Den 55-årige Nisse Hellberg är numera fullständig trygghet i den positiva och högeffektiva rockabilly och traditionella rock’n’roll som utvecklats till hans självklara uttryck. Där vilar numera också lättsam Bo Diddley-rytm i Hur man snurrar upp en vän – som gamla samarbetspartnern Peps hade känt sig bekväm – och hans första cajunförsök Papperslös man, med genrens engelsk- och franskspråkiga inslag kompletterat också med tyska.

Men det är inte rootssäkerheten som imponerar allra mest. Snarare är det elegansen i hur han undviker att ramla i de genrens många tradfällor där man så lätt förvandlas till en Fogerty-schablon i rutig skjorta. Utbrott som Ryggen mot väggen, vars punkösiga och basala struktur inte är särskilt långt från det tidiga Wilmer X, är ett exempel på hur han håller balansen, liksom hans försvenskade och alldeles utsökta högtemporockabilly-version av Kirsty MacColls There’s a Guy Works Down the Chip Shop Swears He’s Elvis. 

På två sätt kan den ses som en nyckel till att förstå Nisse Hellbergs rock’n’roll. Både originalet och hans tolkning förhåller sig påfallande friskt popig till den ursprungliga Sun Records-rocktraditionen, på samma sätt som hela Nisse Hellbergs soloproduktion. Dessutom tappar Nisse Hellbergs vänligt originaltangerande svenska text rätt in i en svensk schlagertradition från det sena 60-talet, för övrigt påfallande ofta på just den skivetikett som Nisse Hellberg idag kallar hemma.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

I början av nittiotalet var Pixies helt enkelt det viktigaste bandet i världen. När de kom tillbaka 15 år senare devalverade de sig frivilligt till en nostalgiföreställning, och för att ändra på det krävdes att bandet fick offra en av sina mest väsentliga delar. Idag är de tillbaka som ett nyskapande samtida band med nytt album och igenkänneligt men uppdaterat sound. Men utan basisten och sångerskan Kim Deal.

Med en kollision av gitarrindie och hårdare punkattacker låg Pixies bakom förlagan till det vi kom att kalla grunge något år senare. Men hur mycket Kurt Cobain än försökte använda deras ”quiet/loud”-kontraster kunde varken han eller någon annan av de tusentals efterföljarna under åren matcha dynamiken mellan Black Francis röstattacker och Kim Deals stämsång. Med låtar som This Monkey’s Gone to Heaven, Velouria, Gigantic och Cactus skrev Bostonkvartetten in sig som eget kapitel i rockens vem-är-vem, och i drinklistorna på rockklubben Debaser, som förstås hämtade sitt namn från en av bandets bästa låtar.

Men i Pixies kokade ständigt konflikterna, och i januari 1993 kokade det över. Kim Deal satsade på Breeders istället, och Black Francis meddelade resten av bandet att det var över via radiointervju och fax.

Så när Pixies plötsligt hittade tillbaka till varandra igen för femton år sedan tändes hoppet i tusentals indieögon igen. Men när den första entusiasmen över chansen att höra de där briljanta låtarna live ännu en gång – för min del på en överväldigande bra liten inofficiell spelning i Fryshusets källare 2009 – och det stod klart att bandet inte hade några andra ambitioner än att åka turnévarv efter turnévarv med de där gamla favoriterna falnade glöden igen.

Tills förra sommaren, när två Pixiesnyheter plötsligt kom. Nästan samtidigt, och i högsta grad avhängiga av varandra. Den första var lycklig – en EP med nyskrivna låtar skulle släppas, i det närmaste omedelbart. Den andra var olycklig – Kim Deal hade hoppat av. Igen.

– Det var alltid ny musik som fattades, berättar en vänlig Black Francis på telefon. Jag hade länge tyckt att det var frustrerande att inte kunna enas om att gå in i studion och spela in nya låtar.

Black Francis stannar upp. Han vill inte låta förmäten.

– Jag menar, det var kul att spela gammalt, att turnera Doolittle i två år, att tjäna pengar, att möta en publik som blev allt större. Men samtidigt började jag känna mig alltmer som en artefakt på ett museum. När vi alla fyra ville gå in i studion var det en riktig lättnad.

Genom att betona antalet bandmedlemmar gör Black Francis en poäng av att markera att det var en överenskommelse som inbegrep hela bandet. Ryktet har gått att det är ett känsligt ämne att tala med honom om, men utan tvekan och på eget initiativ angriper han den känsliga frågan om hur hans motpart i bandet kom att hamna utanför.

– Om jag får vara frank var det Kim Deal som inte hade varit intresserad. Hon var motsträvig till att skriva nytt, till att spela in, och det gjorde att vi inte ens kunde prata om sådana saker. Jag menar, jag och Joey pratade om det, Joey och David pratade om det. Men som band kunde vi inte prata om det. Jag vågade inte tro att vi skulle göra något nytt, men jag hoppades.

Hennes beslut att lämna bandet på tröskeln till studion var med andra ord egentligen inte så överraskande för Black Francis.

– Jag tror att Pixies känslomässigt var över för henne redan på nittiotalet. Att åka runt och spela gamla låtar var okej för henne, då behövde hon inte riktigt engagera sig. Men när vi till slut landade i att spela in nytt material ställdes allt på sin spets. Då kände hon att hon måste gå.

Utan förvarning?

– Det var nog rätt uppenbart när man tänker tillbaka på det. Och det var okej. Det finns inget agg mellan oss.

När jag vill berömma resultatet av inspelningarna – det dryga tiotal låtar som först släppts som EP-skivor och nu samlas på albumet Indie Cindy blir jag prompt avbruten av en mer tveksam Black Francis.

– Jag har blandade känslor inför dem, måste jag erkänna. Eftersom Kim var så negativ lyckades vi aldrig arra låtarna tillsammans i replokalen, och då blev det så att jag gjorde demos själv istället. Rätt mycket av det du hör är bara jag och producerande Gil Norton. Och även om det är skönt för egot att ha så mycket inflytande är det inte så inspirerande att inte ha bandet med.

Och där uppstod kvalitetsproblemen, fortsätter Black Francis självkritiskt.

– Det där lite skruvade – någon sorts bubblande energi – som vi brukade ha finns inte med. Det är sådant som uppstår i ett riktigt band, genom att man repar, att man spelar på små klubbar, att man skaver mot varandra. Men om man inte ens kan sätta sin fot i replokalen utan att börja strida blir det inget sådant.

På sina nya inspelningar är ändå Pixies gamla sound påfallande intakt. Det handlar dock inte om nostalgi eller upprepning utan är placerat i en samtida kontext.

– Det hoppas jag. Jag har aldrig varit intresserad av nostalgi, och Pixies var inte särskilt mycket fast i sin eras produktionstyp i början av nittiotalet heller. Jag lyssnar lika mycket på ny musik som gammal, och det påverkar säkert. Men vi pratar aldrig om hur vi ska låta, vi ser bara vad som kommer ut.

Och tillsammans med Gil Norton, som haft producentrollen ända sedan Doolittle 1989, är det lätt att hitta rätt.

– Åtminstone när det gäller vår poppigare sida, som med Greens and Blues. Han är den sortens producent som får sådana låtar att flyta istället för att bara stolpa fram.

Om det kan låta lite bittert när Black Francis gång på gång landar i samtalsämnet Kim Deal är han desto gladare när han talar om den nya kreativitet som uppstått i Pixies genom inträdet av hennes ersättare. Och även om han inte kan sluta ösa lovord över Paz Lenchantin, med ett förflutet bland annat i A Perfect Circle så är det ändå för tidigt att saga om hon är en permanent lösning.

– Nu har vi gjort en ny låt tillsammans, Women of War, och i den låten finns den där känslan. Nu har vi hittat tillbaka till bandkänslan, och det hade inte varit möjligt utan Paz. Jag vill verkligen ha henne som permanent medlem i bandet. Men det är lite för tidigt att diskutera en sådan lösning.

Med reaktionerna från Kim Deals första ersättare i åminnelse kanske det är klokt att avvakta lite. Kim Shattuck, som bland annat kunde ses med bandet vid deras Sverigebesök i november, dumpades resolut när de återvände till USA, och tvekade inte att uttrycka sin besvikelse över det. Så trots att även Joey Santiago och David Lovering har uttryckt samma positiva ställning till att åter bli en riktig kvartett tillsammans med Paz Lenchantin dröjer ett sådant beslut. Hur tar hon det, undrar jag.

– Hon är en snäll flicka. Hon sitter tyst så länge grabbarna tjafsar, hon vet att hennes tid kommer. Jag vill ha henne i bandet nu, men jag inser att det är bäst att vänta.

Orsaken till att Pixies envist ersätter Kim Deal med basister av kvinnligt kön handlar inte bara om att kunna sätta vokalstämmorna rätt.

– Det handlar om det urgamla konceptet om yin och yang. Utan att på något sätt ha några synpunkter på mina transgender-vänner uppstår något spännande i interaktionen mellan män och kvinnor. Och då menar jag inte bara den romantiska interaktionen. Är det bara kvinnor i ett band uppstår en sorts energi, är det bara män en annan sort, och när det är en mix blir energin annorlunda.

När alla de ödesdigra Wales-inspelningarna från tiden då Kim Deal just lämnat ut ur bandet släppts – i och med fullängdsalbumet Indie Cindy i slutet av april – är det dags för Pixies att tänka nytt.

– Jag har ju skrivit själv normalt, men nu tänker jag och Joey pröva att skriva tillsammans. Det skulle vara kul att prova att vara mer samarbetande. Han har ju hunnit få mycket mer erfarenhet nu, och jag är mer avslappnad. Jag var mer territoriell som ung.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det är tredje gången på fem år som Patrik Forshage träffar First Aid Kit och för varje tillfälle har de blivit större och större. Har de nått toppen ännu?

Halvvägs genom middagen händer något magiskt på den lilla restaurangen. Precis som i en film avstannar världen. Alla samtal vid alla bord tystnar tvärt. Bestick slutar klinga mot porslin. Servicen står still. De enda som inte verkar märka något är Klara och Johanna Söderberg. De är upptagna med att sjunga.

Klara har känt igen en Phosphorescent-låt i Matkonsulatets högtalare och börjar nynna med. Som man kan göra. Johanna sitter bredvid, och utan minsta tveksamhet faller hon in i sin lillasysters sång med klockren stämma. Deras volym är låg, men plötsligt inser alla gäster på restaurangen att musikkulissen har ersatts av två röster som under de senaste åren trollbundit hov, musikens nobelpristagare och självaste Emmylou, för att inte tala om den kvarts miljon människor som har betalat för varsitt exemplar av deras förra skiva The Lion’s Roar. Här blandar deras röster sig spontant och bara för några ögonblick, men den fullständiga klarheten i röster och sampel är likväl trollbindande.

Sedan lutar sig Klara fram och stoppar in en bit chorizo i munnen – ”grymt gott” – och förtrollningen är bruten.

Vi har låtit vår servitör få helt fria händer bland lyxtapas, men systrarna Söderberg är noga med att slippa både gluten och potatis. Givetvis hamnar fokus i vårt samtal på mat.

– Att få prova olika sorters mat är en av de bästa sakerna med att turnera, bestämmer Johanna och tar för sig från ett fat med boquerones. Vi kan promenera en halvtimme för att komma till en riktigt bra restaurang.

– … och när vi känner till en bra restaurang i en stad går vi gärna tillbaka dit, fyller Klara på.

Det är annat än ostmackorna vi åt första gången jag träffade systrarna Söderberg för att samtala om First Aid Kits musik, på ett litet kafé i Kärrtorp i södra Stockholm, inte långt från deras barndomshem. Den gången – för fem år sedan – hade Klara just gått ut nian och bestämt sig för att ta ett sabbatsår innan gymnasiet, medan de utforskade vart musiken skulle ta dem.

– Vi tänkte bara att vi kör så länge det går, säger Klara och ler åt minnet.

– Jag tänker nog fortfarande att den chans vi har fått, att göra musik och att leva på det, är något väldigt flyktigt, funderar Johanna. Det kommer att gå upp och ned.

Klara instämmer.

– Allt är flyktigt. Allt blir gammalt. Allt tar slut.

Men än så länge har det gått bra. Överväldigande bra, till och med. First Aid Kits förra album The Lion’s Roar har sålt i obegripliga 260 000 exemplar – i en tid när skivor inte säljs längre – och karriärstegen kan illustreras med resan från den där första förortsintervjun hösten 2009 via vårt andra samtal hösten 2011 på indiedistributören Borders kontor till kvällens middagssamtal arrangerat av Sony, vars svenska kontor hade kunnat signa systrarna men faktiskt inte har gjort det. Deras nya kontrakt är nämligen med amerikanska Columbia, och det gör svenska Sony enbart till lokala företrädare på samma sätt som de är till Dylan och Leonard Cohen, för att nämna två av de artister som First Aid Kit håller fram som bland de främsta av sina nya labelkollegor.

Men allt större budgetar och musikbranschmaskineri har inte lett till några större musikaliska avsteg på First Aid Kits nya album Stay Gold.

– Vi tyckte inte att det fanns någon anledning att byta spår, förklarar Klara. Däremot ville vi hålla det enhetligt, och ha låtarna i fokus. Samtidigt känns det som att vi har vågat göra nytt och experimentera mer.

– Det där är inte någon intellektuell process, instämmer Johanna och tar en slurk cava. Ju mindre vi tänker, desto bättre blir musiken. Visst kan man sitta ner och finjustera en melodi efteråt, men helst ska låten vara klar direkt.

– Ja, nickar Klara intensivt. Det känns bäst när nya låtar kommer av att vi sitter och sjunger tillsammans, och något dyker upp i stunden. Neil Young har sagt att när han börjar tänka på sitt låtskrivande är det dags att ta en paus och göra något annat.

Det är motsatsen till Nick Caves strikta arbetsdisciplin, att gå till kontoret och sätta sig vid flygeln klockan nio, ta lunch och sedan skriva vidare till klockan fem. Jag föreslår att det kan vara bräckligt att förlita sig helt på inspiration, men Johanna och Klara ser inga risker.

– Jag kan förstå och avundas det sättet att arbeta, men det är inte för mig, säger Klara. Om jag fastnar…

– … kommer jag in och pushar, fyller Johanna på. Den här gången satte vi en deadline genom att boka studiotid trots att vi bara hade hälften av låtarna klara. Det satte en bra press på oss.

– Johanna säger alltid vad hon tycker om hur det ska vara, och det känns bra, säger Klara. Om jag har skrivit en låt får jag Johannas reaktion direkt.

– Men jag har nog aldrig sågat något du har skrivit, mildrar Johanna innan hon återvänder till riskerna med att låta skapandet vara helt inspirationsstyrt, och påpekar att Klara vid flera tillfällen har sagt att hon inte vet om hon någonsin kommer att skriva en ny låt.

– Jag mejlade faktiskt Conor Oberst om det, erkänner Klara. Jag hade fastnat, så jag skrev till honom för att be om råd. ”Kommer vi aldrig mer att kunna göra en ny låt?”, undrade jag, och han svarade direkt och berättade att han ofta brukade få den där känslan.

– Det var peppande, inflikar Johanna, och Klara myser åt minnet.

– Att få sådan respons, sådan förståelse, från någon man beundrar så mycket, det var stort.

Ända sedan starten har First Aid Kit hyllat Conor Oberst och hans Bright Eyes som sitt favoritband, och jag drar upp en anekdot om hur jag såg Conor Oberst skicka ut sin gitarr i publiken på en spelning på Debaser Medis, för att några tjejer i publiken ville sjunga en sång för honom. Det får Klara att sätta sig rakt upp på stolen.

– Den 25 mars 2007 var det! Jag var där!

Medan jag häpnar över hennes detaljerade minne fnissar Johanna (som inte var där – ”jag gillade inte honom då”) lite åt sin systers engagemang.

– Jag var så jävla arg då, fortsätter Klara. Vadå skicka ut gitarren till de där tjejerna! Det borde ju varit min chans, inte deras! Jag minns att jag grämde mig så mycket, jag var helt säker på att jag missade chansen att bli uppmärksammad av Conor Oberst.

Sedan dess har de utvecklat en mångårig vänskap med honom, och på deras förra album fanns Conor Oberst med som gästsångare. Även i år har Klara fått chansen att sjunga med honom, eftersom First Aid Kit sjunger bakgrund på hans kommande soloalbum.

– Vi blev med på fem låtar, berättar Johanna. Han var i studion bredvid den vi använde, så när det blev pauser hos oss gick vi över till honom.

Klaras idoldyrkan har gått över.

– Det går ju inte att gå och vara starstruck över någon man känner så bra, ler hon.

Orsaken till att de råkade befinna sig i studio intill varandra är naturligtvis att Stay Gold precis som sin föregångare är inspelad i Omaha, Nebraska, tillsammans med Mike Mogis från just Bright Eyes. Honom kan systrarna fortfarande inte lovsjunga nog. Inför förra skivan förklarade Klara i Nöjesguiden att han som ingen annan kunde ”peka på detaljer och nyanser i till exempel mitt gitarrspel som jag inte hade hört eller förstått själv”. Så är det fortfarande.

– Han hör saker som vi inte kan höra, nickar Klara. Och så har vi hittat en förståelse för varandra. ”Spela lite varmare”, kan han säga, och rent instinktivt förstår jag vad han menar.

– Samtidigt som det inte finns någon prestige, fyller Johanna på. Det känns som att man kan säga vad som helst, och om han föreslår något prövar vi alltid det. För han är också den som kan backa från en idé om den inte håller.

Några väsentliga skillnader finns det ändå från First Aid Kits genombrottsalbum The Lion’s Roar.

– Då var vi noga med att anpassa oss till att vi bara skulle vara tre på scenen – vi två och en trummis – och att allt skulle gå att spela med den sättningen, berättar Klara. Nu tänkte vi annorlunda och gjorde som vi ville. Hur det ska gå att spela det live får vi lösa senare.

Det innebär att Nate Walcott, även han medlem i Bright Eyes, har arrangerat sofistikerade stråkar och blås på nästan hela skivan, och att Omahas symfoniorkester breder ut sig som ytterligare förstärkande skönhetsfaktor i First Aid Kits sånger.

– Vi ville pröva att göra mer olika arrangemang, förklarar Johanna, och Klara förtydligar att det inte handlade om att ta ställning till den nya musiken i relation till tidigare inspelningar.

– Jag tänkte bara på vad som skulle passa, och just de här låtarna skulle passa med mer utbyggda arrangemang.

– Med just My Silver Lining fanns väl den idén med från början, minns Johanna. Vi hade lyssnat på Townes Van Zandts Our Mother The Mountain och ville låta stråkarna ta plats i samspelet mellan våra röster.

– Annars har Lee Hazlewoods sätt att arrangera låtar varit en inspiration, berättar Klara. I synnerhet Some Velvet Morning.

Lee Hazlewoods duett med Nancy Sinatra är ett mästerstycke, där arrangemang, stämning och inte minst taktbyte håller isär de båda vokalisternas olika beskrivning av sin ödesmättade relation. Nancy Sinatras partier går i valstakt, och konstaterandet att säkert hälften av sångerna på First Aid Kits nya album också gör det får systrarna att skratta.

– Jag vet, ler Johanna. Det var någon som sa till oss att ingen Billboardetta på 40 år hade gått i tretakt. Det kanske var lite av en utmaning, och jag tycker att det uppstår en folk-känsla direkt. Kanske just för att det låter gammalt?

– Men jag tänker inte så, invänder Klara. Takt, tempo – sådant kommer av sig själv när jag skriver en låt. Det är inget jag bestämmer eller prövar mig fram till.

Kate och Anna McGarrigle är andra uppenbara influenser. De kanadensiska systrarna var på många sätt en utgångspunkt.

– Pappa har tjatat om dem i flera år, nickar Klara, och det har han haft rätt i. Titelspåret på Stay Gold inledde faktiskt sin existens som deras Heart Like A Wheel, men medan vi spelade den utvecklades en annan melodi som var helt annorlunda. Det blev Stay Gold.

Jag tycker mig höra deras inspiration i den luftiga valsen The Bell, men Johanna tycker att jag är fel ute.

– The Bell är mera Neko Case, som är en annan favorit.

Hon drar sig till minnes att man fick en engångs-tatuering med i skivfodralet till Neko Cases senaste album. Vi skrattar lite åt den idén och funderar på om inte First Aid Kit ska skicka med sin logga som barntatuering att fukta fast på huden.

– Det kunde vara en del av vår merch, fnissar Klara.

Men First Aid Kit har fans som inte nöjer sig med tillfälliga tatueringar.

– Det sjukaste är folk som tatuerar in våra autografer på armen, säger Johanna och skakar på huvudet, och Klara har ytterligare exempel.

– I Ann Arbor i Michigan kom det fram en tjej till oss på ett kafé. Hon hade en text från vårt första minialbum intatuerat. Men texter är ändå en sak, det är inte jättepersonligt för oss. Ännu konstigare är det med folk som har tatuerat bilder av våra ansikten.

För den som har följt First Aid Kits utveckling, från okänt förband till obskyra americanasångare på småscener, via Sveriges större festivalscener, till att som nationalklenoder dominera en svällande Friends Arena-invigning (”Det var över en gräns. Det var så mycket folk, och de satt så långt ifrån. Det blev mer som att spela utan publik.”) är fan-tatueringar inte särskilt överraskande. Som få andra har First Aid Kit lyckats med det annars nästan omöjliga företaget att kombinera kredd med folklighet.

– Gör vi? tvekar Klara. Håkan Hellström är väl en sådan som klarar sådant, men att vi skulle göra det är inget jag har tänkt på.

Inför Polarprisvinnaren Paul Simon ställde de sig sturskt och sjöng en överväldigande version av America.

– Vi funderade på The Sound of Silence, men det kändes för gjort redan. Och America var spännande, för den är lite för svår egentligen.

Shattered & Hollow handlar om två ungdomar som fantiserar om sina liv, och Johanna reflekterar över att den faller in i ett övergripande tema om rastlöshet (”I’d rather be moving that static”) och om vad som hade kunnat bli. ”I can’t believe it’s been five years” sjunger textens par, och om vi tittar fem år tillbaka i systrarna Söderbergs liv gick de fortfarande i skolan och satt i en skogsdunge och sjöng Fleet Foxes Tiger Mountain Peasant Song. Kunde de på den tiden ens föreställa sig vad som skulle komma, undrar jag, och systrarna skakar unisont på huvudet.

– Verkligen inte, slår Klara bestämt fast. Vi hade ingen plan. Jag vet inte om vi har det ens nu.

Medan vi rundar av med ett urval ostar, som systrarna träffsäkert identifierar, konstaterar vi att mycket har förändrats sedan dess. De till synes oskiljaktiga systrarna har flyttat hemifrån, till att börja med, och numera delar de inte ens den lägenhet de först flyttade till. Idag bor Johanna i centrala Stockholm medan Klara bor i Manchester tillsammans med sin pojkvän.

– Det är ganska bra, menar Johanna. Det gör att vi inte riskerar att tröttna på varandra. Samtidigt skypar och facetimar vi varenda dag. Och nu lär vi väl ge oss ut på en ny turné som gör att vi reser och bor tillsammans i två år, så…

Så vad återstår nu för First Aid Kit? Finns det fortfarande ouppnådda drömmar?

– Egentligen vill vi bara kunna fortsätta sjunga den musik vi tycker om tillsammans, tvekar Klara, men Johanna är mer handfast.

– Det finns konkreta grejer som jag drömmer om att vi ska kunna göra någon gång i framtiden. En jazzskiva, till exempel. En coverskiva, med favoritlåtar. Och en julskiva, kanske?

– Jag skulle vilja skriva en bok, myser Klara. Lite åt Raymond Carver-hållet.

Johanna nickar.

– Det var så vi började, med att försöka skriva texter. Leonard Cohen kunde ju det.

Vad oroar er?

– Att det inte ska hålla, slår Klara fast, och Johanna fyller på i samma riktning.

– Att det inte ska kännas kul längre. Att vår relation ska bli som Oasis-brödernas.

Hon ler varmt mot sin lillasyster, som nickar allvarligt.

– Jag tror att det är bra att ta pauser från varandra. Som Johnny Cash och June Carter gjorde.

Hon stannar upp vid sin egen jämförelse.

– Okej, han var kanske inte den bästa på det området, alltid. Men de fortsatte ju att hålla ihop, alltid.

——

First Aid Kits favoritrestauranger just nu

Hellenic Republic i Melbourne.

”En alldeles fantastisk grekisk restaurang.”

Quality Meat i New York

”Det är en sådan restaurang som man bara kan gå på om skivbolaget betalar. Men det är det bästa kött vi har ätit.”

Zaytoon i Manchester

”Det är en libanesisk restaurang som ägs av en man som inte har lagt ner så mycket ansträngning på att göra det fint, men det är mysig stämning och maten är fantastisk.”

Chipotle i USA

”Okej, det är en restaurangkedja som finns över hela USA, men det finns inte bättre texmex-ställen. Vi äter väl där fem gånger per USA-turné.”

La Classe i Paris

”Det är klassisk fransk mat, jättegod. Och så sitter man som i ett klassrum, med svarta tavlan längst fram.”

Den 10 juni kommer äntligen Stay Gold (Columbia/Sony), och hardcorefans skyndar givetvis iväg för att snappa upp ett av de exemplar som släpps på guldfärgad vinyl. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

På egen hand slår Walkmens ledare Hamilton Leithauser in på croonervägen, och med geniet Richard Swift i ryggen har han försäkrat sig om de mest kvalitativa symfoniorkesterarrangemangen. Men hans röst har inte tillräcklig styrka för de storslagna balladerna, och när han inser det styr han och hans partners från band som Dirty Projectors och Fleet Foxes raskt om i riktning mot radio och topplistor.

Det är klokt, för såväl orkestrerade smarta upptempolåtar – som The Silent Orchestra på rocksteadybotten – eller dramatisk indie och vintage doowop fungerar mycket bättre. För att inte tala om den euforiska förstasingeln Alexandra, som är ett hit-garanterat samarbete med Vampire Weekends Rostam Batmanglij.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det är en paradox att en skiva samtidigt kan låta så hypermodern och samtidigt vara så lite nyskapande. För Brian Enos samarbete med Underworlds Karl Hyde är en ganska mainstream vokalpopskiva, och i det är den samtidigt en renodlad fortsättning på hans 25 år gamla duoalbum Wrong Way Up med John Cale. I Witness återanvänder han till och med den klingande artdiscogitarren från den skivans Spinning Away, och eftersom smartare kompgitarr sällan har spelats får det anses vara ett klokt beslut.

Eno har beskrivit att han hade en hel trave låtinledningar och experiment som behövde stöpas om till låtar, och Karl Hyde blev den som fick uppdraget. Och även om Karl Hyde på alla områden är en blekare kollaboratör än John Cale var finns här hursomhelst ett knippe rytmiskt suggestiva poplåtar med snygga arrangemang som väver ihop elektronik med afropoprytmer och smidigt blås. Att höra Brian Enos milda sångröst i sådan omfattning igen är i sig en tillräcklig njutning, liksom att upptäcka att hans gamla Roxy Music-kollega Andy Mackey är en av skivans många distinkta instrumentalister.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Idén var att Nöjesguiden skulle hänga med Markus Krunegård medan han spelar in en video och sedan ses dagen därpå för en regelrätt intervju. Men Markus hade andra planer. Patrik Forshage har träffat sångaren för ett prat om rastlöshet, nazism och borttappade språk.

När han öppnar dörren till fotostudion på Södermalm bevakar två kameror och en ljudkille varenda rörelse, och Markus informerar mig om att jag härmed riskerar att bli en del av videon. Tillsammans med Ted Malmros har han nämligen först landat i att samtidigt med videon till Let’s go nu är jag din yo också göra en the-making-of-video. När de så småningom insåg att de inte hade några idéer för videon återstod bara att ägna dagen åt att spela in the-making-of-delen.

Men lite poserande med gitarr måste väl ändå få plats, och Nöjesguiden får det ansvarsfulla uppdraget att sköta vindmaskinerna. Markus tar plats framför den gröna backdropen där månen är tänkt att projiceras, och mimar sig ointresserat igenom första versen innan han avbryter tvärt.

– Kan man inte göra en video där låten inte är med överhuvudtaget? frågar han sin regissörsvän. Eller där bara första versen är med, flera gånger, i olika sammanhang?

Tidigare under dagen har han låtit sig filmas medan han varit ute och tittat på första maj-demonstrationer (”jag mötte tre bra kompisar där, av en slump, men folk som ser det kommer att tro att det är regisserat”), medan vänner och kollegor tittat förbi för att bidra med regiråd och rekvisita.

– Är det inte dags för en folköl? föreslår Markus, och med kameror och mikrofoner i släptåg släntrar vi så avslappnat vi kan ner till närmsta minilivs, där innehavarna leende stirrar så intensivt in i kameran att de knappt reagerar på om de får betalt.

Tillbaka i fotostudion öppnar Markus en öl och kollar reaktioner på Instagram-bilden med en överkorsad swastika som han lagt upp samma morgon. När någon följare uppmärksammar honom på att bilden ursprungligen är Rebecca & Fionas skrattar han nöjt. Han har ju varit med och skrivit deras Holler, och han beskriver dem som grymma. Men när jag berättar om vilka reaktioner bilden har framkallat på hans Facebook-konto stelnar leendet. Där har det antinazistiska ställningstagandet lockat fram en hel del obehagliga kommentatorer, och medan Markus scrollar ner för att läsa dem blir han allt blekare.

– Vafan?

Särskilt stör Markus sig på att några av ”debattörerna” vill kalla ställningstagandet mot nazism för kommunism.

– Förhoppningsvis står väl alla partier upp mot nazismen? Man skulle väl till och med kunna tänka sig att en idiotisk sverigedemokrat borde göra det, åtminstone teoretiskt.

Den busiga och muntra stämningen är rejält kantstött, och Markus letar efter en ny infallsvinkel till det fortsatta filmandet. Efter lite håglöst viftande med tunna sjalar i olika färger, tänkt för snygga slow motion-sekvenser, står ett möte med Fredrik Wikingsson på tur. Det ska handla om hur man kan förvandla dagens förlupna video till en tv-dokumentär med en tillräcklig kulturprägel för att sändas i Kobra, och när vi skiljs för dagen utanför den näraliggande krog där Fredrik väntar ruskar Markus på axlarna som för att skaka av sig det obehagliga.

När vi ses dagen därpå, utan kamerabevakning, är Markus lite sliten. Från barhänget med Fredrik Wikingsson drog de till en karaokeklubb vid Globen. Där avslutades inspelningen med några Bon Jovi-hits, och med barnvakt hemmavid fick han och frun Sofie dessutom till en utekväll. Men Facebook-reaktionerna på den antinazistiska bilden stör honom fortfarande.

– Det var en liten chock. Men varför skulle jag vara förskonad från sådant? På ett sätt är det väl underbart att det finns nazister som har klickat *gilla* på min Facebook-sida. Om de lyssnar tillräckligt länge och noga på mina texter kanske de ändrar sig. Jag tycker att det finns ganska starka inslag av solidariska och humanistiska värden i mina texter, sådana man kan kanske kan kalla vänster men som jag tycker är allmänmänskliga.

Med sitt deltagande i en ny film för LO har Markus Krunegård tagit ställning mer konkret än så.

– Om det är någon gång man får bekänna färg är det väl nu, funderar Markus. Jag minns så tydligt för 15 år sedan när Zhirinovsky började skramla i Ryssland, eftersom jag är halvfinne och hans politiska agenda gick ut på att återföra Finland till Ryssland. Samma sak med Jörg Haider i Österrike – när han kom fram var det en förstasidesnyhet bara att sådana människor fanns. Nu finns den sortens politiker överallt. Det är ett ansvar man kan ta att visa vad man tycker. Och just den här filmen gillade jag, den är positiv och visar livskraft istället för anklagelser och pajkastning.

Inför sitt förra album Mänsklig värme talade Markus om att den nya rollen som förälder hade bidragit till att han valt en ny livsstil, borta från krogen, med grapefrukt till frukost och regelbundna pushups.

– Jag vet inte, tvekar Markus. Det varade väl en vecka. Men det är klart, jag gillar ju när livet förändras – jag söker det – och i efterhand framstår allt det där stora och annorlunda som så självklart. Det var mitt första år som förälder, och det är klart att man förändras då.

Då stod Markus också i begrepp att åka till USA för en turné med Adam Olenius i deras konstellation Serenades.

– Jag fick min barndomsdröm om att göra USA uppfylld. Men det blev förstås ingenting av Serenades. Universal släppte ner en del musikaliska snöbollar för att se vilka som började rulla, och det gjorde inte vi. På turnén spelade vi inför alltifrån åtta pers i Montreal till nästan fullsatt i San Fransisco, och det var rätt fantastiskt att resa på en buss i 64 timmar, vakna lite för tidigt och bara se prärie i alla riktningar så långt ögat når.

På Rastlöst blod återkommer USA i flera texter.

– Jag är inte som Kenneth Gärdestad som kan arbeta både med konkreta bilder och lite flummighet. När jag har varit mycket i USA har det blivit mycket USA i texterna. Och jag är verkligen förtjust i det landet, även om jag för den sakens skull inte ställer mig bakom alla konstigheter som finns där.

Dynamiska Under broarna i Skanstull, som vinglar mellan visa för akustisk gitarr och frenetisk punk, är ett annat exempel på hur Markus Krunegård fortsätter placera sina låtar i såväl geografisk och tidsmässig som kulturell kontext.

– Den började med att jag hade tv:n på, och där rullade Himlen är oskyldigt blå och den började faktiskt med explicita sexscener där någon sög Bill Skarsgårds kuk. Så jag skrev det. Jag sprang faktiskt på Bill i Los Angeles sedan, och jag blev alldeles stel. ”Du, vi måste snacka om en sak i en av mina låtar”, liksom. Men utan att ha hört låten välsignade han citatet.

I Piller i badkaret hittar vi honom först på rygg i Rålambshov och sedan medan han rusar han runt i portar på Östermalm.

– Det är inget medvetet eller strategiskt val, men jag jobbar ju med bilder i huvudet, och då brukar det komma text. Det är väl okej så länge det inte blir koketterande, så där att man försöker visa vilken koll man har. För mig känns det som en utmaning att hantera det konkreta och förvandla det till…

Något allmängiltigt?

– Nä, allmängiltigt låter fel, det låter som ett strategiskt val. Men så här då: jag är ointresserad av att sjunga om hur himlens färger färgar mina känslor, den sortens språk har inte jag. Snarare så att mina ord kan låta platta, men samtidigt uppstår något där.

Att texterna är lika ordrika som vanligt är resultaten av fria associationsflöden.

– Ord får välla fram. Sedan redigerar jag. Ett exempel kan vara när jag var superfrustrerad och satt i köket och sjöng in en låt som jag kallade för Svada. Det var bara fraktaler av ord, åtta minuter av rap. När jag lyssnade tillbaka på den märkte jag att den omedvetet kommit att handla om att våga vara oförberedd, att låta saker komma. Det mesta jag skriver uppstår så. Det svåra för mig är att komma på ämnet jag vill skriva om. Det ämnet blir som en regel, det är det jag har att utgå ifrån. Och i ämnet bor också musiken, jag har aldrig en färdig låt att skriva text till.

”Jag skriver om det jag upplever” sa Markus till Nöjesguiden inför Mänsklig värme för två år sedan. Det borde innebära att texterna inte innehåller fiktion alls, föreslår jag, och Markus nickar.

– Det jag skriver är sant, det finns alltid en känsla som verkligen är upplevd där. Men samtidigt kan det ju vara total jävla lögn. Texterna utgår från mina referenser, men hur skulle jag kunna vara helt sann – antingen förhärligar jag mig själv eller väljer att tala sämre om mig. Och ibland lånar jag ju sammanhang från andra runt omkring mig, men istället för att sjunga att ”jag har en kompis som”, sjunger jag ”jag”.

Finns det med andra ord en människa som kommer att känna igen sig i Tommy tycker om mig?

– Jo. Det finns det.

Det är en väldigt obehaglig låt om kvinnofrid och misshandel. ”Tommy tycker om mig”, lyder första raden, följt av ”men måste han slå så hårt”.

– Det är en pepplåt till någon i min närhet, att ta sig ur en destruktiv relation. Fysisk misshandel – och psykisk också – är bland det allra lägsta. Det finns så många schablonbilder som lägger skulden och ansvaret hos den som blir misshandlad, om att det är personer som går in i en serie av sådana relationer. Men jag tror att det kan drabba vem som helst, plötsligt är man i en skitdålig relation, och så stannar man ändå av någon anledning. Man vill löpa linan ut, man vill inte vara den som lämnar. Så låten handlar om att våga och orka ifrågasätta vad man har.

Piller i badkaret, som grundar sig på en av Markus vänners självmordsförsök, uppstod efter att Markus Krunegård lyssnat på konstnären Lars Lerins vinterpratande i P1.

– Han är av mina favoriter. Min mamma arrangerade en utställning med hans målningar i Norrköping ganska tidigt, och därför hade vi en tavla av honom hemma när jag växte upp. I sitt radioprogram sa han att ”Man kan ta livet av sig, men man kan också ta en cigarett”, och det tyckte jag var så bra. Jag höll på att jaga honom för att fråga om jag kunde använda det, men jag kom aldrig förbi hans agent, och då blev jag nästan sur och använde det ändå. En kompis träffade honom senare, och det visade sig att han hade stulit det själv.

Rena stölder är för övrigt ett vanligt sätt för Markus att hitta saker att skriva om.

– Oftast brukar jag sno från Finland, för det finns inte en chans att någon i Sverige fattar att jag gjort det. Juice Leskinen är en jag ofta snor av, en grym sångare som bestämde sig för att sluta ta sitt insulin och dog av sin sockersjuka.

När jag frågar tror nog Markus att den person som låten riktar sig till identifierar sig själv i texten, och jag undrar om det kan vara ett problem. Markus tvekar lite medan han ruskar på huvudet.

– Det där är svårt. Jag vill ju inte censurera mig själv. För egen del har jag inga problem med att utelämna mig, men att lämna ut andra… Det är ju en av anledningarna till att jag ville ändra titeln på Helli, men det var för sent.

Slamriga Helli har Markus skrivit till sin dotter, som nu har hunnit bli tre år.

– Den borde ha hetat Hell and I. Dels för att det inte är lika rättframt, men också för att jag skulle ha hjälpt henne med sitt artistnamn redan. Eller namnet på hennes revisionsbyrå, eller vad hon kommer att vilja göra.

Texten till Invandrarblues är mer påfallande självbiografisk än någon annan låt, och handlar om hur Markus upptäcker att han är på väg att glömma sitt förstaspråk.

– Jag har misslyckats med att prata finska med Helli, så hon kommer inte att ha finskan som ett levande språk. Och för min del har jag märkt att jag pratar som en 60-åring, för jag pratar ju den svenska som mamma hade med sig när hon flyttade hit. Det är smärtsamt att glömma språket, och det är smärtsamt att vara i Finland och märka att jag bryter. Jag skulle ringa roomservice på ett hotel i Helsingfors, och det tog en timme innan jag vågade. Lite är det väl lättja också, jag läser extremt lite och väldigt dåligt på finska.

I texten sjunger Markus att det får honom att känna sig halv.

– Men sorgligast är det med dem som skämdes över att de var finnar. Det var många som slutade prata finska när jag växte upp, men jag och Jukka pratade bara högre och högre. Jag identifierade mig så hårt med Finland, det blev min utopi. Där fanns släktingar som tyckte om en, där fanns kusiner som lärde mig hårdrock. Jag vet inte, jag är inte riktigt svensk, men jag är inte finsk heller. Vafan, ska jag behöva bo på Åland, eller?

Rastlöst blod är en avsevärt slamrigare skiva än Mänsklig värme.

– Det är medvetet. Jag ville att skivan skulle vara levande, och då passar gitarrer. Både jag och Jari Haapalainen gillar det, och gitarrer är det Jari är allra bäst på. Men det blir en balansakt att älska slammer och att vilja få fram texterna, det är svårt att kombinera. Jag ska inte kasta skit på Mänsklig värme, men den är så… fräsch. Jag gillar den, men om den hade varit min sista skiva någonsin hade det känts fel.

Orsaken ligger i tekniken.

– Jag är inte så intresserad av teknik, och då kan det bli att jag känner mig lite klappad på huvudet i en studio där jag inte förstår detaljerna. Men det finns låtar på den som jag alltid kommer att spela – Korallreven och Vintergatan och Askan är den bästa jorden. Jag ger den 3,5 markusar, eller en svag fyra.

Rastlöst blod talar Markus om som sin mest sammanhållna skiva någonsin, men på andra håll har han talat om den som spretig och kallat den sin ”egen mixtape”.

– Det ligger ingen motsättning i det. Rastlösheten är en sammanhållande länk. Istället för att se rastlöshet och nyfikenhet som ett problem konstaterar jag att jag är sådan. 

Rastlöst blod (Stranded/Universal) släpps den 4 juni. Tjatar vi bara tillräckligt kanske överblivna små mästerverk som Född långt från USA – som för övrigt delar riff med Born in the USA – och Go Johnny Go Go också ges ut så småningom. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med spretande uttryck och alla bandnamn och pseudonymer har Damon Albarn efter Blur hela tiden hållit sina lyssnare på en armlängds avstånd. Han har skapat serietidningspopband för att få leka ostört med sina idoler och förebilder, han har utforskat musik från andra kulturer och kontinenter, men utöver sådana preferenser har han inte delat med sig mycket om sig själv i sin musik.

Först med Everyday Robots släpper han in oss i sitt eget liv, och det gör han med en nostalgisk detaljrikedom som nästan är mer information än vi önskar oss. Med utstuderad noggrannhet utforskar han sin barndoms bostadsorter och beskriver sin tidiga ungdom intill Hollow Ponds, där han bland annat redovisar graffiti om ”Modern Life…” som kom att ge titeln till en framtida skiva.

En av orsakerna till att skivan når så djupt är säkert producerande Richard Russell. Som ägare till XL Recordings har han blivit någon sorts brittisk Rick Rubin med förmågan att i superba dubinfluerade produktioner skala bort utanpåverket från hjältar som Gil Scott-Heron och – tillsammans med just Damon Albarn – Bobby Womack. När Damon Albarn underkastar sig hans produktion uppstår till exempel i subtila Lonely Press Play en närhet som har saknats i Albarns experimenterande under det senaste decenniet.

Arrangemangsmässigt däremot vidareutvecklar Damon Albarn sitt eklektiska och hypersmarta musikaliska uttryck, i vad som kan tyckas vara kontrast mot texternas närhet och personliga tilltal. Men de avvägda ljuddetaljerna är minimalistiska och exakta, ofta i återkommande små vardagsljud även när låtar som Mr Tembo tillåts svälla till euforisk gospel med kören från missionskyrkan i Damon Albarns födelsestadsdel Leytonstone.

Sådana nyanseringar och självutlämnande stunder bidrar givetvis till att Everyday Robots är Damon Albarns bästa skiva på evigheter. Men den avgörande faktorn är förstås att hans väldokumenterade popsnille firar triumfer i höjd med några av de bästa Blur-stunderna, och till exempel Heavy Seas of Love är en låt som självaste Ray Davies skulle vara stolt över.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den våldsamma punkattack till titelspår som inleder Dudesblood liksom den lika klockrena dängan Smash the Tesco – inklusive autentisk Londondialekt – är inget annat är briljanta. Rent överväldigande är Love is Suicide, en fantastisk råpunkkorsning mellan Liket Lever och The Strokes. Precis som Dan Sartains förra album Too Tough to Live är de exempel på att den bästa Buzzcockspunken numera görs i Birmingham, Alabama.

Men samtidigt är sådant vad man kommit att förvänta sig av Dan Sartain, och han har fler trick att erbjuda. Marfa Lights till exempel är skevt arty, medan hans cowpunk-anthem Hpv Cowboy är rent amoralisk. Eftersom några sådana utflykter inte når över novelty-värdet blir inte betyget det högsta, men hans smarta xylofonversion av The Knife’s Pass This On kan å andra sidan vara årets cover.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det fanns en del som talade emot Death på Detroits hårda rockscen i början av 70-talet, och redan bandnamnet i sig var tillräckligt för att skivbolaget skulle backa ur skivkontraktet. En enda singel blev det, och när Death så småningom upplöstes återstod bara fullständig glömska. Först när det stoppade originalalbumet släpptes för fem år sedan fick de upprättelse som ett av de ursprungliga protopunkbanden intill The Stooges och MC5, och med ett ytterligare album av outtakes och replokalsjammande härom året växte Deaths rykte.

Efter dokumentärfilmen om dem från förra året kommer nu nästa ihopskrap av upphittade outtakes. Naturligtvis haltar kvaliteten betänkligt både ljudmässigt som avseende låtmaterial, men här finns likväl låtar som Yes He’s Coming, en dubballad för Bad Brains-fans att sluta till bröstet, och hårda Restlessness. Men pärlan är den nästan nio minuter långa We Are Only People, mera groovy än hård, som bekräftar Detroitkollegorna Funkadelics tes – ”Who says a rock band can’t play funk”?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med ostadig postpunk och strålande humör firar Dödsfest debutalbum. Men ett band där giganten Conny Nimmersjö har fritt spelrum för sina gitarrinfall – inklusive mycket rundgång – och där resten av bandet har gedigna meriter från Pascal, Matti Alkberg BD och Park Hotell kan förstås inte jämföras med andra debutanter. Singeln Utan din kyss (missa inte Jacob Frösséns video) och punkpopiga Obegränsat otillgänglig är ett par av många skeva och ljuvliga slammerpärlor, och med sin vänligt återhållna ilska (”Det är inte utan att… jag… blir… arg”) fräser och gnisslar Dödsfest trevligare än de flesta.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden