Månget ord om fördelarna med att Angel Olsen lämnat sina akustiska dogman har redan sagts. Men bland många lofi-skramliga neobluespärlor som Lights Out sticker fortfarande några av de mest avskalade ögonblicken ut allra mest. Unfucktheworld är gastkramande, och i utandningen White Fire tangerar hon till och med Leonard Cohens poetiska och melodimässiga höjdpunkter från hans debut 1967. Det är i sådana ögonblick som Angel Olsen verkligen sticker ut bland de 100 000 singer/songwriters som kommer över kullen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

För ofta under åren har Band Of Horses delikata visor och vokalharmonier drunknat i för stora arrangemang och för genomsnittliga produktioner. Först när man haft turen att höra låtarna i något avskalat livesammanhang, med bara en gitarr och ett piano, har bitarna fallit på plats och den storhet som lurat under ytan har framstått i all sin självklarhet.

På den klassiska countryscenen Ryman (tänk Grand Ole Opry, till att börja med) är de utlämnade åt en helt akustiskt sättning, och då överträffar de sig själva. Som de vilar helt utan forcerande i sina gedigna balladers starka melodier och sitt röstsamspel blir plötsligt alla de där The Band-referenserna rättvisande, och det är omöjligt att säga vilken av Slow Cruel Hands of Time, Marry Song och Neighbor som är allra starkast i sammanhanget.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Termen ”underbarn” är sedan decennier passé för Beck, men ”geni” kommer han fortfarande inte förbi. För även om det dröjer allt längre mellan releaserna – hela sex år den här gången, på grund av en ryggradsskada som äventyrade hans musicerande överhuvudtaget – så är de skivor han gör fortfarande under av inspiration och perfektion. Den här gången närmar han sig samma singersongwriteruttryck som på Sea Changes för tolv år sedan, med böljande drömska västkustmelodier, med de vackraste vokalharmonier (i Turn Away hack i häl med självaste Simon & Garfunkel), med häpnadsväckande sköna stråkarrangemang av hans pappa David Campbell och i självförklarande Country Down med den mest sentimentala pedal steel vi hört sedan 1973.

Albumtitelns dubbeltydighet säger mycket om skivans stämningar, där vemod och sorg är de dominerande känslorna i nakna och innerligt personliga sånger som Don’t Let it Go. Samtidigt lever också det lite cyniska och nasala tilltal som Beck lutat sig tillbaka på ända sedan MTV fick honom att vilja röka crack, på den tiden när MTV var en samtida och lättbegriplig referens, kvar i släpiga Say Goodbye. Så vi säger det igen: geni.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Som vi älskar våra ställföreträdande vackra förlorare, dem som offrar sig för oss på självdestruktivitetens kors. De enda vi älskar mer är dem som återuppstår, dem som vi givit upp hoppet om men som kommer tillbaka för att med skorrande röst vittna om hur det såg ut där nere i avgrunden. På åttiotalet älskade vi hur Marianne Faithfull reste sig från parkbänken på Soho Square för att ge oss sin ärrade rehabiliteringsmanifestation Broken English. Mer nyligen älskade vi Kevin Rowlands triumfatoriska återkomst, och England har redan gått ner i spagat över Boy George och hans ärligt talat rätt darriga comeback.

Att hans röst är mixad så högt över allt annat, och att den konsekvent tillåts darra oerhört ostadigt över toner, över tryck och över vibrato i en tid där studiotricken enkelt trollar bort sådana brister är att stoltsera med sina ärr och att tigga om lyssnarnas sympati. Och mycket riktigt är flera av de till synes självbiografiska balladerna rörande, till exempel när han inledningsvis frågar sig om han fortfarande är the King of It All, trots att det är uppenbart för honom och alla andra att hans kungadöme försvann upp i hans näsa för flera årtionden sedan.

Men musikaliskt lämnar This Is What I Do en hel del i övrigt att önska. My God är bara ett exempel på hur en i grunden bra låt – med en rent av lysande antihomofobisk text – ruineras av arrangemang som blåses upp intill parodi. Där slåss en euforisk gospelkör om utrymmet med Trevor Horns avlagda Fairlight och en skenande hårdrockgitarr. När han sedan i en klichéartad countryballad om att bli lämnad ber om att få behålla om inga ägodelar så åtminstone sin värdighet är det just den han sätter på spel. En hel del plastreggae som den lät på på den brittiska åttiotalstopplistorna klämmer han in för att garantera att vi inte missar att associera till Do You Really Want to Hurt Me.

En cover av Yoko Onos Death Of Samantha däremot balanserar på rätt sida, och ett par mer återhållsamma ballader fungerar också. Men det främsta säljargumenten för Boy Georges första album med originalmaterial på 18 år (!) spelar fortfarande på nyfikenhet och sensationslystnad, nu av andra skäl och kompletterat med sympati, stöd och kanske en skopa medlidande.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När två medelålders herrar, hyllade för sina insatser som indiesångare respektive hiphop-crossover-producent, bygger nostalgiskt popmekano gör man nog klokt i att närma sig dem med viss försiktighet. Men Danger Mouse och James Mercer struntar i de sedvanliga synthpopbanaliteterna från tidigt 80-tal och går ytterligare några år bakåt i tiden, och i det sena 70-talets AOR-pop och popdisco hittar de smartness, fantasi och pophantverk som passar dem bättre. När det ska discopoppas lägger James Mercer alltså falsettröster i tjocka lager ända tills duon fnissande upptäcker att de rekonstruerat Bee Gees i Holding on for Life, medan Control och The Changing Lights låter ELO och 10CC. Men där finns samtidigt ett stråk av allvar och inte minst vemod, till exempel i stilla Leave It Alone, och när de väl satt sitt tema tar de ut svängarna i mer samtida måste-bli-hits som den Motown-snärtiga upptempopärlan No Matter What You’re Told. Det borde vara mer än tillräckligt för att fler än bara andra medelålders nostalgiker låter sig förföras.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

På förra årets två EP:s excellerade den multinationella Londonkvartetten Cheatahs i amerikanskt 90-talsgnissel a la Pavement och framför allt Sugar. På sitt debutalbum har de tagit nästa steg och med avstamp i sådana influenser utvecklat ett eget punkuttryck. Gitarrslamret är fortfarande kompakt, men eftersom de inte bangar för att kombinera sin shoegaze och postgrunge med delikata popmelodier blir det aldrig svårt att uthärda.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det är ingen metamorfos Nina Persson genomgår på sitt första album i eget namn. Vare sig man föredragit Cardigans eller A Camp under åren finns det saker att omedelbart känna sig hemma i på Animal Heart. Samtidigt är Nina Perssons utveckling påtaglig, för att inte tala om hennes lust att pröva nytt.

Mest effektivt är det 80-talssound som dominerar skivan (vintagesyntharna!) i Food for the Beast, skriven med Joan as Police Woman, och i Dreaming of Houses. Men det samsas med utmärkta crooner-stycken som Silver Like the Moon, och även om det hänt förr att undertecknad lyft Nina Perssons sånginsats som hennes bästa någonsin så är det än mer befogat nu. Hennes sätt att sjunga en ballad som Burning Bridges är utsökt, och på andra håll ror hon såväl mjukaste Emmylou-sång och skrovlig rock’n’rollstämma iland.

Animal Heart är ett strålande album, samtidigt spontant och genomarbetat, och det rymmer tillräckligt med drivna pophits för att etablera henne som majorartist internationellt också på egen hand.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med Christoffer Bergs hjälp har Jacob Johansson byggt en mäktig organisk ljuddräkt med finurliga akustiska gitarrer i botten på sina starka sånger. Musikaliskt är de allvarsamma och samtidigt lika medryckande som lyriken. Hans sätt att sjunga leder associationerna till Dungen, och den påfallande progressiva riktning hans arrangemang tar gör samma sak. Men både lyrik och melodier är så konkreta att vi måste kalla dem pop. Särskilt Kolibrins vingar och Sätt att hålla ut har den där överväldigande närheten att man vill spela dem om och om igen, först för sig själv och sedan för sin omgivning.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

År 2000 släpptes minialbumet Maplewood med den unge och talangfulle Ed Harcourt. Med sin känsliga röst kollrade han bort oss fullständigt i drömskt romantiskt pophantverk med släpigt beat. Sedan dess har han fortsatt att cementera sin position som en av mollpopens mästare, men topparna har varit få och dalarna aldrig så djupa som på förra årets Back into the Woods.

Men när han nu återvänder till minialbumformatet börjar det kanske bli dags att tala om en pånyttfödelse? I sex koncentrerade sånger som går från stilla drömmar via djupaste orkestralt vemod till den Beck-muterade Abba-popen i We All Went Down with the Ship slappnar han av från sitt allt tristare hantverksutövande och visar upp alla de singersongwriterkvaliteter som en gång fick oss så exalterade. Orsaken kan mycket väl gömma sig i en textrad i skivans mest sorgsna sång, The Saddest Orchestra (It Only Plays for You), där Ed Harcourt pekar på den sanna skönhetens nödvändiga mouché i omkvädet ”Ever so sadly, ever so slightly out of tune”.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det är inte den säregna poetiska naturromantiken i sig som gör den unge isländske Ásgeir Trausti Einarssons musik så utsökt. Inte heller är det enbart hans utsökta akustiska gitarrplockande, som inte skäms för sig vid en jämförelse ens med José Gonzalez, eller enbart hans distinkta men samtidigt luftigt drömska melodier. Hans vackert skira röst, någonstans mellan Art Garfunkel och Antony Hegarty, är inte heller ensamt avgörande, eller ens den smarta uppdateringen av det vi för tio år sedan kallade folktronica, med snygga beats och delikata elektroniska detaljer. Men en skiva där alla de faktorerna är allerstädes närvarande kan inte vara mindre än sensationell.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden