”I’m just as good as I used to be, and boy was I real good”. Den sortens kaxiga uttalanden, här som refräng i den inledande programförklaringen, är just vad man kan förvänta sig från en åldrande brittisk rocker som närmare 40 år in i karriären inte längre kan stolstera med artistnamnet ”Kid” men är kvar i sitt eviga uttryck.

Men Duncan Reid har fog för sitt påstående, och det betyder att den som njutit The Boys vet precis vad man kan vänta sig av hans helt okomplicerade andra soloalbum. Det är gatsmart goodtime-rock’n’roll och rättframt punkig powerpop. Det är vässade gitarrer och vänliga melodier. Det är lyriska vardagsbetraktelser toppade med ett slumming-vykort från Rio. Framför allt är det ett strålande humör som är omöjligt att undgå att smittas av.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Från början var det tänkt som ett soloalbum i en paus från Wilco, men av både praktiska och känslomässiga orsaker förvandlades Jeff Tweedys Sukierae till ett samarbete Jeffs artonårige son Spencer. Nöjesguiden har ringt upp Jeff Tweedy för att prata om hans nya skiva och om hans familj.

– Planen var att jag skulle spela alla instrument själv bara, tänkte jag. Det finns liksom ingen anledning att spela med andra musiker, jag kan uttrycka allt sådant via Wilco.

Men ett instrument innebar problem.

– Jag har alltid haft dåligt självförtroende för min trummande. Och eftersom min son Spencer spelar just trummor kändes det naturligt att spela med honom.

”Ett soloalbum framfört av en duo”, har Jeff Tweedy kallat Sukierae.

– Jo. Det var ett fint samarbete med Spencer, men det var ju jag som skrev alla låtarna och som spelade nästan allt på skivan.

Vilka fördelar finns det att anlita sin son som musiker, undrar jag, och Jeff Tweedy skrockar förnöjsamt.

– Jag behöver ju inte betala någon lön till honom. Nä, allvarligt talat, att göra musik tillsammans kräver att man har utvecklat ett intimt förtroende för varandra. Med en person som delar mina gener är det bandet förstås redan där, djupt och starkt.

Själv har Jeff Tweedy en väldokumenterad bakgrund med svårigheter att hantera turnélivets frestelser, men någon sådan oro har han inte för Spencer.

– Han är fortfarande ett barn på många sätt, och ägnar sin fritid åt att hänga vid datorn, skriva på sina anteckningar eller göra sin konst. Han har inga tendenser till att bli någon vild musiker på turné. Men det är klart, jag får nog vakta honom för en del av de 40-åriga kvinnor som kommer att dyka upp runt honom.

Det är svårt att peka på någon enda negativ aspekt med att spela tillsammans med sin son,

– Om jag ska hitta något negativt är det möjligen att det blir svårt att gå tillbaka till andra musiker.

Inte så att det finns några farhågor angående Wilcos fortsatta existens, försäkrar Jeff Tweedy, och några ytterligare musiker finns det faktiskt på skivan.

– Skivinspelningen är ju baserade på att vi skulle må bra, och det gör man genom att samla människor man tycker om. Scott McCaughey var så angelägen att få vara med att han till och med var beredd att byta namn till Tweedy, och då gick det ju inte att säga nej. Och Lucius är mina vänner sedan ett par år. Det var spännande att arbeta med kvinnlig bakgrundssång, det är jag inte särskilt van vid.

Välbefinnandet uppnåddes också genom att skivan spelades in i Jeff Tweedys egen studio i Chicago, The Loft.

– Det har blivit mitt hem, nästan. Under åren har vi byggt The Loft för att det ska vara anpassat efter våra ljud, efter vårt sätt att spela.

En sångerska som inte kan sluta prisa The Loft är Mavis Staples, som med Jeff Tweedy som producent spelat in två album. På det senaste är Spencer Tweedy trummis.

– The Loft ”är funk”, sa hon. Hon är så cool. Mina barn och min fru gillar henne lika mycket som jag, och vi skulle kunna kalla henne mormor om hon inte vore alldeles för ungdomlig för det. En del av min familj är hon hursomhelst.

Deras beundran är ömsesidig, och musikfascinationen är central för Jeff Tweedy.

– Ja, visst är jag ett utpräglat musikfan. Jag lyssnar mycket mer på andras musik än jag spelar själv. Skulle jag vara tvungen att ge upp det ena skulle det vara att spela. Ett lätt val. Just nu? Oj, det är så mycket. Nomadband från Malis öken, unga musiker som startar en grunge-revival – allt möjligt. Jag köper lådvis med skivor varje vecka.

Det betyder inte att Jeff Tweedy slutar spelar de utsökta covers han skämt bort sin publik med på sina gig i eget namn. 

– Jag väljer covers utifrån vilka låtar jag kan komma ihåg. Förutsättningarna är att det finns en bra låt jag vill spela, att jag lyckas lära mig den och att jag vill styla med hur duktig jag är. Hehe.

Det handlar med andra ord inte om materialbrist. Tvärtom.

– Jag skriver låtar hela tiden, och så lägger jag de nya låtarna i olika filer i datorn. Där glömmer jag bort dem. Inför varje nytt projekt börjar jag lyssna på grejor i de där mapparna, och hittar en massa spännande att arbeta vidare med.

Sorterar du under rubriker som ”Till Wilco”, ”Solo” och ”Till andra”.

– Nej. När jag börjar arbeta med något nytt tar jag det som jag tycker är mest spännande. Allt på Sukierae hade kunnat bli Wilco-låtar, men isåfall i andra tonarter, med andra arrangemang. Vi hade 20 låtar och funderade på att kanske ge ut två album. Men sedan bestämde vi oss för att, näe, vi ger ut alltihop direkt. Det blir roligare att turnera med 20 låtar i ryggen än bara tio.

Även Susan Tweedy, Jeffs hustru och Spencers mamma, är i högsta grad central på Sukierae. I albumtiteln, till exempel.

– Sukierae är hennes smeknamn på sig själv från när hon var nio år gammal. I den åldern älskade hon Herman’s Hermits, och Peter Noones flickvän hette Sue-Kay. Och eftersom min frus andranamn är Ray blev smeknamnet hon hittade på just Sukierae.

Men det är inte hennes enda avtryck på skivan.

– Vi hade fyra tunga månader i början av det här året när min fru var väldigt sjuk. Hon genomgick alla sorters undersökningar innan hon till slut fick sin cancerdiagnos.

Då blev spelandet tillsammans i familjen en sorts terapi.

– Vi spelade in tillsammans, jag och Spencer, lite grann för att hålla oss normala mitt i stormen.

Nu är situationen stabil.

– Hon får sista cellgiftsbehandlingen just nu, och hon har reagerat bra på behandlingen hela tiden. Så hon verkar bli bättre. Ta i trä.

Vad tycker hon om skivan som bär hennes namn?

– Hon gillar den bäst av alla mina album. Det är klart hon gör, det är ju hennes son som spelar trummor.

Sukierae finns ute nu, och i början av november spelar Tweedy i Sverige.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Testmässigt har Johan Hedbergs slagit ner sina bopålar stadigt i en kontext av den södra delen av Stockholms län 2014. Vid Älvsjö station väntar han på en ljusnande framtid, ”när pendeln börjar komma i tid”, en trasig relation hanteras på utflykt i Nacka, och skönhet kan vara bussavgångar från Gullmarsplan. Avarterna hade kunnat vara en lokal och pretentionslös lillebror till Kents La Belle Epoque medan Det fula ligger nära Markus Krunegårds lyrik (och ibland stavelsesnubblande för att få plats med alla ord).

Men han är samtidigt lite lurig, Johan Hedberg. För musikaliskt är hans pop långt ifrån föreställningen om den lilla lokala förortsindien. Frågan är om man kan resonera om indie överhuvudtaget – åtminstone i den genrebetydelse som begreppet fått – när popen är så stort och noggrant arrangerad, och på flera håll snarare påminner om säg hur Elton John kunde låta på topplistorna i början av 70-talet, eller för all del en 90-tals-Mauro Scocco som Johan Hedberg ironiserar över i självsäkert discosmarta Sur och tvär. Sådana referenser riskerar att skorra illa hos delar av Johan Hedbergs mer renläriga indiepublik, som har lättare att ta till sig den i och för sig fina Dexys-via-Håkan-euforin i Norrtälje. Han gör uppenbarligen avvägandet att det är värt det, och det har han alldeles rätt i.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2014)

Ta det inte på för stort allvar – Karen O:s första soloalbum är inget annat än en bagatell. En stundtals bedårande sådan, visserligen, med ljuvt sjungna små låtidéer sprungna ur en period av förälskelse, men likväl bara en bagatell. Den består av 17 passionerade små skisser, inspelade med en enklaste utrustningen för sju-åtta år sedan i hennes sovrum och nu sent omsider utgivna på Julian Casablancas lilla skivetikett. Flera av dem hade hon gärna fått utveckla vidare, till exempel charmerande The King of Pop, och hennes lilla fragment av The Doors Indian Summer är likaså ljuvt.

Någon sång är mer genomarbetad till sin struktur, om än ljudmässigt lika spartanska, och i Day Go By med sina missbrukarmetaforer kan man associera till och med till Carole King. Men ljudkvalitet och hennes korta tålamod med varje låtidé skvallrar om att den här samlingen demos, för det är vad det är, är att betrakta enbart som en udda release vid sidan om, och att The Yeah Yeah Yeahs fortfarande i högsta grad bör benämnas i presens.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Förhandsinformationen har varit minst sagt knapphändig, och den radiointervju som utgör Will Oldhams enda promotionarbete inför sitt tionde album som Bonnie ”Prince” Billy var mer än lovligt excentrisk. 

Men efter förra årets Everly Brothers-tolkningar visar sig Singer’s Grave vara en återgång till Bonnie ”Prince” Billys mer traditionella americanaskivor. Det innebär att vi får bedöma den enbart efter två kriterier. Det första är framförandet, som är exemplariskt med ett fullt band där pedal steel, mandolin och fiol får utrymme, och där en gospelkör förstärker mässan i Dylanciterande We Are Unhappy. 

Det andra är sångernas styrka, och den är genomgående hög. So Far and Here We Are är mest desperat, och There Will Be Spring är tillsammans med valsen It’s Time to Be Clear vackrast och hoppfullast. Men det är till Quail and Dumplings vi kommer att fortsätta återvända till under kommande decennier.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Som I’m Kingfisher har Thomas Denver Jonsson fortsatt att samtidigt förfina och utmana sitt singersongwriteruttryck. På del två i en planerad trilogi sandpapprar han alltså vidare på sina utsökt melodier, och prövar dessutom genren mot pop och mot mer komplexa arrangemang till exempel i Lion’s Share.

Hans tilltalande vekhet i rösten förstärker vemodet i sånger som Force of Habit och What, Me Worried (som verkligen inte inte har med Alfred E Neuman att göra). Men även i de dystraste stunder finns där en hoppfullhet, och det gör Avian till en skiva lika varm, organisk och färgstark som en solig höstdag.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”I Forgot About Songs” förklarar Annika Norlin inledningsvis på sin återkomst. Glädjen över att hon kommit på sångerna igen är stor, och över att hon inte bara tar vid där hon slutade utan hittar nya uttryckssätt likaså. Fortfarande är hennes texter ordrika och till synes självupplevda, och man känner igen den energiska gitarrpopen i hennes tonåriga Sliding Doors-möte med vänliga nazister i Last Night Bus och än mer intensivt i singeln I Was Jesus kontroversiella humanism.

Men i övrigt är det här istället avskalat och ofta stilla. Melodierna är sparsmakade både i gester och i instrumentering, med rytmer ur en gammal rytmbox, genom handklapp eller i The Crawler rentav enbart andningsljud. Men om ljuden är bräckliga och elektronisk surrande har Annika Norlin röstmässigt aldrig låtit bättre, till exempel i balladen Raspberry Lips, och lika klart är vemodet och rättframheten i texterna. Även om de genom att vara på engelska inte är lika omedelbart drabbande som i Säkert! är de som alltid en avgörande orsak till att vi aldrig glömmer Annika Norlins sånger.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Minns du den där känslan när du hörde Mercury Revs Opus 40 första gången? När du överväldigades av hur någon kunde ta uråldriga beståndsdelar av jordnära midtemporock med piano och akustisk gitarr som grundingredienser, och välkontrollerad falsettsång, och göra omtumlande ny musik av det. I Think It’s Gonna Happen Again.

Med Avi Buffalo händer det igen, i en låt med just den titeln. Utöver de beståndsdelarna lägger de dessutom till inslag av distad sologitarr, och har på därmed skapat en låt som vi kommer att älska lika intensivt om 20 år som vi gör den här sensommaren.

Men det är inte allt. Till Avi Buffalos återkomst, efter fyra års tystnad efter det debutalbum som hyllades så intensivt, har nu 23-årige Avigdor Zahner-Isenberg samlat på sig en samling sånger som är så intensiva att man blir omedelbart och upp över öronen förälskad i så gott som allihop. Overwhelmed by Pride, Oxygen Tank, Won’t Be Around No More. Var och en är de melankoliska små folkpopmästerverk med antydningar till psykedeliska inslag. Tillsammans gör de ett av årets allra bästa album.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 

Ända sedan sin tid i Green On Red har Chuck Prophet varit en stabil rockare med hög lägstanivå, och han har inga planer på att ändra på det. På sitt trettonde soloalbum överraskar han inte med innovationer utan med att tydligare än vanligt peka ut sina förebilder och inspirationskällor. I Countryfied Inner City Technology gör han Rolling Stones bättre än Stones, och på andra håll är Dylan respektive Springsteen lika påfallande. Wish Me Luck är i allt väsentligt – storslaget crescendobyggande, självbiografiskt refererande och till och med små utrop och stön – en Mott The Hoople-ballad, och i texterna dyker såväl Henry Rollins som Talking Heads upp.

Men även om hans byggstenar är lättidentifierade och breda är Chuck Prophet likväl en personlighet i sig själv. Med en röst som förenar blaserad amerikansk bakgatsromantik med varmt engagemang, med sina stabila rocklåtar och sina kraftfulla rockarrangemang är det han snarare än mer högprofilerade artister som till exempel Ryan Adams som har gjort höstens tradrockalbum.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att Håkan Hellström påverkar hur unga svenska sångare och låtskrivare vill låta är lika självklart som att Zlatan påverkar unga fotbollspelares drömmar och spelstil. Det är ok och naturligt, och Tomas Stenström sätter sin Håkan perfekt. Allt finns där – eufori i kontrast mot vemod, hybris i kontrast mot osäkerhet, ordrik lokalpatriotism i kontrast mot stavelsesnubblande storvulna naturromantiska metaforer, och folklig flört i kontrast mot smala referenser. Det är Thomas Stenström själv så akut medveten om att han försöker föregå kritiken genom att själv namedroppa Håkan i Dirty Harry och en tung refräng, men det gör nästan saken än pinsammare.

I den kopierande utvecklingsfasen lär sig en artist förvisso massor. Men för att vara relevant för publiken krävs att man åtminstone i någon mån börjat frigöra sig från influenserna på väg mot sitt individuella uttryck. Dit har Thomas Stenström långt kvar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden