Times Square är centralpunkten. I form av en showtuneballad från 40-talets Broadway inleder den skivan, och sedan avslutar den skivan – med omvänt genusperspektiv och med utgångspunkt i några textrader ur Velvet Undergrounds Rock and Roll – i en naken version för piano, stråkkvartett och kyrkorgel. Däremellan markerar samma låt skivans mittpunkt i ytterligare en version, den här gången tangerande hur Lou Reeds rock kunde låta i mitten av 1970-talet (faktum är att den ligger så nära Charley’s Girl att det inte kan vara oavsiktligt).
Destroyers förra album Kaputt var underskönt i sin fjäderlätta softpop och disco, men just den kraftfullare arty dimension som Dan Bejar kallar ”street rock” som var Destroyers livsblod och uttryck för tiotalet år sedan fattades. Här vältrar han sig stundom i den, och intensiva Dream Lover till exempel hanterar han som vore han en tidig upplaga av Roxy Music komplett med saxofoner och oboes. Tillsammans med de stunder av skönhet och skönhet han bevarat från senast, liksom den softa groove han fortsätter att smyga fram till exempel i Archer on the Beach gör det en skiva med allvar, ambitioner och bottnar nog att upprätthålla vår intensiva uppmärksamhet under mycket lång tid framöver.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Vid första anblicken kan Iris DeMents 18 tonsättningar av den ryska poeten Anna Akhmatova verka mer än lovligt pretentiösa. Men så fort hon får en akustisk gitarr att luta sig emot – istället för bara det överdrivet dramatiska pianot – mjuknar hennes röst. Då blir både folksångerna av old-school-karaktär och americana-balladerna istället milt övertygande, och rätt som det är har en behaglig timme förflutit i hennes sällskap.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Captured Tracks/Playground
BETYG: 5/6
Mellan sina ”riktiga” skivor brukar Mac DeMarco hinna klämma in releaser av demo-versionerna, och nu får han dessutom in ett fint minialbum i sitt redan späckade schema. Gränserna mellan demos och färdiga inspelningar brukar inte vara skarpa, och dessa åtta låtar är ljudmässigt sådär lite för intima och svajiga som hemmainspelningar på portastudio brukade låta för ett par decennier sedan.
Musikaliskt är däremot de mjuka singersongwriterlåtarna av högsta kvalitet. Den mjukt melodiska basen hade kunnat vara Paul McCartneys, och även sångmässigt lägger sig Mac DeMarco nära ikonen. Finkänsliga gitarrslingor och ett vänligt elpiano bidrar till den goda stämningen, och när han dessutom adderar ett försiktigt groove och ett snyggt jazzgitarrsolo i vemodiga Just to Put Me Down kommer man så nära Mac DeMarco att hans avslutande inbjudan på fika till en noggrant angiven hemadress känns självklart familjärt.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
John Howard låter som en sångare från en annan era. Välartikulerad, melodiskt berättande och lätt teatralisk påminner han om tidiga inspelningar från David Bowie, Scott Walker och Elton John. I texterna dyker The Beatles på Ed Sullivan Show upp medan en sitar spelar psykedeliska slingor.
Men att det låter tidigt 70-tal om John Howard är kanske inte så konstigt, med tanke på att han gick i musikalisk exil efter sitt förra studioalbum 1975. Den gången bemöttes han med kompakt tystnad, något som hade mindre med hans musik och mer med hans sexualitet att göra. För även om David Bowies bisexualitetsuttalanden var kittlande fanns det fortfarande inget utrymme för en sångare som var öppet gay, och som ifrågasatte bland annat kärnfamiljnormen i sina texter.
Nu är John Howard återfunnen, välbehållen och fortfarande musicerande och låtskrivande. Och det album han spelat in tillsammans med musiker från bland annat Paul Wellers innersta krets visar att tiden hunnit ifatt honom. Tip on your Shoe skulle kunna vara en kommentar om det förtryckande våld som blir följden av att normalisera rasism i dagens offentliga debatt, och i teatraliska Safety in Numbers tar han revansch på sina gamla belackare. ”Stuff all the homophobes, bigotin yobs, stuff ’em with our love, watch ’em all gob, their poison can’t touch us anymore.”
Musikaliskt är det lika utsökt, med London’s After-Work Drinking Culture som ett exempel på hur John Howard ledigt tangerar de finare stunderna i XTC, och och Deborah Fletcher är music hall via Paul McCartney. Skivans enda cover, av Roddy Frames Small World, är innerlig och varm, och sammantaget återstår bara att alldeles för många år passerat utan att vi haft en aning om hur mycket vi behövt John Howard i våra liv.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Sedan starten av Thee Headcoatees för 25 år sedan har Holly Golightly varit garagerockens drottning, med gästspel hos såväl Mudhoney som The White Stripes som tecken på hennes status. Men med sitt första soloalbum på elva år fortsätter Hennes Majestät arbetet med att expandera sitt imperium vida omkring.
Här finns pärlor i girlgrouptraditionen, orgelpop från 60-talet och cool gammal nattklubbsrhythm’n’blues med jazzkänsla, alltihop sofistikerat, avmätt och lite ödsligt. ”There’s no need to shout”, viskar hon i Empty Spaces, och det är en devis som hon med mjuk och tillbakalutad röst också konsekvent efterlever. Men samtidigt lurar en farlig egg av larm i bakgrunden. På flera ställen finns en ökentwang värdig självaste Poison Ivy, i Hell to Pay manglar en distad psychgitarr avvaktande långt tillbaka i ljudbilden, och den fuzz som finns i riffet på Fool Fool Fool brukar inte återfinnas i den sortens sentimentala soulballader. Att Holly Golightly breddat och sofistikerat sitt uttryck har nämligen inte på något sätt minskat hennes farlighet.
Med många års erfarenhet har den här skräniga kvartetten från Melbourne lärt sig att hantera att deras oväsen spretar i relation både till influenser och till de fyra medlemmarnas varierande leadsång. Utan svårighet går det att identifiera påverkan från band som Killdozer och Butthole Surfers, och när gitarristen Sarah Hardiman ställer sig längst fram blir det väldigt mycket Kim Gordon i Sonic Youth. Sämre förebilder kan man ha, och sammantaget är Deaf Wishs raskt inspelade mangel och noise ändå lika personligt i sitt tilltal som det är attraktivt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det ska till ett band som Yo La Tengo för att kunna göra en fin version av Hank Williams I’m So Lonesome I Could Cryintill en perfekt matchande mild tolkning av Cures Friday I’m in Love. Som alltid när de gör covers sker det med lagom mycket respekt och lagom mycket orepeterad nyfikenhet, och här gör de det dessutom mycket lågmält och huvudsakligen akustiskt.
Eftersom det rör sig om någon slags uppföljare till 25 år gamla Fakebook gör de också covers på flera av sina helt egna gamla låtar, och kompletterar dessutom med någon nyskriven. Det var ett konstigt men jättefint koncept den gången, och här är det lika konstigt och lika fint igen.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
När ett band med Wilcos status överraskningssläpper ett nytt album för gratis nedladdning är det lätt att anta att det rör sig om en spretig och ofärdig spontanrelease. Det vore i sig ingen katastrof, för den som lärt känna Jeff Tweedy vet att hans spretiga och ofärdiga spontanreleaser slår de flesta andra artisters planlagda, välbalanserade och övervägda releaser på fingrarna.
Men här är det inte så. Star Wars är ett komplett och färdigt album, stundom visserligen en aning spretigt men likväl lika centralt i bandets samlade katalog som deras tidigare åtta skivor. Det är ljudet av ett band som återupptäcker hur bra de trivs tillsammans efter ett långt uppehåll, och där den kollektiva koncentrationen ligger i att lyfta fram låtarna snarare än i långt frisinnat jammande eller soloprestationer. Låtarna är korta och precisa – elva stycken på totalt drygt en halvtimme – och närapå lika starka som på deras senaste fullpoängsalbum Wilco (The Album) för sex år sedan. Skulle till exempel Dylan – för att dra en inte alls långsökt parallell – släppa en låt som The Joke Explained skulle världens samlade musikkännare gå i spinn och kalla den hans bästa på 40 år.
Efter ett minutlångt Sonic Youth-skränigt experiment i entrén, för att hålla obehöriga borta, ger sig Wilco hän lika mycket i melodisk glamrock bland annat i More… som i sorgesam americana, särskilt framgångsrikt i Taste the Ceiling. Gitarrerna tillåts skorra och överlappa varandra, och udda infall som baklängestrummorna i Where Do I Begin balanseras omedelbart av ett enkelt tvillinggitarriff. Ingenting på Star Wars är mindre än strålande.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I slutet av 80-talet var Eleventh Dream Day ett av tusen amerikanska skramliga garageband. Idag är trängseln på den scenen inte lika stor, men Eleventh Dream Day använder inte rörelseutrymmet till någon genremässig breddning. Fortfarande är Roky Erickson själva utgångspunkten, med påtagliga inslag av Chuck Berry, The Clash, Stooges, Neil Young och mer överraskande Thin Lizzy. Att de så envist stannat på den inslagna vägen i 30 år (liksom kanske medlemmarnas sidoaktiviteter i Freakwater och Tortoise) innebär också att deras garagerock är svårslagen i habilitet. I The People’s History (”You’re pretty angry for a pacifist”) har de dessutom en fantastisk mangellåt som tar en tätposition i deras omfattande låtkatalog.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det är mer än bara charmerande, det är rent insmickrande när Ezra Furman klär sina smarta poplåtar i den ena ståtliga maskeraddräkten efter den andra. Med den inledande B-52’s-noveltyn Restless Year sätter han tonen, och Lousy Connection får ett klassisk Brill Building-sound från 60-talet. Tip of the Match är distat mangel och Hark! to the Music är ädlaste UK-new wave från 1979. Åt samma håll drar Haunted Head med Ooga-Chacka-kör och träblås, som bidrar till att göra den till en av skivans allra mest medryckande.
Men allt är inte bara yta och Ezra Furman är inte enbart en strålande underhållare. Inspirerad av Kate Bernstein behandlar han genus ur ett transperspektiv i glam-hiten Body Was Made (”Yours body is yours at the end of the day, and don’t let the hateful try and take it away”), och med sådan adderad seriositet står han för en av sommarens mest angelägna lyssningar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden