Det var ju som upplagt för att han skulle bli folkkär. Visst var Ebbot lite apart i Så mycket bättre, men tillräckligt jovial för att gå hem i stugorna. En vänlig vissamling och några väl valda familjeprogram i TV bara så vore saken biff och han skulle vara på fönamnsbasis med hela svenska folket.

Men Ebbot är Ebbot, och det innebär att nästa steg i marknadsplanen var en demo på kassett (!) istället för ett allsångsframträdande. Det innebär att unga Side Effects utgör kärnan i hans Indigo Children, om än kompletterade med bland andra Daniel Gilbert och Jocke Åhlund, hellre än ett meriterat hopkok. Och det innebär att hans första ”riktiga” minialbum inte rör sig alltför långt från The Soundtrack Of Our Lives.

En strålande psykpopurladdning som Backdrop People hade till exempel stuckit ut positivt i vilket TSOOL-sammanhang som helst, liksom Dysfunctional som med sin basalt garagepunk kanske till och med drar mer åt Union Carbide-eran. Vänligare är inledande I Totally Agree, som låter som en psykedelisk variant av en piratvisa från Pippi på de sju haven. Killing My Darlings kan till att börja med framstå som ännu barnsligare – rentav infantil – men medan orkestreringen ökar i styrka och Ebbot berättar om nödvändigheten att ta livet av några av sina favoriter växer den till en av hans bättre stora ballader.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det borde överhuvudtaget inte vara möjligt för Klara och Johanna Söderberg att matcha perfektionen hos de perfekta stämmorna i de nära nog perfekta sångerna på The Lion’s Roar. Men sådant bekymrar inte First Aid Kit. De bara snider vidare på sina centrala element – Mike Mogis varma produktion, sina allt snyggare sånger och förstås det bästa röstpar som någonsin hörts i Sverige – och adderar nya passioner.

Här låter de inte duo-formatet begränsa dem, utan använder försiktiga Laurel Canyon-orkestreringar som ger melodierna en skir klädnad och ibland dessutom kaxigare ökentwang. Den valstakt som dominerar skivan bottnar lika mycket i amerikanska södern som i det svenska 60-talets populärmusik, och systrarnas sånger har lika gedigen traditionsbotten som personligt och samtida tilltal.

First Aid Kit är unika, och att få följa deras utveckling är en musikalisk ynnest en människa inte får chansen att uppleva många gånger under sin livstid.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hög offentlig profil och stenhård integritet. Envist traditionskonsekvens och rastlös anarkistisk regellöshet. Encyklopediskt vintagekunnande och brinnande intresse för modern ljudteknologi. Djupt gravallvar och flinande lättsamhet. Alla dessa kontraster kombinerande med svårslagna kvaliteter som såväl musiker och sångare som låtskrivare och producent gör att Jack White befäster sin position som en av 2000-talets viktigaste artister. Trots att Lazaretto inte riktigt lever upp till föregångaren Blunderbuss eklektiska genialitet.

Riffen är fortfarande rakbladsvassa, och med fläskiga trummor och feta orglar ger de liksom förra gången associationer åt hård rock från tidigt 70-tal, den här gången kanske närmare Bad Company än Led Zep. På samma sätt tillfredsställs såväl fans av White Stripes indieblues, av The Raconteurs powerpop (på skivans bästa spår Alone in My Home) och av Third Man-etikettens rurala utgrävningar i Appalacherna. Men skärpan är inte alltid där, och ett beklagligt felsteg rätt ut i rapmetal lämnar en obehaglig eftersmak.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Samarbetet på nyligen utgivna Someday World gav mersmak, och tillsammans arbetade Brian Eno och Karl Hyde från Underworld omedelbart vidare med stränga dogman nästa album. Albumtiteln antyder afropopinfluenser, och de är påtagliga på flera spår, särskilt i suggestiva Moulded Life med adderade frenetiska synthimprovisationer.

Men precis som nyss handlar låter det egentligen mest som återanvända idéer ur Enos katalog. Så länge det som Lilac hade kunnat vara outtakes från Another Green World ligger det inget ont i det, men att nio minuter långa Return hade kunnat vara en trögflytande baksida på någon av U2:s The Unforgettable Fire-singlar är värre.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Without A Crutch är en bedårande liten trall med gnisslande munspel, och med lite ansträngning skulle den kunna bli en mycket bra färdig poplåt. Ännu bättre kan den stilla soulskissen Am I Not A Soldier bli när den fått form. Men Hot Chip-ledarens andra soloalbum bör nog mest betraktas som en helt egenhändigt ihopknåpad demo, där bara fina Closer to the Elderly känns riktigt klar. Bland lätt överhoppningsbara abstrakta pianokontemplationer finns skelett till vad som hade kunnat bli fyra-fem utmärkta Hot Chip-singlar, om Alexis Taylor inte varit så angelägen att visa sig duktig på egen hand.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hennes första EP Skisser, som utgör ena halvan av det här albumet, smög sig på som från ingenstans. De rudimentära inspelningarna avslöjade sånger som var vackra och varma och samtidigt mycket krävande. På de nya sångerna – lika djupt vemodiga – har hennes starka röst, smidiga klaviatur fått åtminstone lite mer inspelningsputs, och i den rymd som uppstår redan i inledande What kan man därmed associera till och med till Cocteau Twins utan att förhäva sig. Det stilla sammanbrottet Burns är kanske skivans allra starkaste ögonblick, och den sortens sånger kommer att göra Alice Boman till ett etablerat namn långt utanför Sverige.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Holländske Johannes Sigmund har skaffat sig en inhemsk plattform för sin ambitiösa indie, men för internationell lansering är den varken tillräckligt självständig eller tillräckligt låtstark. I låtar som Wasteland och Halcyon låter det stadium-indie som en korsning mellan Simple Minds och Arcade Fire, utan någonderas substans. Och när låtmaterialet någon gång ändå övertygar, som i titelspåret, är arrangemangen istället försiktigt slätstrukna.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hans förra album Silver Age var en adrenalinkick som påminde om forna feedbacktider nästan hela vägen tillbaka till Sugar och rentav Hüsker Dü, och på sitt elfte album tar han fler steg på den retrospektiva vägen. Larmigast är Hey Mr. Grey, och med tolv låtar på totalt 36 minuter är det lätt att förstå att tempot är högt större delen av tiden. Albumet är sprunget ur Bob Moulds sorg efter sin nyligen avlidne far, och mitt i attacken och oväsendet finns de ljuvaste vemodiga popmelodierna, mest sorgset i inledande Low Season och vänligast i I Don’t Know You Anymore.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Även om det är hennes första album i eget namn är det förstås fel att kalla Stockholm för Chrissie Hyndes första soloalbum. Sedan 30 år har bandet i allt väsentligt varit hennes helt egna fordon att styra, med mer eller mindre namnkunniga inrekryterade musiker (till och med Johnny Marr har räknats i bland de ”permanenta medlemmarna”). Ändå är det befogat med namnbytet och den lilla extra skjuts av uppmärksamhet sådant brukar leda till, eftersom Stockholm faktiskt är hennes mest inspirerade skiva på mycket mycket länge.

Titeln syftar på skivans inspelningsort, och orsaken till den heter Björn Yttling och är både producent och medlåtskrivare. Det innebär också att ytterligare ett gäng Ingridrelaterade musiker medverkar, som en återhållsam och exakt Jocke Åhlund i akustiska Adding the Blue (med skitsnyggt omnämnande av självaste S Clay Wilson i texten). 

Neil Young är avsevärt mer karaktäristisk med sitt utsökta gitarrmangel på Down the Wrong Way, och till och med det forna tennisproffset John McEnroe har bidragit, framför allt med noveltyvärde får man anta. Sådant överskuggas dock av snygga låtar som den coola singeln Dark Sunglasses och You or No One med ett utsökt mättat Spectoreskt sound, för att nämna ett par exempel på hur Chrissie Hynde kan låta när hon är i form.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Ted Gärdestad är en av de märkvärdigaste vispopsångare och låtskrivare som har funnits i Sverige. Hans melodier förefaller så enkla och så vänliga, men rymmer samtidigt styng av vemod och små avancerade delikatesser så självklart inkorporerade att man bara känner dem utan att kunna peka ut dem. Samma kvaliteter har storebror Kenneths texter, fyllda av allmängiltigt somriga bilder och omedelbara iakttagelser, men vid närmare betraktelse fyllda av allegorier och metaforer för helt andra stämningar.

Att han togs under Björn och Bennys beskydd i en tid när Abba symboliserade antitesen till musikkvalitet – helt och hållet oberoende av musikens egentliga kvalitet – bidrog säkert till att Ted betraktades som ytlig tonårsidol, trots att hans inspelningar faktiskt förmedlade något mycket djupare, och det är kanske i sin tur en av orsakerna till att Ted Gärdestad inte ens postumt riktigt har fått den upprättelse han är förtjänt av. Ett värdigt hyllningsalbum är det minsta man kan begära. Tyvärr är inte det den här skivan.

Här finns visserligen flera fina tolkningar både av de mest kända låtarna i hans katalog och några mindre uppmärksammade, men här finns också alldeles för mycket barlast och dessutom flera riktiga bottennapp.

Det fina först. Ane Bruns sakrala Ge en sol är vacker, och Frida Öhrn lägger trivsamma och försiktiga triphop-antydningar i botten av Ett stilla regn. Lisa Nilsson är strålande, givetvis, liksom Lisa Miskovski vars nästan autentiska sjuttiotalssound är en fin detalj. Teds dotter Sara Zacharias, som är en av initiativtagarna till skivan, sjunger en ok Himlen är oskyldigt blå, och Ted Gärdestads bräckliga drag accentueras i Markus Krunegårds Oh vilken härlig dag. Ännu bättre är Darin, som med en rättframma tolkning av Öppna din himmel är den artist på skivan som kommer närmast Ted Gärdestads eget flerfacetterade uttryck av storögd nyfikenhet och samtidigt oroad känslighet.

Men ingen av dem åstadkommer något som kryper under skinnet som Ted Gärdestad själv kunde. Enbart Noonie Bao med en subtilt hoppfull Come Give Me Love har den förmågan, men det är å andra sidan en fantastisk pärla som mer än gärna får bli sommarens mest spelade låt.

Svackorna är dessvärre fler, och i några fall fasansfullt djupa. Ola Salo känns visserligen bekväm när han får sjunga dansbandsglamdisco, men eftersom den gamla melodifestivalssegraren Satellit är en av Teds sämsta låtar räcker inte det. Värre är det med artister som Bo Kaspers Orkester, som verkar ha misstolkat Teds folkliga genomslag som ett resultat av slätstrukenhet, och åstadkommer just det.

Tomas Andersson Wij å andra sidan har inte resurserna att ro sin överdramatiserade För kärlekens skull ens i närheten av hamn, och Lalehs sätt att okänsligt och finesslöst kasta sig över Sol vind och vatten är ett rent övergrepp. Då har vi fortfarande inte ens nämnt Pontus och Amerikanernas svajiga trubadurtolkning av Jag vill ha en egen måne – den som har grävt upp det gamla bandet måste ha ett rejält horn i sidan till bröderna Gärdestad.

Håkan Hellströms Äntligen på väg – som redan funnits tillgänglig i tolv år – borde ju varit ett säkert kort, men trots att det här finns en adderad stor orkester i slutet här gör den märkvärdigt usla ljudkvaliteten (vad gick snett där?) att man inte gärna lyssnar igen.

Som extra krydda finns här tre ”upphittade” Ted-inspelningar, men de bidrar bara till att göra anrättningen än mer oaptitlig. Två av dem är barnsliga banaliteter där titlarna Kolapapperskungen och Pricken egentligen säger allt. Den tredje Ted-inspelningen heter I Know There’s A Song och hade av allt att döma kunnat bli en alldeles superb poplåt om den hade spelats in någon annanstans än i en tunna. För om man måste anföra ljudmässiga invändningar mot Håkan Hellström är den här fältinspelningen av Teds sång så långt ifrån utgivningsbar man kan komma, trots nypålagda ansträngningar från den samlade musikelitens ansträngningar. Som sista bonusspår i en gigantisk Ted-box för fanatiker hade den möjligen varit motiverad, men att använda den som tungt lanseringsargument här måste betraktas som lurendrejeri.

Ted Gärdestad är värd bättre. Mycket mycket bättre.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden