Att som brittiskt indieband försöka påminna publiken om sin existens tre år efter förra studioalbumet är en pärs oberoende av succénivån senast. Alltså gör The Vaccines klokt i att bjuda in via en igenkännlig gitarrdänga med höga knäuppdrag. Men eftersom de tror att ett tredje album innebär förväntningar om nya och oprövade stigar har de sedan med producerande Dave Fridmanns hjälp spelat in flera jobbiga arenarockare med synthmattor och fläskiga gitarrer, och i Give Me A Sign till och med nära nog proggressiv musik.
När Justin Young ger utrymme för sitt patenterade popsnille blir det mycket bättre. I Radio Bikini kanaliserar han Ramones via Jesus & Mary Chain, och det är förstås fantastiskt. Med 20/20, som på solid pubrockbotten och med handklapp och omedelbar refräng racear fram som om den inbillade sig att den var en gammal singel med The Undertones har The Vaccines rent av åstadkommit en av årets vassaste singlar. Egentligen vet The Vaccines att de borde skämmas över att skriva den sortens poplåtar enligt hitrecept 1a. Men det är via sådana som de har ett existensberättigande.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
På sin solodebut rör sig Sator-Kent i samma svenskspråkiga tradrock-omgivning som Nisse Hellberg, och han gör det med en naturlig och trygg säkerhet. Rejäla egenskrivna låtar blandas med tolkningar av Jeff Tweedy och Gillian Welch, allihop i midtempo och allt stadigt förankrat i en sydsvensk och ganska personlig rockkontext. Den americana Sator-Kent genrebestämt skivan som hörs egentligen bara i Frida Öhrn-samarbetet Jag kommer hata mig själv i morgon och i den smäktande countryballaden och Nick Lowe-översättningen En bättre man, som låter som Willie Nelson via Mats Rådberg.
Det finns inte minsta antydning till vare sig nyskapande eller rebelliositet någonstans på Skyll på mig. Men för de flesta gamla Satorfans som accepterat den trivselvikten som kommer med livets bekvämlighetsanpassningar finns här ett gediget och sympatiskt gubbgung med precis lagom tempo och volym.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Johannes Vidéns nya album Where The Years Have Gone (Iamoldfashioned) är ett litet mästerverk att upptäcka. Nöjesguiden blev så till sig att vi bad Johannes berätta precis allt om skivans sånger, och på köpet fick vi hans hela inspirationskatalog blottlagd.
– Startskottet för hela skivan var Nick Lowes konsert på Pustervik i Göteborg en varm måndagskväll i slutet av april förra året. Så till alla välgärningar Nick gjort kan man även lägga den islossning han startade hos en beundrare som vid det laget inte rört en gitarr på två år. Redan samma vecka började jag spela igen och under ungefär fjorton stekheta dagar i Varberg i juli skrev jag nästan alla låtarna som sedan hamnade på skivan. Hela inspelningsarbetet var ett långt lyckorus, några av mina bästa vänner var med och vi hade en väldigt rolig höst i studion.
The System
– Jag läste väldigt mycket Kafka under sommaren, Bakhålls utgivning av dagböckerna, som ofta är litterära skissblock, och breven. Kanske inte så konstigt att man börjar tänka på stora, obegripliga och ogenomträngliga system då. Samtidigt skulle det kunna vara den olyckliga kärlekens system som beskrivs, jag gillar att texten är tvetydig.
– Rent musikaliskt försöker jag sjunga som en vit sångare i Memphis, typ Charlie Rich. Jag köpte för ett par år sedan en billig Gibson-gitarr med P90-mickar som sedan blev liggande i garderoben, men när den väl plockades fram förändrades soundet vi jobbade med radikalt. Den bränner, värmer, kluckar och ylar vilket hörs i både mina solo-fraser mellan verserna och i det varma Keith Richards-riffandet i refrängerna. Ett härligt instrument.
300 Days
– 300 Days hette från början 300 dagar och var den enda låt jag skrev under 2012, precis efter att min svenska skiva hade släppts. Jag översatte sedan texten till engelska. Grunden är ett återkommande Joni Mitchell-liknande riff, låten har en folkig vibb som blev till folkrock á la The Byrds när ett band som repat i studion lämnat kvar en Rickenbacker-gitarr. Ingen gitarrist kan låta bli att pilla på dessa.
– Texten handlar om påtvingad urbanisering på grund av torka. Men kanske är det torra landskapet ett inre landskap. I sista refrängen kan jag se framför mig en Charlie Chaplin-liknande figur som rullar runt mellan kugghjul som i Moderna tider; ett relativt sunt liv på landsbygden ersatt av fabrikernas helvete. Min kompis Dan Eriksson, lärarstudent och kriminalvårdare, kom in ”5 i 12” och sjöng väldigt fina stämmor, på nästa skiva ska jag ha med honom mycket mer.
Where The Years Have Gone
– Den här gillar jag väldigt mycket. Låten skrevs en kväll i stugan i Varberg när min fru var ute och gick och jag satt ensam vid fönstret. Jag tycker att den ord för ord fångar det skede som mitt liv befinner sig i just nu. Jag saknar den intensiva kontakten med mina vänner som för 10 år sedan var hela mitt liv. Egentligen handlade hela skivinspelningen om att få tid att umgås igen, att det sedan kom musik utav det hela är en ren bonus. Emanuel Hallongren som producerat albumet har jag känt sedan jag var 16 och han har spelat in mig i många omgångar genom åren. Jag älskar Emanuel, han är en fantastisk människa, och på många sätt tycker jag Where The Years Have Gone är kulmen på allt vi gjort hittills, den blev så fin.
– Jag spelar allt på skivan utom trummor och bas och är väldigt stolt över min prestation här, både de fina akustiska gitarrerna och orgeln. Munspelet har jag plockat upp igen efter att det länge lyst med sin frånvaro. En rolig historia om munspel är när min kompis storebror som spelar lite Dylan-låtar som hobby skulle spela just en Dylan-låt på en släktings bröllop. Han var så nervös att han fäste munspelet uppochner vilket gjorde att alla fraser blev… lite konstiga. Ett festligt exempel på scenskräck och prestationsångest.
I Just Don’t Like It
– Även om jag aldrig tänker på referenser just när jag skriver en låt, typ ”nu ska jag skriva något som låter som Guy Clark”, brukar jag alltid referensbestämma en låt inför det att jag presenterar den för andra musiker. Dom tycker ofta att jag är extremt noggrann med att påpeka referenserna. Ingen kan väl missa att detta är en korsning mellan The Who och Paul Simon?
– I tonåren var jag moderat, eftersom nästan alla i min familj alltid varit det, men jag vaknade upp när jag själv kom ut på arbetsmarknaden och idag avskyr jag högerpolitik. Jag har valt ett arbetaryrke men kan inte riktigt identifiera mig med arbetarlivet eftersom jag kommer från borgerlig medelklass. Jag har borgerliga bildningsideal men föraktar borgerlig politik. Moment 22. Där har vi bakgrunden till I Just Don’t Like It. En muntrare grej är att jag spelar bas på den här låten, det har jag inte gjort sedan jag var ett 13-årigt Iron Maiden-fan. Jag blev skarpt tillrättavisad på musiklektionerna för att jag spelade Iron Maiden-bas på alla låtar oavsett genre. Men jag gav mig inte, Maiden var ju bäst.
Lonesome Sparrow
– Det här var den första låten vi spelade in och jag tycker det är en liten pärla. Ganska Neil Young-aktig och Erik Fastén spelar trummor som Werner Modiggård. Jag har snott gitarrfrasen i refrängen från Claptons Wonderful Tonight och är stolt över det korta och koncisa gitarrsolot innan tredje versen. Jag tycker låten har ett fint vemod.
– Tramporgeln är en viktig ingrediens här och egentligen på hela skivan. När jag skrev låtarna och gjorde demos i Varberg lade jag nästan alltid på tramporgeln som står i stugan. Emanuel ville behålla det soundet även på de riktiga inspelningarna, så mycket tramporgel blev det. Texten är ganska enkel, tre olika sorters djur; en sparv, en hund och en orm som alla möter tillvarons osäkerhet och meningslöshet. Så det blir väl en allegori eller fabel då kanske. Detta var inget jag tänkte på när jag skrev, ibland är jag väldigt lat och vill bara få klart texter snabbt. Därav de upprepade fraserna. På demon sjöng min fru en unison låg stämma på refrängerna, lite Lana Del Rey-stuk. Det borde hon nog ha gjort även på skivan, men vi glömde tyvärr bort det.
Explain It To Me
– Jag älskar Faces och tidiga Rod Stewart, och är därför väldigt nöjd med gitarrerna på det här spåret som jag tycker låter ganska mycket som Ronnie Wood. Vilken hjälte! Gibsons P90-mikar ger en grovkornig värme som är oslagbar.
– Texten är till min fru, vi har snart varit gifta i 5 år. Trots att jag bara var 25 och Linn 20 gifte vi oss 8 månader efter att vi träffades. Vansinne på vissa sätt, men kärleken är ju sådan. Hon står ut med mig trots att jag inte riktigt vet vad jag bidrar med i hennes liv. Otroligt egentligen.
It Must Be You And Me
– Den här skrev jag på julaftonsmorgon och den tillkom när skivan egentligen var klar, tyckte den var för bra för att inte ta med. Det är svårt att beskriva det raseri jag kände när SD fällde regeringens budget som innehöll så många saker som arbetarrörelsen och Sverige behövde för att återställa en del av den skada som jag tycker att Alliansen orsakat sedan 2006. Men på ett sätt var det bra att det hände så att alla kan se att SD är ett enfrågeparti och arbetarrörelsens fiende: de röstade ner den budget som kunde hjälpa det ”verklighetens folk” – citat Hägglund – de säger sig värna och visade att stoppande av den s.k. ”massinvandringen” är det enda de bryr sig om. Det och att trakassera meningsmotståndare på nätet samt att drömma om tystade medier och nedtrampade ”kosmopoliter”. Sjukt är bara förnamnet.
– Hade jag varit en artist som någon kände till hade det säkert blivit en hel del hat och hot när den här låten nu kommer ut. Rent musikaliskt är det en blinkning till Woody Guthrie såklart, älskar hans anti-fascistiska låtar. Jag är verkligen inte politiskt radikal, snarare vanlig vänstersosse, men SD måste bekämpas och jag försöker med en låt.
Won’t Sell You Out
– Jag ville göra något som har det här lätta flytet som Nick Lowe har i sina låtar. Alltså blandningen av Dan Penn och brittisk pub, dessutom kryddat med Paul Simons rytmer och desperationen i rösterna hos Dwight Yoakam, Willy DeVille eller Roy Orbison. Gillar den här korta låten mycket, för jag tycker vi fick till just det. Texten är en bagatell men rätt fin, ett löfte om att trots alla fel och misstag man gör aldrig svika, sälja ut, sin älskling. Nöjd med orgeln som spelar i baktakt, Booker T and the MGs-gitarrerna och tycker Alfred Lorinius och Erik Fastén spelar ljuvlig bas och trummor.
Come To The House
– Come To The House handlar precis som Where The Years Have Gone om att sakna sina vänner som man träffar allt mer sällan. Och om att inte längre vara sådär äckligt ung, även om 30 fortfarande är ungt. En kompis beskrev det ganska roligt nyligen: Upp till 25 tror man att man är unik och kommer skriva en generationsroman som förändrar allt. Från 25 till 30 har man egentligen passerat zenit men lever i villfarelsen att man fortfarande är viktig och snart kommer skriva romanen. Runt 30 inser man att det inte blir så och vid 35 har man lärt sig acceptera det. Samma kompis tycker att Come To The House låter som one-hit-wonder-bandet The Conells som hade monsterhiten ’74-’75 på 90-talet. Jag hade hoppats på Tom Petty men det blev The Conells. Så kanske stämmer hans teori, jag har fem år på mig att acceptera nederlaget. Haha.
– Come To The House gjorde vi som inspelning nummer två, soundet hade inte riktigt satt sig och Emanuel fick kämpa mycket med att mixa låten så att den inte skulle skilja sig för mycket från dom andra.
This Life
– Folk som hört denna frågar om det är så jag har det som lokförare. Nej, det är det inte, tackar som frågar, jag trivs jättebra! Här är perspektivet en gammal människas, någon som minns tillbaka på ett långt förnedrande arbetsliv. Det handlar inte om mig personligen, förhoppningsvis kommer jag inte se tillbaka på mitt yrkesliv på det sättet. Men jag är säker på att mängder av människor förbrukas och tappar livslusten på grund av ett hårt eller meningslöst arbete. Lokföraryrket är inte speciellt hårt – även om arbetstiderna kan vara tuffa ibland – och det är absolut inte meningslöst. Jag tycker det känns bra att bidra till ett samhälle där människor åker kollektivt. En bil släpper ut lika mycket koldioxid på några meters körning som ett tåg mellan Stockholm och Göteborg släpper ut på hela sträckan.
– För att tala om det musikaliska – väldigt vackra stämmor av Dan Eriksson! Jag tycker om gitarrfiguren i intro och slut, den spelas både elektriskt och akustiskt med mitt käraste instrument; en Martin D-28 som jag har haft i 12 år, skrivit massor av låtar på, gjort massor av spelningar med och som dominerar ljudbilden på hela den här skivan. Det känns som This Life är perfekt som avslutningsspår.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Genrens konnässörer associerar Bäddat för Trubbels skånska skrammelrock’n’roll till legendariska Pål Spektrum-produktioner i Svenska Popfabriken i Klippan. Kal P Dal-slashasar älskar deras skitiga och charmerande larm, och Wilmer Pitt-nostalgiker faller på knä inte bara inför Nisse Hellbergs lilla gästspel. Men även den som inte känner någon av dessa rockmusikens pelargestalter utan bara behöver ärlig, kärnfull och passionerad vardagsrock’n’roll utan åthävor måste älska Bäddat för Trubbel och deras tröstande ord om att ”du får lov att va dålig” och att ”det finns dom som säger att de inte ångrar ett skit, är de för dumma i huvet eller är det bara brist på fantasi?”
Jag vet, det är bara rock’n’roll, men jag kan li’ de liaväl.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När allt är sagt och gjort är Commando M Pigg ett av Sveriges bästa band. Deras nya album tillhör det mest angelägna och mest engagerande som finns att höra i år, och får inte missas.
Att entusiastiska musikskribenter skriver rader som dessa om ett band händer då och då. Det som är unikt med Commando M Pigg är att skribenterna skrev så om bandet i samband med deras första skivor för 35 år sedan, och att det inte känns det minsta ansträngt att skriva så om dem även 2015, när de kommer tillbaka med sin första skiva på ett kvarts sekel. Den nya skivan heter När dom dumma har fest och är resultatet av fem års lågintensivt arbete.
– Jag tycker att det känns som ett debutalbum, myser Anders Karlsmark som är eldsjälen bakom äterföreningen. Resten av bandet nickar instämmande.
– Det finns så många spillror av band som åker runt och spelar sina gamla kataloger, förklarar Svante Fregert. Det Anders ville locka oss andra med var att göra något nytt, något som inte bara är en upprepning.
– Jag ville inte att det skulle låta som bilden av Commando M Piggs sound överhuvudtaget, drar Eva Sonesson till med.
På många sätt gör det ändå det. Där finns en rockintensitet som bandet var svenska mästare på under sin förra storhetstid, och med de oefterhärmliga identikationstecknen som är Peter Puders gitarr och Eva Sonessons röst besitter de nu som då ett unikt uttryck.
– Jomen det är ju vi, förklarar Svante. Ni tre som gör musiken finns här och nu i samtiden, precis som ni gjorde när Commande M Pigg precis hade bildats. Ni är de personer ni är, även om vi allihop lyssnar på och påverkas av helt annan musik idag än då.
Även om Eva protesterar mot påståendet att hon sjunger lika bra som förr (”jag skulle inte pricka de högsta tonerna i Inte så högt längre”) så är det likväl ett faktum. På 80-talet hade hon en av landets starkaste röster, samtidigt oerhört expressiv och mjukt intim, och när hon kommer tillbaka nu – liksom på bandets enstaka relativt orepeterade återföreningsspelningar – återtar hon tveklöst samma status.
Och även om Peter Puders vill peka på att processen ser helt annorlunda ut nu (”när jag kom med var vi replokalen precis varenda dag, vi levde verkligen där på Roslagsgatan”) så är det gitarrspel han mejslar fram lika unikt och lika personligt som då. Där lever det frihetligt drömska och det exakta, hårda och sylvassa tätt intill varandra, precis som det alltid gjort hos Peter Puders egen gitarrhjälte Kenny Håkansson.
– Han är numera också en bekant, ler Peter. Jag bygger eko, distboxar och kompressorer enligt hans struktur. När han hoppade av Dag Vag blev jag faktiskt erbjuden att spela med dem, men sedan ångrade de sig och tog in en saxofonist istället. Kopp Te hette han. Jag undrar fortfarande vad mitt Dag Vag-namn skulle ha blivit.
Men det finns saker som har förändrats, förstås. Aldrig förr har till exempel Commando M Pigg varit lika rättframma och explicita som på När dom dumma har fest. På flykt beskriver flyktingskäl som borde vara uppenbara men som ifrågasätts idag – graden på värme, tillgång på ljus, graden på frihet och priset på ris. Dom som slår läger behandlar de rumänska romerna i gathörn och utanför butikerna, och känslan inför mötet med dem hos oss som njutit välstånd utan att grubbla på om det sker på någon annans bekostnad. ”De som slår läger ger dig ingen ro, det är nåt dom kräver, (…) De är det allvar du flyr, en länge sen förfallen skuld”.
– Det är mer allvar nu, instämmer Eva. Det är det där som vi alla är så vilsna inför – överallt i stan stan står vi inför den europeiska fattigdomen. Jag menar, jag har varit med om förluster lika mycket som de flesta, men det här är människor som lever i en helt annan situation.
Svante Fregert är som alltid den som förser Evas röst med ord. Han beskriver att textförfattarmetoden förändrats över tid.
– Förr kunde jag komma med långa ordsjok – mina eviga språkekvilibristiska övningar – och så plockade Eva ut ord ur det och gjorde texter. Jag jobbar ju med ord även på redaktionen, och jag vet att det ska redigeras. Men nu skriver jag nog mer hela texter. Det innebär att jag till den här skivan har skrivit 25-30 texter som Eva har ratat.
Eva Sonesson är kräsen på fler plan. För tio år sedan stod Commando M Pigg på scenen för första gången på 15 år, när den sedan länge avsomnade musiktidningen Schlager firade sin 25:e födelsedag 2005. Samtliga medlemmar från bandets alla sättningar deltog, åtminstone i någon liten roll, och redan då lät Eva Sonesson och Peter Puders lika dagsaktuella och angelägna som under bandets storhetstid. Undertecknad stalker var inte ensam om i publiken om att glömma alla nostalgiska känslor andra comebackakter uppväckt – Commando M Pigg var bra nu och här. Alla älskade det. Utom en. Eva Sonesson.
– Efteråt skjutsade jag Eva hem till Uppsala, berättar Anders, och hon var tvärsäker. ”Det här gör vi aldrig om”. Hon resonerade om att det där med spelningar och sånt var sånt man gjorde när man var ung.
Men naturligtvis gjorde de om det, och fortsätter att göra om det under våren 2015. För det vore en skam att inte släppa lös den kraft och skönhet Commando M Pigg bygger upp på scenen, precis som de gjorde för 30-35 år sedan. Jag vet, jag har bevistat en hel del. Så pass många att när jag nämner några av dem för bandet bleknar bandmedlemmarna och sneglar försiktigt på varandra, innan de hjälpsamt bidrar med anekdoter från de olika tillfällena. Är de en stalker de har att göra med?
På Brygghuset vid Odenplan 1981? Jomen det var ju där inneromslagsbilderna till deras debutalbum fotograferades. Musikfestival på ungdomsgården i Jakobsberg 1982? Jaha, det var en av de där spelningarna med Ståålfågel, Kommo och AJ. På Underground som förband till Theatre Of Hate året därpå? Jodå, Commando M Pigg gjorde en hel turné med dem, och har kanske inte helt smickrande döpt en låt på nya skivan efter det numera bortglömda radikala engelska bandet. På Kulturföreningen Puss i Farsta 1984? Det tar en stund och Anders försäkran innan Eva kan tillstå att de ens spelat där. Och så otaliga utomhusspelningar runt Stockholm under samma tidsperiod. Visst var jag lite av en stalker, men så var Commando M Pigg också ett unikt band. Punkens löften att man fick göra precis som man hade lust hade visat sig vara osanna när alla band anpassade sig till postpunken estetik och musikaliska uttryck, men Commando M Pigg gjorde det inte.
När alla band i landet skulle låta som Joy Division beväpnade sig istället Anders Karlsmark, Eva Sonesson, Svante Fregert och i början Björn Wallgren med dadaism och absurditeter. Svante Fregerts texter var fulla av absurda obegripligheter som Eva Sonesson sjöng med ojämförlig styrka, omfång och passion. Och gick inte texterna att sjunga klampade gärna Svante fram från trummorna till scenkanten för att deklamera dem. Till det bidrog Anders Karlsmark både med rockstjärnemanér och en stabil basrytm för Björn att lägga sitt hackiga gitarrspel fullt av konstiga infall och svajarmsexcesser över.
– Så var ju Commando M Pigg enligt vår ursprungliga idé, ler Svante en aning generat. Det skulle ju vara Hugo Ball, dadaism, modernism. Det hörs på första skivan, och syns på omslaget. Kasta spjut gick i 7/8-takt. Så var musikklimatet direkt efter punken, folk fick låta lite hur som helst, det var en väldig öppenhet. Bara historien om hur vi fick skivkontrakt, efter en av våra första spelningar i serien ”Nya band på Kulturhuset”.
– Det var vi och det var Tant Strul på samma spelning. Båda fick skivkontrakt direkt, minns Anders.
Då jämfördes Commando M Pigg med band som Pere Ubu och framför allt Gang of Four.
– Som jag inte ens kände till, ler Anders. Men när jag hörde dem förstod jag ju varför.
– Jag hade bott i London runt 1978, så jag gick och såg dem live då. Det var starkt, minns Svante.
Efter första skivan drog sig Björn tillbaka för att ägna sig åt arkitektur på heltid. Istället anslöt Svantes gamla klasskamrat från Tunaskolan i Lund.
– Jag minns när första Commando M Pigg-singeln kom, berättar Peter Puders. Henrik Venant hade plockat upp den. ”Kolla, ett nytt band från Stockholm, de är skitbra”. Och jag höll med, jag hade aldrig varit intresserad av andra generationens punk utan behövde något mer.
Men att ersätta Björn Wallgren var inte lätt.
– Han är en väldigt bra gitarrist, Jag har försökt spela hans grejor, men jag har aldrig riktigt lyckats.
Med sina meriter från TT Reuter var Peter Puders redan en etablerad gitarrhjälte, och med hans drömska och personliga toner – då associerade vi enbart till Tom Verlaine, och först långt senare insåg vi det uppenbara i nämnda influenser från Kenny Håkansson – blev Commando M Pigg ett mer konventionellt band. Men också ett band som blev alltmer angeläget på djupet.
I mitten av 80-talet hade även Svante Fregert lämnat för att ägna sig åt journalistik, idag som redaktör och ansvarig utgivare för branschtidningen Kyrkans tidning. Commando M Pigg Tog bort de sista resterna av Walt Disney ur bandnamnet, och som kort och gott Commando gick de över till engelskspråkiga texter. I den vevan tappade jag kontakten med bandet. Var det mitt fel eller bandets?
– Det var vårt fel, konstaterar Anders torrt. Och det var kanske inte så konstigt att vi tappade vår gamla publik, för vi tappade bort oss själva. Vi hade ingen klar linje längre utan var nöjda med att vara någon slags halvrockstjärnor framför allt i Tyskland. Där kallades vi ”Die Swedische Pretenders”, och det var vi liksom nöjda med. Det var fem år av att spela runt i Tyskland, Schweiz, England. Och New York, faktiskt. Precis i slutet fick vi till och med multinationellt skivkontrakt.
Och när Commando M Pigg till slut föll isär var det bara Peter Puders som fortsatte med musik i offentiga sammanhang.
– Jag fortsatte väl med Ulf Lundell, med Ulf Dageby och vilka det nu var. Så frågade Joakim Thåström om jag kunde spela på hans två första soloalbum, och sedan ringde han och ville att jag skulle vara med i Peace Love & Pitbulls, så jag hängde med. Vi flyttade till Köpenhamn samtidigt, men sedan tröttnade jag och flyttade hem. Jag spelade lite med Love Kings i Malmö, men sedan plockade de in en annan gitarrist.
Anders Karlsmark drog till Göteborg och ”åtta års mental baksmälla” efter Commando M Piggs nedläggning.
– Jag försökte göra lite musik, men det var som om ena armen var bakbunden på ryggen.
En soloskiva och föräldraskap blev det innan han kom tillbaka till Stockholm 1998 för rehab och för att göra ännu en soloskiva. Idag är han djupt engagerad i bandet defiXions med Maya De Vesque, och i kulturföreningen Ögla i Huddinge. Och så väntar han på att skådespeleridebuten ska få biopremiär.
– Jo, hehe. I en dansk film som heter Sverige är fantastiskt, med Thomas Hansson bland annat.
Eva fortsatte att sjunga i mindre sammanhang och försörjde sig sig som tunnelbaneförare.
– I tio år var jag anställd på SL. Men jag har alltid varit naturintresserad, så jag läste in gymnasiet på Birkagårdens folkhögskola, och sedan kom jag in på veterinärhögskolan.
Idag är hon distriktsveterinär och undervisar på veterinärprogrammet, och just nu syns hon i en TV-serie om veterinärer.
– Jag har försökt få dem att spela Commando M Pigg-musik i programmet, men det verkar skitsvårt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
På varje album gör Conor O’Brien en låt som är så fullständigt fantastisk att den ställer resten av albumet i skuggan. Här heter den Every Thing I Am Is Yours, och är en liten sparsmakad folkpopvisa full av vemod och passion, med en enkel pianoslinga som får hårstrån att ställa sig rakt upp.
Den som ändå till slut lyckas ta sig förbi den belönas med flera små personliga pärlor på piano och akustisk gitarr, och fågelkvittret i Dawning on Me bidrar till en känsla lik den när vårens första varma solstrålar letar sig in genom fönstret.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Man trodde inte att det kunde finnas något öde värre än att bli ihågkomna som ett onehit-wonder med en noveltyhit om ett namngivet band tusenfalt bättre än det egna bandet. Men åtta år efter Let’s Dance to Joy Division kommer The Wombatstillbaka med ett knippe muntra pojkbands-standardlåtar så usla att Christer Björkman skulle refusera dem allihop, till och med om han lyckades muta SVT att ordna tio deltävlingar i nästa års melodifestival. Där ser man.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Få band vågar utmana publiken genom att ändra ett vinnande recept. Har de dessutom att göra med en särskilt konservativ publik med bestämda uppfattningar om genrens dogman blir det ännu svårare att bryta mönstren. Men inför sitt tredje album spolar Mumford and Sons ut folkmusikgimmicken med badvattnet till förmån för elektrisk rock.
Rockmusikens historia är full av band som plötsligt byter riktning och gör något väsentligt annorlunda än tidigare. Några undantag har valt kameleontrollen och gjort det till sitt kännetecken och sin framgångsfaktor att byta stil, som Primal Scream och framför allt David Bowie.
Men oftast handlar det om obskyra band som inte nått den framgång de siktat mot och därför varit snabba att haka på nästa bandvagn som rullat förbi, någon gång med Underworld-framgångar som följd men oftast inte.
Avsevärt mer sällan inträffar det att synnerligen framgångsrika band bestämmer sig för att bryta upp och hitta ett väsenskilt uttryck från det som lett till framgångarna. Som Mumford and Sons. På två album har banjo och takthållande på enbart bastrumma varit bandets största kännetecken, och har bidragit till flera Brit Awards hemma i England och en Grammy som tecken på det stora amerikanska genomslag som alla band intensivt längtar efter.
På sitt tredje album Wilder Mind skrotar de osentimentalt båda delarna. Istället för Marcus Mumfords stampande har de anlitat en traditionell rocktrummis, och istället för banjo har Winston Marshall pluggat in elgitarr och effektboxar.
Senast en folksångarhjälte gjorde samma sak gick det inget vidare. När Bob Dylan började uppträda elektriskt 1965 blev delar av hans publik galna av besvikelse över ”sveket”, och häcklandet fortsatte under Europaturnén året därpå. I Manchester Free Trade Hall kallades han ”Judas” av häcklare vid en spelning med The Band. Mumford and Sons har redan mötts av samma skällsord.
– Det är ofrånkomligt, skrattar Ted Dwane. Det enda vi kan göra är att lita på varandra och ha kul. Vi måste verkligen mena det vi spelar, vi måste uttrycka det vi är. Det går inte att bara göra samma skiva om och om igen, vilket jag i och för sig är säker på att delar av vår publik hade föredragit. Men vi kan inte göra det, då skulle vi bli galna. Nöjet vi hade i att göra skivan väger enkelt upp eventuella tveksamheter angående hur den tas emot.
– Låt folk säga vad de vill, fnyser Ben Lovett. Än är det mycket färre som har hört hur vi låter än antalet som har åsikter om hur vi låter. Folk älskar att ha åsikter, och att uttrycka dem. Det är sådana tider. Vi är bara i ett annat kapitel i livet, men vi är inte annorlunda.
– Kontinuiteten finns i skrivandet, förklarar Ted. Vi är fyra personer som har utvecklat vår musik tillsammans i sju år, och även om vi utforskar annorlunda instrumentering är kärnan och känslan densamma, bara bättre och starkare.
När Bob Dylan kallades för Judas avfärdande han avmätt sin häcklare och vände sig sedan om till The Band och tubbade dem till ännu mer laddade urladdningar – ”Play it fucking loud”. På de små uppvärmningsspelningar Mumford and Sons haft i London inför skivsläpp har de reagerat på samma sätt och låtit både högt och stenhårt, och när de spelar på den lilla Berlinklubben Magnet i Kreuzberg på kvällen efter intervjun är det samma kompromisslöst högljudda villkor som gäller.
– De två första albumen uppstod ju på turné, förklarar Ben. De skapades väldigt offentligt och publiken var nästan med i hela skapandeprocessen via sitt gensvar. Därför kändes låtarna på ett sätt gamla och invanda när skivorna kom ut. Men med den här är det verkligen annorlunda, ingen hade fått höra något alls under tiden. Så det var lite nervöst att ställa sig framför en publik för att spela dem. Det är att kräva mycket av en publik att bara spela låtar de garanterat aldrig har hört, och för vår del visste vi inte heller hur själva framförandet skulle kännas. Men på alla fronter känns det väldigt bra.
Med sig på scenen har de Chris Maas på trummor och Tom Hobden på fiol, och bandet är överens om att det är en stor förändring.
– Som basist i ett band utan trummis har jag burit allt ansvar för rytmen själv under alla år, och det är verkligen skitroligt att få spela med en trummis. En verklig befrielse, suckar Ted lättat, och Ben håller med.
– Det påverkar bandets balans att ha två personer till på scenen, nickar Ben instämmande. De är viktiga för det nya soundet, och det känns väldigt bra att spela med folk man känt länge och är nära vän med. De känns inte alls som inhyrda musiker, utan har varit med på resan tidigare på ett eller annat sätt.
Hur kommer ni ta er an gamla låtar live?
– Vi vet inte riktigt än, tvekar Ben. Vi vet att vi kommer integrera dem, och vi vill vara säkra på att de förhåller sig sanna till vad de har varit. Att anpassa dem till hur vi är nu kommer bara göra dem förbryllande och osäkra på sig själva. Om vi försöker modernisera gamla låtar för mycket tappar de känslan som fanns när de skrevs från början.
Så ni blir ändå inte riktigt Judas med hårt rockande versioner av Mr. Tambourine Man?
– Det tror jag inte, skrattar Ted. Personligen har jag haft problem med hur Dylan håller på, jag gillar originalen. Att förändra melodin hitåt och ditåt, jag vill bara höra hur den lät när du satte dig ned och skrev den.
Ben är inne på samma spår.
– När du skriver en låt är den så bra som den kan bli i just den stunden. Det är en idé som du följer hela vägen, och när du sedan spelar in den handlar det om att raffinera idén. Det är så den borde vara. Att sedan börja greja med den vore kontraproduktivt, och väldigt självmedvetet. Nästan ursäktande. Det kommer inte vi hålla på med. Eller? Borde vi?
Wilder Mind (Island/Universal) släpps den 4 maj. När Mumford and Sons kommer till Sverige i sommar får vi veta om de pluggar in hela vägen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Som jag älskade att upptäcka den bortglömda Detroittrion Death när deras refuserade och bortglömda debutalbum släpptes ett par årtionden efter att den spelades in. Minst lika konstruktivt destruktiva som någonsin samtida kollegorna The Stooges, minst lika arga som de likaså samtida kollegorna i MC5 var …For the Whole World to See en protopunk-uppenbarelse som gjorde väldigt ont på ett väldigt bra sätt. Den samling bortglömda demos som följde höll också hög klass, men med en tredje samling skrapade de väl djupt i demotunnorna och farhågorna om hur det skulle låta när de nu 40 år senare försöker återskapa sitt larm har tyvärr visst fog. Story of the World med taktbyten, för många stavelser per textrad och överpretentiös låter ofrivilligt som Tenacious D, men i Relief och på ytterligare några ställen lyckas de nästan nå forna tiders slammer.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Att Eva Sonesson inte hörts på skiva på 25 år är bland det största slöseriet svenskt musikliv utsatts för. När hon nu äntligen är tillbaka är hennes röst lika fylld av kraft, övertygelse och passion som då, och även den Anders Karlsmark-duett som är skivans kanske mest konventionella spår är stark och djupt gripande. Ännu starkare blir det av att Svante Fregerts texter inte bara har kvar drag av sin absurditet från bandets allra första tid i början av 1980-talet utan nu också är rättframma i ämnen om flyktingskäl och om romer som en påminnelse om vår sedan längesen förfallna skuld för välståndet i skivans två absoluta toppar På flykt och Dom som slår läger.
Dessutom har Commando M Pigg briljanta Peter Puders i sina led. En gång i tiden var han bandets supervärvning från TT Reuter, och sedan dess har hans melodiska, påhittiga och känsliga toner mittemellan Tom Verlaine och Kenny Håkansson varit den perfekta matchningen till Eva Sonessons röst.
Att ett band med flera av landets främsta i utsökt samspel var oslagbara för tre decennier sedan var självklart. Att de efter så långt uppehåll kommer tillbaka med ett av sina bästa album någonsin och i lika hög grad är ett av landets bästa band fortfarande är inte lika självklart. Men det är likväl sant.