(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2012)
Hans debut för ett decennium sedan fick oss lite till mans att utropa Cody ChesnuTT till soulens tronarvinge och att rabbla Curtis Mayfield-referenser tills vi blev torra i munnen. Man kunde inte gärna förhålla sig på något annat sätt till hans snygga och melodistarka soulsingersongwriterdebut The Headphone Masterpiece.
Vad som hände sedan är inget att hymla om. ”I used to smoke crack back in the day, I used to gamble with money and lose” sjunger han i Everybody’s Brother, och även om det är en överdrift kan man konstatera att han inte kunde hantera sin snabba framgång särskilt väl. När han nu äntligen återvänder är läget ett annat. Nu är han gift, nu är han pappa, nu är han religiös och till och med lite pryd när han rensar sin vokabulär från sexanspelningar och svordomar. Men vi andra är tvungna att behålla våra ordval, eftersom samma superlativer gäller igen.
Landing on a Hundred är inspelad i Memphis, och vördnadsfullt får Cody ChesnuTT sjunga i Al Greens autentiska gamla mikrofon. Men trots associationerna till gamla soulhjältar är Cody ChesnuTT inte en del av någon retrosoultrend, på samma sätt som att R. Kelly inte är det. I båda fallen talar vi istället om sångare och artister som står för grundläggande och eviga soulvärden, och som inte räds att vare sig luta sig mot tradition eller söka moderna uttrycksformer.
Något arrangemang blir för mycket Las Vegas, i synnerhet när han betygar hustrun sin kärlek i Love Is More Than A Wedding Day, men det tillhör undantagen. Oftare gör han flyhänt och känslig soul med både djup och spets. I’ve Been Lifeär smart Marvin Gaye-soul med Afrika-nostalgi och en flyhänthet i arrangemang och komposition som motsvaras av att såväl rytmsektion, röster och blås balanserar mellan exakt pricksäkerhet och rörelseutrymme. Where Is All the Money Going? å andra sidan är spänstig popsoul och en klockren hit för radio och topplistor. Och den här gången är Cody ChesnuTT bättre rustad att möta framgången, så låt det hända.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med nya trion Woodlands firar Sara Wilson triumfer på skiva och på Sverige-turné. Vi undersöker vad hon lärt av sina erfarenheter med First Floor Power, Jenny Wilson, Kitchen and the Plastic Spoons, Sir Eric Beyond och Peter Morén.
Vad är det viktigaste du lärt dig av att spela med…
First Floor Power?
– Med First Floor Power fick jag möjligheten att börja spela i ett band. Jag hade ju intresserat mig för att spela på något sätt och lärt mig lite gitarr, men hade nog aldrig kunnat komma på tanken själv att starta ett band. Där jag kommer ifrån fanns knappt några band, bara snubbiga hårdrocksband och några lite för duktiga jazzfunkband. Jag hade aldrig en tanke på att jag själv skulle hålla på med musik.
– Så tack vare att min syster Jenny och Karl-Jonas Winqvist träffade varandra och startade ett band och att det slumpade sig så att de stod utan basist så blev jag medlem i bandet. Jag blev First Floor Powers basist 1997 när jag bara vara 17 år. Det var en oerhörd, kanske osund, bandlojalitet på den tiden. Vi kunde inte förstå att folk kunde spela i flera band samtidigt.
– First Floor Power har betytt och betyder väldigt mycket för mig. Det är grunden till allt jag gör nu. Jag gillar att komma ifrån bandhållet, att ha hängt i replokaler, repat druckit folköl och repat ännu mer. Inför First Floor Powers senaste skiva, som kom 2008, förändrades konstellationen. Jenny ville göra något eget och slutade i bandet. Arbetet under den plattan var ett startskott för mig att börja skriva musik. Karl-Jonas var en väldigt viktig del. Han peppade mig stenhårt att skriva en massa låtar. Han hjälpte mig med texter, han gav mig en massa texter och där släpptes en massa spärrar för mig. Om inte Karl-Jonas varit så enträgen att jag skulle börja skriva musik så hade inte Woodlands-skivan funnits tror jag. Inte nu i alla fall.
Kitchen and the Plastic Spoons?
– År 2000 var First Floor Power ute på en paketturné med malmöbandet Dipper och Robert Johnson & Punchdrunks. Vi åkte i en av de gamla kontrabussarna., fina gamla 60-talsbussar. På den tiden spelade Mats Wigerdahl synth i de Punchdrunks. Han var fantastisk på scen, spelade synth med huvudet och snodde hela showen från Robert Johnson… Vi hade jäkligt kul ihop och blev vänner. Typ 10 år efter det så frågar han mig ifall jag vill spela i hans gamla punkband som bara existerade under året 1980. Sjukt bra band alltså! Jäkligt kul att spela med. Jag har dock inte gjort så mycket live med dem. Vi var på en gothfestival i Bremen. Det var i och för sig lärorikt, i tre dagar fick vi hänga i en tysk hangar med helvetiskt hög musik. Kitchen har de raraste fansen jag sett. Unga goter och lytta gamla punkare. Så ska det vara!
Jenny Wilson?
– Med Jenny har det verkligen varit en resa. När vi började spela live så var det bara Jenny, jag och Lina Selleby (Doktor Kosmos), och vi spelade till ett backingtrack eftersom vi inte hade någon trummis. Jag minns även ganska många konstiga spelningar med bara mig och Jenny, vi var i Tyskland, Frankrike och England.. Kanske inte världens mäktigaste konsertupplevelse. Men shit, det har verkligen förändrats. Nu är det väldigt långt därifrån. Både jag och Jenny har en mycket större självsäkerhet på scen, vi är varken rädda eller obekväma. Med Jenny har jag ju verkligen haft möjlighet att få en spelvana och en scenvana. Det är spännande för att musiken förändras och utvecklas. Det är ju med Jenny jag turnérat mest och längst med, vi har nog gjort över 200 spelningar ihop.
Sir Eric Beyond and the Avant Garde?
– Erik Aalto alias Sir Eric är en grym konstnär med väldigt mycket punk i sig. Han frågade mig och Niklas Korssell, som jag inte kände, om vi skulle starta ett band. Erik hade jag aldrig träffat men dock sett en jättefin performanceföreställning med. Niklas hade jag bara sett i den fantastiska duon Rock Out som han har med Henry Moore Selder. Niklas hade stor betydelse hur bandet blev. Han tog med sig en massa saker som jag aldrig hade hållit på med. Att improvisera till exempel. Erik skriver vackra, bra, roliga och fantasifulla låtar. Jag tyckte att vi var ett grymt band. Vi spelade in ett album som jag tror släpptes 2004. Värt att kolla upp!
Peter Morén?
– Peter har jag spelat sporadiskt med i några år. När man står på scen med Peter så kan han rätt som det är hojta ”Ok nu kör vi La Bamba! Tre ackord!” Då får man hänga på så gott man kan. Jag hade liksom aldrig gjort nått sådant innan… Det finns ingen orolighet om vad som är rätt eller inte. Han är genuint intresserad av musik. Sedan är han ju en fantastisk gitarrist. Det har varit väldigt inspirerande att spela med honom. Man ska ju inte glömma borta att det är Peters förtjänst att Woodlands hade möjlighet att släppa vår skiva på Ingrid och kanske överhuvudtaget. Han är ett stort stöd.
Per Sunding?
– Per var till stor hjälp för mig när jag sjöng. All sång lades på en dag och för mig som inte är jättevan sångare så betydde det oerhört mycket att Pers öron var med. Han lärde mig att whisky visst funkade bra när man gjorde sångtagningar.
Woodlands?
– Det är lite speciellt när man går igenom en massa samarbeten så här. Det blir så tydligt att man hela tiden tar steg framåt tillsammans med människor som sedan leder till nya tankar och nya sätt att tänka och göra saker på. Det är nog det jag gillar så mycket med att jobba med andra. Nya idéer föds. Det är så många på min väg som varit med att gro fröet som blev Woodlands, som väckt inspiration hos mig.
– En sak som jag verkligen känner att jag lärt mig är att ha riktigt jäkla kul på scen och att röja loss. Att verkligen spela tillsammans, att jamma. Det blir ju så tydligt när man bara är tre. Alla behövs så mycket!
– Woodlands skiljer sig mycket från andra samarbeten och band som jag spelat med. Vi är ju ett sjukt okomplicerat band. Vi spelade in ett helt album på fem dagar, vi repar typ aldrig. Vi har bara trummor, bas och gitarr, vilket nästan gör oss unika i ett musiksverige där man ska ha hundra nordpianon, samplers, förinspelad bakgrundssång, trumpads, synthpads och inte minst en massa golvpukor som alla som står vid en mik och sjunger ska spela lite etnoaktigt på. Vi är bara tre personer, vilket gör att vi kan ta min 740 och åka vart vi vill, det känns bara väldigt enkelt – fritt och roligt.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
På tisdag och onsdag uppträder det legendariska brödraparet Sparks, det vill säga Ron och Russell Mael, på Södra Teatern i Stockholm. Nöjesguiden passade på att fråga Russell vad Sparks lärt sig av sina samarbeten med producenter som Giorgio Moroder, med artister som Morrissey och Faith No More, och med en fiktiv Ingmar Bergman.
Vad är det viktigaste Sparks lärt sig av att arbeta med…
…Todd Rundgren?
– Utan Todd hade det aldrig blivit 22 Sparks-album. Han var den enda i musikindustrin som var intresserad av att signa och producera Sparks första album. Vi är skyldiga Todd allt för hur det är nu. Vi hade en jättebra arbetsrelation med honom och var alldeles tagna av att någon som var en etablerad artist omfamnade det vi gjorde. Han ville inte tona ned några av våra excentriciteter. Albumet vi spelade in med honom följde precis de demos vi hade skickat honom.
…Tony Visconti?
– Tony är en makalös producent. Han har oklanderlig smak och är den mest kompletta producent vi någonsin arbetat med. Han är en fantastisk musiker, en duktig tekniker, och han har alltid uppmuntrat Sparks att vara trogna vår unika musikaliska vision. Vi älskade att jobba med honom på 70-talet med Indiscreet, och senare i det arbete han gjorde åt oss med vårt Plagiarism-album och på låtarna vi gjorde med franska Les Rita Mitsouko. Vi hade en mycket bra arbetsrelation med Tony och älskar hans talanger. Han är av en ovanlig sort.
…Giorgio Moroder?
– Giorgio inspirerade oss att försöka något som var fullständigt radikalt på den tiden – ett band som byter verktyg, bort från ett traditionellt format med gitarrer för att istället omfamna elektronik och ickerockiga rytmelement. Vårt album No. 1 In Heaven var ett riktigt genombrott och fungerade som bibel för många andra band som upptäckte att band nu kunde bestå av bara två medlemmar och så fick studion vara resten av bandet. Vi lärde oss massor om elektronik från Giorgios sätt att arbeta. Vi är fortfarande goda vänner.
…Jane Wiedlin?
– Vi var The GoGo’s-fans och Jane hade varit ordförande i en egen Sparks-fanklubb när hon växte upp i LA. Vi föreslog ett samarbete när vi fick höra att hon var ett fan. Ron skrev Cool Places, och den blev en väldigt framgångsrik låt i USA. The GoGo’s spelar den faktiskt live än idag. Jane har en underbar själ, och vi älskade att arbeta ihop.
…Faith No More?
– Ett fantastiskt band. Vi upptäckte att även de var Sparks-fans när vi arbetade med vårt Plagiarism-album. Vi var faktiskt rätt förvånade att de gillade oss. Det är inte en naturlig följd för ett band med deras musikaliska riktning att gilla Sparks så mycket. Vi gjorde två sånger tillsammans med dem till Plagiarism, inspelade i San Fransisco. Och vi blev verkligen entusiastiska när de bad oss gästa dem på scenen för en tolkning av This Town Ain’t Big Enough For Both of Us på vad som kan ha varit deras sista framträdande någonsin i Amerika. Det var en upplevelse att uppträda på Hollywood Palladium och turas om med textrader med Mike Patton.
…Morrissey?
Vi har en verklig närhet med Morrissey. Vi har en ömsesidig beundran för varandra. Vi respekterar hans hantverk som textförfattare, och jag tror att han har samma uppfattning om Ron. Vi respekterar den unika värld han har skapat och tror att han kanske uppfattar att även vi har skapat vårt eget musikaliska universum med Sparks, ett universum som han uppskattar mycket. Vi hoppas att göra något tillsammans en dag. Jag tror att resultatet skulle bli mycket speciellt.
…Ingmar Bergman (som rollkaraktär, åtminstone)?
– Vi har varit stora fans av Bergmans filmer ända sedan vi gick på college på UCLA in Los Angeles. Han är också en sådan som skapat sitt eget universum med sitt fantastiska livsverk. Vi blev förtjusta nr Sveriges Radio bad oss göra en radiomusikal, och Ron fick idén att göra en mytologisk variant av Bergman. Vad skulle hänt om han lockats till Hollywood och sålt sin själ till maskineriet där. Han fastnar i sin egen värsta mardröm, och hamnar i en Hollywoodsk storbudgetfilm som han inte kan komma undan. Det var jättekul att använda Bergman som inspiration för den musikaloperan som vi skapade, och vi var ännu gladare över att låta den få premiär i Stockholm. Vi har planer på en scenuppsättning, och en spelfilm. Vi satte upp en liveversion av den på förra årets LA Film Festival.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I Pagan Heart tar Van Morrison till den ultimata bluesklyschan och skaldar om den omtalade vägkorsning där man kan byta bort sin själ mot blueskänslan. Om han varit på den platsen kan man konstatera att Van Morrison verkligen levererar – hans själ är sannerligen borta. Synd bara att inte djävulen höll sin del av avtalet, så att Van Morrison får fortsätta harva runt med hotellbar-muzak utan vare sig svett, passion eller finess. Utan b-plan har han inte något annat val, men vi andra kan välja bättre blues i vilket gathörn i Gamla Stan som helst.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Hennes förra skiva, där Jack White styrde med varm och varsam hand, fick oss att börja hoppas på en epilog av Johnny Cash-proportioner. Den var en energikick där Wanda Jackson inte bara snuddade vid sin ungdoms rockabilly-frenzy utan dessutom förhöll sig till modernare efterföljare.
Med Justin Townes Earle i producentstolen tar hon inte ut svängarna på samma sätt, utan återvänder till den mindre äventyrliga veteranscen där hon i övrigt hört hemma de senaste årtiondena. Och även om både countrysväng och röst numera är stelbent och stolpigt innebär hennes forna ungdoms ståtliga uppenbarelse att även 75-åringens skugga av sitt forna jag fortfarande är imponerande, åtminstone i viss belysning.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Dogmer, kärlek och politik. Det är orsaken till att El Perro Del Mars fjärde skiva bryter av mot allt hon har gjort tidigare. Det är också orsaken till att skivan med akut aktualitet inte bara fångar musik- och samhällsklimatet utan också erbjuder en gnutta hopp när det känns som mörkast. Hur skulle Nöjesguiden kunnat låta bli att söka upp Sarah Assbring för att försöka förstå?
Sedan Nöjesguiden för snart tre år sedan utnämnde El Perro Del Mars tredje skiva Love is Not Pop till årets bästa svenska skiva har mycket hunnit hända. Den planerade New York-flytten blev kortvarig (”Jag träffade någon, och då kändes inte mina genomtänkta framtidsplaner lika viktiga längre”). Här hemma har hon äntligen lämnat Göteborg för Stockholm, och som en följd av det förbättrat sin kyliga relation till sin ursprungsstad.
– Jag har ägnat en massa tid åt att kölhala hela den staden och dess invånare offentligt. Men jag kan se med snällare ögon på den idag. Jag märker att jag är förlåtande, jag kan till och med tycka om den. När det började bli dags att spela in Pale Fire märkte jag att det kändes helt självklart att jag skulle åka tillbaka dit till regnet och snålblåsten för att spela in.
Bytet av bostadsort är bara en av förändringarna när Sarah Assbring har påbörjat en helt ny fas i sitt liv.
– Love is not Pop blev ett bokslut. Den var ett avslut på det som som jag egentligen först i slutfasen av arbetet förstod var en trilogi. Personen som jag hade haft en relation med hade varit närvarande under de tre skivorna, och nu insåg jag att vi aldrig skulle arbeta tillsammans igen på samma sätt. Skivorna var inspelade i samma studio, de hängde ihop, och i och med Love is not Pop drog jag ett streck för den delen av mitt liv. Det var en väldigt befriande känsla, eftersom jag hade varit väldigt dogmatisk och principfast, och satt upp regler för allt jag gjorde.
Vad ersatte du dogmerna med?
– Eh. Nya dogmer. Fast annorlunda. Det blir så hela tiden, min metodik är att sätta upp principer och regler för det jag gör. Det var i det sammanhanget som Pale Fire uppstod, min nya regel var att bryta mot allt gammalt. Mina invanda regler för hur jag skulle arbeta, hur en låt skulle se ut – allt sådant har jag velat bryta mot. Så regelbrott är egentligen temat för hela skivan.
Det låter nästan nihilistiskt. Finns det inte en risk att det blir självdestruktivt att bryta mot alla sina gamla regler?
– Men dit går jag inte. Jag gör inte vad som helst bara för att det är tvärs emot vad jag gjorde innan. Jag går på min magkänsla, eller om du vill, en inre röst som leder rätt, och det gör mig trygg. Jag är så oerhört självanalytisk, jag har en nästan anal personlighet.
Så Pale Fire tog helt nya vägar.
– Jag försökte tänka ”antipop”, men ville samtidigt ändå skapa känslan man får av en hitlåt.
Det har Sarah Assbring lyckats med. Pale Fire har ett nästan skrämmande djupt mörker, och samtidigt en smidig och lättillgänglig enkelhet.
– Tanken var faktiskt från början att göra en väldigt mörk skiva, eftersom vi lever i en så väldigt mörk tid, både politiskt och medmänskligt. Men någonstans inom mig ville jag egentligen inte göra bara en mörk skiva, det vore så jäkla enkelt. Så till det ville jag visa att man kan se hopp i världen.
Den bredd hon visar upp på skivan skulle kunna uppfattas som frihet från begränsningar. Men i själva verket är även det en konsekvens av Sarah Assbrings stränga regelsystem.
– Ett av mina dogman var att blanda genrer, det var ett led i att bryta mot det gamla. Jag ville att det skulle vara svårt att placera skivan i ett fack – någonstans finns dubstep, någonstans är det reggaeton. Dub finns det mycket av. Jag har lyssnat på utpräglad elektronisk musik länge, men trodde inte riktigt att det gick att använda i den formen i min egen musik.
Samplingarna är en annan nyhet i El Perro Del Mars musik.
– Det har jag inte gjort tidigare, men det är väldigt spännande. Jag samlar mest ur filmer, dialog och sådant, och tycker att det är fascinerande för att det inte riktigt går att ha full kontroll över det samplade.
Att ge ut skivan på lilla Ingrid, med allt vad det innebär av artiststyre och DIY-attityd, kan också ses som ett ställnings-tagande.
– Det mesta med Pale Fire är en motreaktion. Väldigt många saker har sammanfallit här, jag har brutit gamla samarbeten, jag ger ut skivan mycket på egen kraft, allt för att ta tillbaka min musik. Det är någon slags punk med modifikation.
”Punk” säger Sarah Assbring om en skiva full av rytmer och elektronik, och hon har en poäng på mer än ett sätt. För precis som den bästa punken gjorde tar Sarah ställning. Hennes singel What Do You Expect från förra hösten, som för övrigt blinkade framåt genom att avslutas med orden ”Pale Fire” är en väldigt explicit politisk låt med utgångspunkt i förra sommarens Londonkravaller.
– Jag satt och jobbade med skivan då, när kravallerna och sedan debatten om dem rasade som värst, och fuck, jag blev så jävla upprörd. Det blev så tydligt vad samhället består i och vart det är på väg. Så jag vände och vred på det, och funderade verkligen på om det går att vara politisk i musik idag. Och så landade jag i att jag inte hade något val. Jag var tvungen. Jag var så trött på det människofientliga, det cyniska, på hur samhället hanterar sina medborgare. Så jag lät låten bli så explicit.
Vi anar båda en utveckling där musiken blir alltmer uttalat politisk, och nämner The Radio Dept och Peter Morén som exempel. Sarah Assbrings ögon glöder.
– Det är en utveckling som är nödvändig. Om inte musiken blir mer politiskt explicit kommer den att sluta vara relevant för människor. Just nu, när samhället hårdnar medan den kommersiella musiken är så intetsägande, känns det mer än någonsin som om en riktig jävla kampsång skulle kunna vända upp och ner på allt. Sprängkraften i en sådan skulle vara enorm.
El Perro Del Mars Pale Fire (Ingrid/Sony) kommer att vända upp och ner på en hel del när den släpps den 14 november.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Att Holly Golightly en gång i tiden gästade The White Stripes säger något om varifrån hon kommer. Eller kanske snarare varifrån The White Stripes kommer, för i The Headcoatees där hon spelade med Billy Childish hittade Jack White en hel del av sitt mest rustika uttryck. The Brokeoffs består av Lawyer Dave, ensam och allena, och skivans i all sin gloriösa lo-fi är inspelad i deras hemmastudio i Athens, Georgia. Den ”fancy equipment” paret hyrt har inte gjort några märkbara avtryck i deras basala rockabilly, men Holly Golightly brittiska ursprung lämnar desto större spår när paret kryddar skeva texasvalser med de bredaste brittiska fookin’ ’ell-svordomar man kan tänka sig. Oavsett tillkomstplats och -år går det inte att hitta bättre exempel på hur the old weird America låter idag.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
På James Ihas nya album hörs bland andra Nina Persson, Niclas Frisk and Andreas Mattsson. Vi undersöker vad Iha lärt av dem, av The Sounds, Smashing Pumpkins och Taylor Hanson.
Vad är det viktigaste du lärt dig av att spela med…
Nina Persson and Nathan Larsson?
– Bra vänner, bra musiker. Nina har en fantastisk röst och Nathan är en strålande producent, låtskrivare och musiker. Han har varit med och producerat mitt nya album tillsammans med mig, och ser till att jag fokuserar på det viktiga. Innan han kom in i arbetet med skivan hade jag bara arbetat med samma låtar om och om igen, och han fick mig att komma ur den negativa spiralen genom att peka ut vad som var bra och vad som inte var så bra. Han såg till att det blev gjort. Han är väldigt bra på att motivera.
Niclas Frisk and Andreas Mattsson?
– Återigen, bra vänner, bra musiker. De är båda toppmusiker med bra tankar och mycket humor. Andreas är dessutom en bra skådespelare. Vi arbetade tillsammans allihop med två låtar på mitt nya album, Till Next Tuesday och Speed of Love. Niclas har alltid något att tillföra, och ser allt ur ett intressant perspektiv. Jag spelade in med en sångerska en gång i tiden och berättade för honom att hon var förkyld. Han svarade ”fantastiskt, det är ett jättebra tillfälle att spela in hennes sång.”
Tom Verlaine?
– En New York-punk och en gitarrikon. Han är väldigt tystlåten, cool, och trevlig. Han kom till studion med sin egen gitarr och förstärkare, och spelade otroliga grejor. Nathan och jag kunde bara jubla. ”Ja!”
Michael Stipe?
– Jag såg R.E.M. sex eller sju gånger medan jag gick i skolan. De var alltid ett favoritband, och gjorde grymma skivor. Michael har givetvis en bra röst och bra musikalisk instinkt. Han är smart, klär sig snyggt och har dessutom en bra humor som de flesta människor förmodligen inte uppmärksammar.
Whiskeytown?
– Ryan Adams är förmodligen en av de mest talangfulla människor jag någonsin mött. Han kan plocka upp vad som helst – en gitarr från pantbanken, ett tumpiano, en plastburk – och åstadkomma en grym låt med det.
The Sounds?
– Maja är en naturkraft och en stjärna, på det bästa tänkbara sättet. Bandet har en bra kemi, och är skitbra både live och på skiva. Det är alltid kul att hänga med dem. Och de lärde mig uppskatta pizzasallad.
Isobel Campbell?
– Jag har alltid varit ett Belle and Sebastian-fan, och tyckte hon bidrog med en Jane Birkin-aktig sextiotalscoolhet. Som soloartist har hon återuppfunnit sig själv genom country, folk och lite Nancy Sinatra. Hon är väldigt kul och cool.
Adam Schlesinger?
– En mycket talangfull kille. Han håller alltid på att mejsla fram den perfekta poplåten, men är lika hemma i att skriva en temalåt till en realityshow om alligator-brottning på TV. Han arbetar väldigt hårt, han är väldigt driven och väldigt kul.
Tinted Windows?
– En dag frågade Adam, ”skulle du ha lust att vara med i ett band tillsammans med Taylor Hanson?”. Jag svarade att ”uh yeah!”. Fyra väldigt olika människor ihopfösta för ett powerpopalbum – det var väldigt kul!. Jag hoppas att vi kommer att göra Tinted Windows 2 någon gång!
A Perfect Circle?
– Ett massivt tungt band. Maynard är en skitbra sångare och textförfattare. Billy Howerdel är en skitbra gitarrist och låtskrivare. Jag har turnerat med dem till och från sedan 2002 och det har varit jättebra. De är totala prffs och är kul att vara ute på turné med. Vi ska repa i slutet av det här året inför några festivalspelningar i Australien och Lollapalooza Chile nästa år. Det borde kunna bli grymt.
The Smashing Pumpkins?
– Det var där allt startade för mig. Det är svårt att summera 12 år av sitt liv, men det var ett fantastiskt band under en fantastisk musikperiod. Billy Corgan är en fantastisk musiker och låtskrivare. Han är väldigt driven. Jag tittar tillbaka och minns framför allt de fina stunderna, och jag känner mig lycklig över att ha varit med i alla de band jag spelat med under de senaste 20 åren.
Solo?
– Det är svårt! Att vara frontfigur är svårt. Men det har gott om fördelar också, och det är väldigt kul. Det var en fantastisk tid medan jag arbetade med min nya skiva, och jag är mer än nöjd med hur den blev. Att spela live har varit oerhört kul, och förhoppningsvis gör jag en skiva till mycket snabbare. Jag hoppas ha en klar inom två år.
James Ihas nya album Look to the Sky (Razzia/Sony) finns ute nu.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det var ett tag sedan hans hans förra skiva och ännu längre sedan Grandaddy lades ned 2006 (även om de som alla andra band nyligen återförenades) , men Jason Lytle mår så bra på sin bergtopp i Montana att han inte bryr sig om världsliga saker som att stanna i sin publiks fokus.
Likt Skrot-Nisse ägnar han i stället tiden åt att ge sig ut på äventyr med de fantasieggande farkoster han konstruerar av vad som finns tillhands hos den som ser värdet i det resten av uppfattar som sopor. De i grunden ganska konventionella drömska popkompositionerna smyckas av ljud påhittigt ihopsatta av gammal ståltråd, plastlock och tuggummi, och sedan manipulerade med modern digital teknik dessutom. Chopin Drives Truck to the Dump är inte bara ett litet låtfragment, med citat från klassisk musik över påtagligt taffliga lofi-rytmer är lika mycket en exakt innehållsdeklaration. Näringsvärdet? Högt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Merparten av hans generationskamrater ägnar sig åt att försöka återskapa åtminstone skuggor av hur de lät under storhetstiden eller hänfaller lakoniskt åt välskrubbad musikhögskoleblues. Men inte John Cale, 70 år gammal.
Han letar upp ny elektronik och moderna inspelningsmetoder och samarbetar med Danger Mouse med samma uppkäftiga blandning av storögd nyfikenhet och tvärsäker auktoritet som när han var ett avantgardistiskt underbarn intill John Cage och sedan Andy Warhol för snart 50 år sedan.
I något enstaka autotune-ögonblick går han vilse, men annars gör hans erfarenhet och balans att han aldrig låter musikaliteten skymmas av elektroniska leksaker. När han är på det här pophumöret skriver han dessutom fortfarande flyhänta poplåtar som December Rain och luftig drömpop som Living with You. Till på köpet vågar han vara politisk, när han i Scotland Yard kommenterar förra årets Londonkravaller och myndighetsspelet bakom dem, ”You knew it could happen, You knew that it would. Who’s been breaking windows? Generally misunderstood.”
John Cale är årets veteran. I år igen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden