Inte nog med Ben Gibbards skilsmässa från Zooey Deschanel, det här är dessutom sista gången som hans vapendragare Chris Walla deltar som medlem i bandet. De dubbla uppbrotten sätter djupa spår i texter av sorg och självransakan, från inledande No Room in Frame och vidare, men musikaliskt är Kintsugi inte någon typisk skilsmässoskiva.

För även under de svåraste förhållanden är Death Cab for Cutie fullt fokuserade på att upprätthålla sin standard av smarta och väl avvägda popmelodier som Good Help Is So Hard To Find’s muntra lättdisco och bilåkarhiten Little Wanderer med laidback refräng i R.E.M.’s härande. Kintsugi lever upp till den japanska reparationskonst titeln åsyftar, där brister, märken och ärr blir en väsentlig och gyllene del av det lagade porslinsföremålets nya skönhet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att den romantiska bilden av Calexico som lofivisslande ökennomader inte längre stämmer kan vara svår för Tucsonromantiker att komma över. Idag är de istället ett sydstatsband lika sofistikerat som någonsin The Eagles, där finishen har allt damm noggrant bortputsad. Det betyder nu inte att Calexico tappat sin vilja att utvecklas. Medan When the Angels Played är en konventionell pedal steel-smyckad fyllig countryballad nära The Jayhawks får söder-om-gränsen-flörtar med latingenrer finna sig att hanteras med sprakande elektronik intill slåsserenaderna. Har man dessutom Neko Case och Sam Beam på sin sida är det omöjligt att att misslyckas, men för att Calexico ska bära upp sin nya kostym med fullständig elegans återstår likväl en utveckling av låtsmaterialet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Med en debut full av nästan-autentisk garagesoul som den borde kunnat låta i Memphis 1972 blev Alabama Shakes favoriter hos mången rockpuritan, trots att dynamiken blev lidande av att Brittany Howards ständiga kraftprover. Den här gången är det mindre retro och mer spännande, när de varierar både tempo och temperament. I till exempel Don’t Wanna Fight excellerar bandet i smart nu-soul, Guess Who är snygg rocksteady och i The Greatest utmanar de The Strokes i grenen ursprunglig NYC-new wave. Fortfarande ramlar de tillbaka i muskelriffande då och då, som i Dunes, men om de vågar släppa resterna av sådana machotendenser kan Alabama Shakes bli riktigt kul så småningom.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Allt är som vanligt – i ständig förändring. Blur återförenades för något enstaka nostalgiskt gig, som snabbt blev flera som snabbt blev en nyskriven singel. För Blurs medlemmar har aldrig tittat tillbaka och romantiserat sitt förflutna, de är alldeles för nyfikna och rastlösa för det. Ska de vara tillsammans måste de göra ny musik, och ur deras inspirerade jammande uppstår spännande saker även 12 år efter Blurs förra album.

The Magic Whip tangerar visserligen allt det där som är så typiskt Blur, från Modern Life is Rubbish-ljudande Buzzcocksriff i inledande Lonesome Street via kraut- och noise-tendenser till Troggs-refrängen i Ong Ong. Men samtidigt hörs det mesta medlemmarna utvecklat på varsina håll under åren, från Damon Albarns Mali-erfarenheter och i New World Towers hans dub-förtjusning till Graham Coxons allt mer udda gitarrexperimenterande.

På samma sätt har det Hong Kong där bandet la grunderna till skivan satt djupa spår i både ljud- och textmässiga detaljer, och med en del elektroniska experiment blir det stundtals stökigt och i svällande spår som Pyongyang lika arty som episkt. Å andra sidan väver Blur med Stephen Streets producenthjälp gärna ihop det pretentiösa med lekfulla popbagateller, muntra visslingsinpass och i Go Out infantila barnramsor. Ur ett sådant förhållningssätt, fullt av lust och nyfikenhet, uppstår en skiva lika hisnande som bedårande.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

(Dubbelrecension med Pop Group – Citizen Zombie)

I efterdyningarna av den brittiska punken fanns band som var intresserade också av rytmer, och några lyckades kombinera det med sin punkiga expressivitet. Och kanske var det just punkattityden att skita fullständigt i att man egentligen inte behärskade vare sig genres som funk eller dub eller instrument som gjorde att band som Public Image Ltd och The Slits blev så mycket mer spännande än den renodlade punk de uppstod ur.

Från Leeds kom Gang of Four som med engagemang och skärpa skapade allmänintresse för sin ryckigt rytmiska avantgardepop för 35 år sedan, och stundtals lyckats återskapa nästan samma nivå åtminstone ibland under årtiondenas återföreningar och comebacks. Den här gången räcker det dock inte att Andy Gills taggiga funkgitarr fortfarande kan vara innovativ, när han alltför ofta prövar 90-talsknep som flagiolettgitarr och funkmetal. Resten av de ursprungliga bandmedlemmarna har allihop tagit sin respektive Mats ur skolan, och ersättningssångaren John Sterry ramlar ideligen in i olycksaliga Peter Gabriel-pretentioner, i synnerhet när han ska samarbeta med en gästande Herbert Grönemeyer (!). Inte ens en på flera ställen inhoppande Alison Mosshart förmår räta upp haveriet.

Nästan lika illa är det med Pop Group. Att Mark E Stewarts gastande i megafon är sig likt – påfallande nära hur John Lydon brukade låta på 70-talet men utan hans bitska skärpa – är kanske förklarligt, men resten av bandet har faktiskt hunnit lära sig sina instrument så att detta extremspretiga oväsen-och-rytmer-konstrande nu bara känns påklistrat. Gravallvaret hämmar ytterligare, men när det drar åt dub uppstår en suggestion som kan bidra till att förklara det annars svårbegripliga släktskapet med efterföljande band som Massive Attack.

Men även med sådana förmildrande omständigheter är båda dessa comebackalbum bara ytterligare argument för varför återförenade band aldrig någonsin borde få överge sina nostalgiska retroturnéer för att göra nya skivor.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Jesse Malin har aldrig kunnat leva upp till sin debut, det strålande New York-albumet The Fine Art of Self Destructionsom år 2002 fick oss att börja yra om såväl Dion och Willy DeVille som om Syl Sylvain och Garland Jeffreys. Trots en röst sammansatt av lika delar sentimental doowop och arrogant CBGB’s-attityd är det först när han nu återvänder efter en femårig paus som han når motsvarande höjder. Det gör han genom att fullständigt ge sig hän åt den sortens melodisk NYC-romantik som nämnda förebilder excellerade i.

Han kan anklagas för att vägra sin samtid, och det New York han skildrar är snarare den skitiga och dysfunktionella staden från sent 70-tal än dagens välstädade och nolltolererande gnistrande välståndsmetropol. Upptemporockern Turn Up the Mains till exempel ger plats för både saxofonsolo, Lou Reed-citat och ett inhopp av Alejandro Escovedo, och på andra håll får gamla Sheena sin första kärleksförklaring sedan 1977, New York Dolls tangeras i något munspelsinpass och MC5-gitarristen Wayne Kramer gästar Freeway. Men eftersom det är just tidlöshet som alltid kännetecknat den här sortens sentimentala och låtstarka rock’n’roll struntar vi helt i sådana invändningar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att Drew McConnell vill slå sig fri utanför den tunga men fladdriga skugga som Pete Doherty kastar över sina medmusiker i Babyshambles är inte konstigt. Tyvärr blir hans ystra utforskande av Albion-indiepopens alla yttre gränser väl spretig och spontan, med Dohertys eget inhopp i en återanvänd gammal Mano Chao-dänga som det svåraste både att förklara och att smälta. Uppsidan är flera exempel på påhittig och snyggt mjuk pop, och mer lyckade inhopp av flera friends-in-high-places med Albert Hammond Jr i spetsen. I utmärkta Keys med Emma Gillespie kombineras de två styrkorna finast.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Vi vet att med Conny Nimmersjö kommer färden att bli vådlig. Han kommer att trampa distpedalen i botten och bromsa bara när det passar honom, oberoende av regler och begränsningar. Han kommer att gorma i falsett på ”homofoberna, rasisterna, kvinnohatarna och mobbarna” bland medtrafikanter, även om de råkar vara riksdagsledamöter. Han kommer att göra livsfarliga omkörningar, vägra titta i backspegeln, släppa ratten för att headbanga på motorvägen och gasa mot hastighetsbegränsande gupp bara för att skaka om oss rejält.

Ändå hoppar vi utan att tveka in i baksätet, eftersom vi vet att hans vansinnesfärder på egen hand precis som i Bob Hund och Dödsfest alltid tar oss till outforskade Kung Ubu-styrda territorier och spännande nordliga CBGB’s-filialer. Och som vi njuter under resan.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Courtney Barnett väckte uppmärksamhet redan med sina första EP-skivor, och med ett debutalbum av den här kalibern lär det inte sluta där. Den unga australienskan övertygar både i blaserad slackerrock, i småpsykedeliska Velvet Underground-attacker som Nobody Really Cares If You Don’t Go to the Party och i till synes stillsammare betraktelser om bostadsshoppande (inklusive både konsten att göra en perfekt kopp kaffe och renoveringsförslag) i Depreston, så drypande ironisk att hon måste ha hämtat inspiration från yuppiereportage i DN Bostad.

Vänner av Annika Norlins texter har massor att hämta här, och när Courtney Barnett går på offensiven i låtar som Pedestrian at Best och Aqua Profundal är det rentav värdigt den unge Patti Smith.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det är först när han är tillbaka med sitt första soloalbum på mer än sju år som vi inser hur mycket vi saknat den varma och trösterika musik José González gör på egen hand. Sångerna är lika mjukt vänliga och inbjudande som vanligt, och för den som väljer ett mer aktivt lyssnande samtidigt så intrikata att man häpnar. I José González akustiska gitarrfigurer slösar han med intrikata finesser som merparten av lyssnarna aldrig ens kommer att uppmärksamma. Han kontrasterar gärna melodier mot loj handklappsgroove, allra mest effektivt i Stories We Build, Stories We Tell och Leaf Off/The Cave.

Junip i all ära, men det är i den här formen som skönheten i melodier, gitarrspel och José González chosefria röst får allt det utrymme det förtjänar.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden