Det hade kunnat vara fantastiskt spännande. En mauritansk sångare och gitarrist som slår sig ihop med en japansk keyboardist i Bristol. Stora ord om fusion, frijazz, afrobeat, no wave, dub och ethiojazz, och Andrew Hung från Fuck Buttons som producent. Men eftersom Zun Zun Egui egentligen bara vill vara Red Hot Chili Peppers blir det till slut mest bara funkmetal ändå, och sådant roar väl ändå bara musikhögskolestudenter.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Det är frestande att brista ut i hyllningar till musikåret 2014. Så många nya musikupplevelser, så mycket innovation och god användning av tradition. Vi fick börja lära känna svensk musiks framtid genom Seinabo Sey och Mapei, äntligen, och systrarna Neneh Cherry och Titiyo var som pånyttfödda. Robyn övertygade som alltid, om än i år bara i sitt samarbete med Röyksopp och som gäst hos Neneh Cherry. Och att få uppleva First Aid Kits fortsatta utveckling musikaliskt och framgångsmässigt är en gåva.

War on Drugs, Avi Buffalo, Marc DeMarco och Ty Segall var bara några av de artister som såg till att fullängdsalbumet fick en renässans till och med hos otåliga Spotify-lyssnare (Ty Segall återpopulariserade dessutom crowdsurfing av bara farten). Några gamla hjältar vågade överraska på sätt man inte kunnat ana – David Bowie med en avantgardistisk jazzsingel, Scott Walker med ett samarbete med drone-rockarna Sunn O))) och både Prince och Sinead O’Connor gjorde skivor med en angelägenhetsgrad som i fornstora dagar.

Ett fantastiskt musikår, med andra ord. Men. Sanningen är att för den nyfikne och uppmärksamme finns motsvarande upplevelser vartenda år. Varje år är fullt av tillfälliga förälskelser av hastigt övergående karaktär, sådana vi snabbt glömmer igen och som vi rodnar om någon påminner oss om. I år hette de Royal Blood och Merchandise, nästa år heter de något annat. Varje musikår är fullt av nya bekantskaper som vi knappt kan vänta på att fördjupa till långa relationer, av gamla vänner att tryggt lita på, och också av svek och besvikelser.

Nu sorterar vi utan sentimentalitet undan 2014 och ägnar oss åt 2015 istället. För 2015 är musikåret som kommer skämma alla tidigare musikår. Och tror du mig inte beror det på att du inte tjuvlyssnat på Joel Alme än, eller att du inte vet vidden av den moderna soul som är Titiyos försenade album Solna. Du kanske inte lyssnat tillräckligt på Taxi Taxis nya mjuka 10″ Floating Forever för att börja fantisera om hur ett album kan komma att låta, och du kanske har missat de aptitretare Winhill/Losehill serverat under hösten. Och om inte Panda Bears EP i höstas redan skvallrat om det kan jag berätta att hans nya album är ett rent mästerverk.

2015 blir ett fantastiskt musikår.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

På sätt och vis får väl Iggy Pop skylla sig själv. När allt kommer omkring var det han som lurade tillbaka James Williamson till musiken från den stabila karriären inom IT, enbart för att kunna fortsätta turnera med sitt återförenade The Stooges även efter Ron Ashetons död. Om han vetat vad James Williamson skulle ta sig an med deras gemensamma gamla demos och singlar hade han nog tänkt sig för ytterligare. 

Redan den 65-årige gitarristens dödskallemålade ansikte på omslaget får varningsklockorna att ringa, och även om det finns både spänst och tryck i den musikaliska ansatsen förmår förstås ingen av de inhoppande vokalisterna fylla Iggys skor. Mark Lanegan och Jelly Biafra gör åtminstone tappra försök, medan Alison Mosshart, Bobby Gillespie och Ariel Pink skjuter bredvid målet rejält. 

Enbart J G Thirlwell och Nicke Andersson får till något man kan återvända till utan vånda, den första tack vare oblygt Iggy-härmande och den andra tack vare kraft, energi och engagemang. Men det räcker inte för att försvara en skiva som aldrig borde sett dagens ljus.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med sina soloalbum har John Grant etablerat sig som en av samtidens största artister, oantastlig lika mycket i rollen som kompositör av tidlösa melodier och alltid högkvalitativa och ibland smärtsamt självutlämnande texter som i rollen av stark och känslosam sångare och pianist. Hans soloframträdanden med enbart flygel är himlastormande, och den som sett honom uppträda med ett band i ryggen vet att det inte kan bli så mycket bättre än det. 

Det är med andra ord inte konstigt att han vill pröva sina sånger med en komplett filharmonisk orkester, men det funkar inte riktigt. Orkestern ställer sig ivägen både för hans personlighet och hans fantastiska låtar, och John Grant blir försiktigt vördnadsfull inför den imponerande kontexten. Bara när han återtar kommandot och balanserar dem mot elektronik i Pale Green Ghost och i brutala You Don’t Have To kommer John Grant helt till sin rätt. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I Grisen Skriker var Hasse Hjälp aka Edström en av landets punkpionjärer, men med Raketerna nöjde han sig med att vara bara en lillebrorsa till Ebba Grön. Som en senkommen eftertanke har han efter flera decennier nu bildat band med Ebbas trummis G Ratt aka Gurra Ljungstedt, och tillsammans tar de sikte på svunna glansdagar och – alldeles för ofta – ett svunnet sound. Imperiets mörka 80-talsrock är normen för titelspåret, och på gott och ont kommer de ganska nära. Men deras cover av Mental istid, som var befogad om än intetsägande på hyllningsalbumet till Ebba Grön förra året, ger ett nästan desperat intryck när den upprepas här.

Det är alltså på sin plats när Hasse i avslutande Jag kan bli en annan ber om ursäkt och önskar en chans till, och här finns också något försonande i Stranden, det enda spår på EP:n som rymmer en egen personlighet. Av det där albumet som är annonserat till våren förväntar vi oss alltså mycket mer.

Heavenly/PIAS

När The Voyeurs trampar igång Train to Minsk börjar man undersöka om Rhubarb Rhubarb är ett arkivfynd från 1974. Med glittrande stompig glamrock kryddad med vintage syntheffekter låter de för en stund samtida med Mud och Glitter Band, men de är i högsta grad en bild av Londons eklektiska artrockscen från idag. För med samma entusiasm kastar de sig sedan över brittisk gitarrindie från flera olika decennier, och avtrycken från Pulp, Wedding Present och Buzzcocks är på sina håll tydliga.

På bandets andra album har Charlie Boyer valt att droppa sitt eget namn från bandnamnet, möjligen för att manifestera en mer kollektiv process. Men han är likväl den iögonfallande fixstjärnan med sin knepiga karisma, och när han i England Sings Rhubarb Rhubarb till slut lyckas få ihop beståndsdelarna i en konstrande och spretig härlighet återstår bara att jubla.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”Enda skillnaden var egentligen att vi adderade bjällror, klockspel och harpa” säger Anders Hernestam, och visst är julsånger som gjorda för Weeping Willows dramatiska evergreenpop och Magnus Carlsons sentimentala crooning. 

Deras leverans av mer obskyra julsånger är förstås oantastlig, och förstärks av en lång rad prominenta gratulanter. Blåssektionen med Goran Kajfeš och Per ”Ruskträsk” Johansson är strålande, men även en glöggmunter Doug Seeger och i en stillsam tolkning av Ramones Merry Christmas (I Don’t Want to Fight Tonight) kommer Annika Norlin med gåvor till Weeping Willows krubba. Tillsammans har de åstadkommit en kvalitativ julskiva att ta fram ihop med julpyntet under många år framöver. 

Att hitta outgivna Bob Dylan-texter från hans kreativa peak i en källare i Woodstock tillsammans med The Band 1967 går att jämföra med att finna oupptäckta dödahavsrullar. Men när T Bone Burnett fick fria händer med en låda full av sådana texter blev han inte vederbörligen paralyserad, utan satte ihop ett eget allstarband för att tonsätta och spela in dem. Tillsammans med Elvis Costello, Jim James, Marcus Mumford, Taylor Goldsmith och Rhiannon Giddens har han skapat en ny och fantastisk uppsättning Basement Tapes, välsignade av Hans Höghet Dylan själv. Gissa om Nöjesguiden ville prata med hjärnan bakom upplägget.

T Bone Burnett spelade gitarr med Bob Dylan på den nästan lika väldokumenterade The Rolling Thunder Revue-turnen 1975-76, och sedan dess har de hållit sporadisk kontakt. Att bli uppringd av Bob Dylans förläggare var med andra ord inte så konstigt för T Bone Burnett som det skulle vara för de flesta andra människor, men förslaget han presenterades för var likväl överraskande.

– Han berättade att de hade hittat en låda med texter som Bob Dylan hade skrivit under sin period i Woodstock 1967, och om jag ville kunde jag få titta på dem och se om jag fick någon idé vad man skulle kunna göra med dem.

1967 hade Bob Dylan råkat ut för sin berömda motorcykelolycka och helt och hållet dragit sig undan från världen. 27 år gammal hamnade han i Woodstock, och i huset The Big Pinks spartanska källare spelade han och The Band in närmare 150 låtar. Idag är de kända som The Basement Tapes, och definieras inte bara som opretentiösa mästerverk utan också som den livssituation och början på det musikaliska förhållningssätt som kommit att definiera Dylan under resten av hans musikaliska karriär.

Men att de 138 låtar Dylan och The Band spelade in inte var det enda han skapade under det år som var hans kreativa höjdpunkt förstod T Bone Burnett när han presenterades för några renskriva texter som de flesta artister skulle döda för, men som Bob Dylan hade sorterat undan i en låda utan att sätta musik till, och sedan glömt.

– När sedan lådan med de handskrivna anteckningarna nådde mig hittade jag direkt 15-16 texter som var färdiga och klara, allt från enkla och lekfulla till texter lika djupt allvarsamma som Tears of Rage. Letade man sedan djupare i lådan fanns där kanske åtta låtar till, och om vi hade grävt riktigt djupt kanske ytterligare tio till. Jag fick fria händer med dem, och med överstrykningar, ändringar och små teckningar var redan det arkeologiska värdet jättestort.

Bob Dylan hade inga regler för hur T Bone Burnett skulle använda texterna.

– Vi har faktiskt inte pratat om det alls. Men jag har inspirerats av honom under hela mitt liv, och använder samma metoder som han gör. Här betydde det att hitta rätt folk att sätta i arbete, och sedan anstränga mig för att hålla mig undan och inte komma i vägen för deras skapande. Lite som Bob Dylan också gjorde genom att ge mig texterna utan rekommendationer eller förslag.

Så du vet inte vad han tycker om det ni skapat?

– Eh, jag har faktiskt skickat inspelningarna till honom. Det är frestande att säga något om hans reaktion, men jag ska inte tala för Bob. Helst skulle jag ju vilja säga att han hade sagt att det var den bästa skiva han varit med att göra, haha.

Det vore väl inte uppåt väggarna? För det som är Dylans ofärdiga texter lägger grunden till andra artisters respektive mästerverk och karriärhöjdpunkter. Rhiannon Giddens tolkning av texten Spanish Mary till exempel, och inte minst Marcus Mumfords utsökta Kansas City.

– Jag instämmer i båda fallen. Jag hade hoppats på att tolv av de där första 15 texterna skulle leda till låtar, men redan den tredje inspelningsdagen hade vi satt tio låtar. Så vi fick ändra vår målnivå, och våra tolv dagar hade vi 45 låtar inspelade.

Urvalet musiker var förstås ingen slump.

– Jag hade jobbat med Marcus Mumford från Mumford & Sons, och han är en av de mest talangfulla unga musiker jag har stött på. Han rekommenderade i sin tur Taylor Goldsmith från The Dawes, som jag inte kände sedan tidigare. Men han visade sig vara en oerhörd sångare.

Att alla inblandade är fantastiska sångare var ett av flera viktiga kriterier i urvalet.

– Jim James är alltid otrolig, både på egen hand och i My Morning Jacket, lika mycket en musiker som en musikälskare. Rhiannon Giddens från Carolina Chocolate Drops har en av de bästa röster jag hört. Och så Elvis Costello. Han har en legendarisk röst, han är en gigant.

Men även om man mer än sneglade mot den där legendariska källaren under The Big Pink i Woodstock och mot det som Bob Dylan och The Band åstadkom där under 1967 var avsikten inte att återskapa The Basement Tapes.

– Det viktiga var att försöka fånga känslan därifrån. Det som var så speciellt med Bob Dylan och The Band just där och då var att det var musiker som inte bekymrade sig en sekund över skivbolagskrav eller branschen. Det var musiker som spelade tillsammans enbart för sin egen glädje, för att de ville. Så när jag valde personer som skulle delta var det på samma sätt centralt att hitta folk som som inte hade personliga eller karriärsmässiga behov eller agendor, bara behovet att ha kul i gemensamt musikskapande.

Samarbetsviljan var också nödvändig.

– Dem jag valde var sådana som var nyfikna på att lära och utvecklas ihop, och som njuter och har kul i en sådan process. Så blev det också den roligaste skivinspelning jag upplevt.

I den långfilmslånga dokumentärfilm från inspelningen som Sam Jones har gjort verkar det dessutom finnas en påtaglig tävlingsinstinkt mellan de medverkande, men T Bone Burnett vill tona ned de dragen.

– Jag vet inte, filmen överdramatiserar lite. Det blev väl lite enformigt att bara visa våra leenden och vår harmoni hela tiden. Visst, artisterna utmanade sig själva rejält, men inte direkt varandra, va?

Marcus Mumford skildras som lite av en slacker, som kommer till huset rätt oförberedd och blir rejält stressad när han inser tempot i några av kollegornas låtskrivande.

– Några hade skrivit melodier redan innan, och andra hade det inte. Det var helt ok, men sedan började processen gå så fort, och då fick till exempel Marcus kämpa lite.

Det är påfallande med vilken smidig lätthet bandet samspelar på inspelningarna, ganska nära The Bands balans. Men där The Band hade utvecklat sitt samspel under åratal som sammansvetsat kompband till först Ronnie Hawkins och sedan Dylan arbetade T Bone Burnett med en helt ny konstellation där ingen kände någon annan. Hur hittade de varandra så snabbt?

– Precis som The Band och Dylan i Woodstock hade de här musikerna en avslappnad vem-bryr-sig-attityd. De spelade inte för att kunna släppa en skiva utan för att de ville. Precis som The Band. Dessutom har vi den fördelen att vi har 50 års erfarenhet av rockmusikskapande som de inte hade. De fick hitta på medan de höll på.

Sin egen roll vill T Bone Burnett tona ned. I dokumentären syns han hjälpa Rhiannon Giddens att välja texter att arbeta med, men annars verkar han utöver den handfasta produktionstekniken framför allt ha bidragit med god stämning och tillåtande klimat.

– Rhiannon var nog den som hade minst relation till The Basement Tapes, så där ryckte jag in. Annars var mitt jobb mest att se till att folk inte ramlade ner i fallgropar, gå för långt in i musikaliska återvändsgränder och försäkra mig om att ingen blev självmedveten i processen. Egot är skapandets fiende.

Elvis Costello har påtalat hur ofta tolkningar av samma text från flera olika artister artister ofta kom att påminna om varandra.

– Det stämmer, till viss del, och visar väl på musikaliteten i Bob Dylans språk. Men jag tycker egentligen att det är mycket mer intressant när det var tvärtom, när till exempel Elvis Costello och Taylor Goldsmith tog samma text om Kansas City i helt olika riktningar. Eller när alla artisterna på helt olika sätt skrev egna varianter på Lost on the River. Bara två av dem fick plats på volym ett, tyvärr.

Men när inte ens en tredjedel av de inspelade låtarna fått plats på skivan börjar man misstänka att det ligger åtminstone en volym två och kanske till och med en trea i bakvattnet?

– Jag hoppas verkligen det. För det som inte fick plats är lika bra, möjligen bara lite mer udda ljudmässigt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

På lördag tar Ty Segall Stockholm med storm på Kägelbanan. Nöjesguiden har laddat genom att ringa upp honom hemma i Kalifornien.

Vi är många som har hyllat Ty Segalls dist- och popgeni i flera år, medan han släppt det ena briljanta albumet efter det andra. Sju stycken har det blivit sedan debuten 2008, kryddat med fler singlar, EP:s och gästinhopp någon kan hålla reda på. Med Manipulator i somras – hans andra skiva som belönats med högsta betyg i Nöjesguiden – nådde han så äntligen utanför den snäva kretsen finsmakare.

– Det har varit cool, man, myser han när jag når honom på telefon hemma i Kalifornien. Det kommer många nya fans på mina spelningar.

För första gången tog Ty Segall lång tid på sig i studion.

– Väldigt lång tid, faktiskt. En hel månad i studion, och totalt 14 månader från den första låtidén. Idén var att pröva att arbeta på det sättet, och låta skivan växa fram istället för att bara spela in en bunt nya låtar.

En av orsakerna till den utdragna processen var att Ty Segall drabbades av skrivkramp, hur osannolikt det än kan verka för den som följt hans intensiva och täta releaser under åren.

– Det var lång tid när jag inte kunde skriva alls inför det här albumet. När jag fick sådana perioder förr brukade jag bli rädd, hade jag inget mer inom mig? Fattar du, man? Men nu är det tvärtom. Jag kan känna mig rätt nöjd när jag inte hittar någon idé, för jag vet att när det lossnar och låten kommer blir den första nya låten min allra bästa låt. Så har det blivit varenda gång.

Men i Ty Segalls ganska sorglösa tillvaro vill han ändå inte riktigt tillstå att skivan skulle vara resultatet av en medveten plan.

– Äsch, man vet aldrig vart det ska ta vägen. När jag börjar skriva är det bara att se vartåt det bär och hänga på. Jag börjar med den idé, och sedan märker jag att det blivit något helt annat, det drar i alla riktningar.

På Manipulator är Ty Segalls unika melodikänsla allestädes närvarande, och den där förtjusningen i allt som gnisslar, diskar och går överstyr finns också där. Men där finns också vackra stråkpartier, signerade Ty Segalls vän och kollega Mikal Cronin.

– Han snackar alltid om att han har gått musikskola och att han kan arra stråkar, så jag sa åt honom att ta itu med det. Och han hade ju rätt.

Även texterna är mer genomarbetade än tidigare.

– Jag försökte skriva ur tredjepersonperspektivet, och andraperson, och första. Ibland i samma låt. Hehe. Karaktärerna i sångerna är lite stereotypa, jag föreställde mig dem som figurer i en tecknad film. Man kanske skulle se till att den filmen verkligen blir gjord någon gång?

Den här skribenten är särskilt förtjust i hur Ty Segall på Manipulator tydligt blinkar åt David Bowies gamla medarbetare producenten Tony Visconti och inte minst gitarristen Mick Ronson, särskilt i I Stick Around. Men det David Bowie-medley han bjöd på i Chicago förra månaden lär vi inte få en upprepning av i Stockholm på lördag.

– Nämen det var ju bara på skoj. Och ärligt talat lät det för jävligt. Shit, vi hade inte repat det och jag kunde inte ens hela texten till Ziggy Stardust.

Ty Segall är ett genuint musikfan, och att de lokala legenderna Redd Kross tillhör hans personliga favoriter har varit tydligt i hur han ständigt kombinerat lekfullhet och distinkta powergitarrer med killermelodier genom åren. På Manipulator hörs det tydligast i It’s Over.

– De styrde faktiskt min syn på allt som har med musiken att göra – hur de lät, hur de skrev låtar, hur de såg ut. I mitt första punkband Goner spelade vi alltid deras första EP som covers. Hela EP:n, varje gång. Jag reagerar på samma sätt när jag hör nya coola grejor fortfarande – ”Det här är så cool, jag kanske skulle försöka pröva det?”

Så vad förväntar han sig av sin publik på lördag?

– Eh. Inget särskilt, tror jag. Att någon kommer, bara, och att den personen har kul. Då är jag nöjd.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Hyllnings- och coveralbum, alltså. Man köper dem, trots att man vet hur det kommer att gå. Antingen för att man gillar originalartister särskilt mycket, eller för att man gillar någon av de medverkande extra särskilt mycket. Eller, i värsta fall, för att man gillar flera av de medverkande lite lagom mycket. 

Hursomhelst lyssnar man några gånger, hittar några favoriter som vågar göra något mer än bara försöka imitera det original de tilldelats, känner sig rätt nöjd och återvänder aldrig mer till skivan. Så är det med alla hyllnings- och coveralbum, även detta. Men samtidigt finns här något som sticker ut och särskiljer i synnerhet den tredje och bästa volymen i Jeffrey Lee Pierce-projektet från hyllningsskivor i allmänhet.

Det skulle kunna vara att alla tre skivorna i serien inte bara uppfyller ett utan alla tre tre kriterierna här ovan. Det skulle kunna vara att skivorna bara delvis är renodlade hyllningar, och delvis är nya konstruktioner utifrån demofragment och upphittade låttextskisser. Det ger artister som Mark Lanegan, Lydia Lunch, Mick Harvey, Kid Congo Powers, Mark Stewart och Andrew Weatherall med en lång Primal Scream-remix större utrymme för sig själva och för experiment, något som till exempel Debbie Harry använder för att göra Kisses for My President – som en tonårig Pierce skrev om just henne medan han fortfarande var ordförande i Blondie fanclub – till en av sina mest punkiga låtar.

Men det skulle också helt enkelt kunna vara så att skivans inledande spår Nobody’s City, där The Bad Seeds Jim Sclavunos tillsammans med Kid Congo Powers och framför allt Thurston Moore bygger en högljudd plattform för en duett man inte ens vågat fantisera om, den mellan en triumferande Iggy Pop och en domedagsmässande Nick Cave. Det är en cover som spöar till och Gun Clubs original, och som det finns anledning att återvända ofta till under återstoden av våra liv.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden