Vi har inte hört något från Dungen på ett tag. Medlemmarna har dykt upp på olika håll, bland annat med Amason, The Hanged Man och Anna Järvinen. Nu släpper de sitt första album på fem år och Nöjesguiden har träffat dem för att prata återförening med hjälp av covers och varför Gustav Ejstes vägrar prata om texterna.
När jag stämmer träff med Dungen för att tala om deras första skiva på fem år står det snabbt klart varför det varit svårt att samla bandet till inspelning under åren. De trillar in i baren på Hornstull Strand i Stockholm allteftersom, trummisen och småbarnsföräldern Johan Holmegard sist, och hinner sitta tillsammans ungefär tio minuter innan Reine Fiske måste sticka för att hinna till sitt middagssällskap. Men med samma analysmodell är det också lätt att förstå hur viktiga de ändå är för varandra, för innan sällskapet hunnit upplösas har de hunnit spontanplanera var och hur de ska ses för en gemensam utekväll om några timmar. Om Dungen en gång i tiden var Gustav Ejstes ensak helt och hållet är det idag en tight och nära gemenskap, och det fortsatta samarbetet var aldrig något annat än en tidsfråga.
För även om vägen till det nya albumet Allas sak var lång var den egentligen inte särskilt svårframkomlig.
– Det fanns alla möjliga anledningar till att vi tog en paus, menar Gustav Ejstes. Vi hade gjort en lång turné, och när vi kom hem kändes det att vi behövde pausa.
Ingen i bandet övervägde någonsin om pausen var på väg att bli en mer permanent separation. Trots att Reine Fiske med sin välförtjänta status som en av landets bästa och mest personliga gitarrister fördrivit tiden i sammanhang som Anna Järvinen, The Amazing, Motorpsycho, Elephant 9 och ett återuppväckt Träd Gräs och Stenar konstaterar han att han hela tiden saknat Dungen.
– Ibland har jag saknat att ha Johans trummor i ryggen.
– Så var det inte alls för mig, invänder Mattias som tillbringade pausen bland annat i The Hanged Man och Little Children. Jag har snarare tyckt att det var skönt att kunna spela andra grejer.
Så resonerar Gustav också.
– Det var befriande. Det har hänt att jag känt mig mer Dungen på annat håll. För även om musiken varit annan har det funnits samma typ av spelande. Men åren går, och plötsligt hade vi inte gjort en skiva tillsammans på väldigt länge. Det var egentligen Mattias Glavå som drog igång processen igen. ”Ska ni inte göra en platta igen”, tjatade han.
Tack vare producerande Mattias Glavå skilde sig arbetet med Allas Sak ordentligt från tidigare inspelningar.
– Du släppte ansvaret till Glavå, säger Reine Fiske till Gustav Ejstes som nickar instämmande. Det beror väl på att både du och vi litar på honom. Förr bestämde du till och med var varje trummikrofon ska sitta, men den här gången släppte du det.
– Det var så skönt att kunna sätta sig i baksätet, pustar Mattias Gustavsson.
Med förtjusning beskriver Dungen hur Mattias Glavå inte bara har en utmärkt studio full av gedigen utrustning, utan att han också har ett strängt dogma som bland annat pekar på vikten av att komma till studion med färdiga låtar att spela live och tillsammans. För Dungen var det ett nytt sätt att arbeta.
– Jag har jobbat med att göra nya låtar hemma hela tiden, så jag hade en hel del, förklarar Gustav. De har hunnit ta några varv i huvudet, så jag kunde sammanställa låtarna tillsammans med Mattias Glavå.
En av Mattias Glavås inspelningsidéer var att gå därifrån, men att låta inspelningen pågå ändå.
– Han hade en idé om att det skulle bli underverk om han inte var där, förklarar Gustav.
– Så blev det inte, konstaterar Reine torrt. Vi använde ingenting från de inspelningarna alls, och kommer aldrig att göra.
Så hur hittar ett band tillbaka efter fem år? Börjar de precis där de slutade, eller börjar de på en helt ny musikalisk plats?
– Man börjar lira covers, skrattar Johan Holmegard.
Som Ack Värmeland du sköna som oväntat dyker upp i avslutande Sova, och sedan lika snabbt försvinner igen?
– Haha, just det, flinar Gustav lätt generad. När vi spelade in Sova halkade vi in i den lilla melodin. Så tittade vi på varandra, liksom i överenskommelse om att nu är det dags att sluta spela den här låten.
När jag föreslår att texten till Sova möjligen kan ses som en kommentar till hur järnrörsförsedda riksdagsmän tar sig rätten att sortera och sortera bort människor och medborgare (”Man får förlåta dem som vill kalla det vårt land”) lyssnar Gustav intresserat. Men han kommenterar det inte. Hans ovilja att förklara sina texter är väldokumenterad, och även om skivtiteln Allas Sak uttrycker någon form av kollektivism vill han inte ge sig in på resonemang om det finns något politiskt ställningstagande i Dungens texter.
– Min betydelse av texten vill jag inte dela med mig av, svarar han och vrider lite obekvämt på sig.
Johan däremot pekar på skivans titel som politisk, och Mattias är inne på samma spår. Men Gustav är angelägen om att respektera lyssnarens tolkning.
– Min fiollärare fick mig att förstå det där. ”Jag ska spela en låt för er”, sa han, och betonade alla tre leden ”jag”, ”en låt” och ”er” lika mycket. Det är tre delar som tillsammans utgör upplevelsen.
– Konstnären Marcel Duchamp hade samma devis om konstnären-konstverket-publiken, fyller Mattias på för att förklara Dungens uppfattning om publiken som medskapare.
Att han inte vill analysera dem betyder dock inte att texterna är oviktiga för Gustav. Tvärtom.
– För mig är texterna extremt viktiga. En del melodier kommer helt färdiga med text, och andra får jag jobba med. Men av Amanda Bergman, som jag jobbar med i Amason, lärde jag mig att det är viktigt med högt i tak. När jag vet vad jag vill få fram vrider jag och vänder inte så mycket på orden. Och någon gång har vi kapat sången helt när vi precis blivit klara, så att låten blivit instrumental.
Gustav har svårt att peka ut några lyrikförebilder.
– I början pratade folk mycket om Ramel och om Turid, och det stämde väl. Men sedan har jag fått mer självförtroende, och hittat egna uttryckssätt. Men jag kan beundra folk som är retoriker. Politiker, talare, folk som kan uttrycka sig på medryckande och övertygande sätt.
Förra året ställde sig Dungen under filmduken i biosalonger både i Stockholm och Göteborg för att spela ett livesoundtrack vid visningen av den animerade långfilmen The adventures of Prince Ahmedfrån 1926. Jag undrar hur de vågade sig på något så självutmanande, men ingen verkar tycka att det var en särskilt stor sak.
– Gustavs musik… börjar Johan men blir omedelbart rättad av Gustav.
–Vår musik!
– Gustavs musik, fortsätter Johan oberört, är väldigt cineastisk. Egentligen är det konstigt att inte fler filmmakare har hört av sig, istället för de där förutsägbara musikvalen de brukar ha.
Ändå kan det uppfattas som väldigt modigt att spela filmmusik live.
– Det var total hybris, kanske, resonerar Gustav. Men å andra sidan ligger vår trygghet i att kunna hitta på i stunden.
– Det var bara skönt, menar Mattias. Vi stod i mörkret, och det var så uppenbart att ingen i publiken kollade på oss över huvudtaget. Vi kunde vila i ett tema i fem minuter, hade det varit en vanlig konsert hade vi aldrig kunnat upprätthålla publikens koncentration på det sättet.
Hela bandet nickar, och Gustav sammanfattar Dungen.
– Det är till ett sådant fokus man vill nå, den känslan. För några estradörer vill vi inte vara.
Allas Sak (Smalltown Supersound) släpps i dagarna.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Omedelbart känner man igen spontaniteten, nyfikenheten och upptäckarglädjen i det samspel som Dungen utvecklat, nu också kryddat med en viss återföreningseufori efter fem år isär. På samma sätt är den ständigt närvarande tydliga centrala låtstrukturen och melodikärnan omedelbart igenkännelig.
Det är den kombinationen som höjer Dungens varmt psykedeliska musik över alla andra i genren, vare sig vi talar om den böljande Kebnekajse-ljudande instrumentala Franks kaktus eller Åkt dit med både subtilt groove och mäktig refräng. Det är den kombinationen som gör att åtta minuter av avslutande Sova känns alldeles för kort.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Glöm bilden av Jerry Williams som trad-rock’n’rollens kung. Och glöm de lite mer nyanserade idéerna om att producerande Ian Person skulle göra en Rick Rubin och förvandla den 73-årige Jerry Williams till en svensk variant av en avskalad skymnings-Johnny Cash. Det här är så mycket mer spännande än så.
För när Jerry Williams tacklar Suicide i Ghost Rider gör han det med en sådan mäktig auktoritet att (den faktiskt fyra år äldre) urpunkaren Alan Vega tappar hakan. I The Stooges Gimmie Danger är han lika stenhårt suggestiv som Iggy själv, och i Glenn Danzigs Blood & Tears är han överväldigande storslaget dramatisk. Lägg sedan till det en utsökt gotisk countryballad av The Handsome Family, med stöd både av Anna Ternheim och av dramatiska stråkar, och så flera nyskrivna Ian Person-låtar där Jerry Williams visar att han är Ebbots jämlike både i punkpsykedelia och i skitiga gospelsammanhang.
För Jerry Williams är det här kronan på verket, och för oss är det årets mest sprakande överraskning.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Straffskalan för att experimentera med kombinationer av triphop, ståuppkomik och elektronisk musik borde förstås vara hög. Men Kurt Wagners insatser i Lambchop har givit honom ett du-slipper ut-ur-fängelse-kort, så ihop med några andra Lambchopmedlemmar och med mixningar av folk som John McEntire och Morgan Geist är det just det han ägnar sig åt.
Att Kurt Wagners känsla för Den Goda Melodin är allerstädes närvarande är hursomhelst en förmildrande omständighet, liksom att de elektroniska arrangemangen faktiskt ofta är spännande, i synnerhet i subtilare stunder som Like You’re Worth It. Och eftersom skämtsamheten på större delen av skivan är så subtil att man måste leta efter dem för att upptäcka dem överhuvudtaget kan vi frikänna HeCTA på alla åtalspunkter.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Som leadsångerska sjöng hon He’s a Rebel och (Today I Met) The Boy I’m Gonna Marry, och hon kan också höras på Da Doo Ron Ron, Be My Baby och You’ve Lost That Lovin’ Feelin’. Men hos Phil Spector stod hon alltid i skuggan av Ronnie Spector och andra, och en senkommen formell introduktion kan alltså vara på sin plats nu när hon närmar sig 80-årsstrecket. Låt det bara komma via något annat än den här skivan.
Åren har nämligen inte varit så vänliga mot hennes röst, och när känsla, finess och dynamik inte längre håller kompenserar hon med kraft och… nä, inte så mycket mer. Men även om det röstmässiga framförandet är stolpigt får vi ändå söka orsakerna till att det här är en så vedervärdig produkt på annat håll.
Till exempel hos den producerande, låtskrivande och gitarrspelande Steven Van Zandt. Som om det vore 1982 för evigt förvandlar han låtar skänkta av Bruce Springsteen och Elvis Costello till saxofonrock så ålderstigen att den stinker av formalin, och en nyinspelning av River Deep Mountain High är rent åtalbar. Steven Van Zandts oförmåga till nyansering är förundrande, och körer, blås, stråksektioner, och pukslagare vräker urskiljningslöst på som om de fick extra volymersättning. Om förebilden är Phil Spectors Wall of Sound är det här snarare ett oöverstiglig mur av fläsk. Darlene Love förtjänar en värdigare introduktion.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Oberoende av kontext ligger Craig Finns fokus alltid på berättandet. Likt en musikens Andrew Vacchs serverar han oförtröttligt sina noveller om vindbitna och älskvärda men långtifrån änglalika karaktärer i småbrottsliga sammanhang. I Was Doing Fine (Then a Few People Died) är en typisk (och rätt genial) låttitel, och en sammanbiten bekännelse som ”I never said I was Jesus” är en typisk textrad. När han som det anstår en kulturman över 50 citerar Dylan blir det Dylan Thomas och ingen annan.
Även musikaliskt är skillnaderna mellan Craig Finn som soloartist och som ledare för The Hold Steady marginella. Ena foten står alltid stadigt i Bruce Springsteens katalog, och den andra foten på samma sätt hos The Clash. Det innebär som alltid en viss stabbighet, men garanterar samtidigt en gedigen grundkvalitet med starka toppar som coolt avskalade Trapper’s Avenue.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Tillsammans med medproducerande Tobias Fröberg har Ane Brun gjort ett album som hade varit hypermodernt för tjugo år sedan. Den som kan föreställa sig hur det skulle låtit om Stina Nordenstam producerats av Peter Gabriel någon gång under första halvan av 90-talet har en bra känsla för hur When I’m Free i allt väsentligt låter. Rytmerna är konsekvent loja triphopbeats, med adderade afrikanska slagverk och med luftiga syntar svävande ovanför. I Shape of the Heart hämtar hon melodivariationer från mellanöstern, med alldeles överväldigande Eno/Byrne-resultat, och i smarta You Lit My Fire lyckas hon till och med tangera Moby utan att köra i diket. Erans obligatoriska Kate Bush-antydningar finns också där, till exempel i mindre imponerande Better Than This.
Men med det undantaget är det påfallande hur väl soundet fungerar även idag. Delvis är det tack vare skivans förträffliga musiker, med Dan Berglund, Johan Lindström, Andreas Werlin och Martin Hederos som stomme och gäster som John Eriksson och Lars Skoglund. De är lika gedigna i grunder som i subtila jazzdetaljer och timbalesinpass. Delvis är det för att Ane Brun har skrivit låtar mer angelägna än på länge. De textmässiga uppgörelserna med egna demoner tränger inte riktigt igenom, men melodiernas styrka är gedigen. Men framför allt är det för att Ane Brun aldrig sjungit bättre än här. Hon använder hela sitt imponerande röstomfång, och vare sig det är intima dova viskningar eller flexibelt i svindlande tonhöjder är hennes röst ständigt lika klar och övertygande, något som blir extra tydligt i den avskalade och fjäderlätta avslutningen Signing Off.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Playing Dead är fascinerande. Suggestiv och metallisk i sin hypnotiska kombination av psych, electronica, afropop och vanlig pop. Men den tar slut för snabbt, som om The Phoenix Foundation inte riktigt litar på sina ambitioner och bestämmer sig för att inte utmana lyssnaren för mycket. Eller så är de psychedeliska inslagen i nya zeeländarnas habila Crowded House-pop helt enkelt bara en tidstypisk topping. När de någon gång vågar lämna mainstreampopen, som i Jasons suggestiva faser, blir det avsevärt mer spännande, men när de å andra sidan envisas med fyndigt namedroppande om Bob Lennon John Dylan som om det vore indiepopens 90-tal igen är det desto mer irriterande.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Bureau B/Border
Lou Reed var först och mest radikal med Metal Machine Music, ett dubbelalbum av enbart feedback som skrämde livet ur hans skivbolag men som fortfarande efter 40 år är ett fascinerande avantgardistiskt mästerverk. Därefter har band som Jesus & Mary Chain, My Bloody Valentine och Spacemen 3 lagt till popmelodier och fortsatt att utveckla rundgången som instrument. Stephen Lawries The Telescopes har också sällat sig till toppskiktet bland feedback-utövarna, och nästan 30 år efter bildandet är de nu mästare.
Långsamt och metodiskt mejslar de fram långa stämningsfulla sånger, vackert skira och melodiska trots att (eller tack vare) att den svårbemästrade rundgången i sig är det centrala instrumentet. Och även om Absence är en superb variation av Velvet Undergrounds Here She Comes Now är den 15 minuter långa avslutningen The Living Things ett av många bevis för The Telescopes unika och helt egna öronbedövande skönhet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Edwyn Collins, so much to answer for. Trots att han inte längre sitter i producentstolen osar det fortfarande Orange Juice om varenda ton fortfarande på Frankie and the Heartstrings tredje album. Försöken att kombinera gammal Al Green-soul, inklusive entusiastiskt Dexys-blås, farlig Velvet Underground och nervig gitarrindie fortsätter att föra dem rätt in i det tidiga 80-talets skrammelpopiga Sound of Young Scotland.
Efter några medlemsbyten är artrocktendenserna en aning nedtonade, även om det fortfarande går att spåra i sångaren Frankie Francis förtjusta kråmande. Det gör att det blir simplare och punkigare än tidigare, särskilt lyckosamt i Balconette. Men utvecklingen är marginell, och för första gången hos Frankie and the Heartstrings finns här också något utfyllnadsspår. Inför ett fjärde album behöver något hända.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden