Columbia/Sony
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Patrik Forshage, 15 mars 2012)

”Can’t no preacher man save my soul”, avslutas det aggressivt countrybluesiga titelspåret på John Paul White och Joy Williams debutalbum. Men det är ett villospår, för det inbördeskrig som de utkämpar i sina grammy-belönade singersongwriterduetter är annars väldigt lågmält. Trots en och annan paraderande virveltrumma och lite mörk rök i texternas relationsdramer kännetecknas deras akustiska folkballader snarare av luftig skönhet och vilsam harmoni. Allra finast är det när det välsjungande paret röster lägger sina stämmor mot varandra, som i countryballaden Forget Me Not. Det är med sådana medel man skapar bestående fred.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Columbia/Sony
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Patrik Forshage, 29 augusti 2013)

Hur skulle man kunna klandra The Civil Wars för att de inte tar några risker? Två grammies för den anspråkslösa debuten förra året kom som från ingenstans, och frestelsen att försöka upprepa den bedriften blir för stor för duon. Det betyder strömlinjeformad countrypop lagom rootsy och samtidigt lagom radioanpassad för det stora flertalet, och det betyder alltför profillös musik trots parets oantastliga röster och hantverk. När de någonstans följer sin uppenbara förebild Robert Plant – framför allt för hans duettalbum med Alison Krauss – ända tillbaka till Led Zeppelin blir det än värre US-radio av det hela.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Columbia/Sony
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2013.)

Hur skulle man kunna klandra The Civil Wars för att de inte tar några risker? Två grammies för den anspråkslösa debuten förra året kom som från ingenstans, och frestelsen att försöka upprepa den bedriften blir för stor för duon. Det betyder strömlinjeformad countrypop lagom rootsy och samtidigt lagom radioanpassad för det stora flertalet, och det betyder alltför profillös musik trots parets oantastliga röster och hantverk. När de någonstans följer sin uppenbara förebild Robert Plant – framför allt för hans duettalbum med Alison Krauss – ända tillbaka till Led Zeppelin blir det än värre US-radio av det hela.

Domino/Playground
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2016.)

Det ligger visserligen några årtionden tillbaka i tiden nu, men som producent tillhör Clive Langer de allra mest framgångsrika. Topplisteplaceringarna med singlar av Madness, Dexys, Elvis Costello och självaste David Bowie är nära nog oräkneliga, men vid sina försök att själv vara artist har det aldrig gått lika bra för Clive Langer. Av svårbegripliga skäl plockar han ändå upp den tråden nu på ålderns höst, och trots att han rekryterat namnkunniga musiker som Andy Mackay till bandet går det lika illa som vanligt.

Clive Langer är nämligen inget vidare på att producera sig själv, och här är det en enda daterad och obekväm röra av Farfisa-orglar, saxofoninpass, gitarrrusningar och gammal avslagen pubrock med alldeles för ordrika nostalgiska svador. Dessutom sjunger Clive Langer rätt illa, för att vara frank, så när gäster som Suggs från Madness brottas med den obekväma lyriken i Had a Nice Night blir det lite mer uthärdligt. Men inte räcker det för att ge skivan ett existensberättigande.

Vice/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, mars 2009)

The Black Lips började förmodligen med sina Nuggets- och Pebbles-samlingar, och när de var nedsmälta slängde de ner resten av sina psych-, swamp-, garagerock- och 60-talspunkalbum i grytan, innan Hasil Adkins, Cramps och Nomads åkte med av bara farten. På bandets femte album har grytans destillat jäst till en brygd som är kärvt välsmakande, väldigt berusande och med största sannolikhet mycket hälsovådlig. Men vem vill leva för evigt?

Electraphonic
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2011)

Ok, vi vet, vi hade svurit på att aldrig någonsin mer gå i närheten av retrosoul. Men det var innan vi kände till The Bo-Keys. För vem är mer berättigad att ta sig an den musiken än ett Memphis-gäng bestående av åldrade studiorävar från Stax och Hi? Shit, de har inte bara originalgitarristen från Shaft i bandet utan till och med Ben Cauley, den enda som tog sig levande ur Otis Reddings flygkrash. Där deras yngre konkurrenter har skaffat sig akademiska meriter i soul har The Bo-Keys levt, ätit, druckit och med stor sannolikhet knarkat den i decennier.

På Got to Get Back är de angelägna om att visa upp sin bredd, om än konsekvent Memphis-baserad. Lika smidigt är de en suggestiv rytmmaskin helt baserad på Booker T & The MG’s 60-tal (Jack & Ginger är egentligen lite för nära Green Onions) till att spela stenhård soulbluesgitarr i Albert Kings tradition och närmar sig till och med försiktigt disco à la Isaac Hayes med det mäktigaste blås vi hört sedan Memphis Horns dagar. Det blir lite spretigt, förstås, och även om gästande Otis Clay har glöden kvar gäller det inte för alla av de namnkunniga vokalisterna. Men det förlåter vi, och det där med retrosoulbojkotten slår vi utan ytterligare funderingar ur hågen. För The Bo-Keys glöder.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Amigo/Cosmos

BETYG: 5 av 6

För den som liksom undertecknad är Solnabo av födsel och och ohejdad vana är The BottleUps ett ikoniskt band. Robert Johnson hade redan konstaterats vara den coolaste killen i årskursen över min på högstadiet i Råsunda, och en uppskattande nick från honom när The Clash hördes från min bärbara kassettbandspelare levde jag som 14-åring länge på.

Bara något år senare var The BottleUps etablerade på Solnas (och därmed Sveriges) garagerockscen, och med sitt surf- och hotrodinstrumentala dogma och ett lika distinkt som konsekvent genomförande var bandet faktiskt det enda som kunde konkurrera med The Nomads på den årliga Gräsrocksfestivalen i Skytteholmsparken vid Solna centrum. Den sista gång jag såg bandet var på en valborgsspelning på Ritz bar på Södermalm 1985 eller 86, då de lockade annars svårflörtade musikmäster Mats Olsson från Expressen att glömma hur man för sig bland folk och ge sig hän åt passionerat luftgitarrspelande framför scenen. Strax efter var det över och The BottleUps försvann lika snabbt som de kommit.

(Allt Robert Johnson gjort med sina The Punchdrunks och i andra konstellationer under decennierna sätter vi inom parentes, för) helt utan förvarning återvänder nu Boppalina västerifrån 40 år senare med ett nytt album, och det är lätt att associera till Mickey Rourke i The Wrestler. I den filmen gör skådespelaren Rourke i lika hög grad som sin rollkaraktär The Ram comeback årtionden efter sin ungdoms glansdagar, sliten och märkt av åren men samtidigt uppumpad och muskulös som aldrig förr. Kraftfullare och samtidigt trasigare – precis så låter det återuppståndna The BottleUps 2025.

Robert Johnson och Göran Sahlin har tagit hjälp av Roberts son Gordon, men det är likväl långsamt och tungt i andningen när till exempel Metatastic Kayoed rullar fram. Ännu mer märkt och skadad är Think of Link’s Ex-Lung – ett av två spår här som hyllar The BottleUps främsta förebild med ett namncheckande i titeln, och samma sargade karaktär finns i albumets andra låt med hjältens namn i titeln, Put Away That Knife I’m Link Wray, där för övrigt Howlin’ Pelle bidrar med skivans enda vokala insats när han med förvrängd röst reciterar låttiteln fyra gånger. Men till exempel i The Winos-tolkningen Savage Surf, skivans enda cover, låter de mer testosteronfyllda och kraftfullare än någonsin, för att inte tala om mullret i Lucha Libre.

Det finns exempel på genrebreddande på Back Off CraterFace, som när Quarter Pounder Stroke gör ett rejält avsteg i riktning Booker T med ett fet souljazzig orgel och piano som leadinstrument. Genrebredden fortsätter markeras i Pompadour Part Two, där kastanjetterna klapprar intill twanggitarren i en vindpinad ökenscen direkt från Morricone, och i konsekvensens namn sedan omedelbart följs av en övergiven trumpetserenad i Clint Fell Off the Cliff. 

Men det är i twang som The BottleUps själ finns, då som nu, och när någon entusiast så småningom äntligen kommer sig för att sätta ihop den nästa volym i Solnas egen Nuggets-serie Real Cool Time är den här skivans titelspår det givna inledningsspåret.

Av Patrik Forshage

6 maj 2025

Skivrecension

Rough Trade/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, januari 2007)

”Yeah!” och ”Hell Yeah!” är några av de mest frekventa orden i Brakes vokabulär, och i den här konstellationen har de all anledning att vara mera entusiastiska än i sina tidigare no-hopers-grupper Electric Soft Parade och British Sea Power. Debutalbumet för två år sen väckte visserligen inte någon större uppståndelse, men nu besitter The Brakes ett gitarrdrivet, frenetiskt och lagom aggressivt sound, och framför allt vilar de tryggt på en botten av simplast tänkbara popmelodier.

Att skivan är inspelad i Nashville med Cat Powers producent och med Muscle Shoals-legenden David Briggs vid pianot hörs föga, och när det någon gång lyser igenom med steel guitar haltar det betänkligt. Oftast släpper The Brakes sydstatsambitionerna och satsar helt på pubrock och powerpop från Londons sena 70-tal, och det är en betydligt mer framkomlig väg. Graham Parker, Nick Lowe och Glen Matlock behöver inte vara oroliga över hur deras arv förvaltas.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Island/Universal
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juli 2007)

För två år sedan skrev Engelska Akademiens Ordlista in The Bravery som definition på begreppet ”hype”. Då var det unikt att kombinera indie med både gitarrock och guilty pleasure-Duran Duran, och med korpsvarta luggar och kindben lika distinkt huggna som Mt Rushmore fanns det inget som kunde komma emellan The Bravery och världsherravälde. Utom The Killers, en plötslig allmän acceptans av både postpunk och New Romantics, och en skivutgivningstakt som bara stadiumband kommer undan med.

Med sitt andra album försöker The Bravery ta igen förlorad mark, och receptet är detsamma som på debuten. Det innebär att vi får hitförsök som This Is Not the End och Every Word Is A Knife in My Ear, i en enda röra av riff, emo, pop, indie och en aning dansgolv, att vi får en uppvisning i handsome boy modelling (men ett oförklarligt skitfult skivomslag, som vi inte ens vill visa här) och överarbetad produktion.

Men eftersom världen har förändrats, eftersom The Bravery framstår som lätt desperata i sitt sökande efter stil och publik, och eftersom hitsen varken är tillräckligt vassa eller många har The Bravery redan strukits ur ordlistan. Om ett år är de strukna ur skivbolagets lönelistor dessutom, och sen raderas deras fotnot i musikhistorien. Men kindbenen består.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

4AD/Playground
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden april 2008.)

När inte ens ett framträdande i Buffy gav den uppmärksamhet The Breeders var värda kan man inte klandra Kim Deal för att hon satsat på säkra kort som Pixies återförening i mer än fem år. Om inte deras comebackalbum hade avbokats hade Walk It Off sällat sig till Pixies viktigaste låtar, men nu förgyller den istället ett klassiskt Breeders-album, som också rymmer smäktande latinoballader, cheerleaderramsor, Carter Family-parafraser och så mycket trevligt popoväsen att man inte alls deppar över hur snabbt Pixies-återkomsten tog slut.

Skivrecension
Av Patrik Forshage