Tift Merritt är en singer-songwriter som sedan ett par år till och från spelar med den klassiskt skolade pianisten Simone Dinnerstein. Deras egoistiska avsikter att personligen tänja sina gränser uppnås smidigt, och samtidigt bjuds lyssnaren välbehagliga sånger, som Tift Merritt konsekvent håller jordnära i Simone Dinnersteins avmätta ekvilibrism. I Shall Weep at Night är specialskriven av Brad Mehldau, och i övrigt kastar de sig mellan stycken av Bach och Schubert, Leonard Cohen-variationer, gammal country och jazz och allra mest smakfullt en stilla tolkning av Johnny Nashs gamla I Can See Clearly Now.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Rätt mycket på den här hyllningsskivan – en slags motsvarighet till den akademiska världens festskrifter till särskilt förtjänta jubilarer – följer hyllningsalbumens etablerade struktur. Här finns artister som låter som sig själva oberoende av vems material de framför, till exempel Peter LeMarc, Plura och Olle Ljungström (i tillfälligt återupplivade Heinz & Young). Här finns udda artistsamarbeten, som Markus Krunegårds synthpop ihop med Ratata-Jakob Ekelund och Moneybrother med Elin Ruth i mindre lyckade Så länge vi har varann. Här finns några extrasmarta utvikningar från artister som tar chansen att gå utanför ramarna, som Newkid, som Anna Järvinens Libertango-Grace Jones och som en formidabelt överspelad Jackie från Fibes, Oh Fibes.
Men. Här finns också något som särskiljer den här hyllningsskivan från alla andra. Hon heter Eva Dahlgren, och hon sjunger Till dom ensamma på ett sätt som definierar Den Perfekta Coverversionen. Hon är en artist som aldrig betytt något särskilt för mig, hon sjunger en relativt uttjatad låt av en annan artist som inte heller gjort några djupare avtryck. Och hon gör det på ett sätt – stilla, innerligt, utan åthävor och till synes djupt ärligt – som får mig att falla pladask för låten och lyssna om och om igen, att omvärdera henne som artist och Mauro Scocco som låtskrivare.
En cover som får lyssnarens – åtminstone mina – alla fördomar att komma på skam är något av ett unikum. Vore jag Mauro Scocco skulle jag falla på knä av rörelse inför en sådan femtioårspresent.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Trainspotters har redan hunnit dissekera David Bowies alltigenom briljanta återkomst The Next Day. De har identifierat fragment som refererar och som blinkar till utpekade ögonblick i hans musikaliska katalog, i den sortens referenser som David Bowie länge älskat nästan mer än hans fans gör. Men hur korrekt man än lokaliserat melodistycken i titelspåret från Repetition på Lodger eller trum-outro i You Feel So Lonely You Could Die från Five Years skjuter detaljexperterna (som jag strax kommer att sälla mig till, vänta bara) bredvid målet. Få har hittat The Next Days egentliga paralleller i Bowies historia.
Med all sin spretighet, alla smarta detaljer och interna referenser är den nämligen en balanserad och avvägd skiva som bara har två motsvarigheter tidigare. Vid två tillfällen tidigare har David Bowie som här struntat i att skapa sig nya alter egon, att utforska nya musikaliska passioner eller att – mindre smickrande, men likväl sant – följa upp en succé med en svagare variant av samma grepp. Vid två tillfällen tidigare har han istället tagit sig tid att landa, att sammanfatta sina influenser och sina stickspår, att bygga samman spretande upptäckter och passioner till nya genrekonstruktioner, och att samtidigt unna sig att blinka tillbaka till gamla ljud, fraser och karaktärer.
Första gången David Bowie sammanfattade sin musik fattade ingen att det var det han gjorde. 1980 uppfattades Scary Monsters (and Super Creeps) som ännu en ny identitetsmarkör –för en pre-gothic och Asien-fascinerad Pierrot-gestalt – eftersom David Bowie dittills varit en ständig kameleont på jakt efter nya kickar. Men i backspegeln är det tydligt hur David Bowie där snarare knöt ihop en mängd trådar, och kombinerade sina krautkärlek med såväl brittisk upprorisk 60-talsrock, plastsoul och den då unga och spännande new wave-vågen. Där spelade Berlin-trilogins rytmsektion och gitarrister Carlos Alomar och Robert Fripp sida vid sida med Pete Townshend, en av David Bowies jämnåriga 60-talsikoner. Där placerade David Bowie en dagsaktuell new wave-cover skriven av Tom Verlaine intill Ashes to Ashes som var en lyrisk återförening med Major Tom från hans allra första hit tio år tidigare.
Producent var Tony Visconti, precis som han är på The Next Day, och riktiga nördar kan till och med iaktta att David Bowie precis som på sitt nya album återanvände omslaget till Heroes redan den gången, på skivomslagets baksida. Ljudmässigt kan samma nördar hitta otaliga exempel på hur The Next Day refererar till Scary Monsters. Krautgitarrerna i det nästan för smarta titelspåret till exempel, som öppnar albumet med tempo, energi och triumferande textrader som ”Here I am, not quite dying” från en artist världen gett upp hoppet om att få höra igen.
Den svåra avantgardistiska If You Can See Me däremot hade inte kunnat vara hämtad därifrån, eftersom beståndsdelar som drum’n’bass och 2000-talets Williamsburg på den tiden inte existerade. Men i kombination med låtens drag av både kraut och jazz är den ändå typisk för den sortens sammanfattande konstruktioner som var Scary Monsters. På samma sätt är det med Dirty Boys, där en befriande luftig refräng öppnar en klaustrofobiskt malande låt med både takt- och gitarrkrånglande (för övrigt med klara ekon av Mick Ronsons fortfarande oöverträffade sologitarr). Till och med ett saxofonsolo hinner David Bowie med innan låten tonar ut och lämnar oss flämtande efter en unedited lång version.
Alla sådana enstaka referenser är dock underordnade den sammanfattande helheten, som David Bowie sedan snuddade vid i opretentiösa Hours… 1999 men åter fulländade med den sorgligt förbisedda Heathen tre år senare. Det var på Heathen som David Bowie återförenades med sin mästerproducent Tony Visconti. Det var där han åter plockade in Pete Townshend för att reprisera några av tricken från Scary Monsters. Det var där han lekte med sin egen historia genom att blinka åt såväl Ziggy Stardust (via The Legendary Stardust Cowboy) och Aladdin Sane som åt Low och Let’s Dance. Det var där han skrev avantgardiska små finesser och blandade dem med sedvanligt hypersmarta popkrokar. Det var, ansåg jag i min recension, hans mest angelägna skiva sedan – just det – Scary Monsters.
Men utan att vare sig David Bowie eller någon annan anade det då så var Heathen ändå ett genrep inför The Next Day. För på The Next Day gör David Bowie med stöd av Tony Visconti allt det där igen, minus Townshend men i synnerhet i How Does the Grass Grow? med samma övertydliga blinkningar till det London-sextiotal som han moderniserade och hyllade på Pin-Ups redan för 40 år sedan. Och – som redan framgått med all önskvärd tydlighet – han gör det till och med bättre den här gången.
Love is Lost är ännu ett exempel på hur han sömlöst sätter ihop komplext avantgarde med lättillgänglighet, med en magnifik kyrkorgel som grädde på moset. Allra mest schizofren är Dancing Out in Space som är motownsk upptempo, men med munspelsdetaljer, Fripp-sologitarr, en struttig staccato-sångmelodi och doowop-bakgrundssång. Även i andra hitvänligare upptempolåtar unnar sig David Bowie att vara krånglig. The Stars (Are Out Tonight) till exempel är muskulös upptempopop med handklapp på fjärde takten som lurar in oss i dur-föreställningar, samtidigt som hans energiska vokalinsats ger en välbehaglig oroskänsla.
Allra bäst är Valentine’s Day, som kan vara Bowies mest självklara singel sedan Let’s Dance. Man måste älska hur Earl Slicks gitarr inte bara här tappar rätt in i Mick Ronsons pulsåder, på samma sätt som man måste älska hur I’d Rather Be High med självhäftande refräng och smart krautsoulgitarr hade platsat på Station to Station.
Avslutande Heat är en svår, hotfull och dramatisk novell där David Bowies röst är fantastisk. Han har strategier för att kompensera att han inte längre har 20-åringens flexibilitet, men han har inte tappat en gnutta av sin röststyrka. Det är på intet sätt en gammal mans röst.
Och även om David Bowie nu hunnit samla ihop 45 års musikskapande att sammanfatta blir The Next Day långtifrån en stilla eftertanke på ålderns höst. Det må vara fullt av nostalgiska (?) återblickar, men sentimental blir David Bowie enbart i den bedövande vackra förstasingeln och Berlin-hågkomsten Where Are We Now?
Resten av sin återkomst ägnar han åt att skriva fantastiska poplåtar där han kombinerar sitt intresse för konstens avantgarde, för musikens cutting edge, för litterära experiment och för ständigt omedelbar popsmartness. Det gör han bättre än någon jämnårig, och överhuvudtaget bättre än de allra flesta. Om David Bowie nu håller huvudet kallt, håller fast vid att strunta i att delta i den destruktiva turnékarusellen och låter saker ta sin tid finns det fler strålande skivor att vänta från honom.
Om inte så bugar jag hursomhelst tacksamt för förmånen att året 2013 få chansen att dela ut högsta betyg till ett nytt album av David Bowie. Det kan mycket väl vara det roligaste jag gjort som musikskribent.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”Have I hit a raw nerve”, triumferar Dave Gahan retoriskt, och bara det faktum att Depeche Mode fortfarande lyckas komma åt lyssnarens nerver med sitt 13:e album är anmärkningsvärt. Här finns dessutom mer att glädjas åt. Trots omedelbara låtar som Soothe My Soul bjuder kanske inte Delta Machine det starkaste låtmaterial bandet presenterat, men soundet är desto vassare.
Suggestionskraften i deras elektroniska arrangemang – gnistrande modernt men också infekterat av skitiga nästan industriella influenser – är till och med mäktigare än vanligt, och med den lilla touch (mer är det inte) av rootsmusik som gett upphov till skivtitelns deltablues-koppling blir det än mer dynamiskt och vitalt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Martin Gore ringer upp Nöjesguiden för att prata om Depeche Modes trettonde album och strålar ikapp med den kaliforniska solen.
Soliga Kalifornien är kanske inte det första ställe man associerar Depeche Mode till, men det är där Martin Gore – på ett strålande humör – befinner sig när han ringer upp Nöjesguiden. Depeche Mode är där för att repa inför först promo-jobb och tv-shower och sedan en årslång världsturné, och de trivs. Nya albumet Delta Machine är delvis inspelat där.
– Precis som vanligt. Det är delvis inspelat i Santa Barbara, delvis i New York, myser Martin. Men den här gången är Flood tillbaka, och det betyder att vi hamnat tillbaka i London för mixning också.
Att Depeche Mode släpper sitt trettonde album på annat skivbolag än det Mute där de en gång i tidernas begynnelse skivdebuterade har inte förändrat deras relation till Mutes grundare och boss, Daniel Miller.
– Han är i högsta grad involverad fortfarande. Han tittade in i studion kanske varje eller varannan vecka, och hans ord väger alltid tungt, ända sedan dag ett. Faktum är att vi aldrig skulle varit där vi är utan honom.
Daniel Miller berättade för mig om den genuina skräck han kände när Depeche Modes debutsingel tog sig relativt högt på listorna. Han hade ju ingen aning om hur man skulle driva skivbolag.
– Haha. Det var ömsesidigt. Vi var lika livrädda, vi hade ju inte heller någon aning om någonting. Till att börja med var vi fullkomligt häpnande inför att han överhuvudtaget ville ge ut en singel med oss.
När jag intervjuade Alan Wilder härom året beskrev han att Daniel Miller var väldigt överbeskyddande i sin relation till Depeche Mode, ”och förmodligen fortfarande är”. Stämmer det?
– Vi litar på Daniel, och har alltid känt oss trygga med honom. I början var han väldigt mycket som vårt paraply mot allt som kom från den kommersiella musikbranschen. Jag tror att det har bidragit till att vi har kunnat göra det vi velat göra utan att behöva snegla på vad andra tycker om det.
En annan gammal bekant som fortfarande hänger med är Anton Corbijn. Han har fotograferat inlagan även till det här albumet.
– Vi litar på Anton också. Han är rätt fotograf för oss. Han jobbar ju med vårt live-set också, så vi tog en tur till St. Louis tillsammans för att han skulle filma bra bilder att visa bakom oss på scenen.
Processen med låtskrivande och inspelning beskriver Martin Gore som ovanligt enkel.
– Jag kom med ganska färdiga demos, som alla gillade. Bandet, Daniel Miller, producenten Ben Hillier och Flood, allihop. Det är klart att det hände en del med låtarna sedan, under inspelnings-processen, men mindre än vanligt. Det gjorde att inspelningen gick fortare än det brukar, och att det var ännu roligare. En låt hade vi bara i en skiss, My Little Universe, och den trodde vi nog inte skulle kunna bli något mer än ett bonusspår av något slag. Men plötsligt hittade vi rätt, och nu tycker jag att den är en av skivans bästa låtar.
Som vanligt sjunger Martin Gore en låt på skivan (”och ett av bonusspåren, mind you”), The Child Inside. Att det blev just den beror inte på att han har någon särskild relation till den låten eller texten. Tvärtom.
– Det brukar faktiskt alltid vara Dave Gahan som styr vilken låt han tycker skulle passa mig. ”Du får ta den där, jag får den inte riktigt att stämma”, brukar han säga. Det är inget speciellt med den låten jämfört med skivans andra.
Ljudmässigt är det ganska nära till det sound som Depeche Mode utvecklade på Songs of Faith and Devotion för 20 år sedan. Det elektroniska dominerar, med de modernaste ljud man kan föreställa sig intill industriellt oväsen som vore de Einstürzende Neubauten. Men samtidigt finns det en varm och organisk känsla i både sång och gitarrer.
– Kul att du tycker det. Utan att dra för stora växlar på det är det just vad vi vill säga med albumtiteln. ”Delta” som i gammal blues från amerikanska södern. Och så ”Machine”, för det är fortfarande maskiner som utgör grunden i vår musik.
Depeche Modes trettonde album Delta Machine (Columbia/Sony) släpps i dagarna.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det har gått tre-fyra år sedan vi senast hörde av Devendra Banhart. På den tiden var han fortfarande ofrivillig ledare för en numera avsomnad freakfolk-rörelse, som sedan dess har tappat sina freakiga element. För egen del har Devendra Banhart istället lagt nya uttryck till sina milda nylonklingande folkvisor på engelska och spanska. Här tar han ansenligt utrymme i anspråk för att bygga trivsam rudimentär electronica, och adderar dessutom bland annat en försiktig nypa doo wop. Men bäst är han fortfarande när han som i Hatchet Wound ger sin inneboende Marc Bolan-röst fritt spelrum.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Jamen han sjunger fortfarande jättefint, verkligen. Fylligt och känsligt på ett sätt som verkligen bär upp hans sentimentala ballader. Och hans pianospelande är väldigt imponerande, den här sortens harmoniska komplexitet har han inte nått förut. Men Ed Harcourts snabbinspelade sjätte album – sex timmar i Abbey Road-studion med en stråksektion (som märks tydligt) och en flaska bourbon (som inte märks alls) – lämnar ändå en hel del i övrigt att önska. Ed Harcourt visar nämligen tydligt upp det som kommit att kallas ”Elvis Costello-syndromet”, vilket innebär att graden av förvärvad skicklighet motsvaras exakt av förlorad angelägenhetsgrad.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När Emmylou Harris och Rodney Crowell åter slår sina påsar ihop – första gången var när han kom med i hennes Hot Band 1975 – har de hunnit bli två av countryns mest meriterade artister. Så givetvis är deras ballader oantastliga vare sig det rör sig om nyskrivet Crowell-material eller tolkningar, och hantverket är överlag oantastligt. Men i Emmylou Harris paradgren duetter väger Rodney Crowells lite för profillösa röst alltför lätt, och i snabbare spår som Chase the Feeling drunknar hon helt. De är habila och öronvänliga med sin lusha countryrock, men konstellationen Emmylou & Rodney kommer aldrig att tillägnas hyllningssånger.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Ett bandnamn lånat från The Cures skivetikett och en komplett uppsättning visuella indieklichéer gör att det är lätt att dra öronen åt sig inför Fiction. Och mycket riktigt består Londonbandets 80-talsindie av idel igenkänneliga lån från minst två decenniers genreikoner, med tvära kast mellan Pulp, Lloyd Cole och Blow Monkeys.
Men den besitter samtidigt såväl intelligens som svärta och humor som gör stölderna lättare att förlåta. Med debutens invecklade klåfingriga gitarrer, avancerade rytmer framförda på vad som råkar stå till buds och dramatiska sång är det inte alls orimligt att Museum, skivans mest sofistikerade stund, faktiskt är skivans fjärde singel. So far.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Inte så att Hurts tvekade inför det storslagna på sin debut, och Only You påminner en hel del om debutens kombination av extrovert gaydisco och svårmodig 83′-synthpop, med en gnutta operaansats som förstärkande krydda. Men nu har de byggt ut rejält ovanpå det, med mer varierade rytmer och än mer dramatiska arrangemang. I Sandman finns antydningar till r’n’b i såväl röst som pingppong-elektronisk rytm, och när sedan synthar, cellos, barnkör och den här gången powergitarrer (!) lägger sig i sjok lika massiva, tjocka och tunga som januarisnö blir det nästan för tungt. Var för sig är det dock svårt att föreställa sig fler brittiska hitsinglar på ett och samma album.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden