I slutet av 80-talet var Eleventh Dream Day ett av tusen amerikanska skramliga garageband. Idag är trängseln på den scenen inte lika stor, men Eleventh Dream Day använder inte rörelseutrymmet till någon genremässig breddning. Fortfarande är Roky Erickson själva utgångspunkten, med påtagliga inslag av Chuck Berry, The Clash, Stooges, Neil Young och mer överraskande Thin Lizzy. Att de så envist stannat på den inslagna vägen i 30 år (liksom kanske medlemmarnas sidoaktiviteter i Freakwater och Tortoise) innebär också att deras garagerock är svårslagen i habilitet. I The People’s History (”You’re pretty angry for a pacifist”) har de dessutom en fantastisk mangellåt som tar en tätposition i deras omfattande låtkatalog.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det är mer än bara charmerande, det är rent insmickrande när Ezra Furman klär sina smarta poplåtar i den ena ståtliga maskeraddräkten efter den andra. Med den inledande B-52’s-noveltyn Restless Year sätter han tonen, och Lousy Connection får ett klassisk Brill Building-sound från 60-talet. Tip of the Match är distat mangel och Hark! to the Music är ädlaste UK-new wave från 1979. Åt samma håll drar Haunted Head med Ooga-Chacka-kör och träblås, som bidrar till att göra den till en av skivans allra mest medryckande.
Men allt är inte bara yta och Ezra Furman är inte enbart en strålande underhållare. Inspirerad av Kate Bernstein behandlar han genus ur ett transperspektiv i glam-hiten Body Was Made (”Yours body is yours at the end of the day, and don’t let the hateful try and take it away”), och med sådan adderad seriositet står han för en av sommarens mest angelägna lyssningar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Inledningsvis famlar NYC-trion EZTV bland sina influenser av 60-talspsykedelisk pop, powerpop och brittisk 80-talsindie. Men så plötsligt sitter det i Hard to Believe. Gitarrerna slingrar sig rätt Byrds-vägar och såväl Ezra Tenenbaums leadsång som stämmor förstärker låtens melodiösa släktskap till House of Love.
Med ett charmerande taffligt gitarrsolo i efterföljande Everything Was Changing börjar man nästan svamla om Teenage Fanclubs storhetstid. Men även om det finns fler pärlor, som Dust in the Sky, når de förstås inte sådana nivåer ännu. Ge dem några år så.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Redan albumtitelns obegriplighet skvallrar om att Vanligt folk inte har många hästar hemma. Det musikaliska vansinnet där den ursprungliga iden om stenhård EBM med tung elektronik och ännu tyngre percussion förvrids i orientalisk dub och obeskrivbara konstigheter är ännu mer illa däran.
Värre ännu är texternas desperata rop på hjälp (”ge oss rejäla skor”, och ”häll diskvatten över oss”) och komparationsövningar (”stor – Större – STÖRST”), och allra värst drabbad verkar sångaren Andreas Carlsson med helt vrickade tjut, stön och deklamationer mitt emellan Alan Vega, Alexei Sayle och Henrik Hemsk.
Det finns gott om anledningar att vara seriöst orolig över Vanligt folks psykiska hälsa, men det finns ännu fler anledningar att släppa taget, kasta sig in i galenskapen och ge sig hän.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Epitaph/Playground
BETYG: 5/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, juni 2015.)
När Conor Oberst är riktigt förbannad över sakers tillstånd, senast med Read Music/Speak Spanish för snart 15 år sedan, väcker han liv i punkbandet Desaparecidos. Nu har han hunnit samla på sig så mycket ilska över bankväsendet, den strukturella rasismen, nationalistiska dumheter, militarism och radikal passivitet att han fullkomligt exploderar i den ena elektriskt sprakande urladdningen efter den andra. Höghastighetslåtar som Slacktivism och den frenetiska Radicalized står inte Bad Religion långt efter, och samtidigt är bland annat pärlan MariKKKopa ett exempel på att det mitt i all energi och kraft förstås finns den där popfiness som kännetecknar allt Conor Oberst gör.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Johannes Vidén kommer inte från ingenstans. Den unge tågföraren från Västsverige begick sin debut redan för fyra år sedan, men det var först med den svenskspråkiga Frid över en stjärna som föll året därpå som han verkligen blommade ut. Med överväldigande sånger med stora arrangemang och litterära texter fick han oss att yra saligt om Willy DeVille, Bruce Springsteen och Hjalmar Bergman.
Men få lyssnade, och istället för välförtjänt succé tog Johannes Vidén en flera år lång paus. En Nick Lowe-konsert innebar att skaparlusten återvände, och tack vare det bjuds vi nu en sensationellt bra skiva proppad med varmhjärtad pop med tydliga kopplingar till just Nick Lowe och lika delikata melodier som arrangemang och texter. Dessutom spetsar han med både ädel countrysoul i The System och med en protestsång mot SD som Phil Ochs skulle varit stolt över.
Hade Johannes Vidén varit amerikan hade han toppat årsbästalistorna i tidskrifter som Uncut. Fan vet om han inte kommer att göra det hursomhelst.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”Collaborations don’t work, I’m gonna do it all by myself”, sjunger Alex Kapranos och Russell Mael ilsket och kastar självständiga ensamma konstnärers namn i ansiktet på varandra. Men sanningen är att i det här jämlika samarbetet mellan Sparks och Franz Ferdinand är båda vinnare.
Med ålderns rätt dominerar Sparks sångkonstruktionerna, som ofta har komplexa operettdrag utan att förlora fokus eller omedelbar popattraktion. I inledande Johnny Delusional till exempel hörs både bandets discohiterfarenheter från 80-talets Moroder-produktioner och teatrala inpass som i deras Ingemar Bergman-musikal.
Franz Ferdinand är tydligt dominerande mer sällan, men de har ändå gjort tunga avtryck med modernt pigg new wave till exempel i Police Encounters och med lika alert synthpop i Call Girl.
Och som det blir när collaborations verkligen works är totalen i skivans avslutande låt-mig-vara-i-fred-anthem Piss Off avsevärt större än summan av sina delmängder.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Att Chris Stamey aldrig blev någon ny The Beatles beror inte på bristande popfärdigheter. Ända sedan The dB’s har han konsekvent snickrat till de snyggaste popmelodierna, och när de breda massorna inte uppmärksammade honom efter förtjänst fick han nöja sig med mentorskap för tillbedjare som R.E.M., The Replacements och The Posies.
Här fortsätter han rada upp poppärlor av högsta kvalitet, den ena efter den andra, och att nämna titlar på skivans toppar skulle bli ett alltför omfattande projekt. Melodierna är utsökt balanserade och arrangemangen är tidlösa, mitt emellan McCartney-utstuderad exakthet och Alex Chilton-avslappnad bekvämlighet. För de flesta popkompositörer skulle de utgöra skapelsens krona, eller en under decennier tillkämpad best of-samling. För Chris Stamey är det bara ännu en dag på kontoret.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Utan Dungen och Tame Impala inget Tussilago. Men Stockholmskvartetten är alldeles för otåliga för att stanna för länge i förebildernas skugga. Goldface har ett släpigt groove från 90-talets Storbritannien, melodin i suggestiva Circles är bedårande och små distinkta folkmusikfigurer mitt i de mest psykedeliska utsvävningarna lånar snarare från Kebnekajse och kanske till och med Jan Johansson. Den spontanitet som kännetecknade inspelningarna lyser igenom i alla luftiga utsvävningar, och i avvikelserna hittar Tussilago ett eget och unikt uttryck till och med när profilstarka Dungen-medlemmar som Gustav Ejstes och Reine Fiske dyker upp som gäster.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Dead Oceans/Border
Liksom i smyg har The Tallest Man on Earth, eller Kristian Matsson som han egentligen heter, etablerat sig som en av de mest respekterade americana-artisterna internationellt. Dark Bird is Home ger mer än rimliga förklaringar till den statusnivån, med sina djupt vemodiga och hjärteknipande sånger med ensamma iakttagelser och sorgsna reflektioner.
I sina stilla och väl avvägda arrangemang har han numera tagit sällskap bland annat av Bon Ivers Mike Noyce, och det stödet använder han till att bygga ut med lager av akustiska gitarrer, pianon och drömska körer i toppar som Sagres och Darkness of the Dream. Där tangerar han både Paul Simon och Conor Oberst utan att någonsin kompromissa med sitt eget och högst personliga tilltal. Det är dags för de bredare massorna att upptäcka Kristian Matsson nu, även här hemma.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden