Konceptualitet riskerar alltid att bli upprepningar av saken för sakens skull. Instrumental musik med jazzambition löper alltid två risker, antingen att förbandlas till oansenligt bakgrundsbrus eller att veckla in sig i sådan komplexitet att knappt musikakademiker förmår uppbåda intresse.

Men den sortens grynnor styr Trummor & Orgel inte ens i närheten av. Konceptualitet skiter de högaktligen i, och även om bröderna Ljunggrens två huvudinstrument fortfarande är centrala finns gott om utrymme för till exempel elegant gitarr från gästande Peter Morén när uttrycket behöver det. Deras låtar har visserligen kvar rejält jazzig frihetlighet och en hel del avancerade harmonier, men de är numera i grunden tydligt definierade och smarta poplåtar med rättframma meloditeman och otvunget tilltal. Särskilt smart är leken med fragment ur The Cures Close to Me i fina Close to Home.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Förra månaden anmälde vi Ty Segalls sjunde album sedan debuten för fem år sedan, och då hade vi ändå inte räknat hans fyra-fem olika sidoprojekt. Den här månaden är det dags för ett av dem, nämligen punkmetalprojektet Fuzz där Ty Segall sjunger och spelar trummor.

Bandnamnet är rätt självförklarande, med tjocka lager av gitarreffekter ovanpå varandra. Att lagren refererar till Mountain, Electric Prunes och ibland Black Flag på fel hastighet bidrar till skönheten, trots (eller tack vare) att influenserna ofta tillåts breda ut sig allihop ovanpå varandra i en och samma låt. Och vilketdera uttryck som än tillåts bryta sig loss och dominera fräser det likafullt lika energiskt och inspirerande.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

På Way Out West i somras var Haim ett av de största utropstecknen. Med stämsång och smart pop var de tre LA-systrarna Haim lika vassa som stökiga. På sitt debutalbum har de dock städat bort allt stökigt, tydligast genom att byta ut den Joan Jett-skitigare originalversionen av The Wire mot en nyinspelad gnistrande version. Men de har inte tappat i attraktionsförmåga.

Efter att Danielle Haim spelade gitarr på hans soloturné har de stått under Julian Casablancas beskydd, och de är hypade såväl av Pharrell Williams och Rihanna som av Mumford & Sons och Vampire Weekend. I den spridningen finns deras uttryck, som ändå är sammanhållet och profilstarkt. De struntar i att smart softrock, slick R&B och gnistrande synthpop kan ses som ytterligheter och sammanfogar dem sömlöst. My Song 5 till exempel kombinerar ett hårt beat med ett lika tufft gitarriff och syntheffekter och en pigg sångrap i stämmor. Det skulle kunna bli vedervärdigt men är motsatsen.

I sina bästa stunder – och det är ofta – låter Haim som en intelligent och modern kombination av E.S.G., Tom Tom Club och The Bangles.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Orsaken att Creation-entreprenören Alan McGee inte bara signat den här unge singersongwritern till sin nya etikett 359 utan också spelat in och producerat hans debutalbum är inte sångarens namn, trots att det i sig borde vara tillräckligt för skivkontrakt. För trots någon lekfullt Beatlesrefererande text är det två andra namn som den här barden håller heliga. Så länge han tangerar den purunge Dylan i sättet att ropa fram akustiska sånger och blåsa munspel eller spottar fram Billy Bragg-smarta formuleringar är allt frid och fröjd, även om han själv förmodligen hade sett att vi spårade Phil Ochs än Bragg i hans uttryck. Att han då och då slirar ner i mer oönskade Gallagherska Wonderwall-diken här kan vi nog räkna med att han växer ifrån.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Han må vara en flyhänt multiinstrumentalist – vilket inbegriper både gitarrhjälte och konsertpianist – och en driven producent. Men fortfarande befinner sig Jonathan Wilson på en storögd sightseeingtur genom Laurel Canyon anno 1970, och efter den relativa succén med sin debut har han uppgraderat från turistbuss till limousine. 

Som guider har han nu råd att anlita autentiska gamla hippies som Graham Nash, David Crosby och Jackson Browne, och hantverksskickligheten lyser igenom i låtar som Love to Love. Ändå blir det inget mer än romantiserade efterhandskonstruktioner och stilstudier av olika varianter av vänlig vintage västkustrock – ofta slick, stundtals flummig och bara någon gång minnesvärd.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Duetten Arwen tillsammans med James Yorkston är en riktig hjärtestoppare. Redan den andlösa balladen vore tillräckligt för att gå ner på knä inför Kathryn Williams första album på fyra år. Att den har en hel radda nästan lika fina sånger att stilla njuta – två av dem med Ed Harcourt – är nästan för bra för att vara sant.

Även om arrangemangen bygger på att låta starka melodier bäras av en akustisk gitarr så är det egentligen mera pop än folkvisa Kathryn Williams excellerar i. Hennes fluffiga stråkarrangemang förstärker sångernas skönhet, och smarta texter till exempel om lastbilschauffören Elvis Presley (som arbetade åt företaget Crown Electric, därav albumtiteln) gör det än bättre. Men den största förtjänsten hos Crown Electric är den självsäkra skönheten i Kathryn Williams klingande stämma.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Left/Right är inte bara Novellas bästa låt, den rymmer också nyckeln till attraktionskraften i A Beautiful Friends musik. Pelle Ekerstam sjunger om när han var i målbrottet och höll tillbaka rösten, och det är en återhållsamhet som fortfarande kännetecknar såväl hans musik som hans röst. Med soul i rösten sjunger han lugnt och stilla över välbalanserad och återhållen softrock som bibehåller sofistikationen även när den som här ofta är upptempo.

Kompetensen från dagjobbet som arrangör använder Pelle Ekerstam så att varje instrument bidrar i exakt lagom utsträckning. När en gitarr behövs hörs den just där men inte tvärs över, och rytmsektionen är på samma sätt elegant subtil. Smarta Burning Eyes har vi redan hunnit lära känna som singel, och nästa singel Romeo är nästan ännu snyggare. Men de riktiga pärlorna är de luftigt eleganta I’m Moving On och Tainted Hearts, där Prefab Sprout-influenserna möter Don Henley, precis som på skivans mest omedelbara hit Left/Right. Som sagt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

En av attraktionerna hos Alan McGees nya Liverpool-signing är en röst som låter meriterad och trygg och som påminner om i ena stunden I Am Kloots sångare John Bramwell och i nästa Michael Stipe. En annan av attraktionerna är en sologitarr mitt emellan Mark Knopfler och hur Lloyd Coles gamla The Commotions kunde låta i sina mest inspirerade stunder. Nackdelarna är att det med andra ord fattas något unikt och eget hos Chris Grant, och att det i ballader som I Am The One och Like a 45 är alltför tillrättalagt och välkammat. Men i den vackert och lågmält suggestiva singeln It’s You finns tillräckligt mycket skönhet för att locka till återseenden, både av det här debutalbumet och i framtida och förhoppningsvis en aning ruffigare sammanhang.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Både i återföreningen med Loosegoats och i texternas saknad efter avlidne lillebror Gustaf måste Ideas for to Travel Down Death’s Merry Road förra året ha varit en känslomässig urladdning för Christian Kjellvander. Det är kanske orsaken till att det bland hans djupa vemod också finns ljus i melankolin, och att han låter mer harmonisk än någonsin. 

Sånger som The Mariner och The Field Before är vackert orkestrerade med balanserade stråkar och kanske någon välformulerad blåssektion, och subtilt suggestiva latinantydningar i The Crow står intill de elektriska gitarrer som Christian Kjellvander tidigare hänvisat till Loosegoats-sammanhang. 

The Valley är skivans mest omedelbara låtögonblick, men vackrast är stilla visor som The Bloodline med ett överväldigande vokalt samspel mellan Christian Kjellvander och hans fru Karla-Terese. På varsitt håll besitter de ett par av Sveriges mest övertygande sångröster, och tillsammans blir helheten avsevärt större än summan av sina beståndsdelar. Såväl det samspelet som skivans allmänna stämning sammanfattas i låtens och skivans sista textrad. ”There is nothing wrong with love”. Just så.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Gaphals/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Patrik Forshage, 19 oktober 2013)

I den tidiga punken lutade sig många band mot mer traditionell rock’n’roll, bara lite snabbare och lite larmigare. Det är en tradition som Malmöbandet Dalaplan rättar in sig i, och det är orsaken till att de ofta kategoriseras som punk. Deras musik har tempo och energi som matchar flera av genrens ursprungliga utövare, och med en pipande Farfisa-orgel och påfallande bugningar åt pubrock påminner de om band som Problem och Kommissarie Roy (liksom, för referensfinsmakare, Asalångastockar). Det är associationer som förstärks ytterligare av Niklas Svenssons dialekt, och inte minst av ett stabilt och refrängstarkt låtmaterial med programförklaringen Radio Dalaplan och urladdningar som Snubblar fram i täten.

Skivrecension
Av Patrik Forshage