Att förra årets mästerverk Dream River behövde ett lika mästerligt dubalbum som komplement är ju fullständigt självklart när man tänker på det. Och givetvis måste det låta så här – avskalat, ekande och traditionellt dubbigt, och samtidigt helt unikt. Bland det traditionella finns den dova basen som bär både stämning och rytm, och trummorna som vandrar in och ut ur ljudbilden.
Men det finns förstås inte tillstymmelse till reggae i hans musik, så istället är det mjuk soul och americana som behandlas på det sättet. Det betyder att tvärflöjterna är väsentliga, liksom en staccato-ekande fiol. Har man dessutom en av musikvärldens mest övertygande röster vore det ju ett oerhört slöseri att inte låta den vara allestädes närvarande, om än upphackad och fragmentarisk.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det bästa som kom ut av Bruce Springsteens ändå rätt otippade inspiration från mötet med den forne Rage Against the Machine-gitarristen Tom Morello är hans vilja att rocka utanför sina gränser. Det sämsta är att hans rockande på flera ställen istället sker innanför Tom Morellos avsevärt snävare gränser.
Titelspåret till exempel, en cover av Havalinas ursprungligen utmärkta hoborockiga 90-talshit, är ett fläskigt exempel på när Springsteen sjunger som sämst, genom att på ett forcerat och ansträngt sätt krama fram varje stavelse som i svåraste vånda. Att han till och med överlåter hälften av texten i en uppumpad version av The Ghost of Tom Joad till sin nye gitarristvän Morello är inte särskilt välbetänkt ur ett estetiskt perspektiv, och hela låten känns som en present till den nyfunne vännen. Den är full av den där sortens flashiga gitarrsolon som gör gitarristen men ingen annan glad, och på samma sätt tillåts den allom närvarande Tom Morello såga itu den i övrigt gospeljublade upptempohymnen Heaven’s Wall med ett märkligt opassande motorsågsgitarrinpass.
Men det är bara ena sidan av myntet, för om man mentalt lyckas filtrera bort Tom Morello släpper High Hopes också fram en Bruce Springsteen som är musikaliskt inspirerad och empatiskt engagerad. I Frankie Fell in Love till exempel ger han oss överväldigande klassisk NYC-rock med doowop-rötter, som en nygymmad Dion, en framgångsrik Garland Jeffreys eller varför inte en Born to Run-ung Springsteen. Den må vara en kort bagatell, men den är likväl förtjusande. En cover av The Saints Just like Fire Would, komplett med trumpetserenader, är på samma sätt rock som är stor och mäktig utan att slå över i det bombastiska, och med fiol och dragspel låter This is Your Sword som när Steve Earle spelade ihop med The Pogues. Tom Waits-flörtande Harry’s Place, delvis sjungen genom megafon, är också utmärkt, liksom den ödesmättat mullrande Down in the Hole där Bruce Springsteen hänger sig åt sin blue-collar-romantik med djupaste innerlighet.
Nyinspelningen av American Skin (41 Shots) om NYPD:s dödsskjutning av Amadou Diallo 1999 – en låt som fortfarande är stark trots utsvävningar av Morello – är ju som gjord för vaggande tändare (mobiltelefoner) och gemensamma värderingsställningstaganden, och på samma sätt är det med den episka balladen The Wall som tar det stora veteranmonumentet i Washington som utgångspunkt för ett porträtt av en lokal musikförebild från New Jersey som åkte till Vietnam är gripande.
För att runda av alltihop erbjuder Bruce Springsteen en av sina mest udda inspelningar, och samtidigt en av hans mest intressanta. Hans tolkning av Suicides Dream Baby Dream har visserligen funnits på superlimiterad split-tiotummare sedan ett par år, ursprungligen inspelad för för 70-årsfirandet av den ursprungliga New York-punkens legend Alan Vega. Men att Bruce Springsteen väljer att göra den offentlig också för sin breda mainstreampublik – först som en tackvideo till sin senaste turnés publik i höstas och nu också på skiva – är rätt oväntat, och väldigt rätt. Hans version är briljant, med en monoton orgel som medan låter växer alltmer överröstas av rytm och lager av elektronik, och även om det givetvis är en version avsevärt mer städad än originalets electropunk har den samma desperata passion inte minst i en sånginsats som tillhör Bruce Springsteens allra bästa. Här hämtar han igen massor av det han förlorat genom sitt olyckliga val av samarbetspartner på skivan, och om Socialdemokraterna med ännu ett Springsteen-fan på ledarpositionen vågar använda en gammal punklåt har de sitt valårssoundtrack som skräddarsytt i Springsteens trösterika uppmuntranden till drömmar, leenden och hopp. ”We gotta keep the light burning”.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Damien Jurado fortsätter utmana våra föreställningar om honom. För även om Brothers and Sisters of the Eternal Sun är tänkt som en fortsättning på 2012 års album Maraqopa, något som avslöjas inte bara av låten Return to Maraqopa, så finns här lika mycket nytt och överraskande som alltid på hans skivor. De lätt obehagliga stämningarna av isolation och kvarlämnad fortsätter han tillsammans med producentgeniet Richard Swift att mana fram, men det får ta sig många nya udda uttryck.
Magic Number är klaustrofobisk blåsförstärkt sjuttiotalsgroove som hinner ramla isär och knytas ihop flera gånger på tre minuter, och än mer suggestiv är Silver Donna. Silver Timothy består av psykedeliska latinorytmer, Silver Joy är stilla americanavisa medan Silver Malcolm respektive Silver Katherine tar sig andra uttryck, alltid balanserande mellan det skeva och det självklart omedelbara.
För Damien Jurados melodikänsla som vanligt oantastlig, och även när han låter sin röst förvridas så att den nästan inte är uttolkningsbar i den dramatiska balladen Jericho Road – en av skivans mest omskakande stunder – är musikens skönhet likväl intakt. Och i avslutande Suns in Our Mind finns dessutom en munter och optimistisk lätthet, som öppnar för andra känslostämningar i framtiden (även om det måste erkännas att ljudupptagningen avslöjar hur någon ljudligt börjar snarka halvvägs genom låten).
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Five Spanish Songs är en EP med fem sånger på …eh… spanska. De är allihop covers på låtar skrivna av Antonio Luque för hans band Sr. Chinarro i Sevilla.
Två rejäla avsteg från det Dan Bejar annars erbjuder, alltså, men i övrigt är det mesta sig likt. Eftersom han hunnit erövra många genres under åren ger det honom dock en hel del friutrymme. med sin omisskänneligt veka stämma gör Dan Bejar Luques sånger till ömsom stompig Bowie-glam, i pärlan El Rito, och ömsom singersongwriter-stunder, akustisk indiepop eller elegant 70-talssoul. Alltihop givetvis med en latinotouch så subtil som Dan Bejars utsvävningar brukar vara.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Först Skogen Brinner och nu Flykten – det där med hård 70-talsrock’n’roll på svenska är stort i år. Men om Skogen Brinner är Push Dakota, TT och fjunmustasch, och möjligen en Fantomen-prenumeration dessutom, så är Flykten snarare mc-kort, Pripps export och helskägg, kompletterat med ett SSU-medlemsskap. Här finns groove-ansatser och antydningar till proggressiv rock, och framför allt finns här gedigen urkraft och ett knippe skitbra rocklåtar med egen identitet och mycket mod.
Få rock’n’roll-band skulle våga göra en Massive Attack-cover, och ännu färre har modet att inleda en blytung stonerlåt med en samtidigt romantisk och grammatisk reflektion (”kärlek är ett verb”). Du kanske känner att nånting är fel med subtil samhällskritik och mindre subtilt inklippta kungacitat är en av flera höjdpunkter, som kan sorteras enligt principen ju snabbare och hårdare desto bättre. Det innebär att skivans andra halva med bland annat en försvenskad och mäktig Black Rebel Motorcycle Club-tolkning är allra vassast.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det är självklart att en ikon som Johnny Cash får sina outtake-arkiv hänsynslöst plundrade efter sin död, och vore det inte för Rick Rubin hade det lett till en serie anskrämliga retrospektiver.
Men det American Recordings-projekt som Rick Rubin lockade Johnny Cash till i början av 90-talet, med avskalade insjungningar av utvalda moderna låtar och klassiker, väckte nytt liv i Mannen i svart, och deras gemensamma skivor är näst intill fullpoängare allihop. Delia’s Gone, Soundgardens Rusty Cage och Nine Inch Nails Hurt – hur bra det än är blir en Greatest Hits från parets fyra skivor onödig, eftersom ingen kan leva utan de fyra originalskivorna.
Nu gör det inte särskilt mycket, eftersom den samlingen bara är CD nummer fem i en alldeles underbar svart liten filtklädd låda, ett mellanting mellan en kista och ett dyrbart smyckesskrin. I den har Rick Rubin på ytterligare fyra CD samlat ihop tidigare outgivna inspelningar från tio års sessioner. Och förleds inte att tro att det rör sig om överblivet och överflödigt material från studiogolvet, tvärtom.
Utöver släpiga återbesök i egna gamla klassiker som The Long Black Veil ryms här covers av Steve Earles The Devil’s Right Hand, Neil Youngs Pocahontas och Heart of Gold, duetter med från ena hållet Carl Perkins och från andra Nick Cave.
För att inte tala om den perfekta duetten från helvetet, när Joe Strummer vid Johnny Cashs sida förvandlar Bob Marleys Redemption Songtill den blandning av Cash och Clash vi inte visste att vi alltid drömt om.
Tveka inte inför vare sig pris eller kvantitet –Unearthened är guld rakt igenom.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När det gäller snillrika popkonstruktioner, delikata popdetaljer som jangelgitarrer, handklapp, pianoinpass och delikat stämsång har Brendan Benson få jämbördiga, och till och med popsnillen ur alla läger, från Paul McCartney till Ken Stringfellow bleknar införde hans sinnrika melodier.
Här heter de mest gnistrande pärlorna She’s Trying to Poison Me och Purely Automatic, som båda kombinerar snille och smak på ett sätt som är värt ett eller ett par nobelpris. Men efter de 15 minuter i strålkastarljuset som tiden med Jack White i the Raconteurs gav honom är han likväl tillbaka i skuggan igen, och där fortsätter han att skapa en gedigen popkatalog som kommer att hänföra världen, om världen bara får upp öronen för den.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
A Writer’s Cramp verkar vara det minsta Jon Rinneby lider av, att döma av det releasetempo hans Turn Off Your Television har för sina skivor. Ändå är det titeln på ett av de paradoxalt nog allra mest finurliga spåren på bandets tredje egensläppta album på lika många år, att hämta gratis eller betala en slant för om man har råd. Deras hederliga gitarrpop påminner i sina finaste stunder en del om hur tidiga Peter Bjorn & John brukade låta i sina ambitioner att förena klassiska popsnickerier med yngre popavantgardister. Även när de som i Broke Millionaires inte riktigt når den nivån är de fortfarande utmärkta, och bara något enstaka instrumentalt folkpopigt tidsfördriv skvallrar om att ett lite lägre utgivningstempo skulle kunna gynna kvaliteten.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
De må ha befunnit sig under vingarna på The Soundtrack of Our Lives, men är nu redo att kasta sig ut på egen hand. För Patrik Forshage berättar Side Effects om motreaktioner och varför de låter så oborstade.
Runt bordet på det stora skivbolaget sitter fyra entusiastiska unga musiker med en förkärlek för allt som är psykedeliskt. De stoltserar med Paisleymönster, med Roger McGuinn-frisyrer, med gitarrpedaler och orglar, och framför allt stoltserar de med den tidlösa kombinationen fantastiska poplåtar, modiga utsvävningar och en ordentlig dos oslipad skitighet.
Men istället för piller som gör dem större och piller som gör dem små poppar de smågodis medan vi pratar, och den enda relation till sextiotalet de egentligen har är att deras föräldrar föddes då. Så även om de har grävt ner sig i Syd Barrett och Love var det mer samtida psychrockare som lockade Side Effects att hoppa ner i det kaninhål som snart leder till debut-albumet A Walk in the Space Between Us.
– Det har tagit lång tid att komma hit, berättar Billy Cervin som är gitarrist och en av bandets sångare. Många av låtarna på albumet är flera år gamla.
Och även om albumet rymmer låtar som Side Effects börjar känna är gamla (”vi har redan skrivit färdigt vårt andra album”, ler Billy) gick det snabbt att spela in det hos The Soundtrack of Our Lives-basisten Kalle Gustafsson Jerneholm på Svenska Grammofonstudion i Göteborg.
– Han är ju så sjukt upptagen, förklarar Elias Jungqvist, bandets organist. När han ringde och sa att han hade en ledig dag för inspelningar slängde man sig på luren och sjukanmälde sig till gymnasiet, medan man satt och bokade tågbiljett till Göteborg under tiden.
– Det blev bra, bestämmer Hugo Mårtensson som spelar trummor. Jag gillar att det är oborstat. Alla låtar slutar i ett annat tempo än de börjar, eftersom vi vägrade klicktracks och metronom. I Feel Flowsär det tydligt att vi hade arrat om låten så att vi inte kunde den längre när vi skulle spela in.
Side Effects estetik är svår att förena med fördomarna om Rytmus-gymnasiet, där bandet bildades. Där ska man väl gilla Sting och spela jazzrock med instrumenten upphissade precis under hakan?
– Vi var en motreaktion mot allt det, nickar Elias glatt. Vi var de enda där som spelade fel med flit.
–”Indiegänget” kallades vi, minns Hugo. Trots att vi inte alls är indie.
Sextiotalsreferenserna börjar de vilja skaka av sig.
– Visst, vi började där, medger Hugo. Men nu är vi uppe ur det träsket.
– Det viktigaste är ju låtarnas kvalitet, förklarar basisten Joacim Nilsson, och han får medhåll av Elias.
– Kalle Gustafsson Jerneholm städade upp oss. Han rensade bort sådant som var onödigt. Bland annat halverade han låtarnas längd.
Side Effects refererar alltså gärna till Love och 13th Floor Elevators, och – än mer anmärkningsvärt – till den gamle grekiska schlagersångaren Demis Roussos psychband Aphrodite’s Child och till Bo Hansson. Men deras största passion befinner sig avsevärt närmare både tidsmässigt, geografiskt och socialt. Och trådarna till förbilderna och vännerna i The Soundtrack of Our Lives är tätt sammanvävda.
– Jag såg plötsligt Mattias Bärjed från det bandet hemma i Waxholm när jag var tolv, minns Billy. Jag var ett massivt fan, via mina föräldrar, och älskade framför allt singeln Bigtime. Att Mattias hade flyttat till min lilla stad var helt overkligt.
Han och resten av bandet är inte helt överens om det var Mattias Bärjed som tog den första kontakten, med hänvisning till den Queens of the Stone Age-tröja Billy stoltserade med, eller om det var Billy som vågade sig fram för att fråga om Mattias Flying V-gitarr. Hursomhelst blev det många The Soundtrack of Our Lives-spelningar för de unga Side Effects-medlemmarna, och när Mattias återgäldade det genom att komma på ett Side Effects-gig tog Billy ordentligt mod till sig.
– Jag frågade om inte vi kunde få spela förband, ler han. Vi var 16 år gamla och hade ingen skam i kroppen. Men vi fick en spelning i Uppsala, och sedan rullade det på.
– Ebbot var lyrisk, fortsätter Elias, och efteråt har han bett oss vara hans kompband flera gånger. Förra helgen spelade vi gamla Misfits- och Black Flag-låtar tillsammans på någon av hans kompisars 40-årsfest.
När de frågade om möjligheterna att spela in i Svenska Grammofonstudion undrade Kalle Gustafsson Jerneholm om de hade koll på producent, och givetvis var side effects inte sena att erbjuda honom jobbet. Billy har fått chansen att vikariera i The Soundtrack of Our Lives live en gång 2011, och precis i början av bandets existens spelade de till och med ett par gig iklädda kaftaner. Men nu börjardet ändå bli dags att tona ned kopplingen till mecenaterna i The Soundtrack of Our Lives.
– Om man lyssnar på vår skiva hör man kanske spår av The Soundtrack of Our Lives, menar Hugo. Det beror på att Kalle och vi jobbat i deras studio, och att vi har samma sorts driv.
– Men vi är 25 år yngre, konstaterar Elias, och vår publik har aldrig hört talas om det bandet.
A Walk in the Space Between Us (Sony) släpps den 30 oktober, och från det datumet finns det ingen anledning att prata mer om Side Effects förebilder.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
A Writer’s Cramp verkar vara det minsta Jon Rinneby lider av, att döma av det releasetempo hans Turn Off Your Television har för sina skivor. Ändå är det titeln på ett av de paradoxalt nog allra mest finurliga spåren på bandets tredje egensläppta album på lika många år, att hämta gratis eller betala en slant för om man har råd.
Deras hederliga gitarrpop påminner i sina finaste stunder en del om hur tidiga Peter Bjorn & John brukade låta i sina ambitioner att förena klassiska popsnickerier med yngre popavantgardister. Även när de som i Broke Millionaires inte riktigt når den nivån är de fortfarande utmärkta, och bara något enstaka instrumentalt folkpopigt tidsfördriv skvallrar om att ett lite lägre utgivningstempo skulle kunna gynna kvaliteten.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden