Captured Tracks/Playground
BETYG: 5/6

När han på sitt tredje album nu äntligen släpper skojsigheten förvandlas Mac DeMarco omedelbart till popkonnessörernas våta dröm. Det hade kunnat vara nog redan med den 23-årige Montrealsångarens sätt att rada upp lofiinspelade popsånger, den ena mer melodiskt klockren än den andra och med en gitarr lika bekväm i smidigaste soul som i smartaste pop. 

Men Mac DeMarco har dessutom förmågan att rikta fokus mot några av våra musiksamlingars mest älskvärda sångare. Harry Nilsson är en referens som ofelbart poppar upp, och i titelspåret är han den perfekta kombinationen av hur Marc Bolan och Beck lät i början av sina karriärer. Men oftare bär balansakten på slackande lina mellan cool rockattityd och soulpassion honom till exakt luftiga popglänta som Edwyn Collins fann med Orange Juice för 30 år sedan. Finare beröm än det finns inte.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

När nyheten om Wilko Johnsons cancer nådde ut för ett år sedan fanns inga öppningar. Tillfrisknande var uteslutet, och eftersom han vägrade medicinering var den utmätta överlevnadstiden satt till mellan sex och åtta månader definitiv. Han skulle inte få uppleva 2014. 

Men istället för att stoppa honom innebar diagnosen på många sätt ett lyft för Wilko Johnson. Den uppmärksamhet som så sakteliga ökat igen under några år exploderade plötsligt i artiklar och TV-soffeinbjudningar, och även om hans sätt att möta sin sjukdom stod i fokus fick den musik han gjort först med Dr. Feelgood och senare på andra håll allt större utrymme igen.

Nu har hans uppsatta slutdatum passerats med mer än tre månader, men Wilko Johnson visar inga tecken på att mattas. Han har just spelat in albumet Going Back Home tillsammans med The Whos sångare Roger Daltrey.

– Vi träffades för ett par år sedan och började prata om att vi borde göra en skiva tillsammans. Sådär som man pratar. Men när han hörde om min sjukdom kände han väl att han inte kunde skjuta upp det längre, isåfall skulle det inte bli någon skiva. Så vi satte igång, och det gick väldigt fort. Vi var i studion kanske åtta dagar.

Albumet släpps på den legendariska bluesetiketten Chess, som återuppväckts enbart för projektet (”Jag antar att det gör att en massa gamla stötar blir upphetsade”) och består nästan helt och hållet av Wilko Johnsons egna låtar ur katalogen, både från tiden med Dr Feelgood under 1970-talets första halva och från hans nästa band Solid Senders.

– Från början var tanken att vi skulle göra gamla soulcovers från 60-talet, sådant som inte var för uttjattat. Men jag la till fler och fler egna låtar, av begripliga skäl, och för Roger var de flesta av de låtarna nya bekantskaper. Han är noga med att inte bara göra covers, han vill tolka, så han valde bland mina förslag och så landade vi i det här urvalet.

Kopplingen till The Who känns inte alls långsökt för Wilko Johnson. Den skitiga och skräniga rhythm’n’blues han utvecklade i Dr Feelgood tillsammans med Lee Brilleaux, Sparko och The Big Figure är den felande länken mellan The Whos urladdningar på 60-talet och den brittiska punkens amfetaminhetsiga aggression under det följande decenniet. Det byggde inte lite på Wilko Johnsons säregna gitarrstil – energiskt, staccatoaggressivt och samtidigt melodiskt. På samma sätt fungerade hans intensiva scennärvaro och rusningar fram och tillbaka över scenen som förebild för månget punkband efter dem.

Oil City Confidential, Julian Temples film om Dr Feelgood 2009, placerade bandet i en geografisk och socioekonomisk kontext i oljeindustrins Canvey Island i Themsens floddelta. Men Wilko Johnson är långtifrån schablonbilden av den brittiska arbetargrabben med bara musik eller fotboll som tänkbara vägar ur det sociala arvet. Innan musiken tog greppet om hans liv studerade Wilko Johnson till engelskalärare, med medeltida litteratur som inriktning och passion, och med den fornnordiska sagan som specialitet. Den läste han på fornisländska.

– Att läsa är en av mina favoritsysselsättningar fortfarande, och bara häromdagen läste jag faktiskt Snorre igen. Men jag har glömt mycket av språket.

Han har aldrig besökt Island, dock.

– Tyvärr. Jag var på väg, men det blev inte. Och nu är det försent. Det finns en massa sådana saker som jag nästan gjort. Det är the story of my life, antar jag.

Men att tiden är utmätt och alternativen begränsade innebär inte att Wilko Johnson ångrar sina livsval. Tvärtom. Det där måleriet han ägnade sig åt under många år hade tidigt kunnat bli hans huvudsyssla till exempel.

– Jo, jag tvekade mellan att måla och att spela musik. Men det ena skulle innebära att stå i en kladdig källare och lukta på lösningsmedel i tio år. Det andra skulle innebära att sitta i en limo och dricka champagne. Så det var ett lätt val.

Wilko Johnson skrattar gott, och det är en munterhet som präglar hela hans framtoning. Det tackar han sin cancer för.

– Jag hade haft en del symptom – som en knöl på magen. Så min son tvingade iväg mig till sjukhuset, han ledde mig hela vägen fram till receptionen. När läkaren förklarade att jag hade cancer i bukspottskörteln var jag helt oförberedd, och ändå reagerade jag med fullständigt lugn. Ok, jag har cancer, och den är obotlig. Inom åtta månader kommer jag att vara död. När jag kom ut från sjukhuset tittade jag upp på vinterträden och andades ut. ”Ah! Jag lever”, det var allt jag tänkte och jag kände mig fullständigt lycklig.

En del av lyckan handlade om den starka upplevelsen av nuet, förklarar han.

– Vi oroar oss för framtiden, eller så ältar vi det förflutna. Men nu fanns det ingen framtid, och det förflutna var överspelat och ointressant. Det fanns bara nu. Det var en eufori, och även om jag kom ner från den så småningom så befann jag mig i ett annat tillstånd fortfarande, ett tillstånd av lycka.

Men även om Wilko Johnson fortfarande har den känslan ibland förnekar han inte att det finns mörka stunder.

– Så klart att det finns. Det händer att jag vaknar klockan tre på natten, alldeles överväldigad av ångest. Och på senare tid känner jag mig allt mer isolerad. Även när jag är tillsammans med människor som jag bryr mig mycket om kan jag plötsligt försvinna in i mig själv och känna mig så fasansfullt ensam. Då finns det inget någon kan säga som gör det bättre.

Fyra månader efter att Wilko Johnson passerat sin deadline, i ordets bokstavliga betydelse, har han fortfarande inga allvarligare symptom.

– Inte mer än den här magen, där tumören fortsätter att växa så att jag ser ut som om jag vore gravid.

Sitt eftermäle är han lika ointresserad av som han är av vad som skulle kunna hända efter döden.

– Jag är ateist. Jag är övertygad om att efter döden finns bara tomheten.

Att den energiska och skitiga rhythm’n’blues och rock’n’roll som han fulländade redan i Dr. Feelgood går en ny vår till mötes glädjer honom desto mer.

– Att band är influerade av de låtar jag skrivit känns bra. Jag hade mina idoler som influerade mig, och jag gillar att andra tar vid. The Strypes var inte ens födda när Dr Feelgood höll på, men de spelar i exakt samma andra. Jag har gästat dem på scenen, och det har jag gjort med The 1975 också – de är också lika bra.

Ett av våra mest kända svenska band tog sitt namn från en av dina låtar.

– Haha, jag vet. Jag gick omkring och skröt över dem. ”Nu ligger Roxette på Top 10 igen!”, hehe.

Trots att de rent musikaliskt hade väldigt lite med dig att göra.

– Väldigt lite! Bara namnet, hehe! Bara namnet!

Fascinationen för Wilko Johnsons situation är stor, och i brittisk media har han fått mer media under det senaste året än under sina 40 år som musiker sammanlagt. Själv spekulerar han i att det kan bero på att han förverkligar en av de där fantasierna som vi med skräckblandad förtjusning så gärna hänger oss åt.

– Om du hade frågat mig innan vad jag skulle göra om jag fick veta att jag hade x månader kvar att leva hade jag aldrig svarat så som det blev. Då hade väl jag precis som alla andra pratat om att leva ut fantasier och uppfylla drömmar. Men du vet, jag gillar mitt normala liv, och det är det jag vill njuta. Jag är lat av naturen, och om jag får lust att stanna i sängen så gör jag det, precis som jag alltid gjort. Jo, jag vet att jag borde ta vara på varje sekund, jag borde vara ute och spela fotboll och hoppa runt, medan jag kan, men fuck that.

Ändå vägrar Wilko Johnson stanna upp. Efter lanseringen av den fortsatt energiska och ofta strålande DVD:n Live at Koko, från det som skulle ha blivit hans avsked till London i mars förra året, är han just på väg att inleda ännu en Japanturné, och i slutet av februari spelar han med Roger Daltrey i London för att fira deras gemensamma skiva.

– Men jag kan ju bara planera någon månad i taget, så vi får se.

Ett Sverigebesök finns inte med i planeringen. Här är det alldeles för kallt. Men kanske till våren.

– Vi kan hoppas på det. Av flera skäl. Om du förstår vad jag menar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I War on Drugs musik har det tidigare funnits gott om finesser i en rad olika riktningar och genres, men ont om skärpa. På sitt tredje album får Adam Granduciel äntligen ihop det till en helhet. Psychedelian har fått stryka på foten till förmån för luftiga melodier med lika delar Waterboys-rymd och subtil Mark Knopfler-gitarr. Red Eyes är upptempodesperation som låter som om Bruce Springsteen skulle göra Suicide-covers (…eh, jo, jag vet), och Burnin’ är ett ännu vassare exempel på hur modern rock med tydliga rötter ska låta år 2014.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Få band i modern tid har knoppats av i fler utmärkta sidoprojekt och strålande avhoppare än Drive-By Truckers. Ändå har Patterson Hood och Mike Cooley med regelbundenhet levererat gedigen countryfierad sydstadsrock som graciöst balanserat på slak lina mellan intellektualitet och redneckslarv.

Men frågan är om de har tunnat ut leden för mycket nu, för så här slarviga med låtskrivandet har bandet aldrig låtit förr. Mot skivans slut finns visserligen någon bra ballad och någon fin countrysång, och Primer Coat når nästan tidigare albums berättande höjdpunkter.

Men English Oceans är framför allt full av loja och ofärdiga sleazerockare av den karaktär som Keith Richards kan haspla ur sig när andan faller på, med Shit Shot Counts som exempel på en låt som egentligen bara ett riff utbyggt med fläskigt blås. Drive-By Truckers går på tomgång.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Stundtals krånglar Joan as Police Woman till det mer än hon behöver. New Year’s Day till exempel hade kunnat vara en fin ballad om den inte hade trixat så med rytmgitarren, och de avancerade jazzklurigheterna i What Would You Do är allt annat än attraktiva. Men experimenterandet är ett tveeggat svärd, för när hon tar ut doowop-svängarna tillsammans med Joseph Arthur och Reggie Watts i titelspåret är det rent fantastiskt, liksom när hon leker Labelle och vintagesoul i smarta Shame och den varma och vänliga låtsasreggaen Ask Me. Hade hon hittat den nivån hela vägen hade vi ledigt satt ett högre betyg.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Bill Laswell i Material, såklart. Jah Wobble, givetvis, såväl i tidiga Public Image Ltd, i senare Holger Czukay-samarbeten eller på egen hand. Hittills har de varit de enda som har kunnat mana fram den här sortens monotona och extremt suggestiva dubkrautfunk. Tills nu. För med basisten zeitblom som ankare klampar Berlintrion Automat rätt in i samma genre, och de gör det med ett mästerverk där de dessutom integrerar väsentliga beståndsdelar från sin hemstads elektroniska avantgarde. 

Medlemmarna kommer dels just ur den scenen och dels med erfarenheter från Einstürzende Neubauten, och här får de dessutom röstassistans av Genesis P-Orridge, Lydia Lunch och Blixa Bargeld. Men trots att de två sistnämnda är i högform är det likväl skivans fyra instrumentala låtar THF, SXF, TXF och GWW – en var om Berlins fyra flygplatser – som är den tyngsta upplevelsen på ett nära nog perfekt album.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Två profilstarka rockstjärnor träffas på någon gala och slår sentimentalt fast att de nog fan borde göra något ihop. Längre än så kommer de allra flesta team-ups aldrig, men när Dr Feelgoods legendariske gitarrist Wilko Johnson fick diagnosen cancer i bukspottskörteln och ett halvår kvar att leva fanns det liksom ingen chans för The Whos sångare att skjuta upp samarbetet. Att de känner samhörighet med varandra är inte långsökt alls, eftersom Dr Feelgood var det tidiga 70-talets speedade fortsättning på den hårda rhythm’n blues som var The Whos signum ett knappt decennium dessförinnan.

Att de haft bråttom märks i spontanitet och en del skavanker, men pedanteri är inte heller någon av herrarnas stil. Med Wilko Johnsons stabila band i ryggen, förstärkta med Mick Talbot från Style Council och Dexys Midnight Runners på orgel gör de rättframma nya versioner av Dr Feelgood-klassikern Sneaking Suspicion, den suggestiva Ice on the Motorway och andra låtar ur Wilko Johnsons katalog. Det gör de med energi, kraft och suggestivt driv som gör det är svårt att tänka sig att en av artisterna är dödssjuk och den andra just fyllda 70. Med distinkt offensiv gitarr från Wilko Johnson och entusiasm och kraft från Roger Daltrey är de tvärtom minst lika pigga som unga efterföljare som The 1975 och The Strypes, och tillsammans gör de Going Back Home till ett värdigt avsked för Wilko.

Dee Dee Pennys tredje album är så insmickrande att det nästan är generande. ”You’ve got Rimbaud eyes”, sjunger hon vant i den banalaste popmelodi över ett arketypiskt gotharrangemang hämtat direkt från First and Last and Always. I sin förflyttning från indiescenens utkant i riktning mot mittfårans poprock snor hon vartenda knep ur Blondies popbok, och använder till och med det bandets gamla demonproducent Richard Gottehrer, som annars inte hörts av sedan mitten av 80-talet. Tillsammans med honom och med Sune Rose Wagner från The Raveonettes har hon åstadkommit ett charmerande gitarrsprakande popalbum fullt värdigt Debbie Harry och Chrissie Hynde, en annan förebild hon på flera ställen tangerar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När Peter Gabriel sökte duettpartner att fylla Kate Bushs skor var Ane Brun hans förstaval, och i hennes band hittade han sedan Jennie Abrahamson. Så kom det sig att hon reser runt på världens största scener och sjunger Don’t Give Uptillsammans med sin mentor. Men hon är också hans utvalda förband, och hennes fjärde egna album gör det klart att han behöver henne mer än hon behöver honom.
Hon har hämtat en hel del av sitt rena, snygga och 80-talsmodernistiska sätt att uttrycka klassisk folkpop från just Peter Gabriels bästa album. Det är rent och luftigt, samtidigt som den klara instrumenteringen placeras i avancerade lager över stora och suggestiva rytmer som pendlar mellan akustiska och elektroniska. Över en stramt hållen kör där bland andra Ane Brun, Nina Kinert och AK von Malmborg trängs lägger Jennie Abrahamson sedan en röst lika oantastlig som produktionen. Hon har såväl omfång och känsla som perfektion i sitt uttryck, och även om de Kate Bush-ansatser som först lockade Peter Gabriel är särskilt tydliga i Wolf har Jennie Abrahamson en helt egen och mycket spännande personlighet som kommer att ge henne fortsatt tillträde till de största scenerna också helt på egen hand.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Bloodshot/Border
Betyg 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden februari 2014)

För till exempel den unge Steve Earle – för att nämna en artist som Lydia Loveless befinner sig nära musikaliskt – ledde kombinationen av självförbrännande livsstil och gedigen och självklar countryfierad rock med lika mycket röj som känsla till publikens öhöljda fascination och omhändertagande ömhet. 

Av reaktionerna på Lydia Loveless att döma verkar det svårare att fördra när det är en kvinna som har svårt att balansera sitt partajande, som redan i sin inledningslåt sjunger om olagliga rusmedel och som i Head sedan uttrycker självisk och rättfram sexualitet. Men faktum är att Lydia Loveless gjort ett album som med mer auktoritet än de flestas, kraftfullt och med låtar så löjligt starka att en avslutande cover av låtgudinnan Kirsty MacColl knappt står ut alls i jämförelse. Klarar hon att hålla balansen i sitt liv kommer Lydia Loveless att bli en av de största.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)