Nonesuch/Warner
BETYG 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2014)

Den här gången har The Black Keys tacknämligt tonat ned en del av den inställsamma ambitionen som dominerade El Camino, och inledande Weight of Love är rent av komplex. Med mer dominerande keyboards än tidigare är samtidigt soulgrooviga In Time och upptemposingeln Fever tillräckligt omedelbara för att säkra duons plats i toppen av amerikanska topplistor. 

Inte heller hantverksmässigt går det att ha synpunkter på The Black Keys. Deras genrebredd är imponerande och låter dem hantera såväl köttig swampgroove via smart elektrisk blues till gitarrlarmig soulrock utan anmärkning. 

Bristerna ligger istället fortfarande i att de konsekvent håller distans, och i såväl lagom moderna retroarrangemang och avmätt falsettsång ler de lätt överseende som bara den som är övertygad om sin egen överlägsna hipness kan. Så länge de inte förmedlar någon djupare kärlek till sin musik får de ingen djupare kärlek tillbaka.

Vice/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2009)

The Black Lips började förmodligen med sina Nuggets- och Pebbles-samlingar, och när de var nedsmälta slängde de ner resten av sina psych-, swamp-, garagerock- och 60-talspunkalbum i grytan, innan Hasil Adkins, Cramps och Nomads åkte med av bara farten. På bandets femte album har grytans destillat jäst till en brygd som är kärvt välsmakande, väldigt berusande och med största sannolikhet mycket hälsovådlig. Men vem vill leva för evigt?

Vice/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2008)

Albumets titel säger allt. Med 13th Floor Elevators och peruansk 60-talspunk som huvudsakliga influenser kan Atlantabandet The Black Lips inte trampa snett, givetvis. The Cramps och The Nomads hade samma typ av förebilder, och se hur det gick för dem.

V2/Bonnier Amigo
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2010)

Det har gått nästan tio år sedan The Black Rebel Motorcycle Club debuterade, och nu har det blivit dags att sluta cirklarna. På senare år har de framför allt grävt fram akustisk blues och gospel ur den amerikanska traditionsmyllan, och de delarna finns kvar även här. Men framför allt finns här den sortens suggestiva rundgångsexcesser som det ursprungligen så Jesus & Mary Chain-fanatiska bandet en gång började i, möjligen nu med en viss förskjutning mot Bobby Gillespie och Spiritualized. Och även om det var länge sedan så sitter solglasögonen och läderjackorna fortfarande perfekt.

Electraphonic
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2011)

Ok, vi vet, vi hade svurit på att aldrig någonsin mer gå i närheten av retrosoul. Men det var innan vi kände till The Bo-Keys. För vem är mer berättigad att ta sig an den musiken än ett Memphis-gäng bestående av åldrade studiorävar från Stax och Hi? Shit, de har inte bara originalgitarristen från Shaft i bandet utan till och med Ben Cauley, den enda som tog sig levande ur Otis Reddings flygkrash. Där deras yngre konkurrenter har skaffat sig akademiska meriter i soul har The Bo-Keys levt, ätit, druckit och med stor sannolikhet knarkat den i decennier.

På Got to Get Back är de angelägna om att visa upp sin bredd, om än konsekvent Memphis-baserad. Lika smidigt är de en suggestiv rytmmaskin helt baserad på Booker T & The MG’s 60-tal (Jack & Ginger är egentligen lite för nära Green Onions) till att spela stenhård soulbluesgitarr i Albert Kings tradition och närmar sig till och med försiktigt disco à la Isaac Hayes med det mäktigaste blås vi hört sedan Memphis Horns dagar. Det blir lite spretigt, förstås, och även om gästande Otis Clay har glöden kvar gäller det inte för alla av de namnkunniga vokalisterna. Men det förlåter vi, och det där med retrosoulbojkotten slår vi utan ytterligare funderingar ur hågen. För The Bo-Keys glöder.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Amigo/Cosmos

BETYG: 5 av 6

För den som liksom undertecknad är Solnabo av födsel och och ohejdad vana är The BottleUps ett ikoniskt band. Robert Johnson hade redan konstaterats vara den coolaste killen i årskursen över min på högstadiet i Råsunda, och en uppskattande nick från honom när The Clash hördes från min bärbara kassettbandspelare levde jag som 14-åring länge på.

Bara något år senare var The BottleUps etablerade på Solnas (och därmed Sveriges) garagerockscen, och med sitt surf- och hotrodinstrumentala dogma och ett lika distinkt som konsekvent genomförande var bandet faktiskt det enda som kunde konkurrera med The Nomads på den årliga Gräsrocksfestivalen i Skytteholmsparken vid Solna centrum. Den sista gång jag såg bandet var på en valborgsspelning på Ritz bar på Södermalm 1985 eller 86, då de lockade annars svårflörtade musikmäster Mats Olsson från Expressen att glömma hur man för sig bland folk och ge sig hän åt passionerat luftgitarrspelande framför scenen. Strax efter var det över och The BottleUps försvann lika snabbt som de kommit.

(Allt Robert Johnson gjort med sina The Punchdrunks och i andra konstellationer under decennierna sätter vi inom parentes, för) helt utan förvarning återvänder nu Boppalina västerifrån 40 år senare med ett nytt album, och det är lätt att associera till Mickey Rourke i The Wrestler. I den filmen gör skådespelaren Rourke i lika hög grad som sin rollkaraktär The Ram comeback årtionden efter sin ungdoms glansdagar, sliten och märkt av åren men samtidigt uppumpad och muskulös som aldrig förr. Kraftfullare och samtidigt trasigare – precis så låter det återuppståndna The BottleUps 2025.

Robert Johnson och Göran Sahlin har tagit hjälp av Roberts son Gordon, men det är likväl långsamt och tungt i andningen när till exempel Metatastic Kayoed rullar fram. Ännu mer märkt och skadad är Think of Link’s Ex-Lung – ett av två spår här som hyllar The BottleUps främsta förebild med ett namncheckande i titeln, och samma sargade karaktär finns i albumets andra låt med hjältens namn i titeln, Put Away That Knife I’m Link Wray, där för övrigt Howlin’ Pelle bidrar med skivans enda vokala insats när han med förvrängd röst reciterar låttiteln fyra gånger. Men till exempel i The Winos-tolkningen Savage Surf, skivans enda cover, låter de mer testosteronfyllda och kraftfullare än någonsin, för att inte tala om mullret i Lucha Libre.

Det finns exempel på genrebreddande på Back Off CraterFace, som när Quarter Pounder Stroke gör ett rejält avsteg i riktning Booker T med ett fet souljazzig orgel och piano som leadinstrument. Genrebredden fortsätter markeras i Pompadour Part Two, där kastanjetterna klapprar intill twanggitarren i en vindpinad ökenscen direkt från Morricone, och i konsekvensens namn sedan omedelbart följs av en övergiven trumpetserenad i Clint Fell Off the Cliff. 

Men det är i twang som The BottleUps själ finns, då som nu, och när någon entusiast så småningom äntligen kommer sig för att sätta ihop den nästa volym i Solnas egen Nuggets-serie Real Cool Time är den här skivans titelspår det givna inledningsspåret.

Av Patrik Forshage

6 maj 2025

Skivrecension

Rough Trade/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2007)

”Yeah!” och ”Hell Yeah!” är några av de mest frekventa orden i Brakes vokabulär, och i den här konstellationen har de all anledning att vara mera entusiastiska än i sina tidigare no-hopers-grupper Electric Soft Parade och British Sea Power. Debutalbumet för två år sen väckte visserligen inte någon större uppståndelse, men nu besitter The Brakes ett gitarrdrivet, frenetiskt och lagom aggressivt sound, och framför allt vilar de tryggt på en botten av simplast tänkbara popmelodier.

Att skivan är inspelad i Nashville med Cat Powers producent och med Muscle Shoals-legenden David Briggs vid pianot hörs föga, och när det någon gång lyser igenom med steel guitar haltar det betänkligt. Oftast släpper The Brakes sydstatsambitionerna och satsar helt på pubrock och powerpop från Londons sena 70-tal, och det är en betydligt mer framkomlig väg. Graham Parker, Nick Lowe och Glen Matlock behöver inte vara oroliga över hur deras arv förvaltas.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Island/Universal
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2007)

För två år sedan skrev Engelska Akademiens Ordlista in The Bravery som definition på begreppet ”hype”. Då var det unikt att kombinera indie med både gitarrock och guilty pleasure-Duran Duran, och med korpsvarta luggar och kindben lika distinkt huggna som Mt Rushmore fanns det inget som kunde komma emellan The Bravery och världsherravälde. Utom The Killers, en plötslig allmän acceptans av både postpunk och New Romantics, och en skivutgivningstakt som bara stadiumband kommer undan med.

Med sitt andra album försöker The Bravery ta igen förlorad mark, och receptet är detsamma som på debuten. Det innebär att vi får hitförsök som This Is Not the End och Every Word Is A Knife in My Ear, i en enda röra av riff, emo, pop, indie och en aning dansgolv, att vi får en uppvisning i handsome boy modelling (men ett oförklarligt skitfult skivomslag, som vi inte ens vill visa här) och överarbetad produktion.

Men eftersom världen har förändrats, eftersom The Bravery framstår som lätt desperata i sitt sökande efter stil och publik, och eftersom hitsen varken är tillräckligt vassa eller många har The Bravery redan strukits ur ordlistan. Om ett år är de strukna ur skivbolagets lönelistor dessutom, och sen raderas deras fotnot i musikhistorien. Men kindbenen består.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

4AD/Playground
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2018.)

Varför är The Breeders första album på tio år (eller 25 år, om man räknar just den här sättningen) så mycket mer angeläget än de flesta av deras generationskamraters comebacker? Tjaa, kanske för att samspelet mellan systrarna Deal alltid sprakar intensivt. Kanske för att The Breeders alltid levde på lånad tid, och aldrig hann göra de mätta och pliktskyldiga albumen och turnéerna. Kanske för att de lika naturligt bjuder in bekanta veteraner som Steve Albini som unga efterföljare som Courtney Barnett.

Oberoende av förklaringsmodell är All Nerve en skiva som lever upp till sin titel, med taggiga och känsloladdade låtar där texter, vokalinsatser och taggiga gitarrer har samma nervösa och stissiga attityd som när det senast begav sig.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

4AD/Playground
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2008.)

När inte ens ett framträdande i Buffy gav den uppmärksamhet The Breeders var värda kan man inte klandra Kim Deal för att hon satsat på säkra kort som Pixies återförening i mer än fem år. Om inte deras comebackalbum hade avbokats hade Walk It Off sällat sig till Pixies viktigaste låtar, men nu förgyller den istället ett klassiskt Breeders-album, som också rymmer smäktande latinoballader, cheerleaderramsor, Carter Family-parafraser och så mycket trevligt popoväsen att man inte alls deppar över hur snabbt Pixies-återkomsten tog slut.

Skivrecension
Av Patrik Forshage