Barndomen är en rysk roulette. För Joel Alme innehöll revolvertrumman skott och hans uppväxt har präglats av missbruk, frånvarande fadersfigurer och dödsfall. Hans mamma ville inte att han skulle berätta, men nu gör han det ändå. Det här är släktkrönikan om familjen Alme.
Det är en orolig Joel Alme jag träffar. Han vet att han klättrat ut på en tunn gren med sitt första svenskspråkiga album Flyktligan, och måste nu hålla balansen när han talar om skivan. Även om texterna alltid bottnat i dyrköpta erfarenheter och en stökig tillvaro har de aldrig varit lika explicita. Det är en sak att sjunga om familjehistoriska vedermödor och en annan att analysera samma saker i media.
– Några kommer bli förbannade, säger han. Och mamma tycker det är jobbigt. Den trasiga familjen var en social skam. Jag ljög om pappa, att han var bättre än han var, och mamma ville inte att jag skulle prata om de där sakerna. ”När jag har dött får du prata om dem”, sa hon.
Ändå fanns det aldrig någon tveksamhet om att beskrivningen av en uppväxt där det sociala arvet bidrog till dysfunktionalitet i familjer, missbruk och dödsfall måste göras.
– Från början ville jag göra som Amarcord av Fellini, en barndomsskildring med både dramatik och humor. Men det gick inte riktigt, jag var tvungen att berätta om andra saker också. Och jag vet inte, humorn hittar man kanske mest i rytmerna?
Skivan växte fram av nödvändighet.
– Det var inte konstigt att ha en pappa som drog när jag växte upp, både min morfar och farfar hade lämnat på samma sätt, och 70–80 procent av alla mina kompisar växte upp med enbart sina mammor. Men när jag fick egen familj började jag tänka på varför de är som de är, och hur jag själv beter mig mot familjen.
Han funderar på om barn som själva blivit lämnade har större tendens att gå i samma spår, och vad som hade hänt om han också gjort det.
– Jag har sådana drag, men förstår att om jag sticker blir det problem imorgon. Men jag gör det ändå. Det var mycket strul när jag försökte skaffa mig ett vanligt liv. Man går miste om så mycket om man drar.
Även om andra kommer hitta sig själva i texterna är Flyktligan framför allt Joel Almes uppgörelse med sig själv.
– Det handlar inte om att skuldbelägga någon, bara om att förstå. När man har familj går det inte att vara cynisk. Jag upptäcker det fina i människor nu, och ser tydligt att alla har varit barn. Jag betraktar även papporna som lämnar som sårade barn, och när jag tänker på det ilar det i mitt huvud.
Hans pappa var ”aldrig riktigt där” sjunger Joel Alme. När jag undrar hur hans pappa kommer att ta emot texten ser Joel förvånad ut.
– Jag vet inte. Jag har haft bra kontakt med honom i omgångar, och sedan har det gått lång tid utan kontakt. Nu är det jättemånga år sedan. Jag vet inte ens var han bor.
Den andra gemensamma nämnaren i Joel Almes släktkrönika är alkoholen. ”I vår familj vinner spriten stort” sjunger han i Våran sort, och när han presenterar sin morfar i Röda bolaget är det med krassa konstateranden om att ”du drack upp Göta Älv” och ”du söp bort din familj”.
– Han var kapten på Röda Bolaget, och drack ihjäl sig vid 50.Några år senare dog min mormor, så mamma och hennes bröder växte upp delvis på barnhem. På något sätt klarade mamma det, men hennes bröder blev aldrig trygga i familjer som vuxna.
På samma sätt var det med Joels farfar.
– Han var från Norge och hade en del hemska upplevelser. Han var fiskare och hjälpte flyktingar, och för det satte de honom i koncentrationsläger. Sachsenhausen. När han kom ut skaffade han familj, men det gick inte. När min pappa var ung fick han träffa sin pappa genom att stämma möte på krogen, precis som jag gjorde med min pappa på Gyllene Prag. Farfar söp också ihjäl sig, och blev liggande sex månader i sin lägenhet innan någon hittade honom.
Ändå är det flykten som är grundproblemet.
– Jag tror nog egentligen att spriten kommer in sedan, efteråt. Efter att man flytt.
I Backa tiden fantiserar Joel Alme om att kunna gå tillbaka, att göra annorlunda. Ibland väldigt drastiskt.
– Min kusin Isak har jag sjungit om på alla mina skivor. Han och jag var så nära varandra hela uppväxten, vi litade fullständigt på varandra. Men det började gå illa för honom, och när vi båda var 19 dog han. Då ringde för första gången hans pappa, som hade dragit till Australien och bildat ny familj. För att fråga om det fanns något att ärva. På begravningen ville jag så gärna ge honom på käften. Men det gjorde jag inte.
Så suckar Joel och konstaterar att han förmodligen inte hade kunnat förändra något ändå. – Isak hade så mycket emot sig. Han kallade mig ”farsan”, lite argt, för att jag inte ville hitta på dumma grejer. Jag kommer ihåg hur obehagligt det var när han började förändras. ”Käften, farsan”, sa han till mig.
I Backa tiden får vi också möta Joels barndomskompis Erik.
– Jag växte upp i Linné, och det var annorlunda då. För mitt i det där andra fanns en frihetskänsla. Jag hade en nära sammanhållning med Isak och med min kompis Erik som var världens snällaste kille.
Joel sjunger att han hoppade in i Eriks stulna bil, men hoppade ur igen. Det gjorde inte Erik. – Han dog samma år som Isak, också 19 år gammal. Han körde ihjäl sig.
”Den pojken faller nog hårt”, sjunger du i Backa tiden. Sa man det om dig?
– Jag var så jävla vild när jag var liten, jag fick inte följa med till släktingar som mamma skulle till för att jag alltid spårade ur. Vi hade en barnvakt, en finsk konstnärinna, och hon har sagt att hon var helt säker på att jag skulle hamna i fängelse. Men tack vare mamma hade vi struktur i familjen, och vi hade kärlek.
Gång på gång återkommer Joel till den betydelse hans mamma och styvpappa haft.
– Mamma satte mig i hockeylaget, och att vara målvakt där tog massor av tid när andra var ute och snurrade. På det sättet hamnade jag annorlunda än dem. Jag levde på mitt rum istället, nästan pedantiskt med glasbord och ordning. Jag kollade på film och hade musiken, och det blev så att jag nästan blev rädd att gå ut.
Det hade kunnat ta annorlunda vägar.
– Livet känns som rysk roulett för alla barn. Jag kan vara så jävla arg för dem som inte får den där gnistan, den där omtanken, åtminstone någonstans. Av sin mamma, av någon på förskolan, av lärare, bara någonstans.
Osökt kommer vi in på det övergrepp som en nioåring utsattes för av en vakt på Malmö Central härom sistens, och Joel Alme skakar på huvudet. Än mer när vi kommer in på hur vissa kretsar lägger skulden på barnet.
– Jag tror folk har glömt hur det är att vara barn. Hade man kommit ihåg det hade man aldrig kunnat begå övergrepp. ”Children are the only ones who blush”, sjöng Lou Reed, och så är det. Det är en egenskap vi behöver behålla. Jag kan komma ihåg den oskuldsfullheten, du vet som i filmen Stand By Me. Innan hormonerna hade hunnit sätta igång, innan tjejer blivit viktiga. Jag minns hur det var att bygga lego, men jag minns också känslan av att bli kränkt i olika sammanhang.
”Finns inte den vuxne som kan hjälpa barnet att sortera, förstå och att reagera rationellt påverkar det resten av livet”, funderar Joel, och exemplifierar med sin morbror, som på skivan skildras med kärlek och sorg som en person som ”ett spöke helt utan balans”
– Han är så där otroligt snäll och omtänksam, men han klarade aldrig, till skillnad från mamma, att skapa ett stabilt liv utan blev som en massa andra barnhemsbarn amfetaminmissbrukare. Vi hade flyttat ut på Brännö och byggt ett hus där, jag, min mamma, min syster och vår styvpappa, och så fick vi inbrott i huset. Då kom min morbror för att hämnas, och jag minns fortfarande hur han stod längst fram på skärgårdsbåten med en pistol i högsta hugg. Det fanns ingen struktur, ingen hade lärt dem.
På minst ett område var ändå Joels pappa betydelsefull för honom. Det musikaliska.
– Min pappa var en av Göteborgs första soul-dj:s. Medan jag bodde varannan helg hos honom åkte jag runt på stans krogar och svartklubbar och satt på en högtalare och drack cola medan han spelade skivor.
Kanske är det timmarna med en soul-dj till far som gjort att flera låtar på Flyktligan låter som Orange Juice, med den där veka popattityden i försöken att kombinera Velvet Underground och Al Green.
– Haha, tack. Jo, Slå hjärta slå har fler sagt låter Velvet.
Annars är barockpopen fortfarande central för Joel Alme. – Jag och producenten Mattias Glavå gillar samma sorts musik. Vi drog runt hela Göteborg för att hitta ett särskilt piano som man kunde täcka med speciell filt för att få fram den där cembalo-effekten. Sångmässigt är Frank Sinatra fortfarande en av de centrala förebilderna.
– Men i Jag kan bara ge dig allting försökte jag sno från Dusty Springfield. Haha. Jag vet inte ens vad låten hon gör heter, men en glidning uppåt i slutet av en strof är så snyggt. Men det tog en jävla tid för mig att få in svenskan som sångspråk. Tonen i rösten blir annorlunda.
Och allt på Flyktligan är inte elände, för Joel Alme bryter sina nedärvda sociala mönster. Redan i inledande Håller mig på kanten konstaterar han att han har fötterna på jorden nu, och från balkongen hemma i Björkhagen kan han höra – av alla människors – Kenta Gustavssons stämma när Hammarby har hemmamatcher.
– ”Somliga får nog bara en chans att hitta lyckan.” Så tror jag att Kenta har sagt. Det är för bra för att kolla upp, så jag vet inte. Men det stämmer på mig.
Flyktligan (Razzia/Sony) finns att uppleva den 11 mars.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det är först när han är tillbaka med sitt första soloalbum på mer än sju år som vi inser hur mycket vi saknat den varma och trösterika musik José González gör på egen hand. Sångerna är lika mjukt vänliga och inbjudande som vanligt, och för den som väljer ett mer aktivt lyssnande samtidigt så intrikata att man häpnar. I José González akustiska gitarrfigurer slösar han med intrikata finesser som merparten av lyssnarna aldrig ens kommer att uppmärksamma. Han kontrasterar gärna melodier mot loj handklappsgroove, allra mest effektivt i Stories We Build, Stories We Tell och Leaf Off/The Cave.
Junip i all ära, men det är i den här formen som skönheten i melodier, gitarrspel och José González chosefria röst får allt det utrymme det förtjänar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Hans första album under namnet Father John Misty var inte särskilt lyckat. Istället för sitt vanliga lediga låtskrivande ägnade sig Josh Tillman där åt att storögt gapa över Laurel Canyon, och det blev det mer än lovligt flummigt.
Här har han tagit pipan ur mun och fokuserat desto mer, även om det ljudmässigt tillåts spreta mellan mariachi-trumpeter ena stunden och gamla trummaskiner andra, och även om han presenterar skivan som ett temaalbum om ”a guy named Josh Tillman”, som framställs som rätt osympatisk i sina vedermödor.
Men balladen Bored in the USA med pålagda skrattkaskader och en ordentlig glimt i ögat mitt i misären är bara en av många överväldigande sånger. Popmelodierna är tidlösa och lika självklara som till exempel John Lennons, och de orkestrerade poparrangemangen hade lika gärna kunnat vara 40-45 år gamla som dagsfärska.
Lägg till det att Josh Tillman inte sjungit så här bra någonsin förut, vare sig i Fleet Foxes eller solo, så förklarar det varför I Love You, Honeybear är ett nödvändigt inköp.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2015)
Efter att The Libertines imploderade har inte mycket gått Carl Barats väg. Han utvecklades mot det patetiska nästan snabbare än Pete Doherty utvecklades mot det tragiska, och oförmågan att komma ens i närheten av det låtmaterialet de tillsammans skämde bort oss med verkar inledningsvis dröja sig kvar även här. Glory Days håller Love Antell-nivå i sina försök att härma The Clash, och Victory Gin låter som ett grungeband som med noggrant inövat sluddrande försöker härma The Libertines.
Men så plötsligt faller bitarna på plats. Summer in the Trenches med genomgående dist och svärande cynism gör visserligen sitt bästa för att härma The Strokes, men eftersom det görs med skärpa, smartness och energi är det ändå strålande. Ett par låtar till har samma punkenergiska popskrammel, till exempel We Want More som påminner om självaste Rich Kids, och om det är beslutet om The Libertines förestående återförening som äntligen förlöst Carl Barat så var det verkligen på tiden.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
För alla andra artister är ett album fyllt med amerikanska standards ur Frank Sinatras repertoar den allra sista kommersiella livlinan. För den vars alla försök att fortsätta vara en aktuell och samtida artist har misslyckats återstår bara att försöka omfamna de ursprungliga fans som i kulturintresse förvandlats till sina egna morföräldrar på äldreboenden runt om. Fråga Rod Stewart. Fråga Robbie Williams.
Men med Bob Dylan gäller det förstås motsatsen. I hans ständiga utforskande av nya stigar, ofta till de avsevärt mer konservativa fansens stora irritation, är Sinatra ett i lika hög grad självklart som kontroversiellt val. Låturval och textfokus kommer att övertolkas, men angreppssättet är gediget och relativt konsekvent i relation till hur Dylan låtit när han utforskat den amerikanska musikhistorien under de senaste decennierna. Tillsammans med sitt ordinarie band åstadkommer han med ett varmt och intimt sound där pedal steel smyger intill subtila blås- och stråkarrangemang.
Lika mjuk och nära är Bob Dylans sång, mer konventionell än vi är vana men inte alltid helt tonsäker. Det gör att I’m a Fool to Want You liksom de mer obskyra sångerna dels fungerar som passionerade och personliga tolkningar och samtidigt ger ett nytt perspektiv på Dylans fascinerande personlighet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Sedan han hörde Den Stora Musiken blir ju Mike Scott aldrig densamme, och på de här Nashvilleinspelningarna, kompletta med självaste Muscle Shoalsbasisten David Hood i bandet, tar han rygg på några av den stora musikens främsta auktoriteter. De slingrigt berättande texterna är engagerande på nästan Dylan-nivå, den mjukt svängiga The Nearest Thing to Hip andas Van Morrison, medan Beautiful Now faktiskt närmast tangerar Eldkvarn. Någon storbandsblues är bara fläskig och utmattande, men både i feta soulrockiga låtar med gospelkör och namnrabblande av idoler och i episka ballader som The Girl Who Slept for Scotland är Mike Scott nästan lika övertygande som i fornstora dar.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Det har funnits fog för anklagelserna om extremretro mot syskonen från Kentish Town, och trots att deras rigida fasthållande vid vintage inspelningsteknik mildrats något lär sådana anklagelser riktas mot dem även nu.
Deras musikaliska fokus är fortfarande uråldrig med stompig rhythm’n’blues, alert rocksteady och träffsäker gammaldags Londoncalypso i centrum, och som tidigare använder de sin entusiasm, sin samstämmighet och sin melodikänsla för att omvandla det till självklara poplåtar. Slösvängande förstasingeln Baby Bye Bye och explicita No Action (”in my bed”) är två av många höjdpunkter, liksom Feeling of Wonder med gästspel av Mick Jones.
Ekot av Camdenförebilder som Madness och Amy Winehouse finns där, och i avslutande Developer’s Disease med sina angrepp på hemstadens gentrifiering förenar de sin lokala förankring med en tidigare oanad Woody Guthrie-tradition.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Eric Palmqwist har gjort bra skivor förr, men han har aldrig låtit så passionerad som på sitt hyllningsalbum till sitt Gotland. Även om sångerna konsekvent hämtar namn och lyriska anekdoter från öns socknar och platser är det definitivt inga kolorerade semestervykort han presenterar med sin känsliga röst. Istället är de vemodiga sångerna med mjuka och jordnära arr ofta mörka i sin sentimentalitet, särskilt sorgsna Visby, rent av ledsna Gråbo och fullt ut deprimerade St: Olof.
Å andra sidan är Lojsta lättat trygg, och Schenholms är storslagen rootspop där fastlänningarna i Tensta Gospel Revelation bidrar till euforin. Den bredden och innerligheten i EP’s Trailer Parks guidning runt sin ö gör att man gärna återvänder ofta.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det allra finaste pophantverket har inte bara de snyggaste melodierna, de mest förförande harmonierna, de mest överväldigande snickarglädjesarrangemangen och den allra smartaste lyriken. Den har något mer dessutom.
Den hemliga ingrediensen kan variera mellan lidande och galenskap, och minst ett kryddmått av det ena eller andra är vad som utmärker Graham Gouldman, Andy Partridge, Harry Nilsson, John Grant och Paddy McAloon bland de vanliga gediget habila pophantverkare.
Allihop har musikaliska drag gemensamt med Brian Christinzio, även om nivån på hans depressioner, hypokondri och allmänna psykiska ohälsa är ett par grader allvarligare. Ett tredje album från honom sju år efter hans förra var med andra osannolikt, allra mest för artisten som kallar sig själv ”the guy who blew it”.
När det ändå materialiseras, proppfull av psykedelisk pop som ibland har barockinslag, ibland surf och någon gång är orkestral, är det fullständigt utsökt. Inledande You Should Have Gone to School tangerar hans eget gamla mästarstycke Lord I’ve Been on Fire, liksom snabba och knäppa Grim Cinema och Lay Me on the Floor med ogenerat förtjusta falsettjut.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det bästa beröm en ny retrosoulskiva från en gammal veteran kan få är att den ”nästan är i nivå med inspelningarna från storhetstiden”, ty sådan är nostalgigenren. I Bettye LaVettes fall har vi inte kunnat säga så. Hennes ålderdoms utgåvor har snarare varit stela och museala, eftersom hennes hyllade producent Joe Henry är en rejäl hantverkare snarare än en innovatör, och eftersom hon själv varit så tagen av stundens allvar – möjligheten till såväl konstnärlig som kommersiell revansch, till slut. Gummigheten har inte minskat på den kollektion gamla Rolling Stones, Dylan– och Lennon-McCartney-covers, men den här gången funkar det ändå bättre. Både artist och producent verkar ha accepterat att det de gör inte är något mer än stabil brukssoul som gjord för lokal barunderhållning, och med Bettye LaVettes röst ärgad och kraftfull blir det nästan i nivå med inspelningarna från storhetstiden, äntligen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden