Med produktion av både Beck och Ryan Adams skulle Jenny Lewis kunna leva ut alla de krokiga vägar i indie, country och Spector-pop som hon prövat under åren. Men det gör hon inte. Istället slätar hon ut sig så platt och oansenligt som möjligt i förhoppningen att det stora och breda genombrottet. Men hennes mainstreamrock blandat med tonårspop, som i She’s Not Me, blir ointressant, och när hon ersätter det infantila med någon sorts attityd – och faktiskt röstmässigt hamnar rätt nära Nina Persson – är det bara en aning bättre. Aloha & The Three Johns är en sådan förmildrande stund, liksom den sentimentala Late Bloomer och framför allt Slippery Slopes, skivans enda låt med antydan till oslipade kanter.
The Voyager känns avsedd att långsiktigt säkra en plats bland mainstreamartisterna på västvärldens topplistor, med uppenbara krokar för att fånga olika varianter av slökonsumenter utan att i alltför hög utsträckning förarga hennes gamla Rilo Kiley-följare. Som sådan fungerar den säkert utmärkt, men särskilt spännande är det inte.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Bland rättrogna lofi-ister riskerar han kanske att kallas sellout, eftersom han inte längre vare gräver ner alla sina briljanta popmelodier under tjocka lager av distade gitarrlager som på Twins från 2012 eller spelar in dem på ostämd akustisk gitarr i någon gammal kassettbandspelare som på Sleeper från förra året. Ögonblick av båda sorterna finns kvar, gudbevars, men bara att blanda dem med varandra är det som behövts för Ty Segalls stora genombrott.
The Clock är ett strålande exempel på akustisk sång med både udd och vackra stråkar, arrangerade av Mikal Cronin, och Tall Man Skinny Lady är ett exempel på hur gitarroväsendet kan tyglas. Den som ändå vill headbanga till fuzzade gitarrexcesser får sitt lystmäte i The Crawler.
i den genomarbetade produktionen, givetvis signerad Ty Segall själv, och i det bredare utbudet lyser de fantastiska låtar som verkar komma i obegränsad mängd i Ty Segalls skapande desto starkare. Här serverar han ett dubbelalbum fullt av delikatesser. Hans snabba powerpop, till exempel i It’s Over, är lika smart som hans glamvarianter. I Stick Around (med pappa på trummor) är väldigt nära hur David Bowie lät 1972 och Who’s Producing You? låter som om Beck-producerad Marc Bolan med Scott Gorham på gitarr – en musikalisk våt dröm om någon.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Mp3 kontra CD kontra vinyl är inte Becks diskussion. 2012 släppte han Song Reader som noter istället för i inspelat format, och när den nu ändå kommer som skiva har låtarna hunnit bli andras ägodelar. Istället för att vara ett av de där alldeles för frekventa hyllningsalbumen med covers är det här alltså ett samlingsalbum med originalversioner av låtar som råkar ha det gemensamt att de allihop är skrivna av Beck.
Norah Jones gör fyllig girlgrouppop, Jason Isbell countrysoul och Laura Marling spartansk folkpop. Jack Black leker Weill medan Jack White som man hoppas låter som en oberäknelig Jack White. Udda i sammanhanget är David Johansen med grovkornig hobo-blues med fett blås, och en glammig Jarvis Cocker – det är alldeles för sällan nu för tiden – och bara närvaron av Swamp Dogg och av Sparks elektroniska operett överraskar. När Beck så själv bidrar med en återhållsam inspelning är det ett av skivans mindre märkvärdiga spår, och det är väl det som är själva poängen. It’s the song, not the singer.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Visst finns det fog för att påstå att Weeping Willows har tagit flera steg tillbaka, ända till sitt allra ursprungligaste uttryck faktiskt. Men samtidigt är det ett påstående som är uppåt väggarna fel, för allt är förändrat.
Weeping Willows, till att börja med, är inte längre längre en hoper passionerade rebeller som sjunger tårdrypande orkestrerade ballader för att ingen annan gör det. De har mognat in i uttrycket, och där det från början handlade om pastischer är det idag ett naturligt och självklart uttryck som reflekterar ålder, erfarenheter och engagemang.
Kontexten de verkar inom, sedan, är väsensskild från hur det var i slutet av 90-talet, då den ironiska postpostpunken fortfarande hade oss i ett järngrepp, då ballader var ett tecken på svaghet och där nitiska redaktörer fortfarande ändrade ”crooner” till ”refrängsångare” i sista korrekturläsningen, ”för att det ska bli begripligare” (sann historia från dessa sidor).
Idag är klimatet annorlunda och på många sätt öppnare, bland annat musikaliskt, och det som var Weeping Willows avvikelse och protest har blivit en av många accepterade normer. Det är i det här sammanhanget som Weeping Willows verkligen hör hemma. Det är i nuet Magnus Carlsson får utlopp för all sin vokalstyrka och sin passion, även i utpräglade Ian McCulloch-riktningar som på Let the River Flow. Det är i samtidens kontext stora episka ballader som Too Late for Us och stilla visduetter med Anna Ternheim har sin självklara plats. Det är här och nu som Weeping Willows överträffar sig själva och gör sin bästa skiva någonsin.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I sitt fortsatta mycket svängiga sätt att katalogisera all things New Orleans har Mac Rebennack nu hunnit fram till hyllningsalbumet till Louis Armstrongs vokala inspelningar. Men istället för att vara traditionstrogen eller att omvandla materialet till sin vanliga swampfunk har Dr. John den här gången valt en annan och mindre bekväm väg. Tillsammans med en lång rad rappare, sångare och instrumentalsolister från olika generationer och såväl från jazz- och blues- som från hiphopscenen prövar han att placera Satch i en nutida kontext.
Mack the Knife med Terence Blanchards trumpet och rap av Mike Ladd har inte mycket kvar av originalet men är i gengäld grymt funkig, och Sometimes I Feel Like a Motherless Child blir till subtil jazzsoul tillsammans med Anthony Hamilton. På andra håll bidrar traditionalister som Blind Boys of Alabama och Dirty Dozen Brass Band med botten, virtouser som Arturo Sandoval med bländande solon och övertygande rap från folk som Telmary. I samspel med en påfallande inspirerad Dr. John ger det helt nya upplevelser av annars uttjatade standards som What a Wonderful World och Nobody Knows the Troubles I’ve Seen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Bandnamnet säger bortglömd tysk psykedelia från tidigt 70-tal, och den fejkade biografin påstår samma sak. Men naturligtvis är det egentligen Wayne Coyne och Steven Drozd från The Flaming Lips som slagit sig ihop med Linear Downfall för att leva ut sina mest psykedeliska fria associationer och hallucinationer, inklusive en Yes-cover. Den som tycker att de stundtals plågsamma auditiva experiment som The Flaming Lips utsätter oss för under eget namn är för mainstream riktar uppmärksamheten hitåt, trots att ingen inblandad egentligen har för avsikt att roa någon mer än sig själv.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I musikerkollektivet Gramercy Arms på Manhattan samlar Dave Derby vänner och bekanta när andan faller på. Och eftersom det var några år sedan senast har han nu hunnit samla på sig såväl flera starka låtar som en imponerande ansamling celebra medarbetare från Guided by Voices, Nada Surf och The Magnetic Fields.
Musikaliskt tangerar Gramercy Arms många varianter av 70-talspop, från smart upptempo i Always in Love, med Tanya Donelly på bvox, via Lennonskorrande ballader, dramatiska Springsteen-parafraser och ELO-orkestrationer till loj västkustkänsla. Allt är inte riktigt lika engagerande, men insatserna från alldeles för sällan hörda Erin Moran aka A Girl Called Eddy och än mer Lloyd Cole, både ensam och i duett med Joan as Police Woman, är desto starkare.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Den som mer noggrant har följt J Mascis kast mellan pregrunge, metal, powerpop och visa genom åren vet att han är en svårkategoriserad person. Då är inte paradoxen Tied to A Star särskilt överraskande. Å ena sidan är den proppfull med gäster, bland de mer prominenta Pall Jenkins från Black Heart Procession, Mark Mulcahy och självaste Cat Power-Chan Marshall. Å andra sidan är det en mer sparsmakad och stillsam J Mascis-skiva, med framför allt akustiska sånger avsedda att kunna turneras helt ensam.
Men även i vänliga popsånger som Every Morning smyger han in ett och annat överstyrt elektriskt gitarrsolo, annars vore han inte J Mascis, och hans intresse för indisk musik tar med Heal the Star till Led Zeppelinska kvarter. För att sedan göra det fullständigt förvirrat är fina sånger som Me Again som gjorda för fungera utmärkt också i stenhårda elektriska versioner, om andan skulle falla på.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
James Yorkston hårdsatsar med storbudget, med gäster som K T Tunstall och med en profilerad producent i Hot Chips Alexis Taylor. För säkerhets skull hänger han dessutom på en cover av Chris Bells mästerverk You and Your Sister i slutet. Den är fantastiskt fin, men den hade egentligen inte behövts eftersom de 15 egna mustiga visorna James Yorkston presenterar tillhör de bästa han gjort. I synnerhet när han är som mest melankolisk, som i Broken Waves om hans avlidne basist Doogie Paul.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Att Jack White omedelbart anmält sig som mentor till den debuterande Benjamin Booker förvånar inte. Singersongwritern från New Orleans bekänner sig till tre avgörande influenser. Den första är T. Rex, vilket inte hörs i hans musik. De två andra är The Gun Club och Blind Willie Johnson, och den kombinationen fungerar som delförklaring till hans tjurrusningar genom elektriskt bluesslammer och den slamrigaste garagerocken. Soulballader, Bo Diddley-mangel, ur-rhythm’n’blues och hederlig punk – allt behandlas med samma energiska fuzzgitarr, enstaka fläskiga orglar och rudimentära trummor, och inte minst en mjuk och melodisk röst. Den kommer att stanna hos oss länge.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden