Bland alla de där indiebanden som pratar sig hesa om Carole King och Fleetwood Mac finns inget som kommit närmare den sortens estetiska ideal än Camera Obscura gör här. Av den darrighet som Tracyanne Campbell sagt att hon känner efter fyra års paus finns inte tillstymmelse. Tvärtom utstrålar Camera Obscura en mogen självsäkerhet som gör att de bara undantagsvis behöver gömma sig bakom den intellektuella sarkasm som ibland gjort dem lite stela förr.

Självaste Neko Case och My Morning Jacket-Jim James har rekryterats för att bidra med sångstämmor, och i Every Weekday är det inte bara den Johnny Marr-klingande gitarren som leder tankarna i riktning mot tidiga Everything But The Girl. Med idel easylistening-arrangemang med stora stråkar och luftiga orkestrar är Desire Lines – och i synnerhet soliga Cri Du Coeur – det givna soundtracket till sommarens alla rosé-svalkande aftnar på terrassen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Oskar Linnros är tillbaka, tre år efter den succéartade solodebuten. För Patrik Forshage berättar han om den segregerade huvudstaden, hur han sabbade svensk hiphop och vad vi har att vänta på det nya albumet.

–Jag ska sluta tjata om Sundbyberg efter det här. Jag tänker inte göra en Thåström – inget ont om honom – och ge ut en skiva med titeln Örsvängen 15.

Oskar Linnros är bestämd – när han tillsammans med Nöjesguiden är färdig med att utforska den lilla staden som han med solodebutens Ack, Sundbyberg gjorde sig till inofficiell men inte okritisk ambassadör för får det räcka, då är det färdigpratat om Sumpan. Men fan tro’t, för den lilla segregerade småstaden han växte upp i har bidragit till att lägga grunden för hans människosyn och är fortfarande påfallande närvarande i hans musik.
På årets första sommarvarma dag möts vi som avtalat på Järnvägsgatan vid Sundbybergs station. Solen skiner på oss medan vi promenerar förbi det som en gång var Skivcentrum – den bästa skivaffären på norra sidan av Storstockholm och numera ett trött hamburgerhak med felstavat namn – och uppför backarna mot Sundbybergs självklara centralpunkt, Tornparken.

– Det här är ju rena jävla träningspasset, pustar Oskar medan vi torkar svetten ur våra pannor högst uppe på kullen.

Vi kikar in genom fönstren i det mäktiga 100-åriga vattentornet som kommunens befolkning i en folkomröstning (!) beslutat ska fungera som café, och Oskar berättar att han var nära att få hyra vattentornet för att slutföra inspelningarna av sitt nya album Klappar och slag.

– Jag hade gjort det mesta hemma i sovrummet vid datorn, och det funkade inte i längden. Grannarna klagade. Så jag pratade med de ansvariga i Sundbybergs kommun och det verkade som att det kanske skulle kunna gå att få låna vattentornet för det. Det hade varit grymt! Men sedan blev det inte så, utan vi hyrde in oss i några olika studios och så gjorde jag färdigt det sista hemma i tvättstugan.

Det hade varit passande om inspelningarna i vattentornet hade blivit av, för en mer genuint entusiastisk ambassadör än Oskar Linnros kommer Sundbyberg aldrig att få. Och kärleken är ömsesidig.

– Jag har tilldelats Sundbybergs kulturstipendium, men jag slarvade bort det, rodnar Oskar. Grejen var att jag var i LA – så jävla drygt – när det skulle delas ut, och sedan kändes det fel att hämta ut det i efterskott. Så jag missade tio lax. Men jag vill ge tillbaka något, och det har varit på gång länge att jag ska spela på nationaldagsfirandet på Golfängarna mellan Lötsjön och Råstasjön. Det är folkligt och härligt med tombola och barnfamiljer, men jag började krångla i något jävla hipsterperspektiv om att jag bara kunde spela när det var mörkt ”för annars funkade inte min ljusshow”. Men det går ju inte att komma och spela ball så där, jag ska spela så som det passar där. Inte i år heller, dock, för det är nästan två veckor innan min turnéstart och vi behöver varenda minut för att repetera.

Samtidigt finns det en baksida med att vara alltför lokalt fokuserad. På första albumet sjöng Oskar Linnros Ack, Sundbyberg, en utpräglad sort-of-hyllning till sin hemstad, och i låten Debut tar han med tjejen ”ut till Rissne, baby”. På sitt kommande album Klappar och slag är han inte lika specifik.

– Jag vill inte bli exkluderande i mina texter, och genom att vara för specifik med ortsnamn och sådant kan det bli så att man stänger ute lyssnare. Och jag är inte intresserad av att representera hooden och spela ghetto. Det är mer intressant att jämföra förorten med småstäder ute i landet, för de har rätt mycket gemensamt faktiskt.

Vilka reaktioner får du från småstaden, känner folk igen sig?

– Hm. Jag vet inte. Många tänker nog på mig som en Stockholmsjävel, och det gör mig lite obstinat. Jag har till och med en låt på nya skivan som heter Stockholm, bara för att jävlas. Min verklighet är ju Stockholm, och det går inte att smussla med. Däremot är det viktigt att komma ihåg att Stockholm är en segregerad stad, som rymmer många olika typer av områden.

Oskar sveper ut med armen.

– Kolla bara här. Där uppe på höjden ligger Hallonbergens höghus, och där borta åt andra hållet i Duvbo bor min farsa i sin villa. Och jag har levt lycklig i båda när jag växte upp. Om jag har något budskap att förmedla överhuvudtaget är det nog det fina med integration och mångkultur. Just nu går vi åt fel håll, mot ett hårdare samhälle med mer och mer segregation och hårdare livsvillkor för dem som har det sämst. Jag vet inte, men det känns som att situationen här omkring, i Hallonbergen och i Rissne, blir tuffare för varje år. En snubbe hittades död utanför min morsas hem i Spånga för ett tag sedan, och nu den där bomben som dödade tre i Hallonbergen.

Oskar Linnros ruskar bekymrat på huvudet. Men allt är inte elände.

– En sak som är bra med det är att den här verkligheten har börjat skildras av svenska hiphopscenen igen, och de gör det bättre och mer nyanserat än någonsin. Till exempel folk som Rikard ”Skizz” Bizzi och Kartellen. Och Stor, som vi hade snackat om att jag skulle producera någonting åt, men aldrig hann.

Den hiphop Oskar Linnros lyfter fram skiljer sig rejält från den han själv var med att skapa som ena halvan av Snook för tio år sedan.

– Jag vet. Ett tag var jag med och sabbade det där som hade varit bra i den första stora svenska hiphopvågen, men även om Snook var något helt annat kan jag som före detta rappare känna mig stolt över hur hiphopen låter idag. Och egentligen kan jag identifiera mig mer med hur hiphopen låter nu, för mitt kall är också att berätta mina historier ur mitt perspektiv. Jag var en udda fågel då, och jag är det nu också, i popen.

Att Snook var hiphopens svenne-alternativ är inget Oskar förnekar.

– Det kändes inte kul att inse på den tiden. Men samtidigt fanns det väl något bra i att vi bröt upp ett klimat som var för homogent. Men det är intressant att jag inte alls gillar de nuvarande hiphopakter som påminner om hur Snook lät.

Inför hans debutalbum 2010 var förutsättningarna annorlunda.

– I Snook hade jag inte haft något sug att skriva låtar om att sitta på en bänk i Hallonbergens centrum. Men utifrån bilden av Snook trodde massor av folk att jag var från Lidingö, och då kändes det viktigt att markera. Okej, just det var lite barnsligt, men där någonstans växte det fram ett sug efter att representera. Då visste jag att jag var på väg att inleda min solokarriär, och enligt hiphoptraditionen som jag identifierade mig med var det viktigt att vara lojal mot sitt ursprung.

På vår promenad ner mot Gröna Stugans café vid Lötsjön passerar vi Duvbos simhall (”jodå, där tillbringade jag mycket tid som barn”) och området där Lötgymnasiet en gång låg (”där skulle jag ha gått, men morsan jobbade där så det kändes inte riktigt okej”). Annars har Oskar erfarenhet av ett antal av kommunens skolor.

– I Hallonbergsskolan gick jag med min syrra två klasser över mig. Den var nybyggd då, skitfräsch, och med bra lärare. Det är synd att den är nedlagd nu. Samma sak när jag gick på Rissneskolan – nytt, fräscht och bra.

I Hallonbergsskolan lärde sig Oskar att trumma.

– Det var inte läge att trumma i lägenheten hos morsan, eller i farsans hus. Då blev det att jag spelade i skolan. Jag gick och trummade i marscher och parader i skolan, och just marschbakgrunden har jag ofta användning av i mina produktioner. Men att spela i skolorkestern var något jag skämdes för. Det var något töntigt att hålla på med, något jag försökte låta bli att låtsas om.Det var också under högstadieåren som han började rappa.

– Jag tror inte att jag berättat om det särskilt ofta, men jag började rappa med två andra Sumpan-snubbar när jag gick i nian. Vi spelade in rätt våldsamma låtar, men det blev förstås inget. Sedan helt plötsligt var jag med i Snook, och för de andra killarna gick det helt annorlunda. En av dem hamnade i fängelse, och har tyvärr gått bort nu. Den andra var aldrig särskilt intresserad av hiphop utan brydde sig mest om att gå på AIK-matcher. Vi har inte haft någon kontakt efter grundskolan, så jag vet inte vad de tänkte om Snook.

Uppfattades du som en cool typ i skolan?

– Inte alls. Jag tror att folk blev väldigt förvånade när Snook hände, jag hade varit en sportkille som inte gjorde något väsen av mig.
I centrala Sundbyberg ligger Ängskolan, och även den har Oskar Linnros en relation till. Där ryckte han nämligen in som vikarie när han var i 19–20-årsåldern, precis innan musiken tog all tid i anspråk.

– Det var en grym skola, men där fanns tendenser till främlingsfientlighet då. Och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Jag var inte tillräckligt gammal, inte tillräckligt skäggig, så när jag mötte nians skinheadkillar i korridoren visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera dem. Idag hade jag försökt prata med dem.

Integrationsfrågan är en av Oskars verkliga hjärtefrågor. Till den har han envist återkommit gång på gång under åren, på scen, via sina internetkanaler och i intervjuer. Flera gånger under vårt samtal hamnar vi där, och varje gång stegras Oskar Linnros engagemang.

– Mina föräldrar undervisar i svenska som andraspråk och har jobbat med komplicerade flyktingsituationer under åren. Tillsammans med dem har jag vuxit upp i mångkulturella miljöer, och aldrig någonsin har jag sett det som problem, utan en tillgång. Men ute i landet finns det en rädsla för storstädernas förorter, och det tror jag beror på att media odlar stereotyper. Den första som lyftes fram som representant för förorten var en färgstark snubbe som Dogge, han var min idol. Men ända sedan dess är det som att medierna har försökt stöpa alla förortsprofiler i samma form. Och för att folk runt om i landet ska kunna relatera behöver förorten få fler ansikten. Här bor alla sorters människor. Med risk för att låta banal – om media slutar göra stereotyper av människor kommer folk inte att vara lika skraja för varandra längre.

I en intervju i Café 2010 sa Oskar Linnros att han trivdes bättre som popstjärna än som hiphopstjärna. Ändå har han inte riktigt kapitaliserat på den stjärnstatus som debutalbumet förde med sig. Han har varken skyndat på med uppföljare eller lagt sin tid på premiärer och kändisfraterniserande. Istället har han lagt tid på att producera och skriva åt andra. Utöver Veronica Maggios Och vinnaren är… har han dykt upp med till exempel Petter och Timbuktu.

– Jag ser mig mer som de där snickarna i tv – mer hantverkare än stjärna. Folk får titta på medan jag snickrar. Jag sitter där vid min dator och hinner faktiskt inte mer. Inför invigningen av nya Abba-muséet sa skivbolaget att de tyckte att jag borde gå – att det är viktigt att synas i tidningar och så inför min albumrelease. Men jag svarade som vanligt att jag inte hinner, för jag hade en albumtrailer att producera.

– Men jag gillar att festa, förstås. Det är klart att det finns frestelser med att alltid ha den där världen närvarande, att känna folk och att få chansen att göra häftiga grejer. Med Snook var vi så häääär nära att göra pengaskrytlåtar, dels för att vi faktiskt började dra in pengar, dels för att de rappare vi lyssnade på gjorde det. Vi backade i sista stund, som tur var. Även idag gör jag skisser på vansinniga teman ibland, disslåtar mot folk och sådant. Men de stannar alltid på min dator i slutändan.

När uppmärksamheten var som störst tog Oskar Linnros emot 40 beundrarmejl om dagen. Plötsligt blev det färre.

– Det är en knivskarp gräns när man slutar turnera något år efter skivan, och går in i en ny fas av arbete. Uppmärksamheten sjunker så här, flinar Oskar och visar en skarpt nedåtgående kurva med handen. Det är då det är skönt att ha varit med ett tag, och vara beredd på det och omfamna lugnet. Jag ska erkänna att det var lite jobbigt under en period, speciellt när det började komma ut så mycket musik som liknade min. Mot slutet av 2011 hade jag en oskön känsla i kroppen, och visste att jag ville ställa om fokus. Då behövde jag jobba med ny musik, börja prioritera mitt privatliv, softa ned på festandet som det hade blivit alldeles för mycket av.

När jag ber Oskar Linnros berätta om sina förväntningar på hur reaktionerna på Klappar och slagkommer att bli ser han genuint förvirrad ut.

– Jag vet faktiskt inte. Jag har använt en helt annan typ av energi den här gången, och det gör nog att folk inte kan använda låtarna på samma sätt som de kunde med exempelvis Från och med du. Jag hoppas att jag liksom slår igenom igen, men med en annan palett. Om jag kan vinna lite ny publik är jag nöjd, men det vore orimligt att gå omkring och vänta på sju Grammis-nomineringar igen. Men visst är det lite läskigt. Förstasingeln Hur dom än har legat på topp 15 länge nu, men den har inte blivit nummer ett, så…

I en gammal intervju har du sagt att du inte har något bekräftelsebehov.

– Ja?

Det har jag svårt att tro på. Är inte det ett allmänmänskligt drag, och är det inte dessutom beroendeframkallande med en tillvänjningstakt i nivå med de värsta drogerna?

– Okej, jag har också svårt att tro på det. Men vad jag menar är att jag inte lever ut popstjärnedrömmar från när jag var liten. Jag har aldrig gjort den där hopprepsmikrofongrejen framför spegeln, det handlar mycket mer om hårt jobb. Jag tror att den där bilden av artisten som någon som söker applåder många gånger är osann, men samtidigt är det klart att jag behöver beröm. Under lång tid var det många av dem jag umgicks med som tyckte att min musik var ganska lökig, och har jag sökt bekräftelse är det nog från mina kompisar snarare än media och lyssnare.

Fortfarande påverkar sådana omdömen från folk som Oskar Linnros litar på.

– Jag spelade upp en låt från kommande skivan för en kompis, och han tog av sig lurarna och tittade så här på mig (Oskar visar upp en min som måste tolkas som en blandning av medlidande och misstro). ”Men allvarligt, det här är inte bra”. Då blev jag lite ledsen.

För min del har jag inte haft några problem med de låtar jag har fått höra inför vårt möte. Tvärtom. Det känns som att Oskar Linnros samtidigt har mognat, breddat sig och fördjupat musiken, och suggestiva Från balkongen med stråkar och indiehäng och inte minst ordrikedom drar nästan i Krunegård-riktning.

– Kul att du säger det. Jag var faktiskt inne på att döpa albumet till Med andra ord, just av det skälet att jag har börjat använda fler ord. På ett sätt är det som att återvända till rappen, att säga lite med många ord. Just Markus Krunegård och Håkan Hellström är ju mästare på att berätta ganska enkla skeenden med många ord.

Miljöbeskrivningen i Från balkongen låter som Rissne, föreslår jag som liksom Oskar bodde där under många år. Han sjunger om utsikten över en fotbollsplan och järnvägsspår som borde vara SL:s tunnelbanedepå.

– Nära, men det är från Ör faktiskt. Vi hade bott på bottenvåningen i Rissne och flyttade till sjunde våningen i Ör, med utsikt över spårområdet åt det håll som nu är Friends Arena. Den där balkongen blev jätteviktig för mig. Jag älskade att sitta där och titta ut och öva på att röka tills mamma och min syster kom hem. Nyligen flyttade jag på samma sätt igen, från bottenvåning till högst upp, och jag fick samma frihetskänsla igen. Det fick mig att göra färdigt det som egentligen var en låtskiss från arbetet med första skivan.

Låtarna på nya Klappar och slag drar i olika riktningar, och jag undrar i vilken utsträckning Oskar Linnros tillåter sina låtar att influeras av specifika förebilder, eller om det är en odefinierad mix av blandade influenser. Oskar är tvärsäker.

– Jag ägnar mig åt genrelekar, och de flesta av mina låtar är i viss mån referenser till låtar som redan finns. Kan jag få ett vittne? är väl särskilt tydlig på det sättet. Jag väljer ljuden utifrån texterna. Då blir det lättare att avgöra om exempelvis en gitarr förtydligar historien eller ställer sig i vägen för den.

En sådan exakt detalj i Kan jag få ett vittne? är när Oskar Linnros efter en minut och 20 sekunder konstaterar ”innan dig var allting tyst”. Och så blir det just tyst, under flera sekunder, innan låten fortsätter.

– Det var just en sådan detalj som jag hade grubblat länge på. Jag hade sparat idén på mobilen, och testat det på säkert fem olika låtar innan den hittade sin plats.

Den första singeln från albumet var den suggestivt syntiga poplåten Hur dom än, vars video är nästan… goth. Oskar skrattar.

– Jag vet! Och den var ännu mer gotisk innan jag tog bort en del grejer i sista stund. Folk har blivit väldigt förvånande.

Men även om tillkomsten av den kom att smärta i Oskar Linnros plånbok är han väldigt nöjd.

– Jag hatar sådana där diskbänksrealistiska videos där någon går på en regnig gata och man skymtar en Solnakorv-skylt i bakgrunden, fast låten ska vara larger than life. Jag gillar mer när folk unnar sig att vara helt distanslösa.

Oskar Linnros har sagt att han skrivit uppåt 200 låtar under de senaste åren, men det är en sanning med modifikation.

– Det är ju inte färdiga låtar alltihop, jag måste sluta kalla det låtar. Det kan vara snygga beats jag gillar, skisser, utkast, proggiga instrumentaler. Genom att jag har tjänat pengar på min musik har jag förvärvat lyxen att leka på det sättet.

Och säkert kommer även en del av hans nya skisser och beats att hamna hos andra artister.

– O ja, det hoppas jag. Det finns säkert 50 olika artister som jag har kommit överens om samarbete med genom åren. Vi som håller på med musik känner ju varandra, dricker öl och spånar på idéer. Jonathan Johansson skulle varit med på mitt nya album, men det hanns inte med. Jag messar med folk som Peter Jöback, för att peka på någon som kanske inte känns så uppenbar. Men dem jag vill samarbeta med är framför allt folk från hiphopscenen, nu när rapparna börjat göra riktiga låtar, med bryggor och sådant.

Timbuktu berättade i en intervju i Nöjesguiden om hur hårt han tagit en sågande recension. För Oskar Linnros är sådant inga problem. Inte längre.

– Nu har jag skapat mig ett universum där jag bara är mottaglig för beröm. Annat når mig inte, och det behövs inte heller eftersom jag kritiserar mig själv så mycket.

Är du en rättvis kritiker av dina egna saker?

– Hm. Jo, musikaliskt tror jag att jag är bra. Hård. Kanske inte alltid rättvis.

Oskar tystnar och tänker. Så backar han lite, och nyanserar det där om att inte ta in negativ kritik.

– Jag lyssnar alltid på kritik angående hur jag har uppfattats när jag spelar live. Jag har fått en del kängor, och några av dem har varit rättvisa och lett till att jag ändrat på hur saker görs. Men i andra sammanhang lyssnar jag inte. Just nu sitter skivbolaget och grubblar på singlar från min kommande skiva. Hehe. Jag har alltid vetat precis vilka låtar som jag tycker ska vara singlar, och tänker alltid bestämma det själv i slutändan.

Har skivbolaget förtroende för dig på den punkten?

– Inte så mycket som de borde ha. Det är en av anledningarna till att jag startar en egen label nu – Dundra. Jag kläcker mina egna ägg angående omslag, låtordningar, videos, allt sådant, och allra bäst vore om jag dessutom kan ge ut andra artister.

Vilka kan komma ifråga för den labeln, i så fall?

– Folk har faktiskt redan börjat höra av sig. Jag vill verka som co-ex-producent där, och jag tror att det behövs sådana som jag som känner både hemmasnickrandet och skivbolagsrutiner. Men jag vill inte att det ska bli som Petters label Banan-republiken. All heder åt honom, och jag hjälper också gärna kompisar vare sig det handlar om att spela in svensexelåtar eller lyssna på demos. Men jag behöver inte ge ut dem på min label bara för att vi är kompisar.

Sådant skulle ju annars kunna innebära att man som känd artist måste vara ännu mer på sin vakt mot dem som kanske inte är så intresserade av personen utan bara av strålkastarljus och position, funderar jag, men Oskar viftar undan invändningarna.

– Jag har aldrig känt så, jag riskerar inte att bli en sådan misantrop som låser in mig. Jag blir inte sur om någon ringer och vill att jag ska använda mitt namn eller mitt inflytande för att hjälpa dem. Jag skulle kunnat göra på samma sätt. Och behövs det har jag alltid min undanflykt att jag måste jobba med mina egna låtar, vilket också är sant.Kaffet är sedan länge urdrucket och eftersom vädret är strålande promenerar vi en sväng runt Lötsjön. I södra änden står det som länge var Sundbybergs enda höghus. Oskar fnissar, här måste vi förstås stanna och fotografera för att illustrera låten Från balkongen. På högsta våningen finns nämligen en enda balkong, som påhängd i sista stund.

– Du kan historien om den balkongen va? Det var typ någon i stadsfullmäktige som lät bygga den åt sig själv, enbart. Otroligt!

Oskar Linnros kan sitt Sundbyberg, och även om det gått något decennium sedan han bodde här är Sumpan fortfarande hemma.

Oskar Linnros andra soloalbum Klappar och slag (Universal) släpps i dagarna, och under sommaren spelar han bland annat på Hultsfredsfestivalen i Sigtuna.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Båda parter vill så väl. Efter Amy Winehouses frånfälle är den brittiska publikens hunger efter något som liknar autencitet och som också är säljbart fortfarande otillfredsställd, så att de omhuldar den Jools Holland-upptäckta amerikanska sångerskan Valerie June är inte konstigt. På samma sätt tänker inte Valerie June försitta den chans hon efter tiotalet års slit hemma i Memphis äntligen får.

Alltså visar hon upp hela sin repertoar så snabbt och smakligt som möjligt, och efter att ha inlett med friskt funkig pop med afropopstråk följer hon upp först med moderniserad naken gospelblues och därefter utpräglad retro-r’n’b. Något litet bluegrass lyckas hon också pressa in, och sedan fortsätter hon med den sortens lappkast skivan igenom. 

Oberoende av genre har hon förbluffande röststyrka och -bredd, men med överskattade Dan Auerbach från The Black Keys inblandad i både låtskrivande och produktion släpper hon aldrig taget. Alltså blir det en habil men räddhågsen kompromiss mellan inte utpräglad retro och halvmodern pop som ger skivan ett skimmer av avvägd spekulation. Det skämmer en röst som vi med största säkerhet får anledning att återkomma till i mer positiva sammanhang i framtiden.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det är vaktavlösning bland de mest storsäljande banden i världen, och efter två succéer är Vampire Weekend ett av de band som musikindustrin hoppas, tror och satsar mest på. Med den sista delen i det som Ezra Koenig beskriver som en (oavsiktlig?) trilogi är det dags för ett avgörande huruvida Manhattanbandet hör hemma där, eller om de tre tydliga aber som anförts lägger krokben för dem.

Den första invändningen har handlat om att de är för intellektuella och för musikaliskt skickliga för sitt eget bästa. Här har texterna samma skärpa, och även om de inte passionerat sjunger om kommateringsregler just den här gången är det fortsatt hög litterär nivå på deras New York-betraktelser och underfundigheter. Det är med andra ord inte Ramones vi har att göra med, men i andra änden av den skalan är det faktiskt lika charmerande.

Risken att de musikaliska underbarnen förnöjt landar i Salem al Fakir-ekvilibristiska övningar realiseras inte heller. De är häpnadsväckande smarta, det är sant, när de till exempel i Diane Young kastar sig in i en halsbrytande mix av pre-rock’n’roll, avancerade studiotrick och slick singalong-pop, eller när de i nakna Stop med cembalo korsar Left Banke med Mercury Rev. Men i sin kompetenta äventyrlighet upprätthåller de fortfarande ett mycket högt underhållningsvärde och blir aldrig självgott introverta.

Den andra invändningen handlar om bandmedlemmarnas socioekonomiska förutsättningar, och den tredje invändningen om musikalisk imperialism. ”Upper West Side Soweto” är tillmälen som kastats efter dem under Vampire Weekends hela existens. Men om vi vill ta de invändningarna på allvar måste vi fundera över om det finns någon musikgenre utöver opera och menuetter som priviligierade västerlänningar har rätt att ägna sig åt, om man inte får söka influenser utanför sin egen socioekonomiska och kulturella sfär.

På denna trilogiavslutning är den afrikanska influensen dessutom avsevärt mindre framträdande än tidigare. Paul Simons Graceland går fortfarande att identifiera, men det är inte alls lika påfallande, och enbart Everlasting Arms lutar sig uppenbart mot den pelaren. Det är en frigörelse som är nödvändig för band som inte vill stagnera, och här fungerar den som rejält avstamp mot något annat och nytt, lika smart men vilande på andra musikaliska grundpelare. Det hurrar vi för.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Jaja. Du kan historien vid det här laget. Brian Wilsons närmast anförtrogne utanför Beach Boys och i högsta grad bidragande till Smile. Sedan producent åt en lång radda egensinniga artister med debutalbumen från både Ry Cooder och Randy Newman som tidiga bedrifter och Joanna Newsom som en av de senaste.

Allt det är bara ytligheter och statistik. Det som betyder något är att Van Dyke Parks är ett musikaliskt geni från en annan genre, eller egentligen från flera, från en annan era och från ett annat musikaliskt förhållningssätt. Med sin lätt nasala röst där både intonation och exakthet visar hur betydelsefulla texternas vardagsbetraktelser, socioekonomiska kritik och humor är har Van Dyke Parks inga samtida likar, utom möjligen just Randy Newman. Med sin djupa fascination för komponerandets allra vassaste finesser och för arrangemangens variationseffekter med orkesterverk intill a capella-snits finns ingen annan samtida på den nivån.

Med all den samtidsbetraktelsen och allt den hantverksskickligheten, och dessutom med en intensiv nyfikenhet och musikalisk utforskarlust utifrån såväl geografiska som historiska perspektiv som fortfarande är intakt långt efter att rimlig pensionsålder med god marginal passerats finns inte många i populärmusikens historia som tål en jämförelse med Van Dyke Parks. Själv lyfter han fram Spike Jones, men även om parallellerna finns överträffar isåfall Van Dyke Parks vida sin förebild. Nej, kanske är den enda man kan placera honom intill på alla dessa områden Povel Ramel, vars hela skapande kännetecknades av just allt detta.

Med en förtjusning för ordlekar på nivå med Povel kallar Van Dyke Parks underfundigt sitt första låtbaserade studioalbum på nästan ett kvarts sekel för Songs Cycled, vilket förstås inte bara är en oblyg blinkning till hans 45 år gamla debutalbum Song Cycle. Det är lika mycket en innehållsdeklaration, och syftar på blandningen av nyinspelade återbesök både i egna gamla låtar och i covers.

För en van Van Dyke Parks-lyssnare finns med andra ord mycket att känna igen sig i. Bland annat har han spelat in en ny version av debutalbumets The All Golden, och Hold Back Time kommer ursprungligen från det förvånansvärt lite uppmärksammade Brian Wilson-samarbetet Orange Crate Art för snart 20 år sedan. Avsevärt äldre – närmare 200 år faktiskt – är hymnen The Parting Hand, och hur gamla traditionella Wedding in Madagascar eller hans orkestervariant av Amazing Graces (sic!) är vågar er obelästa ömjuke skribent inte ens gissa.

Aquarium av Camille Saint-Saëns har 130 år på nacken, även om Van Dyke Parks snappade upp den när han producerade The Esso Trinidad Steel Band 1971. Med den sortens melodier hakar Van Dyke Parks fast i den calypso han började utforska för snart ett halvt sekel sedan (för övrigt i likhet med vad Povel Ramel gjorde med till exempel Måste Vägen Till Curacao Gynga Så? ytterligare ett decennium tidigare). Samma genre går tacknämligt igen på flera ställen, till exempel i Money Is King som Van Dyke Parks skrivit tillsammans med calypsomusikern Growling Tiger från Trinidad.

Liksom i sammanhanget lättviktige Ry Cooder, en annan veteran som i allt väsentligt delar det storögda musikaliska förhållningssättet och som alltså fick Van Dyke Parks stöd på sitt debutalbum för drygt fyra decennier sedan, unnar sig Van Dyke Parks liksom han med ålderns rätt att uttrycka synpunkter som annars fortfarande är tabu och stämplas som ”anti-amerikanska” och socialism i hans hemland. Själv sammanfattar han sångerna som ”tilting at windmills, railing at tyrants, barking at masters of war” och tillägger att de visar mer än en skymt av miljöpolitik. I förbifarten analyserar han i Wall Street 9/11 som ett självförvållat sår och utforskar amerikanska oljeintressen och dito bombningar av Baghdad (Dreaming of Paris). Och oberoende av låtarnas ursprung, genre, budskap gör uppfinningsrikedomen, komplexiteten och variationen att man knappt vågar ta ett andetag för att missa någon genialisk detalj.

Den här sortens skivor görs inte längre. Faktum är att de inte gjordes längre ens när Van Dyke Parks själv osannolikt ändå färdigställde tre stycken för runt 40 år sedan. För oss återstår bara att buga över att han nu liksom då fullständigt struntar i att han är en musikalisk anakronism.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Johan Hedberg backar inte för lite klasshat.

Med den digitala releasen av Nackamasterna nu i juni har Johan Hedberg hunnit med lika många skivreleaser i eget namn som han har med Suburban Kids With Biblical Names, förutsatt att man räknar med singeln Singalong, släppt i 19 exemplar i samband med en spelning på Södra Teatern förra sommaren.

– Nja, jag har ju inte släppt någon fullängdare själv ännu. Men vi planerade faktiskt att släppa Nackamasterna som 7″-singel, med Vårdbiträdesblues som B-sida.

Paradoxalt nog var det ökande intresset för fysiska skivor det som ställde sig i vägen för genomförandet.

– Äsch, det var mitt eget fel. Vi var för sent ute, så när vi skulle pressa singlar var det flera veckors kö till skivpresseriet, eftersom det skulle släppas så mycket skivor till Record Store Day. Så det blev inget.

Suburban Kids With Biblical Names existerar fortfarande, i någon mån.

– Vi har gott om låtar, förmodligen har vi spelat in 20 stycken. Men vi blev aldrig riktigt klara, och nu har ju Peter flyttat ner till Malmö sedan slutet på förra sommaren. Visst finns vi, och vi kommer att göra mer musik tillsammans, hoppas jag.

Men trots att hans parallella solokarriär efter fem år borde vara ganska genuint förankrad har den trots att den numera är Johan Hedbergs huvudsakliga utlopp, inte väckt samma uppmärksamhet som Suburban Kids With Biblical Names gjort. Någon enstaka solorelaterad intervju har Johan Hedberg gjort förut, bland annat med tidningen Proletären.

– Det var i samband med att jag var nominerad till Kommunistiska partiets kulturstipendium, vilket var mycket hedrande. Just då hade jag spelat in Vårdbiträdesblues, som en följd av hela Carema-skandalen. Hela det ställe där jag arbetar som vårdare hade blivit privatiserat, utom just min avdelning, och det hade fått ganska absurda konsekvenser.

– Men nu har jag fått ett STIM-stipendium istället. Man tror alltid att det är sådant som är omöjligt att få, men jag fick 50 000 kronor för att spela in mitt album! Det har gjort att jag haft råd att vara tjänstledig en månad och kunnat finansiera hela inspelningen.
Alla skulle inte vara lika stolta över att uppmärksammas i den sortens politiska sammanhang, men Johan Hedberg har aldrig tvekat inför ställningstaganden.

– På det kommande albumet blir det kanske inte så tydliga anthems som min Vårdbiträdesblues, men det finns någon sorts kämpande mot den utveckling som finns i samhället just nu.

I intervjun i Proletären kallas Johan Hedberg ”protestsångare”. Det är en term som han spontant inte riktigt vill kännas vid.

– För att vara protestsångare ska man nog köra hela Billy Bragg-stuket.

När vi resonerar vidare om termen definierar vi tre varianter av protestsångare, varav just Billy Bragg nog rymmer alla. Den första är agitatorn med plakattexter och demonstrationsramsor. Den andra är den iakttagande samtidsskildraren. Den tredje är folkbildaren, med ambitionen att skildra historien och sammanhangen ur ett annat perspektiv än maktens.

– Det finns något fint med att berätta att så här är det, typ Hoola Bandoola Band och det stuket. Jag har alltid sett upp till folk som Mattias Alkberg, både i Bear Quartet och på andra håll, och Love Antell. Men jag behöver inte uttrycka mig på samma sätt.

Ändå är ord som ”klasshat” sådant som finns bland Johans citat i tryck.

– Hat är ett starkt ord, det är sant. Men det är ett ord som behövs. Folk är så rädda för att man hatar något, men att man hatar behöver inte betyda att man blir destruktiv och våldsam.
Men Johan Hedberg har andra sidor också. Den demo han just lagt upp på sin SoundCloud – Solsken i tankarna – är en renodlad hyllning till de första vårdagarna, och års- och högtider är återkommande teman i Johan Hedbergs texter.

– Den är verkligen helt i Astrid Lindgrens och Ted Gärdestads anda. Men det är sant, jag gillar det lite högtidliga, förra året släppte jag en remix av Vårdbiträdesblues på första maj.
Liksom den nya demon gick det fort att skriva och spela in Nackamasterna. Men att den sortens spontanitet skulle vara en av skillnaderna mellan Johan Hedberg solo och i Suburban Kids with Biblical Names hör till det förgångna.

– Så var det förr, absolut, men faktiskt inte längre. Inspelningarna av nya albumet är precis motsatsen till det spontana och lite slarviga, det är ett helt nytt tänk. Jag jobbar tillsammans med Emil Johansson från Parker Lewis. Han gillade min Singalong och ville spela in mig. Han har mycket bestämda idéer om hur det ska låta, vilket också gör att det skiljer sig mycket från hur vi alltid lekt fram musiken med Suburban Kids with Biblical Names. ”Vi kommer att bli ovänner under inspelningen”, varnade Emil när vi bestämde att jobba tillsammans. Men jag kom in i hans tänk, så det blev aldrig så illa.

Att underordna sig och acceptera att någon annan styr över musiken måste ändå vara jobbigt?

– Nej, det har gått bra. Ibland kan det kanske kännas som att göra våld på sina egna idéer, men när arbetet väl kickat igång finns det inga problem kvar. Jag kommer nog alltid att fortsätta göra musik helt på egen hand, men det brukar faktiskt alltid bli bättre när någon annan är med. Och det där med att bestämma helt själv får jag lite utlopp för genom att jag har börjat göra remixer åt till exempel Club 8 och engelska Victoria & Jacob. Där kan jag klippa och ändra precis som jag har lust. Det är kul, speciellt om man någon gång får betalt för det.

Nackamasterna (Labrador) finns att tillgå nu, och Johan Hedbergs första soloalbum släpps i september.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Få artister har väl upplevt en sådan monumental fall från Guds nåd som John Fogerty. Efter att ha gjort den ena singeln mer odödlig än den andra under en femårsperiod mellan 1968 och 1972, efter att ha lyckats bli själva symbolen för så disparata rörelser som hippiekulturen och anti-Vietnam-krigsrörelsen, hamnade han i kontraktstjafs som tystade honom helt under tio år. 

är har han gett upp fullständigt, och gör vad gamla tröstlösa föredettingar brukar göra – försöker återskapa bättre dagar till vilket pris som helst. Alldeles oberoende av hur fräsch Fogertys röst låter, så är det här en fullständigt oaptitlig soppa. Vet du, om du tillhör den konservativa grupp musiklyssnare som fortfarande går igång på gamla Creedence-hits så finns originalen att tillgå på Spotify. De låter likadant, fast bättre.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Patrik Forshage ringde upp Lloyd Cole för att prata tics och hur det är att turnera med sin egen son.

Att påstå att jag har Lloyd Cole på speed dial vore både förmätet och osant, men faktum är att när jag mödosamt slagit in hans mobilnummer visar han sig redan finnas bland mina kontakter. Den privata mobiltelefon han använder både till vardags hemma i Easthampton, Massachussetts och för intervjuer är densamma som senast vi pratade för tre år sedan. För det ber han nästan om ursäkt.

– Jag byter inte särskilt ofta, jag är ju ganska konservativ av mig.

Nu ringer jag för att om Standards, hans nya och renodlade rockalbum, och mycket annat är sig likt. Matthew Sweet finns till exempel med på bas igen precis som han gjorde på Lloyd Coles första soloalbum 1990 och 1991.

– Du vet, när jag är i studion tappar jag perspektiven. Där har jag ingen koll på min ålder, och med både Matthew och Fred Maher i bandet känns det precis som förr. Matthew har en förmåga att spela rätt utan att ens reflektera över det. Då gick det att bara bocka av låtarna en efter en, ”nu är vi färdiga med den låten, nu tar vi nästa”.

För Lloyd Cole är varken elektrifiering eller rockattityd den viktigaste skillnaden med det nya albumet. Istället vill han betona förberedelsens betydelse.

– Jag hade gjort klart låtarna i förväg den här gången, med texter och allt. Det är väldigt ovanligt för mig. Tidigare har jag gått in i studion med skisser och halvfärdiga saker, och så har jag fått sitta i ett hörn och skriva klart medan skivan görs. Nu slapp jag det. Den här gången var skivan färdig redan innan, och då kunde jag förutom att sjunga och spela koncentrera mig på att producera.

– Jag är alltid beredd på att det kan ta slut, att jag inte har mer musik kvar i mig. Men så råkar jag ut för något som vänder på det. I höstas var jag ombedd att recensera Bob Dylans nya album, och där hörde jag en 73-årig man som inte alls anser sig för gammal utan jobbar vidare på samma sätt som när han var väldigt ung. Det blir inte alltid bra, men när han lyckas är det lika bra som det var i mitten på sextiotalet. Jag hoppas att jag också har sådana stunder, och det är väldigt tillfredsställande när man upptäcker att det finns kvar.

Den nygamla förtjusningen i Dylan lyser igenom även i blinkningar åt den gamle mannens sätt att sjunga i Diminished Ex. För en av sakerna som finns kvar med oförminskad finess i Lloyd Coles sånger är hans öga för detaljer och hans förtjusning i att smyga in referenser och citat i sina låtar.

– Jo, jag är nog samma låtskrivare som alltid. På samma sätt är det med till exempel en gitarrist som har sin speciella personlighet i sin ton oberoende av vad han spelar. Jag har kul när jag skriver, och plötsligt dyker det upp ett Blondie-citat som jag känner att jag vill använda, i synnerhet när låten som i Myrtle and Roses fall drar i en helt annan riktning än låten jag citerar. Mitt problem är snarare att det händer för ofta än för sällan. Jag skulle kunna fylla hela skivor med citat och referenser, och måste se till att hålla undan. Ofta är det överhuvudtaget inte medvetet, utan liknar något slags tic.

Bland veteraner och gamla samarbetspartners som Matthew Sweet, Fred Maher, The Commotions gamle keyboardist Blair Cowan och nyare bekantskapen Joan Wasser aka Joan As Police Woman märks också Lloyd Cole son Will.

– Han kom med och spelade på några festivaler förra sommaren, och det fungerade bra. Han tillförde mycket – inte bara ungdom – till bandet, och det dröjde inte länge innan han och andra såg honom som en i bandet. Jodå, jag också, utom att jag hela tiden känner ett ansvar att ha koll på att han inte dricker för mycket, som jag inte gör för de andra. Hehe.

Robert Quine är en av både Lloyd Coles och undertecknads favoritgitarrister. Han var punkpionjär tillsammans med Richard Hell i The Voidoids men spelade samtidigt avantgardistisk och ofta dansbar avantgardefunk med Material som en del av New Yorks No Wave-scen i slutet på sjuttiotalet. Tillsammans med trummisen Fred Maher spelade han sedan under flera år i Lou Reeds band innan Lloyd Cole anlitade dem 1990. 2004 tog han sitt liv genom en heroinöverdos, och jag undrar om saknaden blir särskilt svår när Lloyd Cole nu återvänder till den sortens rock som de tillsammans förfinade för dryga 20 år sedan.

– Han hade verkligen gillat det nya albumet Standards, och visst tänker jag på honom ofta. Men det var nog ändå bra att det blev som det blev. Robert hade börjat bli så arg på allt och alla, kanske mest på sig själv. Jag förstår nu att det var ganska länge som han inte hade lust att leva.

Standards är inte Lloyd Coles enda skiva i år. För ett par månader överraskade han sina följare med Selected Studies, Vol. 1, där han tillsammans med Brian Enos gamle ambient- och krautkollega Hans-Joachim Roedelius ställde samman instrumentala stycken inom just dessa genres.

– Det där är ju ett av mina stora intressen. Jag bygger synt som hobby.

Och reaktionerna var långt över förväntan.

– Jag hade faktiskt inte trott att någon skulle bry sig överhuvudtaget, men den är ganska omskriven, och de flesta är positiva.

Standards (Tapete/Border) släpps vid midsommar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

I teorin borde elektronifierade live-improvisationer på alt-, tenor- och bassaxofon vara en rätt påfrestande historia. Bara anblicken av titelspårets totalt 15 minuter skulle kunna avskräcka de mest hårdhudade ljudextremister. Men den våghalsige som kastar sig in i Colin Stetsons utsvävningar hittar både tydliga melodier och nästan meditativ repetitivitet, såsom borde finnas hos en musiker som tidigare handplockats till såväl Arcade Fire och Bon Iver. På fyra spår kan man till och med hitta Justin Vernon i egen hög person, bland annat i en cover av gospellåten What Are They Doing in Heaven Today?, och där belönas den som vågat och orkat rejält.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Antalet medelålders rockkritiker som fäller glädjetårar må ha minskat när Weeping Willows återvänder tio år efter sin debut. Det beror mer på att våra desperata försök att undvika att bli schabloner än på att Weeping Willows passion minskat. 

Ändå fuktar Fear and Love en och annan kritikerkind, för schabloner är vi, och Weeping Willows är just det schablonband vi tar till våra hjärtans mest sentimentala vrår. Känslorna är lika stora som för tio år sedan, men inte lika bombastiska, och av Moz, som alltid skymtar i Magnus Carlssons kulisser, har Magnus lärt sig det effektfulla i att sjunga på sin sista utandningsluft. 

Den pastischkänsla som hans crooning ingav i början av karriären är numera integrerad och autentisk, precis som poptendenserna från senare år, och Weeping Willows flanerar åter stilfullt fram och tillbaka över Månfloden.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden