När själva sinnebilden för pophantverk utan passion ska hyllas samlas herrarna som har samma karaktärsdrag. Paraden av artiga vi-trodde-de-pensionerat-sig-för-länge-sedan-veteraner i olika åldrar tar aldrig slut, alla lika skickliga som tråkiga och nästan allihop män. Barry Gibb, Jamie Cullum, Sammy Hagar, Def Leppard – de enda som fattas är Per Gessle och Billy Joel. Nä, vänta, Billy Joel är med. Två gånger om.
Den distingerade herrklubbens vänliga covers av sedan årtionden uttjatade Beatles-bagateller och hits från solokarriären har som mål att aldrig överskugga originalen, och det innebär i väldigt många fall rejäl utslätning. Till och med legender som Dr John, Smokey Robinson och självaste Dylan verkar ha accepterat att tona ned sina personligheter intill utplåning, och även enstaka främmande fåglar som Perry Farrell, The Cure och Alice Cooper kammar sig och rättar in sig i duktighetsledet.
Enbart Kiss sticker ut, och det genom de enkla greppen att 1) spela småtrasig pop (för alltid deras rätta element) och 2) genom att låta som Kiss, om än i någon bortkastad sexminutersouttake från tidigt 70-tal. Och så givetvis Peter Bjorn and John, men eftersom de varken är passé eller utan personlighet har de å andra sidan reducerats till att vara bonusspår enbart på vinyl och iTunes.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Medan Kajsa Grytt prövar folklighet i Så Mycket Bättre går gamla Tant Strul-kollegan Liten Falkeholm åt andra hållet och spelar postpunk från förorten. Hon har ett driv som självaste Tina Waymouth, i synnerhet när Dom Orena närmar sig Gang of Fours skeva funk, och resten av bandet är lika stilsäkra. Oscar Svensson från Knivderby till exempel spelar gitarr som vore han Peter Puders (kolla upp den referensen, ungdomar) och när man väl vant sig är frontfiguren Daniel Pamnerts storslagna utspel i skärningspunkten mellan Markus Krunegård, Thåström och en ung Plura mycket övertygande.
Att Liten Falkeholm i Måndagsgata som extrablinkning till sina arkivkunniga lyssnare dammar av den gamla xylofonen hon spelade i Eldkvarn under slutet av sjuttiotalet går kanske över huvudet på några, men det är likväl en fin gest som för den här anmälaren bidrar till att förstärka entusiasmen över Dom Orenas andra album.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Headspin
BETYG: 6/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2014.)
Det är omöjligt att gissa vart Sveriges mest innovativa musiker kommer att ta oss med när han släpper nytt album, men man kan alltid vara säker på att få ett fantastiskt musikaliskt äventyr. Här börjar han med ett par covers av turkisk psychfunk från tidigt 70-tal, och i det hittar han en groove som slår det mesta han gjort tidigare. Reine Fiskes elgitarr flipprar iväg någonstans dit ingen elgitarr hittat sedan 1972, och Goran Kajfeš själv briljerar när han fortsätter Ulf Adåkers mission att kanalisera Miles mest utsökt funkiga toner på helt nya sätt.
Likt den blandning arkestern skämde bort oss med på volym ett får vi sedan både armenisk folkmusik och brasilianska influenser, i en subtilt vacker tolkning av Milton Nascimentoz A Lua Girou. Goran Kajfeš Subtropic Arkestra överträffar sig själva, och det blir så bländande vackert och löjligt medryckande att såväl jazznovisen som finsmakaren i publiken måste jubla.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Jetsetnivån brukar vara hög på Bryan Ferrys skivor, och här trängs de namnkunniga som vore det gratisätarkväll på någon rock’n’roll-hall-of-fame-filial på Rivieran. I grundbemanningen finns Johnny Marr, Nile Rodgers och Miles Davis basist Marcus Miller, och bland de många gästerna finns till exempel Maceo Parker och Ronnie Spector.
Med det udda Todd Terje-samarbetet Johnny and Mary inkluderat dessutom borde det vara svårt att hålla ihop skivan till en helhet, men världsvant tillbakalutad ända till det tidiga 80-talets sofistikerade artrock håller Bryan Ferry till synes utan ansträngning balansen. Eleganta spår som Loop de Li och A Special Kind of Guy hade kunnat vara outtakes från den tiden, medan den lekfulla discon i One Night Stand rör sig ännu längre tillbaka i Roxy Music-mytologin med stylish damkör och ett saxsolo vars like inte hörts på 30 år.
En elektronisk Send in the Clowns-tolkning lyckas till slut sammanbinda 30-talet med vår samtid, och Bryan Ferrys status som den konservativa modernitetens ikon förblir ohotad i ytterligare något decennium.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med bland andra eviga kollegan Steve Shelley och Deb Googe från My Bloody Valentine i bandet står det Thurston Moore fritt att larma som han vill. Det utnyttjar han fullt ut, och The Best Day innehåller gott om spår som ledigt skulle placera sig intill Sonic Youths toppar. Drygt elva minuter långa Forevermore till exempel rymmer så mycket vemodigt skönhetslarm att man nästan går sönder, medan Detonation är en spartansk men intensiv Chelsea-urladdning som vore det Velvets andra album.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det finns konceptalbum, och så finns det KONCEPTalbum. Sparks visar sig vara av den senare kategorin, när den nu efter tre års skapelseprocess manifesterar sig ur det astrala planet. Men dess stycken har redan hörts av tålmodiga fans, ett var tredje månad och relaterat till olika behjärtansvärda projekt. Grunderna är de 900 vardagsinspelade hushållsljud, eller ”ljudfrön” som Imogen väljer att betrakta dem, som samma fans skickat henne. På dem har hon laborerat med 3D-ljud, rörelsekänsliga ljudhandskar, jogging-appar, arabiskspråkiga böneutrop och inspelningssessioner i Kina, men inget av hennes experiment förmår väcka minsta livsgnista i de kreationer vars pretentionsnivå får giganter som Peter Gabriel att blekna av avund.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Trots att Nikke Ström, Kristofer Åström och numera till på köpet Andreas Kleerup ingår i bandet är Easy October långtifrån något Traveling Wilburys-koncept. För även om bandledaren Kristoffer Hedberg har en fantastisk förmåga att knyta till sig namnkunniga musiker är den americana och folkpop Easy October spelar otvetydigt hans egen. Antydningarna till flerstämmig sång ger mersmak, och till exempel Blow Out Your Candles får oss att sluta drömma om The Jayhawks återkomst. I Been Loving You For Years (But Of Course I Had to Fuck It Up) visar bandet upp en annan sida med en vemodig popmelodi lika vacker som låttiteln, och där någonstans står det klar att Easy October är mycket större än sina beståndsdelar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Efter decenniers bortavaro återvände förra året frontfiguren från KSMB och Stockholms N****r till musiken med ett album som till stora delar var sensationellt. Alonzos ösrock från förr var intakt, liksom överraskande ofta de angelägna texterna.
Den här gången är det värre, och till en början är det rent av katastrofalt. Tralala är en dumblues där Alonzo oombedd utmanar Stefan Sundström i tillkämpad frejdighet, och Tommy är en uppvisning i korkade nödrim utan mål eller mening (”Tommy han va gay/men nu är han med en tjej/fråga inte mej/varför han har ändrat sig”).
Topparna är är visserligen höga. I Jag känner mig inte särskilt svensk – först utgiven på nationaldagen – hittar han tillbaka till både den melodiösa kraften och den friska provokationen, och det sentimentala öset i Mamma tackar Gud varje dag är gripande. För att njuta den vrålrockiga återföreningen med KSMB-kollegan Steppan i Ett gränslöst liv behöver man inte vara punknostalgiker.
Men det är långt mellan sådana höjdpunkter, och när Alonzos rundar av först med Marihuana, så pårökt korkad att den i sig är ett tillräckligt argument mot den legalisering texten propagerar för, och sedan med en generande låtsasreggae önskar man att man fått ha minnet av Alonzos alla tidigare höjdpunkter osolkat.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det som tidigare bubblade kokar fullständigt över den här hösten. Dante får inte bara ändan ur och släpper sitt fantastiska debutalbum, han har dessutom hur mycket som helst med Sakarias debutalbum att göra. Tillsammans har Dante och Sakarias producerat Titiyos nya soulalbum. Som vi har väntat på genombrottet!
När Nöjesguiden intervjuade Dante våren 2012 konstaterade han att debutalbumet redan var ”hyfsat försenat” men skulle släppas ”strax”. När vi talades vid igen ett år senare försäkrade han att skivan skulle komma ”direkt efter sommaren”. Nu, drygt ett år senare, är det dags för release av True Emotion, äntligen.
– Jag kan konstatera att det var värt den tiden, slår Dante fast när vi ses på skivbolagets kontor. När Next to You släpptes precis i början av min karriär visste jag inte riktigt vad jag ville. Från den covern tog det ett tag att hitta vart mitt eget skulle gå, mot åttiotalssoundet eller i r’n’b-riktningen. Det var bra att det fick ta tid, och när jag valde r’n’b-riktningen kändes det helt rätt.
Men Dante for inte med medvetna osanningar när han under åren gång på gång utlovade snar skiva.
– När jag skrev på kontrakt våren 2012 var jag helt säker på att jag skulle kunna göra ett album på sex månader. Men jag ville att det skulle vara väldigt bra låtar och det visade sig vara svårt. Efter två års harvande började jag resa till London för att samarbeta med olika låtskrivare där.
Det var en lärorik upplevelse.
– Ibland klickade det inte alls. Det fanns en del låtskrivare som inte fattade vad jag ville, och då gällde det att bara skriva klart en låt tillsammans och begrava den. Men med en del klickade det, och hälften av låtarna på True Emotion kommer från de sessionerna.
Det finns mycket mer material från det arbetet att ta av, till exempel till specialutgåvor på Spotify.
– Jag kom hem från varje Londonsession med minst sju-åtta låtar, men i min värld finns det inte att göra klart sådant som inte funkar, det var kanske två låtar från varje resa som jag tycker håller. Det hade säkert kunnat bli en bra skiva.
Men av en slump tog saken en annan vändning.
– En dag kom Sakarias in i studion jag hade hyrt, och rappade en låt för mig. Det var Whitney, och vi tog itu med den direkt. Vi gjorde klart halva skivan på en vecka. Med honom blev det så rätt.
Efter år av hårt arbete lossnade alltså allt och blev klart på sju dagar?
– Faktiskt. Men det krävdes tre år för att komma fram till den punkten. Och eftersom Martin Sakarias har funnits med under hela resan har väl han haft tankar i sitt huvud som utvecklades fram till det här.
I den utdragna processen har Dante ibland känt rejäl press.
– Verkligen. Mindre från bolaget, faktiskt, men varenda samtal jag har haft med människor under de här åren har inletts med frågan ”hur går det med musiken?”.
Du sa till Nöjesguiden i en tidig intervju att det viktigaste var att göra en skiva som du kan stå för. Jag antar att du uppnått det.
– Jag är hundra procent nöjd. Samtidigt är jag peppad på att läsa vad även de som inte gillar skivan tycker. Det ska bli spännande.
Men hur vet du det? Du har väl aldrig någonsin råkat ut för negativ press?
– Nä, faktiskt. Eller, jo förresten. I en recension av pappas skiva skrev någon att det sämsta var den vers jag sjöng. ”En dålig Håkan Hellström-kopia”.
Pappa heter Toni Holgersson, och Dante har producerat hans båda senaste album. Det gjorde han överväldigande bra, den förra skivan Sentimentalsjukhuset var till exempel nominerad till Nöjesguidens Stockholmspris 2013. Han blev en eftertraktad producent på kuppen. När Titiyo i dagarna återvänder till soulmusiken med albumet Solna är det Dante och radarpartnern Sakarias som ligger bakom soundet. ”Ett subtilt geni” kallade Titiyo honom i förra numret av Nöjesguiden.
– Jag blev sjukt glad när jag läste det. Att få jobba med en legend på en skiva som både är hennes första svenskspråkiga och hennes återkomst till soulen, det är stort.
Dante är tveksam till om man verkligen kan separera hans tre roller som låtskrivare, producent och artist.
– Men jag är nog tryggare i de två förstnämnda. Artistrollen är ny och lite komplicerad. Det är i produktionen jag är mest hemma, ända sedan jag var 14-15, och det är stor skillnad jämfört med att vara en röst och ett ansikte utåt. Från början ville jag bara visa upp att jag kunde producera, men jag hade ingen röst att arbeta med utom min egen. Men jag tror jag kommer lyckas bara genom att vara mig själv.
Om de kommande framgångarna råder ingen tvekan när man lyssnar på det påfallande hitvänliga albumet True Emotion.
– Tanken var att göra en skiva som är en stark enhet, men med låtar som allihop kan stå för sig själva. I masterplanen stod det ”sju singlar”.
Hade du bestämt att de skulle vara föredömligt korta i förväg, också?
– Ja, vi har skämtat om att göra om den där normen att låtar ska vara tre och en halv minut till att de ska vara bara två och en halv minut. Folk är rastlösa nuförtiden.
Frågan är möjligen hur hitmässigt det är med den poppiga reggae som återkommer på flera av skivans spår. Det var ett tag sedan sådant låg på topplistorna.
– Jo. Det var väl Ace of Base, hehe. För mig var det självklart att reggaen måste få höras i min musik. Egentligen har jag bara haft två idoler, först Michael Jackson och sedan Bob Marley, och jag hade bestämt mig för att det måste höras.
Whitney, då?
– Jag älskar verkligen hennes powerballader, till att börja med. 1987 var året när hennes album Whitney kom, med I Wanna Dance with Somebody, och det är också mitt födelseår. Hon har inte haft det lättaste livet, och i det finns saker jag kan relatera till i min uppväxt. Jag har försökt hitta sätt att sampla henne under åren utan att riktigt lyckas, och då kändes det bra att skriva en hel hyllningslåt.
Trillion är ett feministiskt statement, trots att ett väldigt tydligt politiskt budskap är ganska udda i Dantes genre.
– Feminismen har alltid varit central för mig, ända sedan Ung Vänster-tiden i tonåren, och jag har rosa glasögon på mig i mitt sätt att betrakta samhället. Min mamma var utpräglad feminist, och jag fick liksom hänga med på hennes resa. Det kan vara komplicerat att skriva politiskt, jag har funderat på hur man kan förklä politiska budskap i kommersiell pop. Jag vill inte preacha för mycket, men det här kändes humoristiskt och kul.
I inledande Marry This Lifestyle hyllar du artistens extroverta livsstil.
– Det är lite en love/hate-relation, faktiskt. Variationen är det bästa. Men jag ser verkligen fram emot att börja komma ut och spela nu, få träffa folk och sprida musiken efter alla år i inspelningsgrottan. Men det är så jag är. Jag drömmer hela tiden om nästa steg. När jag var trummis drömde jag om att stå längst fram. När jag är ute och spelar kommer jag att börja tänka på nästa skiva och längta tillbaka till studion.
”Nothing burns a hole in your pocket like a masterplan,” sjunger Dante i Day by Day. Men som redan konstaterats har han egentligen planerat långsiktigt så långt tillbaka man kan minnas.
– Jo. Allting började med en masterplan. Jag hade bestämt vilken sorts låtar som skulle finnas på en debutskiva, och det hade jag landat i genom att lyssna på mina favoritdebuter och analysera hur de lät. Sedan fanns det en plan på flera skivor framåt. Ojoj.
Med utgångspunkt i den sortens planer har Dantes sätt att närma sig musiken beskrivits som systematiskt och detaljplanerat i en del sammanhang. Men trots hans planeringsarbete är det långtifrån en korrekt beskrivning.
– Okej, i tonåren fördjupade jag mig i hur Carlton Barrett trummade bakom Bob Marley i The Wailers, och det är på samma sätt med mitt producerande. Jag har studerat olika tekniker, jag kan det, men det är aldrig så tydligt att jag kopierar. Jag vet ungefär vart jag vill ta en låt, men jag gillar att leka och se vart det bär.
Var hans masterplan tar honom härnäst är för tidigt att redovisa.
– Just nu är mycket oklart. Jag försöker styra upp min egen organisation och se till att så många som möjligt får höra skivan, helst även utanför Sverige. Sedan har jag väl en känsla av vart jag vill produktionsmässigt, och jag vill fortsätta göra SoundCloud-musik också, utan bolagets inblandning. Det var så det började, och det är nästan den skönaste känslan.
Ändå är det med tillfredsställelse han ser att han är i fas med sin ursprungliga plan.
– Haha, ja, fem varv senare är jag tillbaka. Under tiden har jag levt ett liv där jag fått åtta betalningsanmärkningar för att jag envist satsat på musiken – det fanns inte med i planen.
True Emotion (Baseline/Sony) släpps den 12 november.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Om det här är ett tänkt som bevisning i hans pågående kamp om vem som var The Kinks verkliga geni, Dave Davies eller storebror Ray Davies, så skjuter Dave sig i foten. Hans rock’n’roll är en lodis som rör sig tungfotat så att man ständigt oroar sig för att den ska falla ihop, och hans röst är en katastrof. En första halvtextrad i King of Karaoke påminner om forna stordåd, men sedan faller Dave Davies igenom igen. Med den här insatsen skulle han inte placera sig på prispallen ens på den lokala puben på North Finchley High Streets fredagskaraoke. Än mer pinsamt är de ständiga The Kinks-citaten, som bara förstärker bilden av hur långt ifrån svunna tiders kvalitet det här är.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden