Så klart att Drive-By Truckers med minst tre frontfigurer var för trångt för Jason Isbell. Sedan han lämnade bandet för sex år sedan har han bara vuxit i sitt musikskapande, och helgjutna Southeastern är hans bästa album hittills. Jason Isbell excellerar i såväl självdestruktiv sydstatsrock’n’roll med slide som Super 8 som i långsamt brinnande självförbännande akustiska ballader, och har därmed en hel del gemensamt med i synnerhet dem Ryan Adams och Steve Earles bästa album. Och liksom dem tar därmed Southeastern plats bland de fem bästa americanaalbum som kommit det här årtusendet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Tio år efter senaste soloplattan är Kaah tillbaka och berättar om avbrottet, det överskattade i att vara nyskapande och kommande skivan.

Med sina album från runt millennieskiftet och inte minst med fortfarande oantastliga hits som Kaahlla mej och Dom tittar när jag dansar etablerade sig Kaah som den svenskspråkiga soulens allra tyngsta namn. Men för sju år sedan tappade han intresset för musik och försvann utom syn- och hörhåll. Med albumet Matcha din look är Kaah äntligen tillbaka, efterlängtad som få andra artister, och Nöjesguiden har träffat en sångare som har hittat rätt i tillvaron.

Planerna för eftermiddagen var kittlande. Jag och Peter Alexandersson – som Kaah heter civilt – skulle mötas upp på Södermalm i Stockholm för att resa ut till Vårby gård för lite musikalisk arkeologi.

– Vi har hittat en gammal låt från inspelningen av mitt första album. Vi tänkte så konstigt då, att den på något sätt var för bra för att komma med på skivan utan skulle sparas till andra skivan. Nu har den blivit liggande sedan 1996 eller så, och jag har aldrig hört den igen. Men vi har bestämt att den ska med på nya albumet, så jag hade planerat att vi skulle ut och lyssna på den för första gången.

Bestämmer du alltså ohört att den ska med, 17 år efter att ha hört den senast?

– Ja …eller? Jag är nästan säker.

Men något har kommit emellan, och Kaah behöver stanna i stan för att kunna träffa Patrik ”Sleepy” Elofsson. Alltså sätter vi oss i konferensrummet hos SONY/ATV Publishing, och det är en avsevärt sämre situation för att hitta till det nära samtalet. Dessutom går jag ut för hårt och inleder med att vilja prata politik, genom att konstatera att låten Matcha din look är en stark reaktion på den vrickning av svensk politik som gjort Sverigedemokraterna möjliga. Kaah betraktar mig utforskande medan han ger ganska korthuggna svar.

– Den skrevs direkt efter förra valet.

Jag beskriver att jag tycker att jag hör en sorg över den politiska utvecklingen i texten, men Kaah vill inte riktigt gå mig till mötes.

– En sorg? Tja, låten är ju rätt glad, men det är klart att det finns något blått där ändå.

”Å Sverige, vad snabbt det gick” sjunger han i berättelsen om ett land där den politiska utvecklingen ”tvingade mig bort från min dialekt”. Men snarare än fördömande finns det en positiv förhoppning att Sverigedemokraterna och det hårdare samhällsklimat de bidragit till bara är oförstånd, ett misstag. ”Säg att du missa och att du råkat gå fel”, föreslår han deras väljare i texten.

– Jag håller alla sådana tankar borta i omgångar, men ibland kommer det närmre. Den där bristande humanismen gör ont i mig. Men jag tror egentligen inte att det är ett tecken på att avståndet mellan människor och grupper växer. Jag tror att vi håller på att växa samman hela tiden, och ibland dyker det upp trösklar som vi måste över. Man måste vara positiv.

Samtalet flyter lättare, och jag frågar Kaah om han uppfattar sig som en politisk artist.
– Nja, kanske inte på det där uttalade sättet. Jag kan gilla det naiva i We Are the World eller när Michael Jackson gör Black or White. Den där känslan av danslåtar där alla är med, tänk dig ett dansgolv på ett disco på sjuttiotalet, där en massa helt olika människor rör sig till musik.

Sly & The Family Stones Everyday People, helt enkelt?
– Exakt! Sly Stone, ja. Jag gillar honom jättemycket. Vet du, jag var inne i en antikaffär på Tjärhovsgatan där han spelades i högtalarna. Killen som jobbade där såg ut som ett gammalt mods eller så, och jag slängde ur mig något att de spelade bra musik. Han blev helt lycklig och berättade att när han hörde Sly första gången slängde han ut all annan musik – all Rolling Stones och annan rock han hade lyssnat på – och började lyssna enbart på Sly. Den fanatismen kan jag uppskatta.

När man lyssnar på till exempel Matcha din look, med en smart och obeveklig funkbotten och ovanpå det en poprefräng så catchy att det är nästan löjligt, är det omöjligt att inte associera till den där andra Sly Stone-adepten som alltid brukar nämnas när Kaah diskuteras. Prince.
– Jag vet.

Stör det dig att ständigt jämföras med Prince?
– Nej. Inte alls, faktiskt. Jag älskar ju både Prince och Sly Stone, så kör på bara!

Nu vaknar något i Kaah, och han lutar sig fram över konferensbordet.

– Den här gången hade jag en idé om att jag ville pröva att bli jämförd med Michael Jackson också. Off the Wall och Thriller är två av världens bästa skivor, och det som Quincy Jones och Michael gjorde där går förstås inte att leva upp till. Men jag ville pröva om jag kunde arbeta i den stilen, så jag har gjort en låt som heter… Tja, alltså, jag har inte bestämt vad den heter ännu. Du borde verkligen få höra den. Så ärligt som du kan skulle den kunna heta. Eller Stick om du inte tror du kan? Vilket tycker du är bättre?

Stick om du inte tror du kan är ju kaxigare, föreslår jag, och Kaah nickar intensivt och pekar bestämt i mitt anteckningsblock.
– Så ska den heta! Så får det bli! Skriv ned det! Skriv! Nu är det bestämt. Här, du ska få höra!

Med lite hjälp av en tillskyndande Sony-medarbetare lyckas Kaah koppla in sin iPhone tll konferensrummets stereo, och spelar upp en soullåt som sprudlar av entusiasm och Michael Jackson-fascination. Medan vi lyssnar tittar han uppmärksamt på mig för att se hur jag reagerar.

– Det är kul att verkligen grotta ner sig i att försöka hitta det sätt som Michael Jacksons skivor gjordes på. Jag har varit borta från att göra musik så länge att jag blir som barn på nytt när jag gör musik – tiden räcker inte till, jag måste hinna pröva den där grejen, och den där grejen och den där.

Kaahs anseende bland unga svenska soulartister håller på att nå samma proportioner som hans egen relation till sina amerikanska favoriter. När jag frågar om han är den nya svenska soulens gudfader skrattar han generat.
– Jag har hört det några gånger de senaste ett-två åren. Jag vet inte var det kommer ifrån, och jag vet inte vad jag ska säga om det. Ska jag sträcka på mig eller ska jag krypa ihop?

Lyssnar du på artister som Ansiktet, Aleks, Albin Gromer och Oskar Linnros?
– Jo. När jag råkar komma åt det. Men jag söker inte upp musik på något aktivt sätt längre, överhuvudtaget. När jag var 13, 14, 15 höll jag på med aktivt sökande, då gick jag på skivmässor, byggde upp min vinylsamling, och följde hiphopen. Men ju mer jag hittade min egen röst desto mindre sökte jag vidare, och det som fick mig att le som 15-åring får mig fortfarande att le. Det finns så mycket där att jag aldrig kommer att hinna pröva det i min egen musik ändå.

Gör han så medvetet, prövar något han hör hos någon favorit, undrar jag, och Kaah lutar sig tillbaka och skrattar.

– Jag har faktiskt aldrig sagt att jag medvetet försökt låta på minsta sätt som någon annan. Inte förrän idag, med dig. Vafan. Men sanningen är att när jag började ville jag verkligen låta exakt som Jungle Brothers. Jag var så avundsjuk på deras samplingar, just dem ville ju jag ha hittat. På samma sätt finns det några tydliga Sly Stone-referenser på sina håll, och Prince. Men att erkänna det, eller att berätta att jag med en låt medvetet anstränger mig åt Michael Jackson-hållet har jag aldrig gjort förut. Jag bryr mig inte längre, det är inte så krumelurigt att vara artist för mig längre.

Det finns specifika teman på Kaahs nya inspelningar som känns nytänkande och fräscha, som att han var mätt på elektroniska ljud och undvek dem i så stor utsträckning som möjligt. Men det finns också mycket att känna igen i. Hantverket är en sådan grundläggande del, där rytmsektioner är löjligt tighta, där kompgitarrtricken är halva svänget och där de små detaljerna är delikata. För den som lyssnar efter det är ekvilibrismen påtaglig. Ändå blir det aldrig musiker-musik av det Kaah gör. Vill man bara höra en smart soulhit är låtarna det också.

– Du fattar inte hur skönt det är att höra dig prata om min musik på det sättet. Jag sitter här och bara gottar mig. På sätt och vis handlar det ju om att göra svår musik, fast på ett sätt som låter lätt. Jag har försökt göra den här skivan detaljrik utan att detaljerna behöver vara omedelbara för den som lyssnar. Jag gillar att göra musik som inte alla klarar av att göra. På sätt och vis är det motsatsen till punkidealen, jag står på andra sidan, samtidigt som jag gillar den sortens ideal eftersom de utmanar mig.

I Stanna tillsammans hör man babyljud. Är det din dotter?
– Nej. Det är någon annans dotter.

Det innebär inte att den varma och hoppfulla relationsskildringen är desto mindre personlig.
– Det är klart att den är. Allt jag skriver kommer från mig, även om jag tar mig rätten att försköna eller ljuga lite ibland. Blottar sig gör ju folk hela tiden. På varje skiva jag gjort finns det något som kanske är lite för personligt, men när jag har spelat in det funderar jag inte så mycket mer på det.

Tänker du ”hits” medan du arbetar med en skiva?
– Inte medan jag skriver, då märker jag inget sådant. Men när jag börjar spela in och låtarna börjar ta form kan jag märka det. Den här gången har jag gjort mer koncentrerade låtar än någonsin. Det finns inget som är flummigt för sakens skull, eller som är instrumentalt för sakens skull.

Samtidigt har du sagt att du inte har behov av att ändra dig, utan hellre finslipar det uttryck som du redan har.
– Jo. Jag har inget behov av att göra annorlunda, att vara nyskapande och göra sådant ingen gjort förut. För tio år sedan kunde jag ta beslut om låtar grundat enbart på att de skulle vara nyskapande, och sådan är jag inte längre. Det var att lägga krokben för mig själv, och det är riktigt skönt att ha kunnat lägga bort ett sådant ok.

När man som skribent vill resonera med artister som inte hörts av på länge brukar det inte vara populärt att komma dragandes med ordet ”comeback”. Inte så med Kaah, som verkligen hade tagit sin hand ifrån musiken. Den sortens dramatiska livsförändringar brukar vara följden av en livskris, eller leda till en sådan, resonerar jag, men Kaah skakar på huvudet.

– Inte alls. Jag brukade gilla att jobba med musik på sommaren, men det året tog jag ledigt några veckor. Jag upptäckte att det var väldigt skönt, så när de lediga veckorna var över ville jag inte återvända till musiken. Så småningom började det gå upp för mig att musiken inte skulle ingå i mitt liv längre.

Någon ångest innebar inte den insikten.
– Tvärtom. Jag hade missat så mycket, och hade massor att göra. Jag började jobba, först med att lasta och köra böcker, och samtidigt började jag plugga lite. Först pluggade jag skrivande en termin, jag trodde liksom att det var något naturligt utifrån att jag skrivit mina låttexter. Men att skriva artiklar eller skönlitterärt var ju en helt annan grej, och det var inte för mig.

Istället började Kaah arbeta i skola.
– Från början prövade jag undervisa lite i musik, men jag upptäckte att en bra musiker inte alls behövde vara en bra musiklärare. Både det och skrivandet innan är liksom försök att koppla till mitt tidigare liv, men jag insåg att jag behövde göra tvärtom och koncentrera mig på sådant som inte alls hängde ihop med musiken.

Att jobba som stöd på fritids och i klassrummet var något helt annat.
– Jag jobbade med barn som var stökiga, som inte hade det så lätt. Det kändes väldigt viktigt, men det var samtidigt oerhört intensivt.

Samtidigt började han plugga.
– Jag hade insett att jag ville komma så långt ifrån musiken som möjligt, från det kreativa, så jag började plugga matematik och sedan ekonomi.

Vad var det i musikertillvaron du ville bort ifrån?
– Oj. Jag längtade efter att leva vanligt. Jag ville jobba vanliga tider, måndag till fredag. Under en lång tid blev det väldigt viktigt att inte prata musik, och att inte befinna mig i sammanhang där jag träffade folk som ville prata musik. Jag har väl i och för sig aldrig umgåtts med musiker, utan mest hängt med mina kompisar från Norrköping.

Sport blev också centralt för Kaah.
– Jag har alltid varit sportintresserad, men nu tog det över. Jag var ju alldeles för gammal egentligen, men jag kunde ändå gå omkring med fantasier om att vara sportstjärna. Åtminstone om att jag hade kunnat vara sportstjärna, om jag hade valt den vägen. Jag hade spelat en del fotboll, och sprang. Och så började jag boxas.

Men så småningom började ändå Kaahs musikaliska kreativitet vakna igen.
– Jag gick inte och väntade på det, det bara kröp på. Jag började småspela lite hemma någon eftermiddag eller helg, och så spelade jag in någon liten grej. Jag var rätt nöjd med att ha det så.

2008 dök balladen Som en blomma upp i UR-serien Osynliga sår, som en slags false start på musicerandet igen.

– Intressant att du påminner om det, jag hade nästan glömt. Men det var ju ett program för barn, i syfte att stärka dem. Det handlade inte alls om mig, UR frågade, jag jobbade på en skola, det fyllde ett syfte. Det var nog mer en del av mitt nya liv.

Men till slut kom en brytpunkt där musiken blev viktig igen.
– Jag tror att den kom när skivbolag började uttrycka intresse. ”När kan vi få höra något?”. Men det var aldrig något drastiskt beslut att starta igen. Jag minns faktiskt inte säkert, men det skulle kunna ha gått till så att jag sprang ihop med någon från Baba (som är den etikett bland andra Sleepy och Petter startade förra året, reds. anm.) när jag var ute, eller när jag var och handlade.

Kaah ler, han vill egentligen inte gå in på den här sortens detaljer.
– Om det gick till så kanske den personen sa att jag skulle höra av mig om jag gjorde något, kanske. Eller så är det bara en efterhandskonstruktion. Konkret tog de hursomhelst kontakt, och det sammanföll med att jag kände att det skulle vara kul att göra musik igen.
Det var inte helt smärtfritt att återvända till musiken.

– Det är klart att det fanns en del ringrost. Det är som att börja med en idrott igen. När man springer för första gången på länge går det långsammare, man orkar inte lika långt och sedan får man rejäl träningsvärk. Men håller man igång är man snabbt förbi det där, och sedan kanske man till och med är starkare än innan. Jag tror att allt jag hann med under perioden utan musik – både i utbildning, i att jobba och framför allt i familjen – gör mig musikaliskt bättre idag. Framför allt lyckades jag frigöra mig från att ha musiker som min identitet. Intellektuellt insåg jag ju att det inte var ett balanserat liv att leva. ”Väx upp, för helvete!”, liksom.

Redan för tio år sedan pratade Kaah om längtan efter att tillhöra ett band, och både med Jideblasko International och sedan med Swedish Love Story försökte han hitta formerna för det. Men samtidigt ger han upp lagsporter som fotboll till förmån för boxning. Är den där längtan efter den kollektiva upplevelsen verkligen så djup, försöker jag med i hopp om att beslå Kaah med någon slags självmotsägelse.

– Att vara motsägelsefull är väl att vara mänsklig, ler Kaah överseende. Men för min del tycker jag faktiskt att det är en större lagkänsla i teamet i boxning än jag någonsin upplevde i fotboll. Visst, det är jag som boxas, men alla i mitt team är lika centrala.
Hans längtan efter att vara del i en gemenskap är fortfarande stark.

– Med Jideblasko International ville jag verkligen dra fram bandet och förminska mig själv. Då och då kan jag känna den där längtan efter något annat, efter att ha fått växa upp som medlem i ett band istället som soloartist. Nu är det inte praktiskt, när jag gör en låt kan vi inte vara tre stycken tillsammans som bestämmer hur basen ska låta. Men live känns det verkligen så, vi är ett jämlikt team där alla har lika viktig roll och där alla bär lika mycket förstärkare.

Livecomebacken är fastslagen till augusti. Är det stressande, undrar jag, och Kaah ler.
– Lite. Men egentligen bara på det praktiska planet, att få ihop bandet, att hitta reptider. Kan inte någon bara ta hand om det? Nu är det hursomhelst fixat, så nu är det bara kul.

Har du en klar plan för Kaahs framtid eller tar du det som det kommer?
– Delvis styr man väl sin framtid genom medvetna val. Men samtidigt vill jag lämna en del öppet att anpassa mig efter. Det är svinskönt att kunna tänka så! Jag får hitta andra sätt att arbeta nu, Jag jobbar mindre, men mer effektivt. Nu kan jag undra vad jag gjorde av tiden förr. Jag hade ju kunnat göra fem plattor till på den där tiden som jag slösade bort, eller haft en helt annan parallell karriär inom något annat.

Det har han idag, och det är tydligt hur Kaah trivs med den nya frihet som hans yrke som redovisningsekonom (”några dagar i veckan”) och musiker ger honom.
– Nu kan jag kombinera båda delarna av tillvaron, och det är en extrem lyx.

Både kunna skapa och rumla och samtidigt leva välordnat och hantera jobb och familj?
– Rumla kommer jag inte att göra, det vet jag. Men det är så pass nytt så jag vet inte riktigt hur det kommer att te sig. Men jag siktar på att inte dras med i musikerlivet, det är inte så hälsosamt. Hellre spela mycket under en kort koncentrerad period, och sedan inte alls. Jag la ju bort musiken för att jag ville kunna styra mitt liv, och det kommer jag att hålla fast vid.

I Kaahs fortsatta musikaliska liv kommer det att vara lusten som styr.
– Jag tänker bara göra det som är kul. Att skriva musik, att spela in, att spela ute ibland. Att prata med dig om musik så här länge, det är att hitta sätten att njuta.

Kaahs album Matcha din look släpps den 7 augusti. Från och med det datumet kan du också se honom live på noggrant utvalda spelningar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Man kan gissa att varken Charles Haywards bakgrund i This Heat eller ens John Coxons med Spiritualized drar bråkdelen av lyssnare i jämförelse med Alexis Taylor. Det är på sätt och vis ett exempel på gudomlig rättvisa, för även om About Groups ambitioner förmodligen ligger närmare de båda förstnämnda är det ändå Hot Chip-publiken som drar det längsta strået. 

På sitt tredje album värker About Group inte sällan fram en distinkt groove, för att sedan med jämna mellanrum flumma iväg i flippade spontana frijazzimprovisationer. Men de håller sig hela tiden, nå, nästan hela tiden på den sidan stängslet där hipsters kan känna sig lagom avantgarde utan att behöva få sitt tålamods yttersta gränser prövade. Möjligen kan man iaktta att rytmsektionen är mer straight än gitarr och det elektroniska, men med en stabil uppsättning vokala låtstrukturer som skelett är About Group inte alls så frisinnade som de vill ge sken av, och det kan mycket väl vara deras främsta förtjänst.

Snyggast är den Vanilla Fudge-ljudande mellanlandningen i Willie Nelsons Night Life, och såväl Words som deras eleganta Walk On By-variant kommer att gå på repeat på varje café med lagom intellektuella och alternativa ambitioner i sommar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det finns en särskild PRO-förening på Manhattan där inträdeskraven utöver ålder också rymmer skinnpaj och NYC-romantisk rocklyrik. I den tar Willie Nile stolt plats med sin utmärkta och traditionellt newyorkska rock. Med If I Ever See the Light får han sitta intill Bruce Springsteen, med Life on Bleecker Street bredvid Lou Reed, och i och på andra håll fraterniserar han med soundet från Dion, Willy DeVille, Brian Setzer och Garland Jeffreys.

Forna föreningsmedlemmar saluteras i en cover av föreningskamraten Jim Carrolls People Who Died, och med God Laughs vågar han till och med provsitta hedersnewyorkaren Joe Strummers tomma stol.
Som om inte det romantiserandet vore nog drar han i titelspåret från stan med bara en gitarr och en väska, som han lärde sig när han först läste Jack Kerouac i slutet av sextiotalet, och excellerar i klassisk amerikansk billuffromantik/ortsnamnsgeografi, inklusive namncheckande av ikoner som Elvis och pastor Green.

Att hans rockmusik är så proppfull av klichéer och igenkännbara kulturmarkörer är lätt att förlåta (för att inte säga till och med njuta) när den är utförd med all den kompetens och finess man kan förvänta sig av den här sortens för evigt kommersiellt förbisedda kritikerfavorit som vi nog gärna skulle vilja fortsätta att benämna ”talang” och ”pophopp” trots att han fyllt folkpension.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Swim Deep och B-Town-scenen. Snart har de givna platser i A-laget, men än så länge är de fortfarande unga talanger som bubblar av hunger och entusiasm. Inför sommaren har Nöjesguiden träffat två av den kommande höstens största snackisar.

När vi först försöker nå varandra sitter Austin Williams på ett tåg tillbaka till Birmingham från ett av många promotionbesök i London, och det går inte alls att samtala. Det är hektiska dagar för Swim Deep, som redan är en av Storbritanniens stora hyper. Tillsammans med Peace går de i täten för den lokala scen som i brittisk media förutspås bli nästa Madchester, i det grå Birmingham som redan för 40 år sedan fick Mikael Wiehe att utbrista i smädelser som ”Vilket jävla hål, det var så skitigt att det liknade mest av allt en balja kol.”

– Det finns verkligen en speciell scen i Birmingham, konstaterar Austin Williams förnöjt när vi till slut når varandra ett par dagar senare. Det är ändå rätt ovanligt att ett kluster av kreativa idéer finns på samma ställe samtidigt, så att det uppstår så många bra band samtidigt. Men det är ingen slump, vi kommer allihop ur en verkligt tight grupp människor som hängde på samma ställen och som har nära relationer till varandra.

Bakom de två flaggskepp som är Swim Deep och Peace kommer en hel armada av små alerta Birminghamband. Troumaca var först, och Corelli, JAWS, Heavy Waves och Wide Eyed är bara några av många efterföljare. Jag föreslår att det snart kommer band som påstår sig vara från Birmingham, trots att de har helt andra ursprung, och Austin Williams skrattar avfärdande.

– Det finns redan. Jag hörde till exempel ett amerikanskt band som berättade att de hade uppfunnit B-Town-soundet.

Tom ’Higgy’ Higgins ståtar allt som oftast med en vintage Nirvana-t-shirt, men annars är det bara Zachary Robinson och Cavan McCarthys val av frisyrer och stundtals solglasögon som påminner om den grunge de ibland kopplas ihop med. Istället har Swim Deeps somriga popmelodier en hel del att tacka dreampopen för. Och såväl Beach House som Dennis Wilson finns med bland Austin Williams personliga favoriter.

Fjärdesingeln She Changes the Weather är en smart poplåt med både grace och krokar, och snart följer de upp den med en nyrelease av debutsingeln King City.

– Det ska bli kul att ge ut den igen. Det är en av våra bästa låtar, men det var inte så många som plockade upp den när den först kom ut, för… evigheter sedan. Den är remixad, och den där allra första videon vi gjorde då, hemma i Birmingham, är ersatt av en ny som vi gjorde i Los Angeles förra månaden.

Men det som är Austins egentliga fokus är Swim Deeps debutalbum. Where the Heaven Are We har legat färdigt ett par månader, och mitt under industrisemestern släpps det. Äntligen.

– Jag hatar att det har legat färdigt flera månader men inte kommer förrän nu. Det känns som sådant slöseri med tid. Men så är det – det är inte bara jag längre. Nu är vi signade till ett storbolag, och då får vi spela enligt deras regler.

Austin Williams verkar inte vara utrustad med några stora mängder tålamod. I intervjusnuttar på YouTube syns han flaxa runt och pröva skateboard-trick medan han svarar på frågor, till bandets uppenbara förtjusning och intervjuarens lika uppenbara ökade stress. Men att han har svårt att sitta stilla innebär inte att Swim Deep är något kortsiktigt. Tvärtom.

– När man är mitt uppe i det bästa som kan hända i livet vill man aldrig att det ska ta slut. Just så här kan det få fortsätta att vara resten av livet. Men även om jag har vetat att det är hit jag skulle ända sedan jag gick i förskolan går det inte att planera, man får ta det som det kommer. Jag har ingen aning om ens hur nästa låt kommer att bli.

Men hellre än kommersiellt framgångsrik vill Austin Williams att Swim Deep ska bli inflytelserika.

– Det finns pojkband och skit som blir störst i världen, men som inte gör några avtryck alls på musiken. Det är jag ointresserad av. Jag vill påverka, jag vill få folk att göra annorlunda. Om sedan Swim Deep dessutom skulle sälja skitbra är det förstås kul, men det är inte det viktiga.

Snabb succé hos ett mycket ungt band kan påverka i flera riktningar. I Swim Deep finns vänskapsband som sträcker sig långt tillbaka, och intensiteten i skivinspelningar och turnerande kommer att föra Swim Deeps medlemmar ännu närmre varandra. På gott och ont.

– Det blir starka band, men jag tror inte att vi har grälat ännu. När man åker runt i en van tillsammans måste man bli väldigt nära vänner, annars skulle det enbart bli tråkigt.

Det är just i det läget man borde planlägga hur man ska hantera konflikter, föreslår jag förnumstigt, och Austin skrattar.

– Jag har en plan. Blir det tjafs gör jag en Robbie Williams, då skiter jag i alltihop och kör solo istället.

Swim Deeps debutalbum ”Where the Heaven Are We” (Sony) släpps den 27 juli. Deras intensiva turnéschema kan mycket väl ta dem till Sverige innan vi vet ordet av.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Liksom på sin sorgligt förbisedda debut för drygt två år sedan kombinerar unga Frankie & The Heartstrings det bästa från flera årtionden av och flera riktningar inom brittisk intellektuell artschoolrock. Roxy Music, Buzzcocks, Orange Juice, Housemartins – allt bidrar med sina distinkta smaker utan att Sunderlandbandet kompromissar med sitt eget unika uttryck.

Just när man är på väg att invända att låtmaterialet inte är fullt lika omedelbart på uppföljaren vräker de på med popdängor som She Will Say Goodbye och Invitation, och samspelet mellan Frankie Francis och gitarristen Michael McKnight håller på att ta bandet till höjder som påminner om dem producerande Bernard Butler ihop med sin forne Suede-sångare en gång i tiden rörde sig på.

Och om det efter den sortens jämförelser fortfarande råder minsta tvekan återstår bara att vara frank – varje vän av pop behöver snarast söka upp Frankie & The Heartstrings.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Några väsentliga konstanter är givna varje gång Stephin Merritt släpper album. Och eftersom det på förhand givna är såväl musikalisk som lyrisk genialitet är hans skivor alltid nödvändiga, oberoende av variabler som bandnamn, instrumentering, underlig tematik och hur ofta på skivan den där genialiteten lyser igenom.

I de här fylligt syntiga arrangemangen c/o Christopher Ewen är det ganska oftare texterna som glimrar med sentimentalitet och ironi i perfekt balans. I Satan, Your Way is a Hard One konstaterar Stephin ödmjukt att ”not that I’m doubting it’s wisdom”, och i Keep Your Children In A Coma beklagar han med samma skärpa vedermödorna för dagens ungdom. ”Life is hard for kids today, they have to program everything”.

Mest absurt blir det i lovsången Drink Nothing But Champagne (”it makes life shorter than drinking water”), där han först låter Jesus göra avbön och rekommendera skumpa istället för vatten, och sedan låter först David Bowie och sedan från andra sidan Aleister Crowley hylla bubbel.

De melodiskt smartaste låtarna överlåter han ofta Claudia Gonson att sjunga, som den John Waters-namncheckande sythdisco-hiten Living, Loving, Partygoing, så klipsk att Pet Shop Boys skulle vara stolta över den. Att det ibland är transportsträckor mellan sådana toppar gör det här albumet är en bagatell i Stephin Merritts katalog. Men då får man inte glömma att den är är det i relation till en katalog av idel ädelstenar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När The Coral börjat halta och tar paus blir James Skelly medlem nummer två att göra soloalbum. Men eftersom förebilden är E Street Band måste det förstås bli ett bandalbum hursomhelst, och värre är inte moderbandets svacka än att samtliga medlemmar från The Coral närvarar. Däremot finns inget av det bandets egensinne i James Skellys stompiga kött-och-potatis-rock, och det krävs avsevärt mer än ett klingande piano för att nå Springsteen-standard. Inte ens en hjälpande hand från Paul Weller räcker för att hindra känslan av oinspirerat hantverk och tidsfördriv, där Willy De Ville-romantiska You and I är en av få minnesvärda låtar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I KSMB verkade Mikael Alonzo outtröttlig, men när vi ses på den lilla italienska krogen på Kungsholmen är den legendariske sångaren från den svenska punkens första generation trött.

Det var ett tag sedan han hade med media att göra, och efter en hel eftermiddag i den intervjuades stol på en radiostation är han väl värd sin pizza. Faktum är att det är en händelse som ser ut som en tanke att det här första riktiga samtalet jag har med en av mina tonårsidoler äger rum i ett sådant sammanhang. 

För efter att ha bevittnat otaliga KSMB-konserter träffade jag honom första gången ansikte mot ansikte i hans kombinerade funktion som bagare-pizzabagare-videouthyrare i början av 1980-talet.

– Är det sant, utbrister Alonzo storleende när jag drar fram mitt gamla jag-mötte-Lassie-minne. Haha, ja, det var tider! Jag hade just slutat i KSMB och bestämt mig för att ta ett riktigt jobb, så jag köpte den där pizzabutiken på gränsen mellan Solna och Sundbyberg, och började hyra ut VHS-filmer också. Det gick… sådär.

Vid Alonzos sida finns ikväll hans tioårige son Ali. Han har hängt med under dagen, och han är en av orsakerna till Alonzo plockat upp sångarkarriären igen.

– Jag måste få visa Ali vem jag är. Det är ju en stor lucka att han inte vet allt om sin farsa. Nu är Ali alltid med på mina konserter. Jag tror att han gillar det.

Men även om mycket i Alonzos liv verkar vara konsekvensen av slumpen – ofta lyckligt men inte alltid – är inte Fas 3 något plötsligt infall.

– Fas 3 har funnits i två år och stapplat omkring. För min del har jag hela tiden vetat vart vi skulle, och i mitt liv brukar det bli som jag har tänkt. Jag visste hela tiden att jag skulle bli sångare igen. Det är ungefär som en alkoholist som stretar emot ett tag, men innerst inne vet att han kommer att hamna där igen förr eller senare.

Det är ett namnkunnigt band Alonzo har satt ihop. Tillsammans med sin högra hand Tony Johansson har han bland andra rekryterat både Hellacopters-/Imperial State Electric-Nicke Andersson och (International) Noise Conspriracy-Inge Johansson.

– Tony och jag hade bestämt att det skulle bli en skiva, men mer hade vi inte sagt. Så gick Sulo förbi advokatbyrån jag jobbade på, och jag brände en skiva med mina låtar åt honom. Då började han prata med folk, och så kom Nicke Andersson förbi på en fika. Problemet är att den där sortens killar är alldeles för upptagna, så vi behöver avbytare för att kunna vara säkra på att vi kan genomföra spelningar. Och någon gång funkar det att alla råkar kunna vara med, och då har vi plötsligt tre-fyra gitarrer på scenen samtidigt.

Somliga skulle kunna tolka återkomsten som en klassisk femtioårskris.

– Så kan det säker verka för den som står utanför. Och det stämmer kanske också. Kanske sätter jag igång att sjunga live igen för att jag är rädd att bli gammal. Men samtidigt kanske jag har något att säga, något som behöver få ett utlopp. När jag slutade spela för tjugo år sedan var det för att det inte kändes bra längre. Det var en jävla teater. På slutet med Stockholms N****r var det en kamp, det var folk i publiken som ville döda oss, på riktigt. Jag ville provocera, det är sant, men det gick för långt. Härom veckan pratade jag om det med Poppe, vår basist med Negrerna, och vi kom fram till att det vi höll på med nog snarare var konst. Varenda fight på varenda spelning var en installation.

Stockholms N****rs första album bojkottades av Konsum, som på den tiden fortfarande var ett viktigt skivförsäljningsställe.

– Det var ju precis vad vi ville. Med sådana reaktioner spelade det ingen roll om vi sålde en enda skiva. KSMB var annorlunda. Vi var aldrig riktigt politiska. Vi var trevliga och lustiga, och blandade lite allmänt politiskt missnöje med prutthumor.

Den här gången är det politiska uttalat inte bara i bandnamnet.

– Inge Johansson höll på att tjata på mig att jag inte hade några politiska texter. ”Du kanske inte kan längre”, hånade han. Men Ismer – där för övrigt Ali är med och sjunger – är en väldigt politisk låt. Jag tror att nästa generation kommer att titta tillbaka på den tid som är nu, från världskrigen och framåt, och konstatera att det var en era där ismer – kommunism, socialism, kapitalism, fascism, rasism, feminism – fick folk att slåss och döda varandra på samma sätt som religioner hade gjort innan dess. Jag tror att nästa generation kommer att konstatera att ismernas tid var ett dårhus, de kommer att vara klokare än att binda sig vid sådana ideologier.

– Tiden nu är typ som på 1920- eller 30-talet, med fullt av oroväckande moln på himlen, utan att det riktigt har brakat loss. Omslaget till mitt album är inspirerat av en av Chaplins affischer för filmen Diktatorn. Han fattade vad som höll på att hända. Men det är intressant att resten av världen inte fattade, jag menar, han blev ju utvisad från USA för att de tyckte att han var för elak mot Tyskland.

Jag påstår ändå att Mikael Alonzos återkomst med Fas 3 inte är så värst långt från KSMB vare sig musikaliskt eller textmässigt. I Ett meningsfullt liv hittar jag till och med textrader som jag i början av 80-talet hade klottrade med Tippex på den obligatoriska överrock som var en del av den tidens punkuniform. ”Jag tror på ett liv efter födseln”

– Shit! Det är sant. Den raden, och ”Jag vill vakna upp varje morgon för att få fortsätta att drömma”, är sådana som jag samlade ihop från klotter på väggarna ute i Kärsby på den tiden. Om du tittar noga på gamla bilder av KSMB i gångtunnlarna därute på den tiden så kan du nog se några av dem.

Under åren har Alonzo kämpat hårt och högljutt för det multikulturella, och för det har han fått mycket skit från högerextrema och förvirrade populister. 1998 hade Aftonbladet unga nazister att posera med vapen utanför hans lägenhetsdörr, och på nätet finns det få som är lika hårt åtgångna på dumrasisternas hemsidor. Men Alonzo ler bara åt eländet.

– Så länge dem man försöker trycka bakåt reagerar så vet man att man gör något bra. På det sättet kan jag bli genuint glad när någon nassegrupp lyfter fram citat av mig.

I KSMB var inte den frågan särskilt framträdande. Tvärtom, faktiskt.

– Då stod vi inte riktigt för något sådant. Snarare hånade man John Travolta i Saturday Night Fever, och hade svårt att tolerera det där med den sortens förortsungar i kostym och gudkedja. Jag blev alltid störd av det, Travoltas familj var ju min familj.

Mer än musiken har Alonzo ett digert CV. Bland annat har han startat reklambyrå i Tensta.

– Det var en jävla pengagrej och jag var nyfiken på att testa. Grundidén var amerikansk, och gick ut på att de som utbildar sig till reklamare kommer från fel bakgrund i relation till vad de ska jobba med. Nästan alla kommer ur majoritetskulturens övre medelklass. Så idén var att starta i Tensta, och att där kombinera en liten reklambyrå med en utbildningsfilial bredvid. Vi körde ett par år, men Berghs fullföljde aldrig sin del, så det blev ingen utbildning där.

En juristbyrå har han hunnit driva dessutom.

– Det var en slump. Jag hade hamnat i vårdnadstvist om honom där, berättar Alonzo och ler mot Ali. I det lärde jag mig massor, så det var liksom läge att hjälpa andra i samma läge. Det var därför jag startade föreningen Pappa Barn också, även om jag inte är ordförande där längre.

Och ovanpå det har han varit programledare på TV 8.

– När jag jobbade med vårdnadstvistfrågor på Juristbyrån insåg jag att de flesta inte har någon koll på de mest grundläggande juridiska frågor. Jag tyckte det vore en ball programidé att lyfta sådant och prata om det med ett begripligt språk. Så jag gick upp på TV 8 och presenterade idén Lex Alonzo för något gäng där under en lunch. De tackade så mycket, och sedan hörde jag inget mer förrän ett halvår senare när de plötsligt ringde och sa att ”du, vi kör”.

Alltihop började med att Alonzo blev förgiftad.

– Jag jobbade med att tvätta flygplan på Arlanda, samtidigt med Stockholms Negrer, Men det var någon skit de hade med sig ner från atmosfären, så alla vi som jobbade där blev förgiftade. Facket var skitförbannade, och pekade på mig. ”Kolla, han har ju fan inte gått ut gymnasiet, han har ingen chans på arbetsmarknaden nu”. På det sättet fick de igenom att arbetsgivaren som ersättning för förgiftningen betalade hela min komvux. Jag läste in den examen skitfort, och så försökte jag få dem att betala för universitetsutbildningen också. Men där var det stopp, hahaha!

På universitetet läste han beteendeteori.

– Jag gjorde min praktik på Socialstyrelsen. Därifrån var steget till ungdomsstyrelser nära, och sedan till civildepartementet för att leda Europarådets satsning Ungdom mot rasism.

Där stötte jag på Alonzo på nära håll för andra gången, när jag i rollen som lärare kom på besök med en grupp elever från Rinkeby som fått Rädda Barnens pris för bästa elevinflytande. Under högtidsdagen ingick ett besök på Civildepartementet, där eleverna inte alls delade min entusiasm över att få prata med en av de stora punkikonerna. De var å andra sidan desto mer imponerade av att få prata med hans unge praktikant Dogge Doggelito.

– Haha, jo Dogge ja. Han var fantastiskt snäll. Varje dag ringde hans morsa för att kolla att han var på plats och att han skötte sig.

Det ligger nära till hands att påstå att du är rastlös.

– Egentligen kommer allt det där från punken för min del. För min del är punkens centrala budskap att ”just do it”, även om det visst är något jävla sportklädesföretag som lagt beslag på den sloganen. Det var genom punken som jag lärde mig att man kan göra precis vad fan som helst. Eller så hittade jag min plats i punken just för att jag har de egenskaperna. Det kändes på samma sätt när jag började baka pizza där efter KSMB, och jag tycker att jag har levererat på varje ställe. Det är väl också en anledning att göra ny musik, att försöka förmedla den känslan vidare.

När Alonzo spelar live så bjuder han gärna på KSMB- och Stockholms N****r-låtar.

– För min egen del känner jag nästan mer för låtarna nu än jag gjorde då. Och vi börjar på något sätt betyda något just för att det har gått så lång tid. I publiken finns folk som du, som sprang på KSMB-spelningar för 30 år sedan och som har hunnit bli till åren nu, och som kommer fram och säger att ”jag såg er när jag var 12”. Man blir så jävla glad. Och så finns det flera yngre generationer också, härom sistens kom någon fram och berättade att han offrat sig och tagit hand om sin morsas biljett för att hon blivit sjuk. Nu var han helt lycklig själv.

Jo. KSMB har betytt väldigt mycket för flera generationer.

– Jag har börjat fatta det på senare år. Jag blir inbjuden till begravningar, där de som ringer säger att ”Ni var så viktiga för vår son – jag fattar att du inte har tid, men om, bara om…”. Och det är ju ömsesidigt. Därför har jag börjat fotografera publiken på varje spelning. Det blir liksom min souvenir.

Alonzo & Fas 3 (Blue Fin/Sony) finns ute nu.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”Skivan som borde gjorts efter What´s the Story Morning Glory”, konstaterar Liam Gallagher och kastar liksom resten av världen bort större delen av sin katalog. Beroende på hur man ser det är det antingen en triumf eller ett väldigt utdraget nederlag, men faktum är att han har en poäng. För även om Beady Eyes debut var hungrigare låtmässigt bidrar producerande Dave Sitek från TV On the Radio i synnerhet i inledande Flick of the Finger den här gången med nytänkande, klarhet och fokus på ett sätt som Liam Gallagher inte varit i närheten av på mycket länge.

Men om vi accepterar Liams utsaga om att han inte förmått något bättre än det här på 18 år (jo, så länge sedan är det) så är det hursomhelst ett resonemang om relativitet, och det säger väldigt lite om kvaliteten på dessa simplifierade Beatles-ripoffs. Inte någonstans hittar han en melodislinga som det går att hänga sig fast vid, och än mer alarmerande är att en medelålders Liam inte har något kvar av den obstinata attityd som brukade kunna rädda något litet på även de mest torftiga Oasis-skivor. Hade den här skivan alltså kommit i slutet på nittonhundratalet hade vi kanske varit något mildare i våra fördömanden än vi var mot Be Here Now. Men bara något.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden