På sitt umptonde soloalbum ger sig Brian Setzer åter hän åt den rockabilly han slog igenom med via Stray Cats debut för 33 år sedan. Då bidrog han starkt till att förena ärkefienderna punkare och teddy boys i både stil och musik, men nu är han mer traditionellt renlärig. Någon liten genrebrytande hillbillydetalj smygs in, men annars håller Brian Setzer det konsekvent simpelt med utsökt vass gitarr, kantslag på virveltrummor, mycket eko och en strålande slapbas, och dessutom ett strålande uråldrigt piano som faktiskt vågar göra närmanden gentemot Jerry Lee Lewis utan att skämmas. Annars har Brian Setzer alltid stått en elegant som Eddie Cochran närmare än skitigare förebilder, och här blir det extra tydligt i höjdpunkten What’s Her Name.
Ett fall framåt kan man förstås inte kalla den här sortens lappkast till karriärens ursprung. Men det är likväl Brian Setzers mest underhållande album på decennier.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Från Nashville laddar Cory Branan med bredbent countryifierad rock i nivå med självaste Bottle Rockets, och med lika mycket outlaw-attityd som glimten i ögat och humor. Med stöd av såväl Jason Isbell och Craig Finn kastar han sig in i såväl rockabilly som sentimental Nashville-country, och snuddar lika gärna vid western swing som vid ren gitarrrock.
Med metaforer nästan i Willie Nelson-klass, till exempel i C’mon Shadow där han kontemplerar sin ensamhet i samspråk med sin egen skugga, är det där med albumtitelns no-hits snart ett minne blott.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
På förra årets USA-turné grävde Tom Petty & The Heartbreakers ner sig djupt i sin egen och sina tidiga influensers rockhistoria. När det nu läcker över på Tom Pettys första album på flera år ger det en rättfram rockskiva med utstuderat hårda gitarriff. Lite för mycket så ibland, faktiskt. För bland pärlor som känsliga Red River och nästan Iggy Pop-kaxiga Forgotten Man finns också flera tillfällen när rockattityden går till överdrift och det blir alldeles för gåpåigt. Ett sådan exempel är när The Heartbreakers bygger annars för övrigt refrängstarka All You Can Carry på rena ZZ Top-riff, och när de går ännu längre i samma riktning på Power Drunk. Men oftast håller de balansen, och ett par andningspauser som Sins of My Youth balanserar väl upp gitarrexcesserna.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med det simplaste av rockriff och textrader som ”Now I wanna lay your body down, there’s no other way to spell it out” slår Eugene McGuniness omedelbart fast att ursprunglig rock’n’roll är grejen på hans fjärde album. Men nästan lika fort som lyssnaren tröttnar han på sådana rudimentära banaliteter och någonstans runt I Drink Your Milkshake landar Eugene McGuinness i intellektuell Costello- och Joe Jackson-pop cirka 1979 istället. Det klär honom mycket bättre, även om det samtidigt innebär att den där pastischkostymen han envisats med blir än mer invand.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Den som föreställer sig att Matthew E White hade tänkt använda sin Spacebomb-etikett till enbart musik som hans egna tillbakalutade countrysoul tas raskt ur den villfarelsen med etikettens första release med Grandma Sparrow. Under den pseudonymen lever Joe Westerlund från Megafaun ut alla sina Alice i Underlandet-fantasier, och bara den som bygger spellistor där Disney-soundtracks från 30-talet trängs med Stan Freberg, Captain Beefheart, The Residents och The Flaming Lips mest flippriga stunder kommer att känna sig hemtam i hans sällskap.
Baklängeseffekterna i Existential Mothersnakes är det kanske minst avantgardistiska på temaalbumet om Alewishus äventyr i Piddletractor, som är full av nonsenramsor, barnvisefragment förvrängda till psykedeliska ljudexperiment och tolvtonsutbrott direkt från det madrasserade rummet på den låsta avdelningen. Det krävs ett öppet sinne och ett rejält mått tålamod för att fullt ut uppskatta sådana excesser, men den som besitter bådadera belönas rikligt av Grandma Sparrow.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Joseph Arthur beskriver sitt album med Lou Reed-covers som både sorgearbete och en hyllning. Den första funktionen riskerar att innebära att den andra blir för privat, alternativt alltför hövlig när man som Joseph Arthur faktiskt inte känt den man sörjer.
Men Joseph Arthur vill ge emfas åt Lou Reeds poetiska kvaliteter, och när han konsekvent väljer bort både elektricitet och slagverk blottlägger han på flera ställen tidigare dold skönhet i sångerna. Dessutom sjunger Joseph Arthur där Lou Reed själv halvtalade sin lyrik, och särskilt den vemodiga canceruppgörelsen Sword of Damocles och någon mer låt från Lou Reeds mindre uppmärksammade senare år mår utmärkt av den sortens varsamma handlag. Man önskar att han haft mod att välja bort någon Walk on the Wild Side eller Satellite of Love ytterligare till förmån för det mer sällan hörda. Men jag antar att man inte kan få allt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Sub Pop
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2014)
En australisk indiefolkduo som blivit ihoptussade på en skotsk musikfestival och som numera bor i Brooklyn där de produceras av The National-musiker – det hade man kunnat göra en komediserie om. Men Zoë Randell och Steve Hassett är desto mer seriösa, och deras vemodiga och mycket vackra visor är absolut inget att skratta åt. Tvärtom förmedlar Zoë Randells mjuka Beth Orton-minnande röst så mycket allvar och djup att det rentav blir tråkigt rätt snart.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Att Cheetah Chrome inte kommit till skott med att släppa sina gamla sessions med Genya Ravan eller med Syl Sylvain förrän nu är ett mysterium. Han skulle inte ens behöva försöka slå i oss att dessa sju halvdana outtakes skulle vara hans great lost solo album, eller ostadigt försökt härma salig Stiv Bators sångstil. Han borde ju veta att alla vi gamla punks helt okritiskt lapar i oss varenda smula från gamla Rocket from the Tombs- och The Dead Boys-legender, hur långt ifrån Sonic Reducer-nivå det än är.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När ett band hunnit till sitt sjunde album borde de ha hittat sitt eget uttryck. Men Comet Gain är fortfarande nöjda med att rekonstruera i tur och ordning Orange Juice, The Velvet Underground, Dream Syndicate, The Smiths, Felt, R.E.M. och diverse osorterade C86-band. Det gör att man omöjligt kan glädjas ens åt fin pop som Behind the House She Lived In, utan bara tycka lite synd om ett band helt utan egen personlighet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Redan när Markus Svensson smusslade över sina första demos till Nöjesguiden för 12 år år sedan stod det klart att han var något särskilt. Den unge Solna-singersongwritern var påfallande mörk i sinnet men exakt i sina sånger, och Townes Van Zandt och senare Jason Molina kastade långa skuggor över hans uttryck. Han skarvade rejält i intervjusituationer, och provocerade på ett sätt som kanske inte alltid var det klokaste ur karriärsperspektiv. Men när samtalen var mer informella var han mjuk och musikaliskt passionerad.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Snart tio år har passerat sedan han satt på puben Dick Turpin i Råsunda och försökte slå i Nöjesguiden att Tarantula Waltz inte var bara han själv utan i lika hög grad bestod av de tre musiker han just då hade samlat omkring sig.
– Jag kan tänka mig att jag försökte förmedla det. Men egentligen var det ett enmansband redan då. Idag har jag grymma musiker att spela med, som Matte från Tiger Lou på gitarr, men de inbillar sig inte att de är en del av bandets kärna. De är med, och vi är överens om att det är jag som är Tarantula Waltz.
Den självdestruktivitet som vilade som ett mörkt moln över Markus huvud på den tiden har blåst bort idag. Det beror på mognad, förstås, och på att Markus som idag är småbarnspappa inte bara kan leva ut sin egen sinnesstämning. Men det är också resultatet av medvetet arbete. För även om Markus nu är en lugn och reflekterande ung man är inte allt rosenskimrande.
– Jag har haft mycket dödsångest, och känt efter mycket efter sjukdomar.
Istället för att låta dödsångesten bli destruktiv bestämde sig Markus för att använda den.
– Jag tänkte att ”fan, det här ska inte få suga musten ur mig”. Jag ska få ut något av det. Samtidigt var det svårt. Det känns ju lite pretentiöst att skriva om döden, men det har varit något som funnits i mitt sinne.
Hans album från i våras, Tinder Stick Neck, är ett temaalbum om döden och om hypokondri, och Markus beskriver arbetet med skivan som en terapeutisk process.
– Men det räcker inte, förstås. Hypokondrin är inget man hurrar över. Jag går i KBT-terapi, och det är en bra kombo med låtskrivande. Skivan har blivit någon sorts bokslut, nu kan jag prata om de känslorna i imperfekt.
Och fortfarande handlar Tarantula Waltz låtar om Markus liv och tankar.
– Det skulle vara så skönt att bara skriva en låt, utan att rota i mig själv. Första gången jag träffade Damien Jurado frågade jag honom hur hans brorsa mådde, eftersom han hade skrivit en låt om hur dåligt det var med hans bror. Men Damien bara tittade frågande på mig. ”Vadå, det där hittade jag bara på. Min brorsa mår bra”. För Markus var det en uppenbarelse.
– Vadå, kan man göra så?
Markus americana är allt annat än macho.
– Genren är så förknippad med den sortens schabloner om women och whiskey, men jag är feminist ut i fingerspetsarna. Sådant är trist att behöva förknippas med.
17 på nya albumet är en storslagen ballad med svällande orgel och ledsna återblickar på ungdomligt oförstånd. Plura skulle älska att ha skrivit den.
– Jag beundrar Plura som låtskrivare. Han har slipat på hantverket under ett helt liv. Men för min del kom den nog mer till för att jag ville göra en tonårslåt som Håkan Hellströms, fast på engelska, och för att jag lyssnade mycket på Dylans Blood on the Tracks då. Det är ju Dylan som är min musik, ända sedan jag var fyra år gammal.
The Tarantula Waltz spelar på Berns i Stockholm ikväll. Hans album Tinder Stick Neck (Brus och knaster) finns ute nu.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden