Sub Pop/MNW
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, april 2002)
Hur många ”lån” från Stooges, MC5, Heartbreakers och Richard Hell kan ett punkband komma undan med? Med så mycket entusiasm som hos The Catheters går det uppenbarligen att sno rätt mycket utan att det blir genant. The Catheters är ett gäng high school-ungar som valt bandnamn för att det ”lät punk”, och som har öppnat för Mudhoney och lärt sig några knep på kuppen. Här lever de ut allt de lärt sig och rock, och har inte vare sig tid eller lust till eftertanke.
36 timmar tog det att spela in debutalbumet, och det hörs. Det låter spontant och slarvigt, arrogant och skränigt, kul men inte direkt mångbottnat. Precis den typ av rock som är briljant på knastrig vinylsingel, men där ett helt album helt enkelt blir för mycket. Brian Standeford är en intensiv sångare med mycket attityd, som blir en aning tröttsam när den aldrig varieras. The Catheters är en rolig halvtimme. Men om någon försöker prångla på dig det här som nästa stora grej är det dags att minnas det gamla uttrycket; tro inte på hypen.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Jagjaguwar/Border
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden mars 2013.)
Det är en extraordinär variant av indie The Cave Singers mixar ihop. Ett bandnamn som signalerar uråldriga rötter, och ibland tribal-trummor för att förstärka det stråket. Samtidigt en urban amerikansk indietradition som med sin stolpiga afropopgitarr leder tankarna till både Talking Heads och Vampire Weekend. Och så energisk staccatosång från akademisk new wave, i skivans bästa spår Easy Way ganska nära Richard Lloyds numera nonchalerade Alchemy.
Så långt är allt väl, men dessutom vill de pressa in traditionell folksångarestetik, inklusive flåsande munspel, och dessutom tillfällen halvtaffliga försök till komplexa takt-och stämningsbyten. I den överambitionen tappar de sin stringens och mitt intresse.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Matador/Playground
BETYG: 4/6
(Dubbelrecension med Lightning Dust Infinite Light, ursprungligen publicerad i Nöjesguiden augusti 2009.)
Inför sitt andra album har The Cave Singers lånat in förstärkning i form av Amber Webber, normalt i Black Mountain, och hennes syster Ashley Webber som till vardags utgör ena halvan av Lightning Dust. Det ger en avsevärt större lyster åt Seattlebandets folksånger, men det gör också att de stundtals nästan halkar över i lättglömd pop istället.
I Lightning Dust tar Ashley Webber ut svängarna ännu mer. Men den ohämmade mixen av stråkar och elektronik förmår ändå inte styra undan uppmärksamheten från det faktum att låtarna på Infinite Light inte håller måttet.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Wichita/Border
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2013)
Vartenda år inleds med att det poppar upp nya band som verkar ha missat att gitarrerna återigen begravts i de hippaste journalisternas årssammanfattningar i december. Och bland de nya banden brukar det dessutom finnas något band som med pondus, beslutsamhet, energi och medfödd melodikänsla står ut, trots att deras influenser är lättidentifierade.
I Londonbandet The Cheatahs fall pratar vi påtaglig påverkan från Teenage Fanclub cirka Bandwagonesque, från Pavement, och framför allt har deras verklighetsuppfattning formats av Bob Mould. Den här sammanställningen av deras två EP-skivor bryter med andra ord ingen ny mark, men den är just den energikick både gitarrocken och vi behöver just nu.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Wichita/PIAS
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, november 2015)
De larmande gitarrerna är inte längre allomöverskuggande som på Cheatahs debut, och genom nyanseringen har bandet blivit starkare. När de lyckas sy ihop den sortens suggestiva psykedeliska pop som Johnny Marr stundom kunde lura iväg The Smiths i med utmärkta återblickar på shoegazing-erans finaste stunder är det alldeles strålande.
Samma sak när det där skofluktandet blir särskilt larmande och dessutom gömmer en superb popmelodi, som i Channel View. Någon gång tittar de för djupt i skoglansen, men det väger de å andra sidan upp med stunder som Colorade, fyllda av ursprungligt och ultimat mangel.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Wichita/PIAS
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2015)
Sedan sist har det unga Londonbandet lagt bort stora delar av sin infantila grunge, på gott och ont. Drag av det lever visserligen kvar i No Drones, i sin punkigaste form, men annars ägnar de sig mycket mer åt shoegazing än på debuten. Det gör de å andra sidan exemplariskt avseende såväl loj trulighet som ljudmassor – nu också elektroniska – och melodier, så det är ingen skada skedd. Varför de valt att uppkalla skivan efter en liten värmländsk ort är dock obegripligt.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Yep Roc/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2005)
Summer Sun. Världens bästa poplåt. Världens bästa refräng. Chris Stamey släppte den på singel 1978, mitt emellan och uppenbart inspirerad av samarbeten med Big Stars Chris Bell och Alex Chilton. Vi är många som innerligt har älskat Summer Sun ända sedan dess. Per Gessle har siktat mot den under hela sin popkarriär, men aldrig kommit i närheten. Yo La Tengo kallade sitt senaste album för Summer Sun, som en slags tribut. Trots höjdpunkter i en gropig karriär – dB’s första två skivor, samarbeten med Matthew Sweet och förra årets 14 Shades of Green – har Chris Stamey aldrig överträffat Summer Sun.
När Chris Stamey i ilska över det amerikanska valresultatet smäller ihop en spontan skiva återvänder han till Summer Sun, och bjuder in beundrarna i Yo La Tengo att kompa honom. New York-trion slarvar inte bort ett sånt tillfälle och fixar en cover trogen originalet. Slå inte ner på det – det går inte att förbättra det redan perfekta. Det hade förstås räckt med Summer Sun, men Chris Stameys ilska över sin krigshetsande president tog sig uttryck i ett antal ytterligare ilskna förstatagningar. Med en gästlista som också rymmer gamla parhästen Mitch Easter, Whiskeytowns Caitlin Cary och en bluegrasskvartett behandlar han Televisions Venus med ömsint och inspirerad respekt. Egna The Plainest Thing är fin, och en cover av Eddie Harris och Les McCanns Vietnam-protest (Let’s Make It Real) Compared to What, avskalad från all funk, är lika aktuell som snygg. Men trots kvaliteterna bleknar allt intill Summer Sun. Det är den låten som är orsaken att lyssna om och om igen på A Question of Temperature.
Skivrecension
Second Motion/Border
BETYG: 4/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2009.)
Helt otippat existerar faktiskt The Church fortfarande, så här 30 år och minst en Sverige-exil senare. Och lika otippat är deras vidareutveckling av sin musik faktiskt både bättre och mer angelägen än förr. Deras storslagna och ödesmättade 80-talsindie har en psykedelisk touch som för dem närmare Echo & The Bunnymen än landsmän som The Triffids, och samspelet mellan sångaren Steve Kilbey och gitarristen Marty Wilson-Piper är stundtals förstummande. Men hur fint det än är – i On Angel Street är det verkligen vackert – så lär inte dagens The Church fånga särskilt många nya lyssnare. Vi veteraner njuter desto mer.
Skivrecension
Av Patrik Forshage
Columbia/Sony
BETYG: 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, augusti 2013.)
Hur skulle man kunna klandra The Civil Wars för att de inte tar några risker? Två grammies för den anspråkslösa debuten förra året kom som från ingenstans, och frestelsen att försöka upprepa den bedriften blir för stor för duon. Det betyder strömlinjeformad countrypop lagom rootsy och samtidigt lagom radioanpassad för det stora flertalet, och det betyder alltför profillös musik trots parets oantastliga röster och hantverk. När de någonstans följer sin uppenbara förebild Robert Plant – framför allt för hans duettalbum med Alison Krauss – ända tillbaka till Led Zeppelin blir det än värre US-radio av det hela.
Domino/Playground
BETYG: 2/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, september 2016.)
Det ligger visserligen några årtionden tillbaka i tiden nu, men som producent tillhör Clive Langer de allra mest framgångsrika. Topplisteplaceringarna med singlar av Madness, Dexys, Elvis Costello och självaste David Bowie är nära nog oräkneliga, men vid sina försök att själv vara artist har det aldrig gått lika bra för Clive Langer. Av svårbegripliga skäl plockar han ändå upp den tråden nu på ålderns höst, och trots att han rekryterat namnkunniga musiker som Andy Mackay till bandet går det lika illa som vanligt.
Clive Langer är nämligen inget vidare på att producera sig själv, och här är det en enda daterad och obekväm röra av Farfisa-orglar, saxofoninpass, gitarrrusningar och gammal avslagen pubrock med alldeles för ordrika nostalgiska svador. Dessutom sjunger Clive Langer rätt illa, för att vara frank, så när gäster som Suggs från Madness brottas med den obekväma lyriken i Had a Nice Night blir det lite mer uthärdligt. Men inte räcker det för att ge skivan ett existensberättigande.