Att påstå att Imperial State Electrics tredje album skulle vara en av Nicke Anderssons bästa skivor någonsin känns förstås vågat, med tanke på den katalog han hunnit bygga upp med bland andra Entombed, The Hellacopters och The Solution under åren. Men det måste ändå sägas, och en väsentlig orsak till det är att det är en skiva fylld av musik som säger emot albumtiteln.

Reptile Brain Music signalerar instinkt snarare än intellekt, men den här skivans tolv låtar är allihop påfallande smarta. Det är stundtals stenhårt, javisst, men snarare än dumkonfrontativ och aggressivt gåpåig är Imperial State Electrics rock’n’roll full av snygga harmonier och finessrika attraktiva arrangemang. ”Popigt” skulle man kunna kalla det om det inte riskerade att tas emot som en invändning av renläriga rockers, men om man menar på samma sätt som hos band som Blue Öyster Cult, Thin Lizzy och Cheap Trick är det förhoppningsvis inte lika provocerande. Torra stompiga glamrocktrummor i More Than Enough Of Your Love bidrar till The Sweet-associationer, och givetvis går även Kiss inflytande att spåra, särskilt i långsammare Dead Things. När bandets basist Dolf de Borst, också i The Datsuns, tar över leadsången i titellåten påminner det om hur Alice Cooper kunde låta under sitt orättvist bespottade tidiga 80-tal.

Men låt dig inte för den skull luras att tro att Reptile Brain Music är ett skiva full av rocktravestier. Inte alls. Nicke Andersson är en för stark låtskrivare för att fastna i sådant, och med ett gediget band har han gjort ett distinkt tidlös rock’n’roll precis så bra som man inte vågade hoppas att den längre kunde göras.

Kroppen och samhället. Kamp och förändring. Orättvisor och sjukdomar kontra revolution och bot. Det är temat för Jenny Wilsons bästa och mest akut angelägna album hittills.

Jenny Wilsons fjärde soloskiva är musikaliskt mer suggestiv och samtidigt mer exakt i sitt detaljfokus än någon av hennes tidigare, förvisso strålande, skivor. Att den ståtar med den uppfordrande titeln DEMAND THE IMPOSSIBLE! är inte en slump.

– Jag gick och tummade på flera olika titlar, och visste egentligen inte mer än att jag ville ha en uppmaning som titel. I en gammal tidning såg jag bilder från en demonstration under studentrevolten i Paris i slutet av sextiotalet, och där fanns så jäkla cool graffiti. ”Be realistic, demand the impossible!” Det var en så bråkig uppmaning, precis vad jag jagade. Det var genom att gå runt och känna på den titeln som texterna sedan utkristalliserade sig, och då blev temat upplopp, att vilja förändra.

Citatet brukar tillskrivas antingen Che Guevara eller situationisterna, och Jenny Wilson har följaktligen sett den tryckt på någon Vivienne Westwood-designad tröja. Men ursprunget är mindre viktigt.

– Jag tolkar in vad frasen betyder för mig, och den säger något om tidsandan. Jag tyckte att jag kunde känna igen mig själv, det är så jag jobbar.

Av Jenny Wilson kräver tiden och tidsandan strid. Både utåt och inåt.

– Jag har fascinerats av bilden av en sorts gatans profet. En som observerar, och som ur det – ställer krav på förändring. Genomgående på skivan har jag försökt observera mitt samhälle både introspektivt och utåt. Min kropp och min omvärld blir metaforer för varandra.

Hennes reaktioner på de samhälls-förändringar hon ser runt omkring sig gör henne genuint stridslysten.

– Det finns en massa jävelskap runt omkring, men det finns också en känsla att det är dags att ta tillbaka makten och initiativet.

En låttitel som Opposition säger mycket, och i The University of My Soul slår hon fast att ”our leaders must fall down” och predikar feministisk revolution med textrader som ”let the women wear the crown”. Men än mer akut än den samhälleliga striden har Jenny Wilsons egen kroppsliga kamp varit. Hennes seger över den bröstcancer hon diagnosticerades med sommaren 2010 är väldokumenterad, i synnerhet i filmen Beyond That Wasteland som hon gjorde på Island tillsammans med Daniel Wirtberg. Men under inspelningen av DEMAND THE IMPOSSIBLE! förra hösten kom cancern plötsligt tillbaka.

– Jag har hela tiden blivit avbruten, i allt, inte bara i musikskapandet. Det gjorde att jag var tvungen att mobilisera, och i det fokuserade jag. Det fick mig till exempel att upptäcka att jag inte kan äta kött mer. Det fick mig att fråga mig varför någon kan tycka att det är viktigt att äga 15 par skor. Hur vidrigt det är med hela grejen att man ska äga en jäkla massa saker. Att det är långt viktigare än att säga bra saker, tänka, vara lycklig. I den fokuseringen fanns en styrka, och med DEMAND THE IMPOSSIBLE!har jag velat hitta tillbaka till den känslan, som innebär att inte överlämna till någon annan.

Den stridslystnad som lyser igenom så starkt i relation till ett orättvist omgivande samhälle är ännu starkare när det gäller striden i hennes egen kropp. My History skildrar ett krig i kroppen. ”The bones in my body is an army of warriors with diamond teeth”, sjunger hon, men som en varning mot sin fiende. Hennes kropp arbetar nämligen för henne, inte emot.

– Den är ett slags raseri, men positivt. Den handlar om min kropp, förstås. För mig var det viktigt att göra en skiva som var som en rasande ångvält, säger Jenny och skrattar lite åt det bombastiska i sin metafor. Den öppnar nya vägar, och åstadkommer inte bara förödelse.

Hennes Autobiography består inte av ord utan av hennes ärr. Samma sak förmedlar Restless Wind där samma ärr beskrivs som ”A ghostly autograph across my chest”.

– Den är så rättfram att den nästan känns överflödig att kommentera, konstaterar Jenny Wilson torrt.

I intervjuer om sin sjukdom har hon alltid framstått som en person som använder den här sortens prövning som en trampolin. Istället för att låta sig tryckas ned använder hon situationen och blir alltmer angelägen i sitt skapande.

– Det stämmer nog, nickar Jenny Wilson. Om jag är på väg ner i ett hål är jag den sortens människa som inte bara får tag i de sista halmstråna, utan som också använder dem till att bygga en stege för att komma upp igen. När cancern kom tillbaka var det ett djupt hål, men för första gången tillät jag mig att stanna där nere så att jag kunde meditera över vad som var viktigt för mig. Jag skaffade hund – Maja – en varelse som har blivit väldigt viktig, och så tillbringade jag mycket tid tillsammans med den ute i naturen. Och så har jag ju mina barn.
Ghost Station är ett annat av skivans mest dramatiska ögonblick.
– Den sticker ut. Den handlar om någon som blivit berörd av Gud, eller om det är av djävulen, och som beger sig till en ödestation där hon möter en massa människor i samma situation.

Intill Battle with God kan sådant få lyssnaren att tro att Jenny Wilson utvecklat en Gudstro.
– Jo, i den slänger jag ju in Judas också.

Men troende vill Jenny Wilson inte påstå att hon är.

– Jag är en andlig person, tror jag. Att vara andlig är att vara flexibel och beredd på att vad som helst kan hända, tänker jag. Jag växte upp med en mamma som kom från en frireligiös familj, och hon läste Barnens bibel för oss, den där sorten med kopparsticks-illustrationer. Jag minns hur jag visualiserade paradiset, utifrån de berättelserna. Vi bodde ute på landet, och i närheten fanns det en skrottipp. Runt platsen där man skulle slänga sitt skrot fanns det någon sorts cementring, och den där kollisionen mellan det grova gråa och naturen. Det var varken det orörda eller något urbant, utan en sorts mellanmiljö. Sedan dess är jag så kär just i den sortens miljöer. Viadukter, järnvägsvallar – platser som inte är någons. Jag har den världen omkring mig hemma i förorten, och samlar på sådana bilder i en särskild mapp i datorn. De har utgjort inspiration för den här skivan, och ligger också till grund för hur skivomslaget ska se ut, till exempel.

Jag undrar om Jenny Wilson alltid tänker i den sortens större helheter, och hon svarar nästan ursäktande.
– Det ligger kanske något gammaldags i det, men för mig är det så viktigt att en skiva blir ett komplett verk. Jag vill inte tänka bara i singelfragment. Det vore inte spännande för mig själv. Det är kanske knasigt, men…

Jenny Wilson lutar sig över bordet och blir väldigt allvarlig.
– Jag hör att du och kanske andra också säger att det finns något krångligt och obekvämt på skivan. Men jag tycker själv att det är det mest tillgängliga jag gjort. Jag var redan från början intresserad av att göra det rätt enkelt. Texterna måste intressera mig, bara om de ligger bra i min mun kan jag leverera. Om man jämför med Kent till exempel – jag förstår inte ett jota av deras texter. Det är bara svammel i mina öron, medan jag använder tydliga bilder som är universella, fast kanske kullkastade. Jag läste mycket Allen Ginsberg inför den här skivan. Beatpoesi, och gammal indianpoesi. Och Nikki Giovanni. Målet var att åstadkomma gatans poesi, som den bästa hiphopen eller Dylan.

När jag tvekar inför att använda ord som poetiskt eftersom det ”bara” är musiklyrik håller Jenny inte med.

– Jag tycker inte att poesi är för stora ord. För mig är poesi egentligen folkets ultimata kulturform. Det är den mest tillgängliga kultur som finns att skapa – du kan skriva den på baksidan av ett kvitto. Inget mer behövs.

Och att läsa poesi också. Det är något fysiskt med poesi – är det bra känner man det i kroppen.

Annars är inte litteratur Jenny Wilsons grej.
– Jag är för spattig. Vet du, det finns många som tror att jag läser mycket, framför allt för att mina texter är som de är. Men jag läser nästan ingenting. Jag tittar inte på tv-serier. Jag… lyssnar på P1. Det är ett naturligt tillstånd för mig att skapa, och ibland tänker jag att det borde vara annorlunda. Jag tänker att jag ska sluka böcker och se de där tv-serierna. Jag övar på att sitta still.

Det är en rastlöshet som har präglat Jenny Wilson länge.
– Jag har alltid varit sådan, sedan jag var liten, skrattar hon. Jag har alltid haft svårt att nörda in mig, att fastna i specialintressen.

I hennes musikskapande däremot finns ett stort mått av djup fokusering.
– Jag jobbar verkligen jättelänge med mina skivor – samlar inspirationsbilder, läser poesi, samlar under lång tid ihop material som ska bilda mitt universum, spelar in massvis av sångstumpar på mobilen, spelar in gatan på mobilen också. Utifrån det universumet växer långsamt själva produktionen fram, soundet. Sedan testar jag alla möjliga varianter på hur jag ska kunna uttrycka det där universumet i tusen timmar. Men sedan när jag väl är i studion, själva trakterandet av instrumenten… Jag krafsar lite på tangenterna, är rätt slarvig och raka motsatsen till en virtuos. Däremot är jag grym på att programmera beats, fast utan att riktigt veta vad jag gör.

Att läsa Jenny Wilsons biografi är att möta en person som verkar utpräglat luststyrd. Hon har till exempel hoppat av varenda utbildning hon någonsin påbörjat, från gymnasiet till Konstfack.
– Jag kan inte tolerera något som känns meningslöst. Mitt vuxna liv fick en brutal rivstart när min mamma dog. Jag var 13 och kände att jag får fixa det själv. När jag mötte meningslösheter i skolan struntade jag bara i dem. Jag brydde mig inte – ”ni får sätta streck i betyget”.

Jenny Wilsons olika projekt utöver sina skivor spretar i mängder av riktningar. Är de konsekvenser av hennes rastlöshet?
– Ja. Och av en känsla av att vara vig, att kunna utföra nya rörelser. Det kommer förfrågningar i sjok, oftast när en skiva gör att jag blir aktuell i folks medvetande – att skriva en låt till någon annan artist, att sjunga tillsammans med någon. Jag säger nej till 99 procent av det folk föreslår.

Hon har gjort musik till dansföreställningen I’m Not Looking Back på Dansens Hus i Stockholm och till Stockholm stadsteaters uppsättning av Drottning Kristina. Av Bonniers Konsthall blev hon ombedd att bidra med ett ljudverk till utställningen More Than Sound, och skapade The Blow.
– Jag fick ett stort rum och hade skrivit ett 15 minuter långt musikstycke. Där fanns en kvinnlig boxare, som jag koreograferade stiliserat runt en boxningssäck som hängde i mitten. Runt det samlades sedan massor av folk, så att det blev trångt och varmt. Vi körde två gånger på raken, och sedan aldrig mer. Men det finns filmat.

Ännu viktigare var musiken hon gjorde till konstgruppen Sisters of Jams konstverk Kate Millet Farm.
– Det var egentligen en redovisande utställning. De hade varit i Kate Millets hem för att få en känsla för det, och ville ha musik. Egentligen tycker jag illa om ljudverk till konst, men jag tyckte att det lät som ett intressant projekt.

Fyra olika musikstycken blev det där, Politics, Evolution, Biology och Freedom. Och även om det är ord som också sammanfattar temat för DEMAND THE IMPOSSIBLE! är inte skivan med sina hårda beats och eleganta nyanser – den här gången bland annat med invävda orientaliska melodislingor på tvärs med låtarnas grundläggande melodistruktur – alls kompromisslös eller genommörk. När Nöjesguiden pratade med Jenny Wilson mitt under inspelningarna lät hon tvärtom euforisk, och det sitter fortfarande kvar.
– Jag har aldrig haft så kul som under arbetet med DEMAND THE IMPOSSIBLE!. Efter allt jag har gått igenom har jag hittat sätt att ha roligare, att släppa loss.

DEMAND THE IMPOSSIBLE! släpps via Sony den 6 november. Den missar man inte.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med Ted Malmros från Shout Out Louds och Sarah Snavely från Dag för Dag som kärna är A Nighthawk är en i övrigt lös konstellation musiker under musikerkollektivet Ingrids flagga. På deras andra släpp har paret samlat folk som PB&J-John Eriksson, Sibille Attar, Asha Ali och Sabina Ddumba, och bland andra Björn Yttling har bidragit med produktion. 

Deras postpunk är dramatisk och händelserik, och associationer till Cocteau Twins ligger nära till hands. Men det är när de kombinerar sin mörkt suggestion med pop som de firar stora triumfer, särskilt när de medverkandes röster läggs i intrikata lager på lager på lager i inledande Smoke in the Hall.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Ack, de där desperata försöken som fåntrattar och tonårsidoler gör för att bli respekterade som seriösa när tonårsappealen flagnar. Green Day-ledaren Billie Joe Armstrong till exempel anlitar Norah Jones för ett knippe respektfulla Everly Brothers-covers, i förhoppningen att den respekt hon bär med sig ska färga av sig på honom. Men styrd av en massiv egomania blir han så förtjust i sin egen röst att han knuffar in Norah Jones längst in i hörnet, och eftersom han är en synnerlig bleksiktig och anonym sångare – särskilt tydligt i låtar från de oöverträffade vokalharmonimästarna – blir han därmed än mer färglös. Vanhelgande är ordet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att Brända Barn står på scenen igen, 30 år senare, skulle inte behöva vara en sensation i en tid när återföreningstabut är söndertrampat av nostalgiska och köpstarka eviga tonåringsrebeller i övre medelåldern. Inte ens att de var landets bästa band när de stod på toppen, att de bland alla postpunkare och Simple Minds-imitatörer stod för något eget och unikt räcker för att göra återföreningen så speciell, eller att deras spridda spelningar den här hösten lockar lika stora horder svartklädda ur nya generationer till publiken som gamla bekanta. Allt det bidrar förstås, men det som gör 30-årsfirandet av deras enda album så stort, så vackert och så fullständigt är att de har spelat in en ny Brända Barn-låt, och att den är fullt i klass med deras gamla.

Kåt på exponering har allt det som gjorde Brända Barn till det största och viktigaste bandet för exakt 30 år sedan. Där finns den ostoppbara suggestionen, med en rytmsektion utan motstycke i mörkt driv och med plötsligt exploderande slagverksattacker. Där finns distinkta gitarrslingor så vassa att bara en motsträvig hårdrockare hade kunnat skapa dem, och där finns framför allt Brodde. Precis som när han var ung och desperat låter hans röst så där sammanbitet omstörtande, eller om det är arrogant poserande, beroende på vilketdera man behöver. Att texten inte är lika livsviktig som Brända Barns gamla texter var – hur skulle den kunna vara det – vägs upp av drivande elektronik och av att Brodde i en blinkning till förr till och med slänger in ett ”konfrontationer” i en bisats. Med det skäms Kåt på exponering inte det minsta för sin plats i Brända Barns katalog.

Det är en katalog som presenteras komplett på två CD:s och en live-DVD med nyutgivna Konfrontationer (MNW/Universal), där Brända Barns enda album Allt står i lågor utgör centralpunkten. Proppfull av suggestion, rytm, mörker, kraft, engagemang och dans i en stenhård dansant postpunk är det en skiva modernare än allt annat då och det mesta nu. Blodet. Känslan. Frustrationen. Men också hoppet. ”Tillsammans skulle vi kunna stå och gå”, sjunger Brodde, men de former för gemenskap och protest som föreningssverige hade att erbjuda i Sundsvall 1983 – betalda idealister och ”solidaritet i ett avlat” – var inte ett alternativ för den som inte accepterade att vara en del av en massproducerad Generation Stum. Därav ilskan. Därav kraften. Egentligen skulle det räcka så.

Men det finns mer därtill. Bandets singlar till exempel, från den första EP:n på punkfanzinet RIP:s etikett fram till Brända Barn-eftertanken The Bunch och deras desperata Hey Hey My My. Och så Brända Barns spelning på Kolingsborg i Stockholm i september 1983, som en bekräftelse på den monumentala mytologi om spelningens förträfflighet vi som då var i publiken har byggt upp under åren.

Här finns till och med ett knippe nya och hyllande covers, bland dem Red Meccas utmärkta Love & Hate, Matti Alkbergs exakta och stenhårda Massaker och en originaltrogen Brända barn av punkkonstellationen Dom Döda, med geniet Conny Nimmersjö och med Magnus Carlson som visar sig vara en lika utsökt punkgastare som han är crooner.

Kåt på exponering är en av årets låtar, och Konfrontationer är fylld av musik som inte bara tillhör den allra bästa svenska musiken från 1980-talet. Brända Barns musik i högsta grad är relevant – för att inte säga nödvändig – i vår samtid.

Ikväll spelar Brända Barn på Debaser Strand. Det kommer att bli fantastiskt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Attityd, energi, distortion, tamburiner och charm räcker förvisso långt, men för att ett band riktigt ska lyfta krävs dessutom ett knippe bra rocklåtar. Det har aldrig varit Jessi och Nikki Darlins problem, och även om deras tredje album inte erbjuder någon lika klockren klassiker som förra skivans geniala Be Your Bro är Blur the Line hursomhelst full av kaxiga låtar med Ramonestryck och bubbelgumrefränger. Det är mer kontrollerat den här gången, som att Those Darlins för första gången fullt ut bemästrar sina instrument, men det minskar inte charmen i låtar som den handklappsvänliga Baby Mae. De främsta pärlorna är Western Sky och stompiga Ain’t Afraid, som ligger rätt nära The Cramps, och enbart några ballader som det halvgömda titelspåret känns överflödiga.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den dynamiska duon diskuterar popens fördelar och risker. Gissa i vilken kategori de placerar Peter Morén och The Cure.

På ert nya album fortsätter ni utvecklas mot ett popigare uttryck. Är det en långsiktig strategi eller utveckling som inte är planerad?

– Vi har nog inte det som uttänkt strategi utan snarare var det nåt som kändes mest angeläget för oss att göra. Vi har alltid velat göra musik som varit melodirik, men nu har vi velat paketera det på ett för oss lite annorlunda vis. Vi kommer ju från en poptradition så det har alltid varit en viktig del i Trummor & Orgels sound, men det har nog blivit ännu tydligare med denna skiva. Hur kommande skivor kommer bli beror nog på vad vi är känner för att göra framöver, man inspireras trots allt mycket av var man befinner sig i för sorts sinnevärld för tillfället, och nu har vi befunnit oss en längre tid i popens värld.

Vilka är de största fördelarna med den utvecklingen, ur ert perspektiv?

– Musiken kan nog uppfattas som tydligare och då kanske det är lättare att öppna öronen på folk. Många gillar en mer avskalad produktion så av den anledningen är det nog lättare att gå igenom. Men det viktigaste för oss har varit att utmana oss själva och pröva nya vägar och utvecklas för att undvika att fastna i gamla hjulspår, vi har inte varit mer beräknande än så.

Finns det nackdelar?

– Pop kan ju ha ganska strama tyglar så det svåraste har varit att inte förlora friheten i spelsättet och bli förslavad av arrangemangen, utan hitta en balans som känns rätt. Vi har alltid sett oss själva framförallt som ett liveband så vi har tänkt mycket på hur vi ska kunna fortsätta få fram spelglädjen även på de mer arrangerade låtarna, och det känns som att vi hittat en bra väg.

Berätta om Peter Moréns medverkan.

– Peter är en låtskrivare av rang och har ett fantastiskt melodisinne. Vi märkte att hans musikaliska idé verkade väldigt lik vår, och blev väldigt glada när han ville hjälpa till. På skivan har han varit med och spelat och gjort två låtar, men hans aura finns nog med genom hela skivan. Vi har en hel drös låtar till som inte hann bli klara, så vi skulle nog lätt kunna släppa en rare fullängds-bootleg, men det får bli senare.

Jag gillar den intelligenta användningen av Close to Me i Close to Home. Ska den betraktas som en hommage till The Cure?

– Tack! Ja definitivt. Det är nog få som förstår hur viktiga The Cure har varit för oss och vår musik. Deras musik har alltid legat till grund för vårt eget låtskrivande, men vi har aldrig aktivt försökt efterlikna dem, kanske beroende på intrumenteringen. Men när vi nu hade möjlighet att arrangera en låt åt det hållet så fanns det ingen anledning att låta bli att göra en riktig hommage. Lyssnar man med de öronen så hör man säkert ännu fler detaljer.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

En ny Prefab Sprout-skiva med nyinspelat och relativt nyskrivet material – det hade knappt någon förväntat sig. Men med Crimson/Red är det just vad Paddy McAloon levererar, och den är förstås fantastisk. 

Lika överraskande är att det tillbakadragna engelska musikgeniet bestämt sig för att göra sig tillgänglig för media i samband med skivans release. Och av den svårtillgänglighet som blivit gängse uppfattning om honom märks inte ett spår när han svarar i telefon hemma i Durham. Tvärtom är han vänligheten själv när han konstaterar vilket nöje det är för honom att bli intervjuad av en namne, och sedan försöker förklara vad som förändrats så att han äntligen känt sig bekväm med att släppa en nyinspelad Prefab Sprout-skiva, 13 år efter den senaste.

– Jag drabbades av hälsoproblem 2006, och det är först nu som jag känner mig bekväm med höga ljud igen. Inte så att jag skulle klara ett band med trummor och bas i replokalen, men ensam och med en dator så har jag kunnat göra popmusik igen.

Men det är inte enda anledningen till att vi äntligen presenteras för en ny Prefab Sprout-skiva.

– Jag hade skrivit på ett kontrakt, och det var jag tvungen att uppfylla. Jag var rädd att det skulle bli juridiska processer om jag inte fullföljde kontraktet, och mot slutet blev det bråttom för att hinna bli färdig så att skivan skulle kunna komma ut innan 2014. Jag hade jobbat med ett annat projekt som jag fick lov att lägga åt sidan för den sakens skull.

Med tanke på att hans fokus egentligen var någon annanstans är det pragmatiska sätt Paddy McAloon använde för att göra Crimson/Red kanske inte förvånande.

– Jag valde ut tio låtar som jag tyckte var bra bland dem jag jobbat med under de senaste 18 månaderna. Jag valde poplåtar som skulle kunna passa i ett sammanhang som det här, och lät annat vara.

Det är skönt att höra att hälsan är bättre.

– Tack! Tinnitus var det värsta jag drabbats av, det var skrämmande. Från år 2006 hade jag ett ständigt oväsen i mitt huvud, och det gjorde att jag inte kunde lyssna på musik. Och även om det är borta nu är jag inte botad, det kommer tillbaka när jag är trött.

Även Paddy McAloons ögon är drabbade.

– Jag har näthinneavlossning, men nu kan jag i alla fall se. Jag kommer att behöva en sekundär laserkirurgi under hösten, men det är en del av min löpande behandling.

Och även om hälsoproblemen har bidragit till att Paddy McAloon och Prefab Sprout inte varit så offentliga har han aldrig slutat göra musik.

– Även när det var som värst fortsatte jag att skriva. Det blev väldigt lågmäld musik, och jag hade inte drivet att göra optimistisk musik. Fortfarande idag kan jag sörja över det som drabbat mig. Jag kan hitta gamla kassetter jag spelat in och slås av att de gjordes under en sorglös och bekymmersfri tid. Det har blivit så att jag sorterar händelser – och musik – under rubriken FK och EK. Före Katastrofen och Efter Katastrofen.

Men optimismen är på väg tillbaka.

– Det finns saker på Crimson/Red som är – ska vi säga – uppåt. Adolescence, till exempel. Men det kan bero på att det finns låtar som är skrivna både FK och EK på skivan, mellan åren 1996 och 2010. Det finns låtar som kan dra mot introspektion, om man inte ser upp.

Många låtar på Crimson/Red verkar självbiografiska.

– Jo, sådant kryper ju på om man inte är uppmärksam. Vilken tänker du på?

The Old Magician, till exempel.

– Jag var 40 när jag skrev den, 1997, och började tänka på min dödlighet. Jag tycker att texten har samma värde idag, det jag ville uttrycka då gäller fortfarande. Jag har en video där jag sjunger den 2003 – en hemmainspelning för att dokumentera, helt enkelt – och det är intressant att se den. Då, för tio år sedan, tänkte jag på mig själv som medelålders, men när jag ser den idag ser jag en fortfarande brunhårig och relativt ung man utan sjukdomar.

Och om tio år kommer du att titta tillbaka på din nuvarande uppenbarelse med samma reflektioner.

– Haha! Så sant, så sant.

Även The Songs Of Danny Galway handlar om Paddy McAloon, och är berättelsen om ett möte med Jimmy Webb.

– Det var textens utgångspunkt, i alla fall. Jag mötte honom i en bar i Dublin, kan det ha varit 1991, när jag var där för att spela hans The Highwayman på en hyllningsshow. Åh, känner du till den, den är så vacker. Hans Wichita Lineman rörde mig tidigt, redan som elvaåring och långt innan jag ens hade börjat fingra på en gitarr. Man kan betrakta min sång som ett fan-brev såsom jag skulle skrivit det som elvaåring om jag haft tillräckligt med förstånd.

Du kallar Jimmy Webb för ”the sorcerer from Wichita, a wizard”, och själv kallar du dig ”The Old Magician”…

– Haha, försök inte. Jag är inte inne på sådant. Men om du vill att jag ska vara helt ärlig finns det kanske någon sorts magi i musik. För att en låt ska slå an först hos artisten och sedan också hos lyssnaren krävs någon sorts magi. Jag har faktiskt skrivit en temaskiva om just det, men den är inte utgiven.

Det är inte den enda outgivna skivan Paddy McAloon har på lager. Förra albumet Let’s Change The World With Music var en samling med 17 år gamla inspelningar, och bara i hans egen nya officiella biografi räknas nio andra outgivna titlar upp. När får vi höra dem?

– Du vet, för mig handlar det inte om det. Min drift att skriva ny musik är mycket större än min drift att spela in den. Under den tid det tar för mig att spela in en ny skiva hinner jag skriva tre helt nya, och det får jag ut mycket mer av. Men det där har baksidor också förstås. Folk stoppar mig och frågar om detaljer om ny musik jag har gjort, sådant som jag råkat undslippa mig i en intervju som den här och sedan i ärlighetens namn hunnit glömma. Jag var inne i en butik, och så kom det fram en sträng man som såg ut att vara äldre än jag till och med. ”Son, du måste ge ut den-och-den skivan”, tillrättavisade han mig, som vore han en äldre och klokare släkting. Men för mig handlar inte det här om att ge ut skivor. Det handlar om att skapa nytt, att upptäcka, att bli bättre och bättre.

Ditt behov att skapa ny musik är viktigare för dig än mitt behov att få höra den?

– Exakt. På pricken. Och när jag har skapat lägger jag musiken och glömmer den. Jag tror inte jag skulle kunna dra mig till minnes särskilt mycket av Jordan: The Comeback, till exempel, om jag försökte.

Att såväl Crimson/Red som förra Let’s Change The World With Music består av gammalt material är egentligen inte särskilt konstigt. Redan på debuten Swoon 1984 var delar av materialet skrivet flera år dessförinnan.

– Hm. Om jag tänker efter tror jag att mitt soloalbum I Trawl The Megahertz för tio år sedan faktiskt är den enda skiva som i sin helhet spelats in i samband med att jag skrev den.

Det nästan färdiga projekt Paddy McAloon i hast la åt sidan förra hösten löper inte heller särskilt stora chanser att någonsin se dagens ljus.

– Jomen jag var så nära att slutföra det – jag kan inte berätta vad det handlade om – så nu ligger det där och längtar efter att bli färdigt. Men det är som en bok som man lägger ifrån sig med bara något kapitel kvar bara för att något annat dyker upp – det är svårt att hitta tillbaka.

Istället är Paddy McAloon igång med nytt material nu.

– O ja, efter Crimson/Red har jag hunnit skriva mycket. Jag håller på att arrangera det nu.

Orsakerna till att Crimson/Red kommer ut under namnet Prefab Sprout, trots att det är Paddy McAloon ensam som skapat varje beståndsdel på skivan, är flera.

– Prefab Sprout var faktiskt den etikett jag valde att sätta på min musik redan innan bandet bildades. Nu var det ändå svårt att kalla skivan så, men det var en ny Prefab Sprout-skiva jag var kontrakterad att göra. Så jag frågade min bror Martin om det var okej att jag gjorde det själv, och han vet ju vilka svårigheter jag har haft med mina sjukdomar, så han tyckte att det var bra att jag kom igång lite. Och det här är tio bra poplåtar, lite som man kan vänta sig av ett Prefab Sprout-album.

Men när han gav ut Prefab Sprouts debutalbum Swoon för snart 30 år sedan år sedan resonerade Paddy McAloon annorlunda. Då gjorde han den så komplex som möjligt, eftersom han inte trodde att han skulle få fler chanser att göra skivor.

– Jo. Jag skulle kanske inte kalla Swoon för en obskyr skiva, men texterna är inte linjära. Det kanske bidrar till känslan av komplexitet. Vet du, när jag lyssnar på allt konstigt på den nu så får jag en stark lust att vilja återvända till den.

Du vill spela in en ny version av Swoon?

– Varför inte? Jag känner mig starkt dragen till det, som en hobby. Om jag kan lista ut hur och vad vi spelar på den.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

The Velvet Undergrounds rock’n’roll, dekonstruerad in till sitt bräckliga skelett, var älskvärd. The Modern Lovers sätt att rekonstruera The Velvet Underground till naivistisk rock för barn och unga tonåringar var älskvärt. Att Leicester-trion The Wave Pictures nu har utvecklat sin brit-indie till en fortsättning på Modern Lovers är likaså älskvärt. Här finns infantila små melodier, här finns det elektriskt repetitiva, här finns empatiska ordflöden om att dansa naken över motellrumsgolvet, ”my beer belly bouncing in the afternoon”, här finns utrymme för något vänligt litet gitarrsolo och här finns till och med fina textfantasier om att vara ett litet djur.

Invändningar om att det är lite för nära förebilden försvinner ur sinnet i takt med att värmen och förtjusningen ökar, och den fina aspekt av vek afropop som The Wave Pictures har adderat hade Jonathan Richman förmodligen själv anammat om han bara kommit att tänka på det. Med 20 låtar och 90 minuter blir det kanske svåröverblickbart, men det är en invändning som enkelt hanteras genom att dela upp lyssningen i två akter av utsökt och hjärtevärmande underhållning.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I grunden är allt omedelbart igenkänneligt. Den stramt återhållna dramatiken i balladerna, en ljudmässig luftighet som kontrasterar mot en nästan klaustrofobiskt vemod, Stuart Staples djupa baryton. Och – vilket Tindersticks på senare har anklagats för att ha tappat – en fantastisk melodikänsla där minst hälften av skivans spår är klockrena evergreens. 

Det är nu kanske inte så konstigt, med tanke på att bandet firar sitt 21-årsjubileum genom att spela in nya versioner av låtar ur bandets gedigna katalog, sådana sånger som de upplever inte fullt ut levt upp till sin potential hittills. Det finns nya nyanser i de exakt avvägda stråkarna och ett delikat blås i form av smäktande trumpetserenader och i I Know that Loving slår över i renodlad klassisk soul, och fingertoppskänslan och noggrannheten med varje detalj är utsökt utförda i den prestigefulla Abbey Road-studion. Det är precis så här Tindersticks ska låta.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden