”En ukrainsk Iggy Pop-kopia”. Så tyckte Daniel Gilbert att hans sångröst lät när Nöjesguiden intervjuade honom för några år sedan, och här tar han tjuren vid hornen och etablerar bristande sångkapacitet redan i albumtiteln, enligt regeln att det är bättre att förekomma.

Men han har inte rätt. För det faktum att hans röst inte lever upp till sångpedagogers standard är inte samma sak som att han inte kan sjunga, tvärtom. Liksom till exempel Tom Verlaine, Stephen Malkmus och Daniel Gilberts f d arbetsgivare Håkan Hellström, för att nämna några näraliggande exempel, vet han att göra det bästa av situationen. Och eftersom själ är viktigare än skolning och uttrycksfullhet viktigare än tonsäkerhet ger hans veka men innerliga stämma karaktär och personlighet åt hans musik, och förmedlar en känsla av självutlämnande ärlighet.

Men lika mycket för hans sång närmar man sig gärna Daniel Gilberts andra soloalbum för hans fina rockmusik. Den är avsevärt nedtonad sedan debuten, med tydliga drag av amerikansk 90-talsindie av mindre konfrontativ sort (som ibland Pavement, Sebadoh och Meat Puppets kunde låta) och med blinkningar också längre tillbaka.

Buffalo Springfield har inte bara gjort avtryck genom albumtitelns parafras på deras Nowadays Clancy Can’t Even Sing, utan om man så vill även i smidig assimilering av americana i popmusiken. Lägg till detta att nämnda Tom Verlaine kan ha haft inflytande också på Daniel Gilberts förtjusning i att vira in sig i fantasifulla och lite krångligare gitarrfigurer, så ger det en mångbottnad skiva att ägna stora delar av 2013 åt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Serier och popsånger – där är två av de mest avgörande beståndsdelarna i Daniel Johnstons fantasifullt kolorerade värld. Här kombinerar han dem med sin vanliga ärligt mjuka hyperseriositet på soundtracket till sin egen interaktiva serie om rymdankor som räddar världen från satan. Och även om fokus ligger på kampen mellan ont och gott får hans lika naivt öppna längtan efter flickor också rum i texterna, synnerhet i sydstatsgrooviga Mean Girls och i Wanting You där han lovar vara hennes egen Superman.

Som alltid är kärleken till The Beatles påfallande i de alltid smått geniala popmelodierna och här också i arrangemang som Sense of Humor, och även om band som Unknown Mortal Orchestra och Fruit Bats fyller ut med fina små bagateller är det Daniel Johnstons pojkrumfantasier som fascinerar och värmer. Ska du bara köpa ett serietidningssoundtrack i år osv.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Har man fortfarande föreställningar om Har Mar Superstar som grotesk naken freakshow kommer man att bli rejält överraskad av Bye Bye 17. För likt hur musiken drabbat andra skojfriska män med omfattande kroppshyddor (läs: John Belushi och Jack Black) tar musikpassionen över för Sean Tillmann aka Har Mar Superstar, och även om det finns gott om dråpligheter och grotesker i texterna är den retrosoul han ger oss via Julian Casablancas skivetikett avsevärt bättre än merparten i genren.

Inledande Lady, You Shot Me hämtar frankt sin titel från Sam Cookes sista ord i livet och sin ljudbild från den erans soul. Sedan stannar Har Mar Superstar till i alla varianter av 60-talssoul – från Stax via Hi! till Tamla Motown – och fortsätter sedan vidare via det tidiga 70-talets groove till strålande disco.

Producerande Jim Eno från Spoon imponerar med ett hantverk som är oantastligt i vartenda blåsinpass och varje liten Hammond-ton, och Har Mar Superstar är en inte alls oäven sångare, som med eftertryck tar igen det som fattas i finess med desto mer kraft, energi och själfylld känsla. Allvarligt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Snart har Iggy Pop gått varvet runt och återförenat varenda konstellation han någonsin ingått i. 1973 ville Iggy för första gången urskilja sig från resten av sitt band och la till sitt förnamn på skivomslaget till Raw Power, och eftersom han från det bandet har engagerat både Scott Asheton på trummor och relativt nyligen återetablerade gitarrkungen James Williamson kan det väl vara en god idé att marknadsföra den kopplingen och påstå att det här är Iggy and the Stooges första album sedan dess. Men givetvis går det inte att jämföra den snart 66-årige punkelegantens Ready to Die med ett slammermästerverk från hans 40 år yngre självdestruktiva jag, trots det nya omslagets lätt obehagliga självmordsbombarutstyrsel. Lika lite går det att ställa ett smart, exakt och väl avvägt punkigt gitarrspel från en mognad James Williamson med hur han som ung attackerade gitarren med en sådan aggression att man fortfarande knockas än idag. Med sådana jämförelser blir Ready to Die enbart fånig.

Den som prompt vill jämföra gör alltså gott i att strunta i bandnamnet och istället placera Ready to Die intill ett annat av Iggy Pops album. För med ett av hans mer förbisedda soloalbum, New Values från 1979, går den däremot alldeles utmärkt att jämföra. På det albumet hade James Williamson liksom nu tagits till nåder igen, och efter åren i Europa tillsammans med David Bowie hade Iggy Pop blivit vuxen. Han hade lärt sig att det gick att provocera utan att närapå ta livet av sig, och han hade upptäckt att pop var ett utmärkt komplement till punkutlevelsen. Sex & Money med en skrällande saxofon av Stoogesveteranen Steve Mackay, upptempopopen i – eh – bysthyllande DD’s, anti-det-mesta-punkattacken Gun och inte minst den skeva och muntert korkade punken i Job om meningslösheten i knegandet – allihop motsvarar klassiker som I’m Bored och Five Foot One från den tiden. Allihop bidrar till att göra Ready to Die till en riktigt bra Iggy Pop-skiva, och efter förra årets katastrofalt usla Après är det skönt att höra Iggy Pop landa på fötterna och ha kul med musiken igen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I det det tidiga 70-talets softrock-tradition finslipar Sam Beam hantverket på sitt femte studioalbum. Bakom skivans tillbakalutade kaliforniska groove med jazzigt anslag hade Steely Dan kunnat ligga, men bland Iron & Wines omfattande uppställning musiker märks istället folk från Tin Hat Trio, Dylans band, Antony and the Johnsons och så mäktiga Brian Blade bakom trummorna. De dansar lätt som ballerinor över de smarta melodierna med exakta arrangemang som alltid känns luftiga trots stora blåssektioner, skolade körer och slicka stråkar. Snyggare blir det inte.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”Kolla, jag spelar fortfarande nylonsträngat! Det är inte jag som vill låta så här, det är Tobias och Elias!” Så planerar José González att försvara sig mot Judas-beskyllningar från publiken som är van vid hans stillsamma sånger. Men sanningen är att Junip gillar att föra oväsen. 

Även om det kanske inte längre finns så många människor som enbart dröjer sig kvar i hans version av Heartbeats uppfattas José González fortfarande i många läger som den stillsamma sångaren med klassisk gitarrteknik på sina nylonsträngar. Det är visserligen en korrekt bild, ibland, men den täcker inte ens halva sanningen. Men att alla hans facetteringar inte lyser igenom är knappast José González fel. Med sina inhopp hos allt från ett vilt röjande Ingrid-kollektiv live på Way Out West till Looptroop Rockers på deras nya album förmedlar han en helt annan bild. Och faktum är att det gått sex år sedan hans senaste soloalbum, år där den trio han drivit parallellt under 15 år tillsammans med sina gamla hardcorekamrater Tobias Winterkorn (keyboards) och Elias Araya (trummor) har hunnit släppa både ett debutalbum och nu en andra skiva.

När Nöjesguiden första gången intervjuade Junip i samband med deras debutalbum Fieldssommaren 2010 envisades jag med att beskriva bandet som José González tillfälliga tidsfördriv och sidoprojekt. Det var jag inte den enda skribenten att göra, trots att hela trion envist insisterade på att de var något större och mer permanent än så.

– Sedan dess har jag mjuknat, ler José. Jag menar, det är många månader varje år som Junip inte är vårt jobb, och jag har min egen verksamhet också. Junip har inte lika många fans som jag har.

Så visst, hobbyband är okej, och sidoprojekt också. Men jag känner inte så när vi spelar tillsammans, jag går inte till spelningar med känslan av att det är en hobby.

– Det spelar inte så stor roll, nickar Tobias. Oberoende av om jag spelar för försörjning eller bara för att det är kul går jag in i det helhjärtat.

– Det var en spansk journalist som intervjuade mig, och han kallade det för ”antojo”. Jag har ingen bra svensk översättning på det, men det gick ut på att när Junip nu släpper ett nytt album så pass snart efter det första är det inte bara en tillfällig grej, en ”antojo”.

Med sitt andra album har bandet tagit flera stora utvecklingssteg.

– Musiken känns lite bättre nu, konstaterar José. Jag är nöjdare med den här skivan, både ljudmässigt och låtmässigt.

– Jo, instämmer Tobias. Det finns många grejer på Fields som jag hade velat göra annorlunda. Redan då. Men när jag börjar lyssna på den nu igen, för att kunna spela grejer live, hittar jag mycket som är riktigt bra faktiskt.

– Don Alsterberg, som hjälpt till att producera skivan, är också nöjdare nu, fyller José på, och Tobias fortsätter.

– Han säger att han lyssnar på den ibland fortfarande, och det är ovanligt att producenter gör med sådant de gjort.

Det är riktigt, och det är lite förvånande. Skivan är nämligen framjammad i bandets replokal under lång tid, och låtar som skapats på det sättet brukar sällan ha ett sådant distinkt fokus som hos Junip.

– Jag vet inte det, invänder José. Vi jobbade som med Fields, genom att alltid börja från scratch tillsammans. Ingen tar med sig ett färdigt riff eller en låtidé till ett jam.

– Men ändå var det skillnader, menar Tobias. Sångmelodierna kom mycket snabbare den här gången, och då kunde man arbeta mycket mer utifrån dem. Det påverkar säkert så att låtarna känns mer vers-refräng-baserade.

Så har det inte alltid varit.

– I absoluta början kunde jag komma med färdiga idéer, erkänner José. Men det blev inte riktigt lika bra. Så numera hittar vi till musiken tillsammans först, istället för att spela in färdiga låtar en efter en.

Men hur hittar trion rätt i sitt samspel, undrar jag.

– Vi klickar på ungefär samma saker, förklarar José. Jag har mina kriterier för vad jag vill göra. Eller egentligen för vad jag absolut vill undvika att göra.

– Jag vet vad både José och Elias gillar, och då håller jag mig inom ramen för det när jag spelar, berättar Tobias.

– Visst händer det att vi pratar innan vi börjar spela, och bestämmer till exempel tempo och så, mildrar José det som börjar likna ett bestämt dogma. Det är inte viktigt att det alltid föds i det spontana, det viktiga är när alla delar plötsligt smälter samman. Vi börjar alltid tillsammans, men sedan kan det hända att vi jobbar vidare var och en för sig. Nästan i skift ibland, faktiskt.

Eftersom resultatet är viktigare än reglerna för processen kryper fler avsteg från de grundläggande principerna fram.

– Det kan nog hända att vi har lite albumtänk ibland, erkänner Tobias, och José nickar instämmande.

– Det kändes länge som att vi hade fem-tio låtskisser som var väldigt olika, så jag funderade på hur de skulle fungera tillsammans.

– Men det där med en röd tråd på en skiva är så jäkla tråkigt, menar Tobias.

– Jag vet inte om jag håller med om det, tvekar José. Jag menar, Dinosaur Jr låter ju på ett och samma sätt igenom hela skivan, och det funkar ju. Jag kan sitta och lyssna på en jättesamling skamusik från Trojan, och där är det ju på samma sätt. Då älskar jag att det är lika, medan spretiga skivor som Gorillaz är helt ointressanta. Men när jag sedan gör en spellista med favoritmusik varierar den så mycket att folk förmodligen tror att jag är galen.

Korta Villain är ett exempel på det, liksom på den avgörande skillnaden mellan José González solo och det som är Junip. För visst kan hans fans identifiera såväl hans mjuka röst och stillsamma melodier som hans skimrande gitarr-spelande också i Junip. Men Junip har dessutom andra avsevärt mer högljudda ambitioner, och i den här urladdningen sparkar de ambitionerna in dörren.

– Vi hade sju-åtta låtar färdiga och en känsla för vart skivan var på väg, berättar José. Då behövde vi något som bröt av ordentligt mot det vi hade.

– Och det är Villain absolut, bestämmer Tobias. Den är ett avbrott mot resten av skivan, men också mot allt vi gjort överhuvudtaget.

– Dessutom är den ett avbrott mot det där att göra alla låtskisser tillsammans allihop, ler José. Elias gjorde trummorna och riff själv i den.

Även So Clear låter kraftigare än vad José González någonsin har gjort tidigare.

– Den gjorde vi i samband med debutalbumets b-sidor, minns José. Jag kommer inte ihåg om vi medvetet ville repa högljutt eller om det bara blev så. Det finns klara kopplingar till när jag och Elias spelade i hardcoreband där.

– Det är skönt att landa i att låta mycket ibland, myser Tobias. Men vi har nog varit på väg ditåt tidigare också, live så har till exempel In Every Direction blivit alltmer högljudd för varje gång vi spelat den.

Tanken på hur José González trogna publik kan tänkas reagera på att deras stillsamma sångare plötsligt röjer loss får mig att fnissa och undra om de utsätts för publik som vill kalla dem för Judas. José skrattar.

– Jag skyller ifrån mig! ”Kolla, jag spelar fortfarande nylonsträngat! Det är inte jag som vill låta så här, det är Tobias och Elias!”. Hehe. Nä, jag har en vision att kunna ha ett liveset där man röra sig mellan tyst och högljutt. Det har hänt att Junip har blivit bokade att spela i teaterlokaler för att man har föreställningar om min solomusik. Men vafan, jag vill ju att folk ska kunna röra sig, kunna dricka öl.

Till skillnad från musiken är Junips texter inte resultatet av samarbete och allas bidragande. José González skriver dem själv.

– För väldigt länge sedan, runt 1998–99, prövade vi faktiskt att alla skulle skriva texter, drar sig José till minnes. Men det gick inte, för på den tiden tyckte jag att det var alldeles för svårt att sjunga andras ord.

Resten av bandet har inga invändningar mot texterna.

– Tvärtom, ler Tobias. Det enda jag tänker är hur spännande det ska bli att se vart låten tar vägen när text och sångmelodi kommer.

– Det är lite annorlunda med Elias, berättar José. Det kan nog hända att han säger ”tjaa… sådär” om någon sångmelodi jag kommer med, och det uppskattar jag.

Finns det skillnader i texter mellan Junip och José González egna låtar?

– Nä, tvekar José. Inga stora skillnader, jag jobbar ungefär likadant och skriver om det som är viktigt oberoende av vart texten ska. Möjligen har jag försökt känna efter vad Tobias och Elias gillar för texter och kanske lite försökt anpassa mig efter det. Den här gången har jag försökt undvika alla svåra ord, men ändå skriva om krångliga ämnen.

Men texterna är inte okomplicerade för José González.

– Det är helt olika saker med musik och med ord. Jag har fått kämpa med texter, jag har någon sorts ordkomplex och det är inte ord som är mitt uttrycksmedel. När vi la upp videon till Line of Fire på Youtube började folk transkribera texten i kommentarerna under. En rad blev fel, men den blev bättre än den textrad jag hade skrivit, så nu kommer vi att använda den nya raden istället live.

Det här är också anledningen till att en låtskiss kan bli liggande flera år.

– Vi arbetar ju så, prövar varv efter varv och låter saker komma istället för att brainstorma och tvinga fram något.

För även om releaserna kommer avsevärt tätare än José González solo-skivor har Junip sannerligen inte bråttom. Deras nya album är inspelat under ett helt år i deras replokal. Det är rätt lång tid, påstår jag, men José håller inte riktigt med.

– Nja. Det är lagom tempo för oss. Då behöver vi inte ha så långa arbetsdagar.

– Och över jul och nyår unnade vi oss långa uppehåll, fortsätter Tobias.

Att arbeta mot en deadline är inte deras stil.

– Samtidigt kommer ju deadlines vare sig man vill eller inte, suckar José. Oftast i samband med att det är räkningar som måste betalas, så att inkomst krävs.

I och med att skivan fått ett release-datum fastslaget blir processen desto mer intensiv. Först väntar en Europa-turné och sedan omedelbart en USA-turné. Vare sig det handlar om soloarbete eller med Junip har José González en stor internationell publik att möta.

– För min del var jag faktiskt inte så superpepp på turné för ett år sedan, erkänner Tobias. Då höll folk redan på att planera turné på detaljnivå, och tvekade kring datum och spelställen. Nu är jag glad för det, för nu är jag sugen.

– Och nu planerar de var vi ska spela i oktober, suckar José och himlar med ögonen. Men vänta lite nu! Vi vet ju inget om hur skivan tas emot. Och att spela i lokaler där de stängt balkongerna för att för få köpt biljetter är lika trist som att veta att det står en massa människor utanför en liten klubb och inte får plats att komma in.

– Det känns lite som Saida sierskan, om du minns henne, skrattar Tobias.

Junips andra album heter Junip och har just släppts på City Slang i Europa (Mute i USA).

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den som uppskattar José González fina visor, stilla sång och delikata gitarrplockande har kunnat känna sig trygg också med Junip. För även om det är ett band han sedan 15 år bedrivit parallellt med sin solokarriär har det mer handlat om grupptillhörighet och lite fylligare varianter av samma sak än om dramatiska genre-svängningar. 

På delar av Junips andra album det på samma sätt, och med alldeles utsökt utförande dessutom. Men den här gången tar trion dessutom risker som inte funnits motsvarighet till tidigare, och de går triumferande ur den utmaningen. För även om Walking Lightly tydligt är ett jam med individuella finesser men utan fokus finns här desto fler utropstecken. 

Your Life Your Call med rak discorytm, smart synthbas, ett emanciperande upprop till text och dessutom alla de finesser som alltid kännetecknar José González påminner om självaste Arthur Russell. So Clear med stickande elgitarrer och en suggestiv groove drar nästan i progressiv riktning, och korta Villain är tungt manglande suggestion som lär få en och annan konservativ José González -fan att sträcka sig efter öronpropparna.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

The Next Day heter David Bowies nya album, om du skulle ha missat det. Det är strålande, det bästa han gjort på drygt 30 år. I Nöjesguidens recension fick den högsta betyg, och att skivan blivit etta bland annat på iTunes-listan i Sverige och minst 20 andra länder är alltså rättvist. Men det är knappast logiskt för en artist vars föregående album bemötts med avmätt intresse och som sedan hållit sig borta från musikscenen under tio år. Så hur kunde David Bowie plötsligt ta över världen igen?

På anrika och ofta strama Victoria & Albert Museum pågår sedan en månad en stor retrospektiv utställning som skiljer sig avsevärt från museets vanliga initierade konst- och designteman. David Bowie is heter den, och den är överväldigande. Där finns tonvis med unika föremål, bland dem aldrig tidigare sedda barndomsfotografier, handskrivna texter och hans egna skivomslags-skisser. Där finns den synt som Brian Eno använde på Bowies så omvälvande Berlin-trilogi, och där finns framför allt uppsättning efter uppsättning av de scenkläder han burit under drygt 40 år.

Populärmusik har hängt på museum förut. Redan 1981 trängdes till exempel unga Stockholmspunkare med konstvetare runt The Clash- och Velvet Underground-bilderna på Nationalmuseums stora skivomslagsutställning. Men aldrig har en musikrelaterad museiutställning väckt större intresse, och besökssiffrorna på Victoria & Albert är häpnadsväckande. Redan i början av april var utställningen utsåld, och på svarta börsen säljs biljetter vidare för uppåt 2 500 kronor. Som om vi talade om ett enstaka exklusivt klubbgig och inte en nästan fem månader lång utställning på ett konstmuseum. Men så är utställningen inte bara en retrospektiv över en av Englands viktigaste artister. Den är dessutom del av en massiv marknadsföring.

På utställningen finns den tvåhövdade docka som figurerar i videon till Where Are We Now? från i januari. På dess båda huvuden projiceras Bowies ansikte, och den som stannar till tillräckligt länge belönas med både ögonkontakt och en slängkyss. Där hänger Jonathan Barnbrooks alternativa omslag till den nya skivan, och för att ingen ska missa det måste man gå över en projicering av skivomslagets kvadrat på väg ut från utställningen. Nej, hans skivbolag är inte utställningssponsor. Inte heller betalar skivbolaget något till Londonvaruhuset Selfridge’s, som nyligen öppnat en särskild Bowie-shop med nya kreationer av Bowies favoritdesigners. Eller till de gallerier i London och nyss också Stockholm där Bowies mest frekventa porträttörer visar upp sina fotografier. Eller till de hundratals musik- och modemagasin som haft David Bowie på omslaget den här månaden.

När singeln Where Are We Now? överraskande släpptes på David Bowies födelsedag i januari lanserades den enbart via ett rykte på internet och väckte en skogsbrand av uppmärksamhet i sociala media. Det hyllades som ett under i marknadsföringsstrategi. Den andra fronten i kampanjen var att ta över en av de mest prestigefyllda kulturinstitutionerna, med spinoffeffekter bland annat i kulturlivet, musikbranschen och modebranschen. Alltihop genomfört på ingen budget alls. Jag hoppas att geniet som ligger bakom den smartaste marknadsföringskampanjen i den inspelade musikens historia ändå fick betalt.

Bäst just nu

Johan Hedberg – Nackamasterna

kommande singel, Labrador/Border

Sitt bibliska namn har han än, och hans stora sommarsingel utspelar sig utanför stan. Nyheten är att han aldrig varit bättre.

Mavis Staples feat. Jeff Tweedy – Can You Get to That

Singel, Anti-/Cooperative

Mavis och Tweedy i en The Band-gungande Funcadelic-cover. Går det att vara coolare?

Primal Scream feat. Mark Stewart

Culturecide

från kommande More Light, First International/Cosmos

Pere Ubu möter urkraut inklusive tvärflöjt. Recension på nojesguiden.se.

Dion – Written on the Subway Wall/Little Star

Från återutgåvan av Yo Frankie, Ace

Doowop med Paul Simon och Lou Reed i kören på ett bortglömt åttiotalsmästerverk.

Vampire Weekend – Diane Young

Singel, XL/Playground

Men här finns inte minsta tillstymmelse till Paul Simon.

Det kan vara noggranna avväganden som gör att Kurt Vile låter låtar sträcka ut sig uppåt åtta-nio minuter. Eller så är det kanske bara samma loja bekvämlighet som kännetecknar hans slackerrock i trivsamt lagomtempo. Men vare sig det är kalkylerat eller instinktivt fördjupar det tålamodet låtarna, eftersom det i sin utförlighet fångar och förstärker deras melodiska kärna och groove snarare än att flumma iväg i jammande. ”I might be adrift, but I’m still alert”, konstaterar han själv mycket pricksäkert.

Allra bäst är han när han får ihop den sortens fokuserade melodier och delikat gitarrplockande med en utsökt kombination av J Mascis-solon, Peter Perrett-släpig sång och kanske en aning Sonic Youth-suggestiv monotoni, som i KV Crimes. Snabbare och nästan nästan demo-spontana Was All Talk med svepande uråldrig synth och dito trummaskin intill gitarrtrick ur Johnny Marrs handbok är nästan lika effektiv. Texternas längtan efter familjen och vardagsbetraktelser från turnélivet är den kanske enda svaga punkten i vad som med nästan provocerande lätthet konsekvent snuddar vid briljans.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Nöjesguiden provsmakar sydostasiatiskt och pratar mat, musik och relationer med Johnossi.

När Ossi Bonde ramlar in, borstar av sig snön och ursäktar sig för att han är några minuter sen är jag och John Engelbert redan inne på varsitt glas rött i baren direkt innanför entrén på Farang på Tulegatan. Förutom att utväxla artigheter och dra oss till minnes hur länge sedan jag intervjuade Johnossi första gången för Nöjesguiden (det var ganska exakt fem år sedan) har vi hunnit fråga ut den vänliga bartendern om det sydostasiastiska konceptet som just har fått spridning till Stockholm från Helsingfors, där original-Farang ligger.

Vi visas till vårt bord i den jättestora mörka matsalen – det var en fabrikslokal tidigare – och slås av att det märkligt nog inte är fullsatt. På långt när. Det borde den ha varit, dels för att det är fredag, dels för att Farang är helt nyöppnad och utsatt för medialt intresse, dels – ska det visa sig – för att maten är riktigt bra. Erbjudandet om en avsmakningsmeny med restaurangens alla paradrätter, tillsammans med ett väl avvägt vinpaket, gör att det går snabbt och lätt att beställa.

En av de positiva effekterna med att intervjua över en rejäl middag är att garden sänks. Det blir mer av ett samtal än en traditionell intervju, och efter något glas vin kan det hända att saker som annars inte kommer till uttryck luftas. Med John och Ossi behöver jag inte ens ta fram mina frågor – de har inga planer på att förhålla sig avvaktande. Dessutom gillar de idén med att intervjuas över en bättre måltid, eftersom båda två är matintresserade.

– Men när man turnerar blir det sällan riktigt bra mat. Inför en spelning handlar det mer om att fylla magen, suckar John, och Ossi instämmer.

– Våra spelningar är så oerhört fysiskt ansträngande, så det gäller att se till att det finns energi. Det är egentligen bara det vi tänker på innan en spelning.

– Utom i Japan, invänder John. Där är spelningarna ofta väldigt tidigt, och efteråt brukar man åka direkt till någon bra restaurang som arrangören har bestämt. En gång togs vi till det där stället från Kill Bill 2, med den stora trappan och träbalkonger.

– Är det säkert att det var det stället? tvekar Ossi. Nå, hursomhelst, där är spelningen vid sexsnåret, och sedan tillbringar man resten av kvällen vid matbordet. Tidiga gig är grymt. Det är samma sak innan, hela dagen innan en spelning är anpassad efter giget. När vi åkte på USA-turné med Shout Out Louds var vi alldeles hänförda, de kunde sätta sig och äta en stilla vinmiddag en halvtimme innan de skulle på scenen. Så är det inte för oss, riktigt.

– Det är nackdelen med att spela på klubbar, funderar John. Då går man på scenen vid 23-tiden. Spelar man arenaspelningar är man duschad och klar efter giget redan vid 22, då kan man slappna av. Jag tror att vi ska satsa på att bli arenaband, för matens skull.

Men John hinner inte ens formulera ambitionen färdigt innan han tar sitt förnuft till fånga.

– Nä. Fördelarna med arenaspelningar är annars svårgripbara. Sämre ljud. Sämre kontakt med publiken. Nä.

Medan vi talar kommer smårätter in på löpande band. Idén med den här sortens plockmat är att rätterna hamnar på bordet i samma takt som de blir färdiga i köket, förrätter och varmrätter huller om buller, och vi har lite svårt att begripa avsmakningsmenyns vinpaket. Men vi får nya viner då och då, och eftersom det vita, det röda och så småningom dessertvinet är utmärkt alltihop ägnar vi det inte fler tankar.

Annars har Johnossis alkoholvanor förändrats med åren, till det bättre.

– Förr ingick det alltid att man var bakis dagen innan gig, suckar John. Det är vi jäkligt osugna på att återuppleva.

– Det la vi ner efter Mavericks, instämmer Ossi. Det gick inte att hålla på så. Det gick ut över spelandet, över Johns röst, över min fysik. Det är för mycket som står på spel för att man ska kunna hålla på så.

– Det blir ju värre med åldern, menar John. Förr började det kännas bra runt sexsnåret på eftermiddagen, efter några öl och en stänkare. Men nu håller det i sig hela dagen efter. Det funkar inte. Sorry, det dödar kanske rockmyten.

Ossi brister ut i kvällens första gapskratt.

– Det är faktiskt lite tabu att prata om att man tar jobbet på stort allvar i den här branschen, man förväntas liksom dras med. ”Det var inte meningen att hända, det var inte mitt fel, det kom in en massa brudar i logen och så blev det bara”, liksom. Vafan, det är ju bara att låta bli att släppa in någon i logen.

– Men i början var det lätt att man hamnade där, minns John. Jag kommer ihåg vår första turné, när man hade haft det rätt snålt innan, och överallt man kom fanns det massor med gratis alkohol. Det var ju som när man var liten – ”vafan, det är gratis” – och så drog man i sig så mycket som möjligt.

Nu är det annorlunda.

– Vi brukar duscha kallt någon timme innan en spelning, förklarar John. Så byter vi om, lyssnar lite på musik – sådant vi kan lufttrumma till – och så dricker jag två öl och en stänkare, bara precis lagom vad jag kommer att svettas ut när vi spelar.

– För oss är ett gig som ett 100-meterslopp, nickar Ossi. Jag smörjer in mig med liniment och dricker en Red Bull och bourbon, enbart i medicinskt syfte – du kan ju tänka dig hur det smakar. Men den doften – liniment och bourbon – det är det som jag associerar till gig.

Det syns förmodligen på mig hur jag föreställer mig den doften, för John och Ossi skrattar gott.

– Där har du rubriken för artikeln! ”Liniment och Bourbon”!

Det ena fatet efter det andra kommer in på bordet. Det är blad fyllda med rökt lax, jordnötter och forellrom, det är en utmärkt sashimi på gös, det är knaperstekt gris och det är fin kalvkind, för att nämna några av de fat som i rask takt presenteras för oss. En krispig tofu är mest utfyllnad, men den friterade softshell-krabban är faktiskt nästan lika bra som på avsevärt larmigare Fatty Crab i Meatpacking district på Manhattan. Men John har invändningar.

– Det är lite för mycket samma smaker i alla rätter hittills. Koriander rätt igenom.

Ossi tittar på sin kamrat.

– Vadå, gillar du inte koriander?

– Jodå, men inte i allt.

Det märks inte ikväll, men i synnerhet John har ett rykte om sig att kunna vara tvär i intervjuer ibland, eller rent av otrevlig.

– Jo, jag kan vara en jävla idiot i sådana sammanhang ibland. När icke pålästa skribenter kommer och tar upp vår tid med dumheter. Men jag vet att det är fel, för det är klart att det vore bättre att vara snäll även i sådana situationer. Att göra intervjuer är ju att sälja sin musik, och vi är måna om dem som vill läsa intervjuer med oss, vad vi än tycker om dem som gör intervjun.
Seriositet, som alltid kännetecknat Johnossi, lever förstås fortfarande kvar. Men nu har den fått sällskap av något nytt.

– Med John och mig är allt så jävla allvarligt, förklarar Ossi. Men att jobba med nya albumet har varit kul också!

– Det är först nu som vi unnar oss att stanna upp, instämmer John. Vi har gjort tre skivor tillsammans vi två, och nu är vi något annat. Nu är vi ett band! Och vad är det för mening att hålla på om man inte får chansen att njuta av det man gör.

– Ibland känns det som vi bara har byggt, byggt, byggt, fortsätter Ossi. Vi har satt upp mål, men sedan har vi jobbat så intensivt att vi inte ens märkt när vi nått upp till dem. Att ta in en till att spela med var ett stort steg. Det var en befrielse, och samtidigt var det lite läskigt.

Tanken om att ta in en ny medlem hade vuxit fram under lång tid.

– Med förra albumet hade vi så extremt noggranna demos, minns John. Det fanns inget utrymme kvar. Den här gången var det mycket lösare. Vi hade pratat om att ta in bollplank innan, för att slita oss ur våra tankemönster.

– Hittills har vi behövt vara två, menar Ossi, men nu var vi redo att ta in någon mer. Vi visste precis vem vi önskade oss. Martin Hederos. ”Han kommer inte att ha tid”, suckade vi, men han tackade ja direkt.

Det betyder inte att de var beredda att acceptera vad som helst från sin tredje musiker.

– Det vi inte ville ha var Soundtrack of Our Lives-soundet, förklarar Ossi. Det skulle vara grejer från syntvärlden eller bara rena pianon. Men samtidigt som vi bakband honom på det sättet blev han alltmer involverad, och det gjorde att skivan blev så mycket bättre.

John hinner med en snabb rökpaus innan avsmakningsmenyn avrundas med thaimarinerad frukt tillsammans med guava- och vattenmelonsorbet. Över den ganska menlösa desserten fastnar vi på på förekommen anledning i långa diskussioner om David Lynch, som inte bara är en gemensam favoritregissör utan också ”den störste” inom transcendental meditation, avslöjar John.

– ”Hela min konst går ut på att inte förstå”, det är hans slogan. Jag kan känna igen mig, när det gäller texter är vår approach att de är fullständigt ointressanta. Jag har inget emot om de är obegripliga. Jag skriver aldrig av mig, som en del säger när de är uppfyllda av något.

– Det är väldigt sällan jag lägger mig i texter, slår Ossi fast. Jag har synpunkter på om de är rytmiska, inget annat.

– Under tiden jag skriver en låt kommer det ut ord som jag sjunger. När låten sedan är klar börjar jag tänka på texten. ”Vad har nu kommit ut ur min mun?”, och så börjar jag grubbla på vad det kan betyda. Det behöver inte sitta ihop logiskt, men jag är inte säker på att det är slumpmässigt. Ibland kommer jag in på någon associationsbana och hänger kvar i den. Men det där om att man måste ha en full pärm med lyrik och texter innan man kan göra en skiva, det gäller inte mig.

Några timmar har gått och förstasittningen är över. Några gäster flyttar sig till den entrébar där vi inledde kvällen. Men vi hittar längre in i lokalen till en bekväm soffgrupp där vi lutar oss tillbaka. Vi väljer bort kaffe till förmån för bubbel – för att vi kan – och fortsätter prata.

– Vi pratar mycket, förklarar Ossi. Vi är ju polare i grunden, och med det i botten är det en stor fördel att vara två. Vi tar hand om varandra. Båda två är känslomänniskor, och det är viktigt för oss att tala om hur vi mår och att lyfta upp varandra. Vi är noga med att inte bara ha en jobbrelation. Vi har gemensamma vänner och vi umgås familjevis.

– Jag tror att det snarast är så att vi bryr oss om varandra lite extra privat för att vi dessutom har en jobbrelation, instämmer John.

– Vi märkte direkt när vi började spela tillsammans att vi liksom satt ihop, tänker Ossi.

– Ja, instämmer John. Och vi är balanserade i våra roller, och lyfter fram det bästa hos varandra.

– Redan från början gjorde vi varandra till bättre musiker, konstaterar Ossi lätt sentimentalt, men John tar ner det på jorden.

– Eh, vi gjorde varandra till musiker överhuvudtaget, om man ska vara noga. Och fortfarande håller vi nästan alltid med varandra.

– Det finns ingen prestige mellan oss, fyller Ossi på. Den som har den bästa idén vinner.

Samtidigt är deras tjafsande påfallande under våra timmar tillsammans. De säger emot varandra, de tittar förbluffat på varandra när kollegan avslöjar något ur sin ungdom, och de avfärdar rått varandras intressen och passioner. ”Det är därför jag hatar att John skejtar. Det är helt idiotiskt”, slår Ossi till exempel fast i förbigående, och passar dessutom på att dissa Johns ungdomliga kärlek till Bright Eyes emo-period.

– Ja, det stämmer att vi tjafsar, skrattar Ossi när jag påpekar det möjligen paradoxala i deras relation. Det finns inget slentrianmässigt ”vi”, typ kärleks-paret som påstår att ”vi är gravida” när man rätt tydligt kan se att det bara är den ena av dem som faktiskt är gravid. Men vi känner varandra så bra, och när vi sitter här och pratar med dig gör vi det som Johnossi mer än som John och Ossi.

Även om Johnossi korrekt konstaterar att de normalt behandlats välvilligt av media och publik har det förstås funnits tuffare ögonblick i deras historia, och av dem har vänskapen förstärkts.

– Vi gick på en del nitar väldigt tidigt i vår karriär, minns Ossi, eftersom vi hade den där naiviteten som jag ändå tror är viktig att man har.

– Den största niten kom efter vår första turné, berättar John. Då hade vi börjat tänka att det som vi trodde skulle vara så svårt tydligen skulle vara så enkelt som vi hade upplevt det. Hela den sommaren hade det kommit skivbolagsherrar i kostymer tvärs över festivalernas leråkrar – ”spelar ni i Kiruna nästa gång, okej, då kommer vi och kollar”.

Det gick så långt att Johnossi togs över till London för att spela, för att underlätta för de internationella skivbolagens högdjur. Där gick det inte riktigt som planerat.

– Det var då vi fattade att vi behöver ha rätt folk omkring oss, suckar Ossi.

– Och att vi måste ta oss själva på allvar, fyller John på. Allt gick fel. Vi var slarviga i förberedelserna, och gjorde ett gig som inte var särskilt bra. Så efteråt sa samma skivbolagskillar som hade varit oerhört entusiastiska innan att ”njae, ledsen, killar, men det blir ingenting”. De packade in oss i limousinen och skickade oss direkt till flygplatsen. Chauffören trodde ju att vi hade fått kontrakt, så han satt och babblade om att han ”kört Sugababes i två år” och att han såg fram emot att köra oss. Visst, liksom. Men det där gjorde oss vattentäta mot ryggdunkare.

Vi drar oss till minnes föräldrauppror, när pappa klagade på att John lyssnade på Michael Jacksons Black or White i pojkrummet, och kan inte riktigt enas om citatet ur videon ska vara ”Eat this”, som John minns det, eller ”Take this” som Ossi är övertygad om. Senare efterforskningar visar att John minns rätt, men vi skålar nöjt i vår champagne utan att på plats ha kunnat reda ut vem som har rätt. 

Sedan fastnar vi i mysticism, som man lätt gör på en krog som håller på att stängas för natten, men att John och Ossi inte är överens om vare sig pyramidernas hemligheter eller effekterna av kollektiv mindpower spelar inte någon roll. John och Ossi må tjafsa och vara olika, men de behöver varandra. När Farang stänger och vi blir utsjasade är det nästan så att de lämnar krogen stödjande varandra. För som Ossi sammanfattar kvällens resonemang:

– Vi är varandras raka motsatser. Vi är ett högerben och ett vänsterben.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden