Den spontana glädjen att höra av det äkta Talking Heads-paret Tina Weymouth och Chris Franz igen, efter åratal av tystnad, byts ganska snabbt till relativ besvikelse. Ändå borde vi kunnat förutse det här. Efter deras fullständigt avväpnande charmerande första album som Tom Tom Club för drygt 30 år sedan har kvaliteten sviktat betänkligt, och bara enstaka små pärlor – oftast covers – har gått att hitta i deras fortsatta produktion.

Och så fortsätter det alltså även på den utbyggda EPn, där titelspårets hyllning till alla de där 70-talsbanden som format dem (och jodå, Talking Heads finns med bland alla huvudsakligen NYC-baserade band som räknas upp) inte bara är genant dålig utan sedan remixas i flera lika enahanda versioner. Att något av de fem originalspåren ändå nästan lyckas åtminstone påminna om hur överväldigande de en gång var räcker inte långt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att förvänta sig att nå ut med sin solodebut 35 år senare känns en aning optimistiskt. Men många nostalgiska gamla punkare har gott minne och osviklig lojalitet, tillräckligt också för en gammal The Boys-basist, i synnerhet om han är beredd att skriva en utpräglat nostalgisk låt som 77.

The Boys var ett av punkvågens partyband, med mycket mer Faces-röjande än politiska ambitioner, och den sortens don’t-give-a-shit-krut har gubben som en gång gick under namnet ”The Kid” Reid fortfarande gott om. Att han bränner massor i de två-tre inledande klassiska handklappsvänliga powerpopspår innebär inte alls att han förbrukar sina melodiresurser. Bland musikerna finns gamla The Buzzcocks- och Generation X-medlemmar, och det garanterar ett effektivt sound rätt igenom.

Tyvärr matchar han inte låtskrivande och arr med sångröst. I skuggan av Matt Dangerfields leadsång i The Boys var det inte lika påtagligt, men här innebär det ett helt betygsstegs skillnad. Någon storslagen solokarriär kan alltså inte Duncan Reid se fram emot, men det band – oberoende av ålder – som värvar honom som låtskrivare gör ett klipp.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”Skivan som företeelse är död”, slog någon tvärsäker trendspanare fast för något år sedan. Men det släpps fler skivor än någonsin, och under året när den digitala försäljningen till slut passerade den fysiska märkte samtidigt de skivaffärer som finns kvar en lätt medvind. Ännu viktigare är att skivorna bara blir allt bättre för varje år, så att vårt påstående förra året att det skulle ha varit musikens bästa år någonsin fick omedelbart på skallen 2012.

Grattis!
– Åh wow, tack!

Hur känns det?
– Väldigt fint, tack!

Erkänn att du hade det på känn.
– Eh nej, faktiskt inte. Det vore förmätet att säga att jag hade.

Din förra skiva fick samma utmärkelse i Nöjesguiden 2009. Vad har du för hållhake på musikredaktionen?
– Voodoo.

När kan vi hoppas på nästa skiva att rösta fram till årets bästa?
– Hoppas på nästa år. Jag vill inte vänta lika länge med nästa skiva.

1. El Perro Del Mar
Pale Fire
Ingrid/Sony
Att El Perro Del Mar har gjort årets svenska skiva handlar inte bara om att det är den bästa skiva som gjorts i Sverige i år. Den låter också mer svensk på ett bättre sätt än vad ens texter på modersmålet skulle kunna åstadkomma. Som finpop med västkustbakgrund bör, balanserar Pale Fire på den sköra gränsen mellan miserabel melankoli och söderhavens generande lättjefulla dansgolv. Ett bipolärt tillstånd mer tillfredsställande än något annat i år.
Betyg: betyg: 6 i november.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det enda skivbolag som varit i närheten av Ingrids engagemang och nytänkande under 2012 har varit lilla Kning Disk, som envisas med små men allt annat än oansenliga releaser där musiken och estetiken alltid är oantastliga. Blue For Two, Ebbot solo, Finn Loxbo, Kristoffer & The Harbour Heads och Erik Enocksson är bara några av årets många godbitar, och så en rejäl succé med Anna Von Hausswolff ovanpå det. Men året är inte riktigt slut, så ytterligare ett par släpp hinner man med. Och ett av dem är inget mindre än sensationellt.

El Rojo Adios är det ödsliga och mycket känsliga resultatet av Titiyos samarbete med Andreas Söderström, med Johan Berthling tätt intill, och deras varma och oändligt sköna tolkning av Dylans It’s All Over Now, Baby Blue är bara början. Det ekar south-of-the-border-öken både om stillsammare melodier och om mer utåtriktade latinska rytmer som i In Transfer. Men med avancerade och mycket suggestiva röstpålägg, som i Roland Orlando, finns här också en uppenbar experimentell ambition. Den som till exempel kan föreställa sig hur det skulle låta om Titiyo och Laurie Anderson spelade in en lång suggestiv Twin Peaks-ballad i en kyrka på prärien kommer nära de sakrala stämningarna i Waiting to Be Found.

På sätt och vis kan El Rojo Adios betraktas som en fortsättning på Titiyos senaste soloalbum Hidden från 2008. Där liksom här spelade Andreas Söderström en viktig roll, och där liksom här finns en rastlös experimentlust. På samma sätt är stämningarna på båda skivorna dunkelt vackra, och Titiyo verkar helt ha prioriterat bort alla mainstreamambitioner. Men där Hidden präglades av elektroniska ljud är El Rojo Adios organisk, och det elektroniska som ändå finns låter konsekvent akustiskt. Det är sådant som gör den ännu bättre än Hidden.

El Rojo Adios landar visserligen på tok för sent för att synas på särskilt många årsbästalistor, men det är en ren teknikalitet. För högt på den sortens listor hör El Rojo Adios hemma.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Svenska musikveteraner i behov av förnyelse har en beprövad universallösning – att hyra in blandade yngre låtskrivare. Jerry Williams och Totta Näslund har prövat det, för att inte tala om Sven-Ingvars, och varje gång har Eldkvarns Plura – jo, han har nått förnamnsstatus med hela Sverige – frikostigt delat med sig av sina alster.

Därför är det lite ironiskt att när Eldkvarn nu nått veteranstatus gör de på precis samma sätt, fast tvärtom. På Brott lönar sig alltid stjäl Plura tillbaka alla de låtar han gett bort under året. Vare sig vi väljer att tro på Pluras egen förklaring, att han alltid i bakhuvudet planerat att ta tillbaka dem, eller anar att Plura fått en släng av sin berömda skrivkramp, innebär det en brokig samling låtar.

Inledande Alla frågar efter Alice är en adrenalininjektion. Plura gjorde den tillsammans med Popsicle på Vilda fåglar, och här driver Eldkvarn upp tempot mer än på flera år, och får till en så kaxigt stabil gubbrock att man nästan luras att tro att det är new wave igen. Kung i blodet, ursprungligen en present till Jerry Williams, visar spolingen Daniel Lemma att han inte är ensam om att kunna härma Van Morrisons soulflirtar från det tidiga 70-talet.

Men här finns också gott om dalar. Himlen ser och himlen hör är en standardballad med oengagerad text, och Kärleken har lämnat stan är faktiskt inte särskilt mycket bättre än i Samuel Frölers genomusla version. Kanske gav Plura bort en del skåpmat som han själv ratat?

Lika ojämna är de två låtar som faller utanför stjäla-tillbaka-konceptet. Minns du den sommar med smäktande trumpetserenad är den bästa Gunnar Wiklund-cover vi hört sedan Johan Vävare och Thomas diLevas (Nu tändas åter ljusen) I min lilla stad för 20 år sedan. Däremot hade det nog varit klokt att lämna Min ängel (eller kanske Som en ängel, båda titelvarianterna finns i CD-häftet) från TV4:s barngala i våras i TV-arkivet.

Bäst är de låtar Plura skrivit till Sven-Ingvars. [I]Bara för din skull[/I] är en trevlig pophit, medan Månskedsnatt i Åmotsfors, komplett med rikssamtal från stadshotellet i Värmland, är så skräddarsydd för Sven-Ingvars att det låter som en trogen cover när Eldkvarn själva gör den.

Sven-Ingvars är faktiskt inte en alltför långsökt referens till Eldkvarn. En lysande frontfigur, mängder med rutin och spelskicklighet, och inte minst en låtskatt av sällan skådat slag i ryggsäcken. Det är klart vi unnar dem en ojämn och lite slarvig mellanskiva.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det finns inget mer spännande än de ofrivilliga och motsträviga popstjärnorna. Från Lou Reed till Scott Walker till Damon Albarn – de där som kämpar emot det enkla och lättjefulla med alla medel, de där som krånglar och saboterar skivbolagens marknadsstrategier genom att förstöra en välbalanserad flerstegsplan med spontana experimentella sidoprojekt.

Hot Chip har aldrig backat för det komplexa, men solo ansluter sig Alexis Taylor ännu tydligare till gruppen artister som med musikaliska innovationer och oväsen slår bakut mot sin popstjärnetillvaro. Med About Group improviserar han med ett superstarband för indienördar, och på sin snabbsläppta EP kombinerar han klubbinriktad groove med elektroniska experiment och fotbollshyllningar. Rhodes Dream bygger på gamla electrorytmer och en rudimentär basgång – båda från någon tidig b-sida av Sugarhill Gang – med subtil electronic, funkig Rhodes (go figure) och falsettröster ovanpå. Även You Want Me med suggestivt tillbakahållen groove siktar mot klubbar, men EP:ns andra halva är desto mer apart. I Hot Squash tar det elektroniska experimenterandet överhanden, med en funkig sologitarr och ett repetitivt omkväde. Och med en avslutande nio minuter lång elektronisk komposition, kallad Jesus Birthday men helt utan julstämning, fortsätter Alexis Taylor ge skivbolagets strateger sömnlösa nätter.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det spelas in alltför få duettalbum numera, och andelen sådana där båda rösterna är manliga är försvinnande liten. Detta trots att par som Everly respektive Louvin Brothers så definitivt upphöjt just det formatet till en av de allra vackraste konstarter som existerar. Buddy Miller och Jim Lauderdale känner sig som bröder, och med sina samlade meriter (där långvariga samarbeten med Steve Earle, Emmylou Harris, Lucinda Williams, Solomon Burke, Robert Plant, Ralph Stanley och Hot Tuna bara utgör en bråkdel av den namnkunniga listan) har de slagit sina gitarrfodral ihop. 

I sina rockigare försök, som inledande I Lost My Job of Loving You, blir de trögfotade, men i snabbare rockabilly- och countrycovers, som South In New Orleans, The Wobble och inte minst Flatt & Scruggs The Train That Carried My Gal From Town, hittar de rätt både i röstsamverkan och engagemang. Och när de ger sig på smäktande countryballader som It Hurts Me blir vävs två röster som ibland kan vara lite bleka på egen hand ihop till fantastiska harmonier.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Cheval Sombre har rekryterat såväl Dean Wareham och Britta Phillips från Luna som både MGMT och Sonic Boom, och det är namn som ger en hel del ledtrådar till hur hans vackert långsamma och psykedeliska musik låter. Den kräver tålamod, för melodierna visar sig inte omedelbart. Istället använder Christopher Porpora introspektion och upprepningar för att bygga de stämningar som utgör Cheval Sombres Mad Love. 

Filmskapare på jakt efter soundtracks kan hitta mycket här, förutsatt att man avser att skildra tvehågsna skobetraktare snarare än att göra action eller banal romantisk komedi. För även om musiken behandlar och måhända är sprungen ur kärlek är det snarare tragisk passion som dväljs i sånger med namn som She Went Walking in the Rain och Once I Had a Sweetheart. Allra vackrast är I Fell in Love med sina uppenbara Velvet Underground-blinkningar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Throbbing Gristle är ett av de band där tekniken till slut hunnit ikapp kreativiteten. Den sortens elektronisk suggestion de alltid arbetat med har under det senaste årtiondet varit avsevärt enklare att framställa i befintlig apparatur, och även om det bidragit till att göra deras arbete smidigare ska det samtidigt till bandets förtjänst omedelbart konstateras att det inte inneburit att deras ambitioner minskat.

Nu är ju visserligen X-TG inte riktigt Throbbing Gristle. Genesis P-Orridge har under högljutt klagande tagit sin hand ifrån projektet, och under genomförandet av projektet dog Peter ”Sleazy” Christopherson för två år sedan. Men Chris Carter och Cosey Fanni Tutti slutförde inspelningarna som en gåva till sin avlidne kollega, och det tackar även vi för.

The Final Report är en dramatisk postindustriell elektropsykadelisk skiva som trots sin skissartade karaktär ändå engagerar och fascinerar med atonala detaljer som attackerar de stämningar som annars nästan är ambient. Den är avsevärt mer tillbakadragen än merparten av Throbbing Gristles samlade repertoar (i den mån någon lyckas överblicka alla de ziljoner utgåvor de har bakom sig). Men även om den till namn och stämning är att betrakta som ett avsked är den likväl inte den här utgåvans huvudnummer, utan snarare som ett post scriptum.

Det bandet egentligen hade föresatt sig – och också sjösatt i en omfattande ambitiös liveversion – innan hälften av medlemmarna föll ifrån var att rekonstruera hela Nicos album Desertshore från 1970. I den här studioinspelade versionen har inbjudna gäster tagit över sången istället för TGs utflugna sångare, och även om det berövar konstellationen en del av sin industrimusikaliska status bidrar det samtidigt till att göra skivan bättre. Här inleder till exempel Antony Hegarty med en tolkning av Janitors of Lunacy som är mindre dramatisk än Nicos original. Men även om han förmedlar värme istället för Nicos iskyla är det likväl lika vackert, faktiskt nästan vackrare. På samma sätt är Marc Almond i sitt esse i The Falconer, medan Blixa Bargeld ligger en aning närmare originalet både genom det tyska språket och tonfallet. Den före detta porrskådisen Sasha Grey är ett apart röstinslag, men inte alls oävet, och även två låtar med Cosey Fanni Tuttis röst övertygar.

I än högre grad än i utgåvans systerskiva The Final Report är Desertshore med sina balanserade arrangemang och subtila rytmer noggrant konstruerad, mer disciplinerad och på gott och ont mer konventionell än Throbbing Gristle brukat erbjuda. Det må göra en och annan oljudsälskare besviken, men det är ett respektfullt, värdigt och mycket vackert sätt att hylla de båda ikonerna Christa ”Nico” Päffgen och Peter ”Sleazy” Christopherson.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Ingen skiva i världshistorien har fått en mer omvälvande omvärdering än The Velvet Underground & Nico.

När den först släpptes, i mars 1967, möttes den av tystnad. Radio ville inte spela den och det mesta av den ganska avmätta marknadsföring som skivbolaget Verve försökte sig på avböjdes av tidningar som reagerat på rättframma texter och ett skivomslag som kunde väcka ekivoka associationer. Den låg på Billboards 200-lista några veckor, men aldrig högre än plats 171. Bara någon enstaka musiktidning recenserade skivan. När en stämning från skådespelaren Eric Emerson, vars ansikte projicerats mot bandet på skivomslagets baksidesfoto, landade på skivbolagets bord drogs skivan helt sonika in helt och hållet.

Men tiden ville annorlunda. Brian Eno (eller ibland Peter Buck) brukar tillskrivas ett citat om att det visserligen var få som köpte Velvet Undergrounds debutskiva, men att å andra sidan alla som gjorde det startade sina egna band. Fråga Jonathan Richman, David Bowie, Ebbot och Freddie Wadling, för att nämna några. På samma sätt har Václav Havel, demokratiseringskämpe och senare president i Tjeckien, vittnat om hur avgörande The Velvet Underground var för motståndskulturen i Prag under 1968. Och världens största skivbolag tror numera så mycket på skivan att man deluxe-behandlar den för tredje gången, nu som 6-CD-box (!) i coffeetable-format, med ett inte det minsta jämnt jubileum som tunn ursäkt.

Alltihop hade börjat med att Lou Reed slagit sig ihop med walesaren och avantgarde-musikern John Cale för att försörja sig på att mata tillfälliga musiktrender genom snabbt låtskrivande och inspelande av surflåtar, hotrod-låtar och låtar inom vilka andra genres som råkade vara veckans smak. Sterling Morrison var Lou Reeds studiekompis från universitetet i Syracuse, och tillsammans med ärkebeatniken Angus MacLise bildade de istället ett band som från sin skruttiga replokal på Ludlow Street tog avstamp i Dylans berättande sånger och i den radikala avantgardescenen för att skildra sitt allt annat än noll-tolerans-New York.

När Angus MacLise i protest mot vad han upplevde som en sellout (bandet hade accepterat ett förbandsgig) tog sina bongos, fingercymbaler och plåtburkar och drog till Indien bjöd man istället in lillasystern till en annan universitetskompis, mer för att Maureen Tucker ägde ett trumset än för hennes rudimentära Bo Diddley-trummande. Strax hade New Yorks konstavantgarde med Andy Warhol i spetsen slutit dem till sig, och de var en del av hans Factory-sällskap. När Andy med all sin auktoritet föreslog att bandet skulle låta den tyska modellen Nico sjunga med dem tvekade de visserligen, men inte tillräckligt för att sätta stopp för idén.

Tre låtar fick Nico – Femme Fatale, I’ll Be Your Mirror och All Tomorrow’s Parties. De två första är förrädiska med sin avvaktande men graciöst avväpnande stillsamma tilltal, och man föreställer sig att det uppfräschade ljudet borde vara som mest överväldigande just i spröda stycken som dem och Sunday Morning. Det är den inte. De är visserligen bräckligare än någonsin – ibland så att det gör fysiskt ont, fast på ett bra sätt, att höra deras skönhet falla isär – men de är likväl inte det mest sensationella med den här fantastiska utgåvans remastring. Istället är det The Velvet Undergrounds mer högljudda stunder, till exempel suggestionen i Waiting for the Man och Run Run Run som tjänat allra mest på tvätten. Tvärs emot vad Angus MacLise hade tyckt hade John Cale inga avsikter att popularisera den avantgardemusik han normalt ägnade sig åt tillsammans med LaMonte Young och innan dess John Cage. I Velvet Underground fanns snarare en ny väg att uttrycka samma konfrontativa experimentalism. Hans viola i Venus in Furs har alltid varit livsfarlig, men tillsammans med Maureen Tuckers obetvingliga exekutionstrummor är den nu långt bortom kontroll.

För Lou Reed var Ornette Coleman redan på den tiden lika viktig som Diddley, Dion och Dylan, och den geniala frijazzinspirerade gitarren i All Tomorrow’s Parties placerar Nicos isande röst (här både i den slutgiltiga versionen med dubbla röstpålägg och en tidigare variant med en ensam och vekare stämma) långt tillbaka i uppmärksamhetsspektrat. Att avantgardestycket The Black Angel’s Death Song rör sig i de kretsarna är en mer väletablerad sanning, men med sina två ackord är den på samma sätt som European Son med sin massiva dubbelgitarrfront och en djup bas (i synnerhet i en alternativ tagning, en och en halv minut längre än den som blev den slutgiltiga versionen) å andra sidan också själva grunden för all militant ljudkonfrontation som skapats sedan dess, med My Bloody Valentine som främsta apostel. En intressant detalj är att den Scepter Studio-tagning som finns med i boxen är näst intill exakt lika lång, trots att den ljuddestruktiva mangelfesten känns totalt okontrollerad.

Ändringen av inledningsraden i Heroin förlät John Cale aldrig Lou Reed för. ”I don’t know just where I’m going”, sjunger Lou i den slutgiltiga versionen innan han driver upp tempot och sätter nålen i armvecket. Men sanningen var ju att han visste precis vart han var på väg, både med sin musik och med sin självdestruktivitet. I den alternativa versionen som finns med här är det tydligt hur klar för sig Lou Reed hade bilden. ”I know just where I’m going, I’m gonna try for the kingdom if I can” inledde han där lakoniskt med huvudet fullt av dödlig arrogans, och halvvägs igenom sången kan han inte hålla tillbaka ett blasé skratt. Det var den kompromisslösa Lou Reed som John Cale bildat band tillsammans med, och att den personen försvann var en av orsakerna till att Cale hoppade av året därpå (deras konkurrens om Nicos gunst var en annan).

Andy Warhols produktion brukar avfärdas ganska snabbt. Visst. Omslagets banan – här åter i all sin skalbara och därunder naket rosa härlighet – bär ju hans signum, men i övrigt brukar man fnysande konstatera att även om hans namn öppnade (bak)dörrar på Manhattan åt bandet, och även om hans Factory var en självklar samlingsplats för dem, så hade han inte särskilt mycket med bandets sound att göra. Det är förstås uppåt väggarna.

För även om Warhols direkta inflytande på musiken var noll, och även om hans roll som producent sträckte sig till ett och annat positivt omdöme under inspelningarna, så är hans ande likväl allestädes närvarande i hur The Velvet Underground lät på sin debut. There She Goes Again till exempel, med sin tuggummi-variant till doowopkör, är en exakt musikalisk motsvarighet till den konst Warhol skapade under perioden. Banal, simpel, och så enkel att den blir grovhugget vulgär, och samtidigt omedelbar i tilltal och i estetisk övertygelseförmåga.

Därmed har samtliga låttitlar från världens viktigaste debutalbum nämnts, och om någon av dem var okänd för dig säger det avsevärt mer om ditt bristande musikintresse än om skivan. Den här deluxe-utgåvan rymmer alltså studioversionerna av dem, remastrade både i stereo och i mono, tillsammans med de lösa trådar i form av alternativa mixningar som redan funnits tillgängliga på tidigare återutgåvor. Men den rymmer också annat.

Nicos solodebut Chelsea Girl hör förstås hemma i sammanhanget. Den spelades in ungefär samtidigt som The Velvet Undergrounds debut, och bakom Nico är John Cale, Lou Reed och Sterling Morrison i högsta grad närvarande, både som låtskrivare och som musiker. Det är för övrigt en okänd 17-årig singer-songwriter vid namn Jackson Browne också. Liksom åtminstone delar av The Velvet Undergrounds debutalbum låg Tom Wilson bakom produktionen, och mot Nicos vilja la han till flöjter och stråkar så att skivan blev den sortens stilla visalbum som han var betydligt mer hemtam med.

Boxens nya sensationer kommer på den fjärde skivan. Där får den omsusade råmixen av de tidiga albuminspelningarna i Scepter Studios som dök upp på en loppis för mindre än tio år sedan en första kommersiell release. Flera av dem skiljer sig om inte väsentligt så åtminstone hörbart från de versioner vi är vana vid, och konsekvent i en råare och mer ursprunglig form. Dessutom finns här några fantastiskt spännande replokalsinspelningar från The Factory. Miss Joanie Lee är aldrig färdigställd lång jam, komplett med verser och omkväde, och vore mer än nog för att få varje The Velvet Underground-kännare (och vi har blivit många med åren) att jubla.Men där finns ett försök att låta Nico sjunga There She Goes Again, en tanke som snabbt och klokt övergavs lika snabbt, och dessutom finns där finns en mycket underhållande passage där Lou Reed med stigande irritation försöker lära Nico texten till Venus in Furs.

– Strike dear mistress, deklarerar han övertydligt.

– Dear mistress?

– Strike dear mistress and cure his heart.

De två sista skivorna upptas av en komplett liveupptagning av När The Velvet Underground spelade i The Valleydale Ballroom i Columbia, Ohio 1968 som en del av Andy Warhol’s Exploding Plastic Inevitable. Den har i delar eller sin helhet funnits spridd på oräkneliga bootlegs, och ljudkvaliteteten här är på samma krävande låga nivå som tidigare inofficiella versioner. Med en atonal improviserad Melody Laughter som tålamodsprövande halvtimmesinledning och en lika lång avslutning med The Nothing Song är det kanske inte så konstigt att de hörbara publikreaktionerna är obefintliga.

Ändå är konserten ett omistligt tidsdokument av hur The Velvet Underground måste ha framstått strax innan de började implodera, innan John Cale slutade och Nico gick sin egen väg, även om vi får lov att föreställa oss de Andy Warhol-filmer, de Paul Morrissey-diabilder och den s&m-dans av Gerard Malanga och först Edie Sedgwick och senare Ingrid Superstar och Mary Woronoy som också utgjorde centrala delar av Exploding Plastic Inevitable-paketet.

Över sex CD är jubileumsutgåvan av The Velvet Underground & Nico med andra ord lika omistlig och överväldigande för The Velvet Underground-lyssnaren som den är obegriplig och på många ställen plågsam för den som inte hör till de frälstas skara. Men eftersom du läst ända hit antar jag att du hör till den förstnämnda gruppen.

Ännu mera överkurs

Räcker sedan inte den här megautgåvan har The Velvet Underground-releaserna duggat tätt de senaste månaderna. Halvofficiella liveinspelningar från La Cave i Cleveland 1968 är enbart för fanatikern, och det är förmodligen den tunga och dyra vinyllådan The Verve/MGM Albums från Sundazed också. Men med utöver remastrade monoversioner av debutalbumet och Nicos Chelsea Girlockså bandets andra och tredje album samt en alternativ idé om hur deras fjärde album borde ha låtit är den en fantastisk fin överkurs.

Nico fortsatte att spela in tillsammans med John Cale, och deras samarbete The End från 1974 hör till grundkursen. Den har nyligen släppts i deluxe-version, fullproppad med extra Peel-sessioner och livetagningar. Med Brian Eno och Roxy Musics Phil Manzanera i bandet är det ett strålande möte mellan New York-avantgarde, brittisk artpop och tysk tradition (även om den tidigare osläppta liveversionen av Das Lied Der Deutchen gott hade kunnat få förbli osläppt).

Missa för allt i världen inte heller John Cales nya album Shifty Adventures in Nookie Wood, som recenserats här.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden