På lediga stunder fortsätter det fjärde bästa bandet från Klippan spela samma sorts provinsiella gör-det-självrock som de nu gjort till och från i 36 år nu. Men även om det som alltid är lika mycket Sven-Ingvars som Wilmer X har det ändå hänt en hel del genom åren. 

Numera finns här fina och rätt komplexa låtkonstruktioner (ett par av dem runt åtta minuter långa), här finns hawaiiinfluenser och här finns vokalarrangemang som bandet hade velat men inte kunnat ro i land under sina tidiga år. Till och med en barnkör hinner de med innan deras knappa timme är över. 

Givetvis finns här också ordentligt med vardagsnära betraktelser och berättelser med avsevärt fler ord än sensationer, som vi lärt oss uppskatta från professor Åkerström, och även om Torssons gubbpop blivit förutsägbar är den inte desto mindre fin.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Usch för julskivorna med tröttsamma ”tolkningar” av samma gamla käcka standards. Bah för alla ”nyskapande” julskivor. Och så ett lågmält men desto mer innerligt hurra för Tracey Thorns vemodiga julskiva, som gör alla andra julskivor överflödiga.

Nå, kanske inte för alla, för Tinsel and Lights handlar väldigt lite om den där fryntliga och traditionella familjehögtiden som många ändå verkar vilja skapa en illusion av vartenda år. Hennes urval jul- och vintersånger är hämtade ur Stephin Merritts, Randy Newmans, The White Stripes och Sufjan Stevens kataloger, och har det gemensamt att de inte sväljer Arne Weise-/Coca-Cola-/Disney-föreställningen om julen. De handlar snarare om ensamhet, besvikelse, längtan, men de förmedlar också kraft och styrka till exempel i en bedårande tagning av Dolly Partons Hard Candy Christmas.

Bedsit Disco Queen heter den självbiografi Tracey Thorn släpper om ett par månader, och titelns mix av oglamorös vardag och glittrande fest fungerar också utmärkt som beskrivning av hennes musik. Hon rör sig mellan det akustiskt avskalade och det elektroniska med en vemodig grace som även i sina mest uppklädda ögonblick känns Londonskt radhus-hemtrevlig. När hon bjuder in en åttiotalsikon att sjunga Lows Taking Down the Tree tillsammans med väljer hon den hyperradikala Green Gartside från Scritti Politti. Livs- och Everything But The Girl-partnern Ben Watt finns med där det behövs (på vinylutgåvan får vi dessutom en cover av deras egna 25th December), och i julstämningens anda men lite out-of-character i relation till skivans stämning sjunger också deras tre barn kör i en låt.

Tillsammans med lite bjällror är det väl det enda som påminner om traditionella julskivor, och just det tillsammans med Tracey Thorns inneboende starka stillhet är de två främsta skälen att välja bort både släkten och Kalle Anka för att istället fira den stundande högtiden tillsammans med Tracey Thorn.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den lineup basister som står på kö för att bidra på varsitt spår på hennes solodebut skvallrar om Viv Albertines status. Jack Bruce från Cream, Danny Thompson, medlemmar ur Warpaint och Ian Durys Blockheads, Tina Weymouth från Talking Heads och Glen Matlock från The Sex Pistols. Ett gitarrbidrag av Mick Jones från The Clash är det slutgiltiga tecknet på den betydelse hon och hennes The Slits haft på först den brittiska och sedan den amerikanska musikscenen. De tillhörde den första generationen postpunkare, och utan dem hade riot grrrl-rörelsen och allt gott som växt ur den aldrig tagit samma uttryck.

Samma avtryck gör Viv Albertine förstås inte här, efter 25 år långt ifrån musiken. Men hennes rättframma, chosefria och möjligen otypiskt muntra postpunk, insiktsfullt producerad av Dennis Bovell precis som på The Slits debut, kan fortfarande engagera. I synnerhet avslutande Still England med sin uppräkning av alternativa brittiska nationalklenoder är värd återkommande och noggranna lyssningar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

John Lydon var Public Image Ltds hjärna och snabba käft, men ryggraden var Jah Wobbles blytunga dub-bas, och Keith Levines nervösa gitarr var bandets nervsystem. Medan den förstnämndas återupplivade Public Image Ltd är en dålig idékonstruktion kommer de senares nygamla gemenskap desto närmare deras gamla intuition. 

Under åren som passerat har bekväma Wobble utökat sina kulturella referensramar och djupet i sina mullrande basgångar, medan stackars asociala Levene bara blivit nervigare. Hans gitarr slänger sig mellan hackigt och taggigt staccato och paranoida uttryckningssirener med än mer desperation än under Public Image Ltds tidiga dagar. 

Fluid med fritänkande funkiga trummor, bongos och en Miles Davis-influerad trumpet av Sean Corby är den felande länken mellan jazzfunken och postpunken, och med elektroniska dimensioner i Vampires blir det ännu mer intressant. En otippad George Harrison-cover, mer psykedelisk än originalet men likväl ganska sömnig, är en av albumets få plumpar, för att inte tala om när duon på något ställe släpper fram den John Lydon-imitatör de släpat runt på under sin Metal Box-turné. 

Nathan Maverick har varken har originalets hjärna eller käft, och fungerar enbart som en retfull påminnelse om hur överväldigande det kunnat bli om Lydon grävt ned sin prestige och sin stridsyxa för att göra gemensam sak med sina gamla kamrater.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Jason Collett har sett konsekvenserna av ekonomisk kris i västvärlden, och dem vill han spegla i sina sånger. Det gör Reckon en mycket politisk skiva, men på samma sätt som till exempel Ry Cooder med vardags- och karaktärsnära berättelser snarare än plakattexter.

Hans stilla betraktelser av samtida ekonomisk depression och arbetslöshet präglas av ett lätt uppgivet vemod, utom i befriande muntra I Wanna Rob A Bank, och Jason Collett har stadig förankring i traditionell singersongwriter-tradition. Med sina erfarenheter från Broken Social Scene är han också lika bekväm i mjuk indiepop, och i till exempel smidiga Jasper Johns’ Flag med vackert stråkarrangemang är han en kanadensisk Peter Morén. Ytterligare extrapoäng är han dessutom värd för den subtila och mycket fina Ian Hunter-bugningen i My Daddy Was A RocknRoller.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det är en sak att bryta mönster, att rebellera, att göra tvärtom, att ge sig ut på nattgammal is. Det är en helt annan sak att hitta rätt, att övertyga, att triumfera. Men för Sarah Assbring är det exakt samma sak.

Lyssna till exempel på I Was A Boy eller Hold Off the Dawn och hör hur hon med digitala experiment, dubstep- och dublaborationer, funkbas och samplade dialogfragment målar upp ett politiskt och kulturellt allt mörkare klimat, medan fantastiska popmelodier och hoppet i Sarahs texter och röst utgör ett flackande ljus.

Med Pale Fire har El Perro Del Mar tagit ett oerhört utvecklingssteg, och med tanke på att redan hennes avstamp låg nära perfektion återstår bara att dra efter andan. Det här är ljudet av Sverige hösten 2012, och där skymtar en strimma ljus.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det finns en mantel att axla, och Amanda Jenssen har bestämt sig för att hon snarare än till exempel Adele är rätt person att göra det. På Hymns for the Haunted finns en hel del som talar till hennes fördel. När det kommer till rökiga nattklubbsarrangemang finns till exempel inte mycket i övrigt att önska, och Amy Winehouse (ouch, där kom det oundvikliga namnet) skulle varit stolt över flera av de retrosoul-dukar hon tillsammans med Pär Wiksten och Björn Yttling målar upp.

Mot hennes patinerade röst går det inte heller att ha invändningar mot annat än kvantitativa, men att retrosoulsångerskor med liknande uttryck finns i varenda buske förtar inte det faktum att Amanda Jenssens lätt hesa auktoritet övertygar. Samma sak gör flera av de storslagna orkesterarrangemangen med stråkar och mäktigt blås, och Ghost till exempel skulle kunna vara ett tema till en James Bond-film. Att 60-talsinfluenserna lika ofta skjuter bredvid målet med ett par årtionden bär inte heller den här recensenten emot, när ”exotiskt” burundi-trummande får Dry My Soul att låta som gamla Bow Wow Wow eller när manskörer tänkta att framkalla voodoo-rysningar istället väcker muntra Fun Boy Three-minnen.

Men de där storslagna referenserna (Billie Holiday, Edith Piaf, Bessie Smith etc) hon drar till med bottnar hon naturligtvis inte i, och när hon i den andan prövar att sjunga gospel blir det bara platt. Vad hon än säger och hur hon än klär sin musik är det nämligen brukspop Amanda Jenssen spelar, och det är där det uppstår en liten dissonans. För även om det är gott om potentiella hits här – de inledande tre låtarna är tänkbara singlar allihop – så finns det inget som kryper under huden, som biter sig fast, som gör avtryck. På den här sortens skivor faller ett tungt ansvar på det området på de Stora Balladerna, men trots att Illusionist inte backar för några hjärtekniparknep förmår den inte skapa några känslor alls.

Hymns for the Haunted är ett snyggt hantverk och god underhållning. Men den är alltför lättviktig för att leva upp till Amanda Jenssens ambitioner och för att kunna leva kvar någon längre tid. Adele kan andas ut, alltså, och manteln förblir fallen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Jag är den sista att vilja skapa mallar och formler för avantgardet – själva idén med det är ju att det ska kunna ta alla otänkbara vägar – men något grundläggande kriterier har jag nog ändå. Kalla mig konservativ, men när Azita på skiva efter skiva envisas med konventionell pianopop är det svårt att fortsätta betrakta henne som en sökande experimentalist. Hon må ha en konstnärlig bakgrund med både punk och electronica på sitt CV, men de taffliga ordrika mainstreamballader hon numera ägnar sig åt, allra värst i reggaetakt, utmanar ingenting. Utom tålamodet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Jo, jag vet. Även jag föll i fällan, och det var fel. Det är ingen ursäkt att alla andra också refererat till Bob Hund i samband med Babians två tidigare album, det är likväl en jämförelse som är uppåt väggarna. Att båda banden har sångare som är både gapiga och karismatiska räcker inte heller för att ursäkta misstaget ens för en stockholmare utan förmåga att höra skillnad på olika sydsvenska dialektvarianter. Om man prompt måste jämföra med skånska artister så ligger tidiga Wilmer X till exempel närmare, särskilt i den skarpa musikbranschiakttagelsen Ta det till domstol, och i Babians rockigaste (och bästa) stunder kanske också Kal P Dal. Det deras relativt konventionella rock saknar i nytänkande och absurditet tar de istället igen i energi och engagemang, och det vinner i längden.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

För 30 år sedan lyckades Claudia Brücken först som sångerska i Propaganda – Frankie Goes To Hollywoods paneuropeiska och gothmodernistiska systerband – och därefter i Act och senare som soloartist skaffa topplaceringar på den brittiska topplistan, en prestation som väl annars Nena är den enda tyska sångerska som lyckats med. Nu är hon tillbaka med ett coveralbum, och förutom topplisteplaceringarna är mycket sig likt.

Hennes låtval är genomgående smarta och ofta delikata, och bekräftar att Claudia Brücken som artist fortfarande i högsta grad är både arty och självständig. Hennes sätt att ta sig an Pet Shop Boys och Julee Cruises Blue Velvet-soundtrack är elegant, och två (!) Stina Nordenstam-covers, Memories of a Color och Crimes, är direkt strålande. När hon gör David Bowie vågar hon sig modigt på Everyone Says Hi från 2002 istället för någon av de mer uppenbara 70-talshitsen. På samma sätt förhåller hon sig till Bee Gees, The Lilac Time och The Band, från vilka hon konsekvent väljer mindre frekventa låtar att tolka.

The Lost Are Found är pop av och för medelålders konnässörer. Men om yngre elektropoppretendenter tar sig tid att lyssna finns mycket att lära av Claudia Brückens fingertoppskänsla avseende både låtval och framförande.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden