Efter den ljuvliga kombinationen gitarroväsen och popgenialitet på 2012 års Twins var förväntningarna på årets album var skyhöga. Men Sleeper är inte albumet som innebär Ty Segalls stora genombrott. Även här finns visserligen melodiska små lättpsykedeliska mästerverk som She Don’t Care, men om de tidigare begravdes under stenhårt mangel är det den här gången snarare svårt att lyfta dem ur det huvudsakligen akustiska lo-fi-murret.
Det är för tidigt att avgöra om Sleeper ska betraktas som en övergångsritual – som skivbolaget resonerar – eller som ett hastigt inspelat mellanspel i Ty Segalls korta men löjligt produktiva karriär (sju album sedan debuten för fem år sedan, plus oräkneliga singlar och annat löst). Oberoende av vilket hittar han förhoppningsvis snart mer fokuserade former för sin sprudlande energi och sin popkänsla.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I september släpper Dregen både en självbiografi och solodebut. Med Patrik Forshage diskuterar han misslyckade rockbiografier, missbrukarpersonligheter och nya skivan.
Hite Line Fever, The Dirt, Diary of a Rock’n’roll Star – de stora rockbiografierna kännetecknas intet bara av musikalisk passion och skandalösa anekdoter utan också av underhållande berättande och lagoma doser humor. Allt det lever Dregen upp till när Dregen – Självbiografin, som han skrivit tillsammans med Tore S Börjesson, ges ut i början av september. Men Dregen har egentligen inte särskilt mycket till övers för rockbiografier.
– Till att börja med läser jag inte så mycket alls, om jag ska vara ärlig. Och de amerikanska biografierna känns väl inte alltid så sanna. Man får känslan av att de saltar ganska mycket. Som om det skulle vara svårt att bli pundare – alla kan bli det, det är enkelt, jag lovar.
– Jag gillade Duff McKagans bok It’s So Easy, men även om jag är bra bekant med Slash är jag inte så där överdrivet förtjust i hans bok. The Dirt om Mötley Crue var underhållande, förstås, men Nikki Sixx egen The Heroin Diaries var riktigt hemsk. Som om det går till så. Han skjuter en horsemacka och sedan går han till hotellrummet och skriver dagbok om det. Jovisst.
DREGEN – SJÄLVBIOGRAFIN är späckad av rock’n’roll-anekdoter om utkastade tv-apparater, efterfester med The Libertines och en taxistöld. Men där finns också betydligt allvarligare stunder. Händelseförloppet när Dregen elva år gammal bevittnade sin pappas självmord beskriver han med en nästan brutal rättframhet.
– Det har ju skrivits så mycket om det, så det var lika bra att ta upp det. Det var på sin plats. Men jag har rannsakat mig själv och tycker att jag har haft en bra barndom, en bra uppväxt. Att han dog var på ett sätt kanske det bästa för mig, istället för att växa upp med en gravt alkoholiserad pappa.
– Det var samma sak med tsunamin, det går inte att inte beröras av sådana saker. Där i Thailand blev jag och Pernilla så mycket mer tighta. Vem vet, vi hade kanske fortfarande gått och tvekat inför vad som var viktigt annars, men den där känslan av att vi om fem sekunder kan vara döda fick mig att börja leva mer i nuet.
Tillsammans med Pernilla Andersson är Dregen idag förälder till lilla Sixten. Bland de andra personer som varit centrala för Dregen finns två olika Nicke. Nicke Andersson är den ena, och han är den ende som kan konkurrera med Pernilla och med Dregens mamma Marianne om hjälteglorian.
– Nicke Andersson har stor betydelse för hur jag blev den jag är. Först med Entombed, och sedan med Hellacopters. Tillsammans sparkade vi in dörren – jag menar, The Hives hade inte funnits utan Hellacopters.
Barndomsvännen och Backyard Babies-kollegan Nicke Borg skildras inte lika odelat positivt.
– Om Backyard Babies hade splittrats för flera år sedan hade tonen kanske varit en annan. Minnet av Hellacopters blir fluffigt och fint, med en ordentlig guldkant. Och om Nicke Andersson mot alla odds skulle ställa upp i Melodifestivalen skulle det påverka hur jag ser på honom.
Att Nicke Borg härom året syntes i det sammanhanget är en rejäl tagg i Dregens sida.
– Det skvätte skit på mig också. Folk som inte fattade började blanda ihop det och helt plötsligt var det som att jag också hade varit med i det där.
Tvekade han inför hur andra skulle skildras i biografin?
– Jag skulle kunna skriva något som fick Camilla Henemarks bok att verka som en piss i rymden, men jag ville inte vara taskig mot folk. Jag hänger ju mest ut mig själv, och det var tillräckligt jobbigt.
På Dregens första soloalbum Dregen, som släpps i slutet av september hörs givetvis också Nicke Andersson. Ett mer överraskande namn är Pär Wiksten, som efter Wannadies-eran har skrivit och producerat åt artister som Amanda Jenssen.
– Han är en ängel, konstaterar Dregen. Nicke är ju en busy man, och jag fick liksom inget flyt i låtskrivandet. Men jag hade ett telefonnummer till Pär, och efter några år av att slöa lossnade det bara tillsammans med honom. Bullseye, pang direkt.
– Den här skivan är all-in. Det kändes som att ta hela skivsamlingen och koka ned den, och med Pär får det en lite annan ton. Det är som att min skinnpaj har blivit en manchester-parkas, eller som att Bill Withers gästar Slayer. Jag släpper fram min kärlek till svart musik, och det blir rootsy. Och Pär har peppat mig att sjunga, han säger att jag sjunger fantastiskt.
I Dregens självbiografi flödar alkoholen, och annan stimulantia förekommer också frekvent. Vi får veta när han prövar amfetamin för första gången, första försöket med kola på första på USA-turnén med Entombed, och ecstacy-debuten. ”Livet är en fråga om dosering” skriver han i sin bok, men missbrukare är han inte. Det slår han fast flera gånger.
– Nej, jag är inte beroende. Beroende har så många olika mönster. Jag är glad att jag kunde ta tag i mig själv och stoppa det där rock’n’roll-festandet. Nu kan jag dricka bira, men det är inte dåligt. Det har funnits många nätter förr när jag blev svart i sinnet och tagit mig rejäla tvådagars-benders, men jag har aldrig hamnat i beroende. På sätt och vis är det Pernilla som räddade mig när det gick snett med bandet. Hade jag inte haft henne så vete fan. Jag var så blåögd och visste inte vad måttlighet var.
Men en typisk missbrukarpersonlighet instämmer Dregen i att han har.
– Vad jag än tar mig an är det lätt att det går till överdrift rejält. Jag kan låta ett riff mala runt ordentligt i huvudet innan det är klart, men samtidigt är jag snabb – jag tror aldrig att jag har klurat på något sådant längre än ett dygn. Det är samma sak med mitt målande. Jag har perioder, men nu till exempel har jag inte hållit i en pensel på ett halvår. Sedan kommer en intensiv vecka.
– Jag ångrar ingenting, slår Dregen fast och citerar omedvetet en av de biografier som kommit att utgöra normen för självförbrännande artister. Festen var kul. Mot slutet blev det inte så kul. Klart som fan att folk som är 25 ska få kasta ut tv-apparater från hotellrum, men det är inte lika charmigt när man har fyllt 40.
Dregen – självbiografin (Norstedts förlag) publiceras den 2 september. Den 25 september släpps dessutom Dregens första soloalbum Dregen (Universal).
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Han är måhända inte det maskrosbarn som ilskan och passionen i både hans röst och hans texter signalerar, men ingen skildrar idag livet i de skitiga delar av London som ännu inte gentrifierats bättre än King Krule. Där utspelar sig hans naket sprakande sånger, fyllda av en osorterad spetande blandning av ilska över tingens ordning, berättelser om stökiga relationer och om en våldsam vardag av ond bråd död men också fyllda av passion och livslust. ”Hate runs through my blood”, sjunger han, och i hans röst finns inte tillstymmelse till poserande utan bara övertygelse och akut aktualitet.
Med det tar nittonårige King Krule plats i traditionen av den brittiska musikens stora gatupoeter – John Cooper Clarke, Patrick Fitzgerald, Billy Bragg, Tricky, Mike Skinner – med en kärna av avskalad urban och modern folkmusik. När han så vill regerar han även över fylligare sound, som när A Lizard State ger sig in på jazzigt soulterritorium med taggigt blås i det häpnadsväckande smarta arrangemanget. Men snyggast är det i små attacker där en ensam elektrisk soulgitarr utgör kärnan i hans kombination av uråldrig rock, DIY-hiphopens uttryck och en skelettartad variant av klubbgenres som dubstep. Det här är ljudet av 2013.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Attityd, arrogant sångstil, stenhårda Zep-riff, mäktiga gäster som Josh Homme, LA-bränna och stora indieanthems med påfallande hårdrockdrag. Arctic Monkeys har haft allt det förut, och de har det i överflöd här. Problemet är bara att deras upprepningar av allt det där inte kommer i närheten av nivån på föregångaren Suck It and See från 2011. Och varken deras återuppväckta funkmetal (!) eller deras plötsliga och uttalade Mick Jagger-fascination gör dem några tjänster, tvärtom.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”Who says a rock band can’t play funk music”, frågade sig Funkadelic en gång i tiden, och sedan dess har det ena rockbandet efter det andra kastat sig in i grooveförsöken. Men istället för att bekräfta Funkadelic har de flesta istället motbevisat dem, och Black Joe Lewis är inget undantag. Energin och ambitionen i hans hybrid av rock och fläskig soul är det inget fel på, men hans bluesshouts blir odynamiska i längden. Istället för feeling blir det bara kraft i musiken, istället för groove blir det enahanda och istället för tryck blir det brötighet. Hoppa över det här och leta upp gamla Rocket from the Crypt istället, där finns allt Black Joe Lewis hade velat åstadkomma.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguidens festivalblogg augusti 2013)
Under Way Out Wests första år, i slutet av förra årtiondet, användes bara festivalområdet under fredagen och lördagen, medan torsdagskvällen helt och hållet brukade vigas åt att stå i kö utanför stadens alla upptänkliga etablissemang och ändå missa sina favoriter.
När torsdagskvällens och festivalens största dragplåster Neil Young alltså ställde in med mycket kort varsel (oj så underhållande det var att betrakta hur ryktet spred sig bland de män i min egen avsevärda ålder som utgjorde majoriteten av festivalbesökarna igår) blev det alltså en mycket utspädd soppa som serverades på festivalområdet. Johnossi hade visserligen med framgång dra igång arenastämningen under den tidiga kvällen, men Tame Impalas intrikata koncentration var alldeles för subtil för stora delar av Neil Young-fansen, och likaså den utsökta Beach House-spelningen där alldeles för många människor sökte valuta för sina biljettpengar.
Men om stämningen var avslagen på festivalområdet (där den fånigt låga ljudvolymen bidrog till att förmedla känslan av stillsam sensommarpicknick med komplikationer) och försupen på VIP-området dit journalisterna tog sig för att dränka sina sorger var den desto högre hos Kaah på en liten utomhusdansbana intill Liseberg. Rusningen var stor, men eftersom Lisebergs hamnområde sväljer stora mängder besökare var insläppet snabbt och smidigt även vid sen ankomst, och här fick vi allt det som huvudfestivalen inte kunnat erbjuda.
Kaah verkade häpen över den omedelbara responsen när han klev in på scenen, och publikens hängivenhet var verkligen påfallande. Folk dansade, folk trängdes, folk sjöng med, och alla längst fram vid kravallstaketet stod en salig ung man och artikulerade vartenda textrad framför Kaahs ansikte, likt en överambitiös sufflör. Entusiasmen var lika stor i såväl gamla hits som Dom tittar när jag dansar – i en lång och stenhårt groovy version – eller nya mästerverk som briljanta Matcha din look och Internationell. För första gången under torsdagskvällen tilläts dessutom en rimlig ljudvolym, så att basen kändes innanför revbenen och så att öronen ringde lagom mycket någon timme efter konserten.
Att Kaah är peppad efter åren utanför strålkastarljuset var påfallande, och trots att det var hans tredje gig sedan comebacken märktes ingen ringrost. Han dompterade sitt strålande tighta band med samma glädje i ögonvrån som han gav sig ut från scenen för att komma nära publiken. Inte heller rösten har farit illa av bortavaron, när han ömsom sjunger och ömsom stöter fram sin soul i rakt nedstigande led från Sly och Prince.
Det enda smolket var att inga extranummer hanns med, trots den ömsesidiga kärleken mellan Kaah och hans publik (och ännu värre eftersom det berodde på att Looptroop Rockers trots allmän ovilja tydligen insisterade på att få ta över scenen). Som bonus hade vi ju önskat oss både gamla Kaahla Mig och nya Stick om du inte tror du kan, men frånvaron av dem ger oss ytterligare en anledning att söka oss till någon av hans egna spelningar så snart som möjligt. Som om vi skulle behövt flera anledningar.
För att hitta band som gått igenom en lika remarkabel utveckling på bara några år måste vi backa ända till Japan, Talk Talk eller åtminstone Radiohead. These New Puritans har gått från att vara ett ordinärt arty indieband till dagens komplexa skönhet på bara några år.
Den här gången har tvillingarna Jack och George Barnett tagit ytterligare steg så att deras kompositioner inte längre bara är ambitiösa och spännande utan dessutom harmoniska och omedelbart njutbara. Field of Reeds är komponerad som en klassisk symfoni på notblad, och de mödosamt genomförda inspelningarna har rymt såväl att fånga ljudet av rovfåglars vingslag – i studion – som stråk- och blåssektioner.
På det sättet skapar man förstås inga hits, men väl en skiva vars lågmälda och mångfacetterade skönhet kommer att innebära långvarig och intensiv uppskattning.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
En DIY-duo från Brooklyn som använder Tumblr för sina musikaliska och visuella experiment.
Det är en stekande het julieftermiddag i London när Brooklynduon MS MR spelar på stadsfestivalen Lovebox största scen. Men hettan är inte den enda orsaken till att Max Hershenow flåsar när han direkt efteråt kommer rusande för att göra Lizzy Plapinger sällskap på backstageområdets kladdiga parkbänk.
–Det var tekniska problem, flämtar Max, så en kvart innan vi skulle börja var det fortfarande osäkert om det skulle ställas in. Och sedan berättade de plötsligt att det skulle sändas i tv, just när vi var på väg upp på scenen.
Utan att avslöja sina identiteter blev Brooklynduon snabbt blogg- och Twitter-favoriter, och efter sitt debutalbum Secondhand Rapture från sent i våras har MS MR blivit allmän egendom, och deras vitala och dramatiska pop är lika het som den brittiska väderleken.
Det låg inte direkt någon konkret långsiktig strategi bakom deras beslut att hålla sina identiteter hemliga. Men visst var det ett medvetet beslut.
– Det var inte en ”kupp”, menar Max, men det är klart att det var något vi bestämde oss för. På den tiden hade vi andra jobb båda två. Men vi träffades hela tiden – på helgerna, efter jobbet, före jobbet – för att göra musik.
– Vi gjorde vår egen sak, ler Lizzie, och vi var inte redo att släppa in någon annan i hur vår musik lät. Inte än. Det var den första musik vi gjort överhuvudtaget, båda två, så vi ville se hur det klarade att stå för sig själv. Men vi är väldigt ambitiösa båda två.
– Det finns så många band som har släppt en singel som slår, och som har gett sig ut och turnerat och marknadsfört sig, men som aldrig tagit nästa steg, fortsätter Max. Under de förutsättningarna är det nästan omöjligt att skriva fler låtar. För vår del ville vi ha en bra samling låtar innan vi gick ut med dem, så vi hade skivan i stort sett klar när vi signades.
De fnissar båda förtjust när jag påstår att de brutit mot alla traditionella regler för hur ett nytt band ska lanseras. Inte en enda spelning i någon avkrok eller sunkig källarklubb, inte en enda demo skickad till skivbolag. Men att inte använda de branschkontakter som Lizzie har via sitt skivbolag Neon Gold, var inte det samtidigt ett sätt att försvåra för sig själva?
– Jo, men det gjorde ju också att när Columbia visade intresse var det enbart musiken de brydde sig om, eftersom de inte visste att jag låg bakom det. Det kändes rätt direkt när de pratade om vad de ville.
– Det har varit grymt att göra det anonymt, bestämmer Max. På det sättet kunde vi få stöd från skivbolaget utan att känna oss pressade.
– Det ger en hype som kan bli långsiktig, över flera skivor, utropar Lizzie. Det uppskattar vi.
Ni kanske redan har nästa album klart?
– Nja, tvekar Max. Vi har ett par låtar klara, och vi försöker skriva hela tiden.
– Vi frågar oss alltid två saker, förtydligar Lizzie. Gillar vi låten? Och utmanar den oss?
Trots att deras influenser kommer från tusen olika håll (Florence & The Machine, The xx, Robyn, Shakira och Paul Simon, för att nämna några av dem de räknar upp) kokar de ändå ner dem till något sammanhållet och påfallande eget.
– Jag tror inte att det går att undvika, funderar Max. Även om vi hämtar inspiration från mängder av olika sorters musik finns det en röd tråd i det, och den tråden är vi två. Vi försökte uppfinna något helt nytt med varje låt vi gjorde – 25 stycken blev det – men när vi skulle sätta ihop det till ett album fanns det ändå en särskild egen ton.
Vad gjorde ni med det överblivna materialet?
– Slängde bort, slår Lizzie fast. Nä. Inte så att det var uselt. Det finns kanske något där som inte passar oss, men som vore rätt för någon annan artist. Samtal har förts.
– Det finns saker där som kan fungera i omarbetad form, eller bara som avstamp för nya idéer i framtiden, fyller Max på.
De liknar gärna sitt musikskapande med bildkonstens kollageteknik.
– Det är ju kollage vi gör, nickar Max. Både musikaliskt och visuellt. Att arbeta via Tumblr var vår metafor för kollage-tekniken – det gav oss möjlighet att ge låtarna en fylligare värld att befinna sig i, med remixer, bilder och associationer.
Att de släppte sin debut-EP Candy Bar Creep Show via Tumblr istället för via de sedvanliga kanalerna har väckt uppmärksamhet och gett MS MR ett rykte som innovatörer och nytänkare när det gäller såväl musik som musikdistribution. Men de är långtifrån militanta i sina avsteg från normen.
– Vi är ett Do-It-Yourself-band och är stolta över att vara indie och alternativa, förklarar Lizzie allvarligt. Men samtidigt har vi andra ambitioner, och har inget emot vare sig CD eller vinyl. Vi vill vara unika och särpräglade, och samtidigt kunna spelas på radio och säljas i skivbutiken.
Så några resonemang om att albumformatet skulle vara utdöende vill de trots sina digitala releaser av enstaka låtar inte kännas vid.
– Inte alls, svarar Max bestämt. Vi är en del av den traditionen. Och det är ju en fantastisk känsla att hålla i ett vinyl-album och vända och vrida på det för att undersöka allt som finns där.
Max och Lizzies låtskrivande är inte så tydligt uppdelade som man skulle kunna tro. Som producent och musikaliskt ansvarig står visserligen Max för stora delar av musiken, men Lizzie lägger sig i mer än bara texterna.
– Det är faktiskt blandat, nickar Lizzie. Vi korsar och bjuder in varandra. Ibland kan jag ha en melodi som jag skickar acapella till Max, och ibland kan han ha tagit fram en hel låt som bara behöver ord. Men sedan lägger vi oss i varandras grejer, så plötsligt har delvis musiken blivit min medan Max har skrivit en refräng.
– Vi visste ju att vi hade kompletterande kompetenser, instämmer Max. Det var därför vi sökte oss till varandra. Lizzy har en melodiförmåga som jag inte har, men jag har å andra sidan en struktur som hon saknar. Men vi lär oss av varandra, och jag tycker nog att det är det centrala i MS MR.
Han smakar på sin sammanfattning, lägger huvudet på sned och tittar på Lizzie.
– Det är det som är kärnan i vår förening.
Lizzie brister ut i ett gapskratt över hur pretentiöst det låter, och Max faller henne omedelbart i skrattet.
– Nej nej, skriv inte det, skriv inte det.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Charles Normal snubblade över Lee Hazlewoods temaalbum från 1963 i en secondhandaffär i Norge för tiotalet år sedan, och sedan dess har han varit uppfylld av idén att göra sin egen version av temaalbumet om staden Troubles alla karaktärer, de flesta av hårdkokt westernsort och presenterade genom den berättelse som utgör skivans röda tråd.
Under årens lopp har han sedan hunnit samla på sig insatser från en förtjust och förträfflig Frank Black, på tre låtar, och bland andra Pete Yorn och Modest Mouse-ledaren Isaac Brock på varsin. Låtmaterialet skvallrar om att vi som inte hört originalet missat en outlawpärla, och så länge de här tolkningarna rör sig i den genren är det smått sensationellt. Något hårdare indierockbidrag skaver rejält, men inte tillräckligt för att hålla oss borta från Trouble.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Hans musikaliska debut var ett mischmasch av mystisk techno, elektronisk punk och förvridna Badalamenti-ballader. Det var mer äventyrligt än bra, men när han nu rensat bort och renodlat börjar han hitta sitt uttryck även musikaliskt. The Big Dream är digital träskblues i Nudiekostym, det är skev elegans, det är ekande Twin Peaks-gitarrer, det är röster mittemellan The Residents och Daniel Johnston, det är förvrängd metallisk Dylan, i The Ballad of Hollis Brown faktiskt bokstavligen. I det redan vida spridda bonusspåret är det till och med sång av Lykke Li. Estetiken är med andra ord inte särskilt långt ifrån hans filmers, och då blir automatiskt underhållningsvärdet på samma nivå.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden