt. Hon plockar upp en gitarr och spelar något som jag aldrig hade kunnat komma att tänka på. Det har blivit så att John och jag använder oss av arbetssätt som vi lånat av henne, där vi improviserar under flera timmar, på olika instrument, och sedan lyssnar vi tillbaka och väljer något fragment eller någon slinga som håller. Det kanske inte är så effektivt, men det blir väldigt bra. Vi har blivit nära vänner med Neko under åren.
…The Dirty Three?
– De lärde mig att göra exklusiva skivor att sälja under turnéer. Vi spelade mycket tillsammans runt 2003, och de höll på med sådant. Jag gillar det, det skapar en närmare relation mellan band och publik, en sammanhållning, och det är ett kul sätt att få leka med covers och experiment – det finns liksom inga krav på en sådan skiva. Samma sak gör Lambchop, som vi har gjort roliga covers ihop med. Throw It All Away av Dylan till exempel.
…artisterna på Dylan-soundtracket I’m Not There, till exempel Roger McGuinn och Willie Nelson?
– Vi började jobba med Jim James, och efter ett tag frågade han om vi skulle ha lust att spela in en låt med Willie Nelson. Man vet aldrig när chansen att få jobba med en av hjältarna dyker upp, och det är viktigt att bevara relationer man utvecklar. Jag brukar skicka en flaska vin eller bara ett kort till folk jag lärt känna, för att hålla kontakten. Det vore fantastiskt att få spela in en hel skiva med Willie Nelson. Han får välja covers så spelar vi.
…Amos Lee?
– Vi lärde oss hur mycket man lär sig av en ordentlig utmaning. Vi hamnade etta på listan, men vi kom från helt olika världar. Vi bär våra egna instrument, han har ett stort entourage. Det uppstod en del svårigheter, men det var en chans att få uppleva något annat, att se in i den världen som de största skivbolagen innebär. Jag försökte säga åt Amos Lee att han skulle lita på sin instinkt, och att det är ett teamwork att göra en skiva. Han hade med sig sin basist, men de behandlade varandra helt ojämlikt. Det var en udda upplevelse.
…Iron and Wine?
– Av Sam Beam lärde vi grace. Han är en så bra sångare och låtskrivare, men han har så mycket mer dessutom. Hans arrangemang, hans timing. I samarbetet med honom utvecklade jag dessutom självförtroendet att sjunga, och i låtskrivandet försöker han alltid hitta nya ackordföljder istället för att använda sådana som redan finns. Samtidigt har han en förmåga att få sina låtar att kännas familjära redan första gången man hör dem. Fortune Teller hade jag nog inte skrivit om det inte vore för de lärdomarna.
…Vic Chesnutt?
– Han är min favoritlåtskrivare. Vi gjorde en roadtrip tillsammans med Victoria Williams och hennes hund Belle, och hälsade på honom. Jag hade chansen att spela in ordentligt med honom, men jag tog den inte. Det ångrar jag nu, men jag är tacksam för de stunder vi hade tillsammans.
…Nancy Sinatra?
– Vi jobbade mest via telefon. Det var hennes dotter A.J. som tog hand om det. Vi spelade in en demo, hon ville ha den i en annan tonart, och sedan var det klart. Men det var spännande att få skriva en låt med hennes röst i åtanke, det var en ny lärdom. Hon lägger fortfarande en massa tid på att arbeta för Vietnamveteraner, och det respekterar jag. Genom henne kom vi också i kontakt med Lee Hazlewood, och det ledde så småningom till att vi ombads spela på en minnesstund för honom. Vi pratade mycket med hans barnbarn Phaedra, och den Lee Hazlewood-lärdom hon förmedlade var att ha kul, fira, välj dyr champagne och dyra cigarrer.
…Manu Chao?
– Vi har fortfarande inte spelat in tillsammans, men han är en förebild och en nära vän. Den man beundrar får man inte pressa. Jag var sen att upptäcka honom, men så fort jag hörde honom skaffade jag allt han spelat in. Det är intressant att lära känna honom och upptäcka att han är lika blue som vi andra. Vår roligaste gemensamma upplevelse var när han kom till oss i Arizona. Det rådde en ”soundstrike”, så att amerikanska musiker vägrade spela i delstaten på grund av den rasistiska gränspolitiken gentemot Mexico. Men han åkte dit, besökte en tältstad där flyktingar hade trängts ihop, och sedan åkte han till sheriffen för att spela en låt för honom på trappan till poliskontoret. Det var en positiv konfrontation, och det gav mycket mer uppmärksamhet åt den rasistiska politiken än hela stora strejken hade gjort.
…Anna Ternheim?
– Det var meningen att vi skulle ha spelat på hennes senaste skiva, men det funkade inte tidsmässigt. Det var verkligen synd, för hon är en av de bästa sångerskor jag vet. Den där The Longer The Waiting som hon gör i duett med Dave Ferguson får håren att ställa sig upp. Vi spelade samtidigt i Berlin härom månaden, och jag hoppas verkligen att vi får chansen att göra något tillsammans.
Calexicos nya album Algiers (City Slang/Cosmos) finns ute nu.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Den unge Cobains lidanden. Den unge Becks fantasifulla DIY-produktivet. Den unge J Mascis öronbedövande popsentimentalitet. Den unge Jack Whites respektlösa traditionskärlek. De unga Jesus & Mary Chain-brödernas feedbackexcesser. Ty Segall leder associationerna i riktning mot många av de allra största, och den sortens jämförelser är inte överord.
Sedan debuten 2008 har han släppt drivor av singlar, liveaalbum och inte mindre än fem tidigare studioalbum, och ändå sprakar hans elektriska urladdningar av nykomlingens energi. Det är lätt att lockas med till hälsovådliga ljudnivåer, men bakom oväsendet gömmer sig passionerade och vänliga popsånger. Akta alltså öronen, men framför allt bör du bevaka ditt hjärta noga. Det här är musik som det är lätt att förälska sig i.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Sverigefavoriten Ken Stringfellow kommer till stan under helgen, lagom till att hans utmärkta soloalbum Danzig in the Moonlight släpps. Nöjesguiden har undersökt vad han lärt sig under åren som medlem i Big Star, R.E.M. och inte minst The Posies.
Vad är det viktigaste du lärt dig av att spela med…
…Veliki Prezir?
– Jag lärde mig att jag inte sjunger särskilt bra på serbiska. Inte ens fonetiskt. Jag prövade en del och det lät okej. Men det var en låt där jag var helt säker på att jag exakt härmade vad de försökte lära mig, medan de bröt ihop av skratt. ”Va, är du från Japan, hahaha! Nej, nej, sluta, du förstör vårt språk”. Nå ja.
…The Orange Humble Band?
– Jag lärde känna Mitch Easter genom det projektet. Jag lärde mig att jag ville arbeta tillsammans med honom på ett eget album, och några år senare gjorde jag också det (Touched från 2001). Vi är involverade i ett par projekt just nu, bland annat de Big Star Third-spelningar som Chris Stamey organiserar.
– Jag lärde mig också att australiensare är väldigt lätta att skrämma med hjälp av ormar. Vi hade en foto-session bakom Mitchs hus, på landsbygden i North Carolina, och så fick jag syn på en vacker svart majsorm i gräset, den var kanske en meter lång. Så jag fångade den och visade för alla. Och Darryl, huvudrollsinnehavaren i The Orange Humble Band, blev sju nyanser av vit och sprang. I Australien är alla ormar dödligt giftiga, men den här skönheten var ofarlig. Hahaha.
…The Disciplines?
– Jag lärde mig att jag kan underhålla och överföra och samspela utan något annat än en mikrofon och min fantasi. Jag tillbringade de flesta av The Disciplines spelningar i publiken. Trots att vi är ett högljutt band så har känslan väldigt mycket likadan som med mina solospelningar, som är otroligt lågmälda. Kontakten som jag bygger med publiken utvecklade jag i The Disciplines och tillämpar på mina egna spelningar med än större trygghet och öppenhet.
…The Minus 5?
– Här utvecklade jag min förmåga att spela vilken roll som helst i ett band. Projektet startade som ett soloalbum av Scott McCaughey, som skulle spelas in live med oss alla på akustiska gitarrer och sång. Vi spelade in några låtar på det sättet. Sedan började vi fundera på att lägga till kanske bara ett enda annat ljud, och plötsligt hade det förvandlats till ett gigantiskt projekt med tonvis med människor. På det första albumet spelar jag bas, trummor, keyboards och gitarr, och sjunger. Och strax hade vi Peter Buck med i bandet, eftersom han just flyttat till Seattle, och det ledde till…
…R.E.M.?
– Exakt. R.E.M. var kanske min största källa till lärande. De gjorde ett fantastiskt intryck med sitt förhållningssätt till att göra skivor, och nu har jag gjort det till mitt förhållningssätt i en sådan grad att jag glömmer att jag har arbetat på andra sätt tidigare. Det är tack vare dem jag är den musiker och producent som jag är idag. Tidigare handlade mina skivor om att försöka påverka utfallet genom goda förberedelser – demo, repetitioner, genomförande. Det är orsaken till att The Posies-skivorna saknar en viss… glädje. Det finns där, till viss del, men inte mycket. Sedan jag gjorde Reveal med R.E.M. år 2000, och då såg jag dem utan fruktan kasta bort, göra om, tänka annorlunda, släppa sina planer och göra spontana grejor, trots att de i bakgrunden hade ett tryck på sig att göra en skiva som förväntades sälja miljoner. Det var så imponerande. Nu lämnar jag mycket mer åt slumpen på mina skivor, och skriver en massa direkt i studion.
– Jag lärde mig förstås också att jag kunde befinna mig i en helt professionell världsklassituation utan att sabba den, jag kunde till och med glänsa. Det gjorde underverk med mitt självförtroende. Första dagen på jobbet bar jag min del i att jamma med Neil Young. Jag vet inte vad man ska kalla det, men det var en massa som var på gång.
…Big Star?
– Alex Chilton var bra på att lyssna. När vi gjorde skivan In Space år 2004 så skrev vi i studion och spelade sedan in den slutgiltiga tagningen vid andra eller tredje genomspelningen av en låt vi just hittat på. Så det är klart att det fanns baspartier där man kunde höra att jag inte kan låten, som om det vore en svaghet. Återigen så försökte kontrollspöket ta sig in i vad som pågick. Alex förbjöd mig att fixa till någonting alls, och tack Gud för det. Det fanns tillfällen när vi spelade in en låt och tyckte att tagning den-och-den var den bästa. Så åkte vi hem, och han stannade kvar och lyssnade. Och nästa dag meddelade han att tagningen från flera försök tidigare, mycket mindre polerad, var ”den rätta”. Vi tänkte att han bara ville sätta käppar i hjulet, helt slumpmässigt. Men nej. Han lyssnade.
…The Posies?
– Jo, men jag lärde allt här. Hur man spelar bra gig live, hur man gör skivor, hur man skriver låtar, hur man turnerar. Och alla de mindre roliga delarna – oftast när vi behövt avskeda någon har det varit jag som fått föra vår talan. Vidare har jag lärt mig att ha en bra kamrer – jag har haft samma affärsmanagement sedan 1991. Jag har lärt mig att vara turnéledare, sådant har jag skött med The Posies, Big Star och mitt solospelande under många år nu. Och genom att vi aldrig sålde miljoner skivor lärde jag mig att jag aldrig kommer att bli få snabb berömmelse för någon särskild låt. Som ambitiös tjugonågontingare var det en besvikelse. Nu är det mer ”Tack gode Gud”. Jag behöver inte ha albatrossen one-hit-wonder hängande runt halsen. Jag är alltid en ny spännande artist, och det hoppas jag fortfarande vara när jag fyller 75.
Och slutligen av att spela solo?
– Det är förmodligen den mest uppenbara lärdomen – jag lärde mig att vara mig själv. Jag lärde mig att jag inte behöver bevisa något. Allt jag kan uppnå genom att inte försöka övertyga människor känslomässigt när jag står på scenen. Jag kan låta saker hända som jag vill ha dem, som jag verkligen känner, och som jag skulle uttrycka dem i samtal. Jag har lärt mig att mäniskor lyssnar även när man inte tror att de gör det. Jag spelade till exempel en väldigt tyst och intensiv solospelning i Hobart i Tasmanien en lördagkväll. Det var fulla människor i baren, slagsmål som bröt ut, men publiken som var där för musiken riktade all sin uppmärksamhet mot spelningen. Det var svårt att märka där i barens kaos, men när det var över var det tydligt att människorna verkligen var med mig.
Ken Stringfellows Danzig in the Moonlight (LoJinx/Border) släpptes den 3 oktober. Under helgen gör han Sverige, först med en Göteborgs-spelning på fredagen den 5 oktober (Folkteatern), sedan Malmö på lördag (Debaser) och slutligen Stockholm på söndag (Debaser).
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Toni Holgersson är tillbaka med den varmaste och mest innerliga vuxensoul man kan föreställa sig, och det är delvis hans son Dante Kinnunens förtjänst. Nöjesguiden åt lunch med dem för att få veta hur samarbetet mellan far och son fungerar.
Sedan Toni Holgersson kommit på fötter i livet och sedan han och hans son Dante Kinnunen började göra musik tillsammans för snart tre år sedan ses de flera gånger i veckan. Ändå är värmen påtaglig i den kram de ger varandra när vi sammanstrålar på en av stans sommarrestauranger för att tala om Tonis nya skiva Sentimentalsjukhuset. Det är den andra skivan i följd där Dante fungerat som producent för sin far, och det kan mycket väl vara Toni Holgerssons bästa skiva någonsin. Men Toni är nervös.
– Jag är dömd till jourtjänst tills skivan tas emot av kritiker och publik. Man brukar läsa att artister säger att det inte spelar någon roll vad kritikerna tycker, men det är gallimatias. Det finns ju alltid en rädsla att man ska få bära ett fiasko på ryggen. Det är å andra sidan en väldigt skön känsla när man hör att andra hittar något som är viktigt för dem i min musik.
Med sin subtila och avskalade vuxensoul, inte långt från Prefab Sprout, John Martyn eller Jackie Leven, är risken för fiasko obefintlig. Och den intima stämningen är till stora delar Dantes förtjänst, myser Toni.
– Man hör alltid musiker tala om att deras nästa skiva ska bli naknare, och plötsligt har jag hamnat där. Dante brukar säga att om man hör ett pålägg i huvudet behöver man inte lägga på det, då hör lyssnarna det ändå. När vi försökte lägga på någonting förlorade musiken något annat istället, så vi struntade i det. ”Spela mindre” säger Dante hela tiden.
Dante och Toni är rörande överens om att deras sätt att arbeta tillsammans är rätt friktionsfritt.
– Du jobbar ju för att fullfölja min vision, Dante, fast genom ditt filter.
– Vi styr tillsammans, bekräftar Dante. Jag är rätt petig när jag jobbar. Det kan bero på att jag faktiskt inte gillar så mycket ny musik, egentligen, och då måste det jag gör verkligen funka för mig.
Men det måste ändå uppstå stunder av irritation mellan er. Hur klarar ni att balansera en professionell relation med en far-och-son-relation? Blir ni aldrig ovänner?
– Ett av mina jobb är att säga ja eller nej till olika tankar som Toni har.
Och när du säger nej?
– Då får du försöka övertyga mig, skrattar Dante och tittar lite retfullt på sin pappa.
Toni nickar.
– Vi tycker ganska lika, och när vi inte gör det så leder det till att skivan blir bättre.
Så det var alltså enbart en dans på rosor?
– Nja, tvekar Toni. Jag kunde bli lite stressad ibland – Dante har ju så mycket på gång hela tiden.
– Det kanske inte alltid var de gladaste minerna, småler Dante.
– Jag jobbar väldigt mycket genom trial and error. Så jag gick och funderade, och så skickade jag iväg ett sms till Dante. Det kunde kanske bli sådär åtta sms om dagen.
– Jag slutade svara, skrattar Dante. Du kommunicerar ju mest med dig själv egentligen med dina sms.
– Men jag tror faktiskt att det är en fördel att jobba pappa och barn, funderar Toni. Jag kanske skulle ha blivit lack på någon annan för en del grejor, men med Dante går det ju inte.
– Äh, jag tycker att det är ganska okomplicerat att jobba ihop faktiskt, bestämmer Dante.
Inför intervjun har jag fått den typen av instruktioner som man ibland kan få inför möten internationella superstjärnor. Enbart skivan ska vi prata om, inte den berg-och-dalbana med perioder av droger och hemlöshet som alldeles för länge var Tonis liv.
– Äsch, det är mer för att det där är så uttjatat nu.
Men det är förhållningsorder som är svåra att hålla sig till, eftersom flera av texterna på Sentimentalsjukhuset är väldigt privata. Cigarett i handen till exempel är en sång om en närståendes plötsliga död.
– Jo. Det är min ingång, jag kan inte sjunga texter som inte klingar mot mitt liv. Och det är klart att man blir påverkad när någon nära dör.
Även de covers Toni Holgersson spelat in, av Fred Neil, Ronny Carlsson och allra starkast Charlie Engstrand (mäktiga Allting faller) ger samma personliga intryck. Från början var planen att göra en coverskiva.
– Jag hade ett gäng låtar ur gubbträsket som jag tänkt spela in, av Lundell och Ola Magnell och sådana, men det är ju inte precis Dantes musik.
– Det fanns en massa låtar på listan, och vi valde bort tillsammans, bekräftar Dante.
– Men även om jag kan lyssna på förslag och till och med testa väljer jag till slut ändå enväldigt. Och det där med att återsjunga min tradition kanske är något jag ändå ska göra någon gång, men det är en helt annan skiva är Sentimentalsjukhuset, konstaterar Toni.
Den mest överraskande låten är istället en innerlig tolkning av Veronica Maggios Inga kläder. Det är kanske inte ett namn man annars spontant associerar Toni Holgersson med.
– Den blev en vattendelare. När jag tog med den kunde jag sortera bort låtar av till exempel Lundell och annat som kändes uppenbart. Jag hade hört den med henne och tyckte den var extremt intelligent, på gränsen till elak. Men sedan var jag på en konsert i Allhelgonakyrkan, och där var det en kille som sjöng den ur ett manligt perspektiv. Jag kan inte för mitt liv minnas vad han hette, men det var genom hans tolkning som jag förstod att jag kunde göra den själv.
När Toni slinker iväg för en cigarett frågar jag Dante om kvällstidningscitatet att hans pappas missbruk mer än den musikaliska karriären bidragit till att Dante själv landade i musiken.
– Jag har ju aldrig sett pappa som artist i första hand. Att växa upp med en missbrukande pappa har påverkat mig mycket mer. Samtidigt har hans yrke ju gjort att jag tidigt fattade att det går att spela musik på heltid.
I Svärmar av fåglar sjunger ni tillsammans.
– Den låten har en ganska märklig tillkomst. Jag hade försökt översätta en låt av Emmylou Harris, men det funkade inte. Istället växte det fram något eget, som jag gick och smakade på länge. Så kom jag att tänka på en grej i en låt som Dante skrev för väldigt, väldigt länge sedan…
– När jag var 15–16 år någonting, skjuter Dante in.
– … och så testade jag min låt mot hans harmonier, och det funkade perfekt. Så småningom kom jag på att Dante borde sjunga ett parti i låten också.
– Det var ganska jobbigt, nickar Dante. Jag hade aldrig förut sjungit på svenska, så jag fick försöka hitta en svenskspråkig sångröst. Men det blev rätt bra.
Dantes egen skiva skulle få en snar release, lovade han när Nöjesguiden pratade med honom i våras. Så blev det inte.
– Det har gått så många vändor, men nu har jag börjat hitta hem. Jag har ingen brådska längre, det kommer när det kommer. Från början gick det så snabbt, jag gjorde Next to You och fick massor med uppmärksamhet. Sedan dess har jag försökt lära mig skriva låtar, mest.
Men skivan är ändå på gång, så sakteliga.
– Nu jobbar jag med Björn Yttling, och vill försöka hitta någon bortglömd soulsångare att jobba med. Det tog kanske ett år att hitta fram till att det var det jag ville.
Och tillsammans med pappa blir det åtminstone en ytterligare skiva, åtminstone om Toni får bestämma.
– Jag har hela tiden tänkt mig någon sorts trilogi tillsammans, och med de här musikerna.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden