Det har bara gått sex månader sedan Jesse Malin släppte sitt förra strålande album New York Before The War, men är man i ett flow så är man. Och även om releasetakten är hög är Outsiders inte något hastverk utan ett lika starkt album av klassisk NYC-rock av sent 70-talssnitt som föregångaren.

Som vanligt är de genomstarka sångerna fulla av romantisk och stilfull Manhattanarrogans i rakt nedstigande led från Dion, Garland Jeffreys och Syl Sylvain. 

Det är en tradition som Jesse Malin vårdar ömt och ogenerat med smarta små referenser utspridda över hela skivan. Med funkig rytm, studsigt blås och inte minst låttitel flörtar till exempel hans Society Sally hejvilt med Lou Reeds Sally Can’t Dance, och i snabba Here’s the Situation med J Mascis på gitarr rabblar han Iggy-titlar. Men bäst är Jesse Malin i ballader som All Bets Are Off, och en avskalad vemodig cover av The Clashs Stay Free är pricken över i.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Cherry Red/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2015)

Nästa installation i den forne Auteurs-/Black Box Recorders-hjältens serie av allt mer vrickade temaalbum är en kombinerad domedagsfantasi och utopi om hur Englands befolkning av okänd anledning flyttat under jorden till det nätverk av gamla kärnvapenbunkrar som ska finnas där. Där lever de gott, ordlöst kommunicerande och dyrkande en upphittad silverbuckla från en gammal dart-turnering i Stoke On Trent.

Den historien bygger Luke Haines med vederbörligen ödesmättad rudimentär synthpop med låttitlar som Bunker Funker och Mama Check the Radar at the Dada Station, såklart. Han lutar sig ända tillbaka till de mer experimentella delarna av den ursprungliga Sheffield-scenen – tidiga Cabaret Voltaire och B.E.F. – och till melodibanaliteter som The Residents Commercial Album för inspiration. Och vare sig den långsökta historien faktiskt är utgångspunkten för Luke Haines truddelutter på uråldriga analoga synthar eller en efterhandskonstruerad kontext för att se hur långt han kan lura oss är det hursomhelst en charmerande liten skiva.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Helena Josefsson är långtifrån först med idén att hantera modernare låtar som jazzstandards, men hon gör det med en finess som står få efter. Tillsammans med trion Kontur (piano, bas och trummor) och bara kryddat med någon flöjt eller saxofon sjunger den forna frontpersonen för Sandy Mouche sånger av Lana Del Rey och The Velvet Underground till mjuka och spartanska jazzarrangemang. Hennes Burt Bacharach-tolkning Det vi saknar ni (i världen) ihop med Magnus Tingsek är strålande, och ännu bättre är den lätt spruckna Close To Me, ursprungligen av The Cure. När hon så fyra år efter dokumentären Jag är min egen Dolly Parton gör ett återbesök i Dolly Partons katalog med en känslig Little Sparrow är hon hemma.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Det är så lätt att sympatisera med Here We Go Magics ambition att göra en egen variant av Brian Eno och John Cales Wrong Way Up. När allt kommer omkring har de ju rätt i att det är ett av världens absolut bästa album någonsin, med sin luftiga kombination av dåtidens cutting edge-elektronik och luftiga akustik, oförglömliga borde-varit-hits och två av de mest personliga sångröster Storbritannien frambringat.

Men Here We Go Magic når förstås inte till nivåer ens i närheten av förebilderna. Dåtidens cutting edge-elektronik är till att börja med inte dagens cutting edge, och dessutom förmår inte det här bandet hantera den med samma finess och värme. Någonstans tangerar de visserligen originalets luftiga suggestion, men de saknar dess melodiska styrkor, och i jämförelse är Here We Go Magics sångare Luke Temple dessutom rätt ordinär. Men när de till slut inser sina begränsningar och ägnar sig åt ointressant progressiv pop istället saknar man ändå de ambitiösa härmförsöken.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Engelska, isländska, svenska, tyska och ryska – John Grant behärskar många språk, och flera av dem använder han redan i skivans inledande bibelcitat. 

På samma sätt är han en mästare på alla de genrer han tar sig för. Hans electro är smart och vass, till exempel i Tracey Thorne-duetten Disappointing. Hans pop är gnistrande i Down Here. Hans arty utsvävningar med skeva Zappaharmonier får oss att fantisera om hur det samarbetet med Kleerup för några år sedan kan ha låtit. Guess How I Know är taggigt sprakande likt St Vincent, och det obekväma digitala oväsendet följer sedan med vidare även till vredesutbrottet You & Him (”You and Hitler ought to get to together, learn to knit and wear matching sweaters”).

Med fortfarande är det John Grants storslagna och episka singersongwriterballader som håller lyssnarens hjärta i allra hårdast grepp. Det alldeles fantastiska titelspåret, till exempel. Den lika överväldigande No More Tangles, med hårvårdsslogans som metaforer för kampen mot hans medberoende med ”narcissistic queers”, och Geraldine fortsätter John Grants tradition av sånger till sina favoritskådespelerskor (Geraldine Paige, den här gången). Oberoende av genre och språk gör de sammanhållande faktorer som är en fantastisk röst, en lika otroliga melodikänsla och en ständig djupt oroande svärta det här till John Grants tredje briljanta album i rad. Var ska detta sluta?

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

”I don’t need a symphony to sing my song, cause there’s a choir of angels deep inside my lungs”. Det lågmälda har aldrig funnits hos Hurts, eller det ödmjuka, men riktigt så här pompös har deras storslagna synthpop inte varit förut.

De drag av svärta som fanns framför allt på debuten är till stora delar bortrensade, utom i Rolling Stone, och de elegantare paneuropeiska poserna får inte heller mycket utrymme mer än i Perfect Timing.

Utrymme upptas istället av extroverta dängor och gigantiska ballader, och den dragning till kitsch och till gaydisco som Hurts närt ända sedan Kylie Minogues inhopp på deras debut slår i Why över i närapå Erasure. Men så i Weight of the World låter det istället Bronski Beat igen, och då är man beredd att förlåta även det mest bombastiska.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Att Alberta Cross inte vuxit upp i garaget intill My Morning Jacket eller Band of Horses utan kommer från Uppsala via England är svårt att föreställa sig. Petter Ericson Stakee har en stark röst med exakt lagom sprucken dissonans, och hans jammande med folk från Golden Smog omsätter han tillsammans med Peter Remm och Fredrik Aspelin i episk americana.

Melodierna är genomstarka och vidderna oändliga, och medan saloon-pianon klinkar och trumpeter spelar serenader långt bortifrån gränsen mot Mexico rullar tumbleweed förbi. Med stråkar och blås som förstärker det storslagna tävlar Alberta Cross med genrens främsta, och att Shadow of Mine lånar sitt intro direkt från The Band är ingen slump.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Till två tredjedelar består Crosseyed Heart av samma loja rockjammande som på Keith Richards tidigare soloalbum, eller som de sololåtar han tvingat in på Rolling Stones plattor de senaste 25 åren. Det är låtar proppfulla av utsökta exempel på den attityd och de typiska riff som lagt grunden för all sleazerock under 40 år, men som är renons på minsta antydan till refränger, krokar eller melodi överhuvudtaget.

På samma sätt är det ingen slump att det finns en annan vokalist i bandet som är Keith Richards huvudsakliga sysselsättning, något som blir plågsamt tydligt i en mer än lovligt darrig Goodnight Irene. Utöver sin släpigt planlösa rock gräver Keith Richards också ner sig i någon countryblues, oldschool-reggae och till och med ett funkförsök, men ingetdera lyckosamt. Då räcker varken någon enstaka fin lap steel-detalj eller ens Norah Jones i Illusion som tröst.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Knivderby fortsätter göra stenhård punk som den gjordes av genrens första svenska generation. Precis som på den tiden bangar inte Knivderby vare sig för inslag av hårdrockig boogie, för fylliga elorglar eller för texter sprungna ur proggen, bara mer konfrontativa. Call-and-responserefrängen i Fortsätt göra fel tills det blir rätt är av KSMB-klass, och samma mäktiga auktoritet kännetecknar bland annat Jord 2.

Nytillskottet Christa Sanas sång i skivans popigaste låt Plan B är ett spännande komplement till Knivderbys etablerade sound, och bandets andra nyrekrytering Fredrik Georg Eriksson med Thåström-meriter imponerar lika starkt i Bygger skeppet medan det brinner. Men i det tidstypiska ligger också ett 70-talstjockt sound, som utgör den viktigaste invändningen mot Helvetesön. Stundtals blir det svårgenomträngligt och dränker intressanta nyanser som Christa Sanas theremin. När den får utrymme, liksom både en uppfinningsrik gitarr och Oscar Svenssons andning i den långsamt dova Nie Blankt, är Knivderby som allra vassast.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Vi har inte hört något från Dungen på ett tag. Medlemmarna har dykt upp på olika håll, bland annat med Amason, The Hanged Man och Anna Järvinen. Nu släpper de sitt första album på fem år och Nöjesguiden har träffat dem för att prata återförening med hjälp av covers och varför Gustav Ejstes vägrar prata om texterna.

När jag stämmer träff med Dungen för att tala om deras första skiva på fem år står det snabbt klart varför det varit svårt att samla bandet till inspelning under åren. De trillar in i baren på Hornstull Strand i Stockholm allteftersom, trummisen och småbarnsföräldern Johan Holmegard sist, och hinner sitta tillsammans ungefär tio minuter innan Reine Fiske måste sticka för att hinna till sitt middagssällskap. Men med samma analysmodell är det också lätt att förstå hur viktiga de ändå är för varandra, för innan sällskapet hunnit upplösas har de hunnit spontanplanera var och hur de ska ses för en gemensam utekväll om några timmar. Om Dungen en gång i tiden var Gustav Ejstes ensak helt och hållet är det idag en tight och nära gemenskap, och det fortsatta samarbetet var aldrig något annat än en tidsfråga. 

För även om vägen till det nya albumet Allas sak var lång var den egentligen inte särskilt svårframkomlig. 

– Det fanns alla möjliga anledningar till att vi tog en paus, menar Gustav Ejstes. Vi hade gjort en lång turné, och när vi kom hem kändes det att vi behövde pausa.

Ingen i bandet övervägde någonsin om pausen var på väg att bli en mer permanent separation. Trots att Reine Fiske med sin välförtjänta status som en av landets bästa och mest personliga gitarrister fördrivit tiden i sammanhang som Anna Järvinen, The Amazing, Motorpsycho, Elephant 9 och ett återuppväckt Träd Gräs och Stenar konstaterar han att han hela tiden saknat Dungen.

– Ibland har jag saknat att ha Johans trummor i ryggen.

– Så var det inte alls för mig, invänder Mattias som tillbringade pausen bland annat i The Hanged Man och Little Children. Jag har snarare tyckt att det var skönt att kunna spela andra grejer. 

Så resonerar Gustav också. 

– Det var befriande. Det har hänt att jag känt mig mer Dungen på annat håll. För även om musiken varit annan har det funnits samma typ av spelande. Men åren går, och plötsligt hade vi inte gjort en skiva tillsammans på väldigt länge. Det var egentligen Mattias Glavå som drog igång processen igen. ”Ska ni inte göra en platta igen”, tjatade han.

Tack vare producerande Mattias Glavå skilde sig arbetet med Allas Sak ordentligt från tidigare inspelningar.

– Du släppte ansvaret till Glavå, säger Reine Fiske till Gustav Ejstes som nickar instämmande. Det beror väl på att både du och vi litar på honom. Förr bestämde du till och med var varje trummikrofon ska sitta, men den här gången släppte du det. 

– Det var så skönt att kunna sätta sig i baksätet, pustar Mattias Gustavsson. 

Med förtjusning beskriver Dungen hur Mattias Glavå inte bara har en utmärkt studio full av gedigen utrustning, utan att han också har ett strängt dogma som bland annat pekar på vikten av att komma till studion med färdiga låtar att spela live och tillsammans. För Dungen var det ett nytt sätt att arbeta. 

– Jag har jobbat med att göra nya låtar hemma hela tiden, så jag hade en hel del, förklarar Gustav. De har hunnit ta några varv i huvudet, så jag kunde sammanställa låtarna tillsammans med Mattias Glavå.

En av Mattias Glavås inspelningsidéer var att gå därifrån, men att låta inspelningen pågå ändå.

– Han hade en idé om att det skulle bli underverk om han inte var där, förklarar Gustav. 

– Så blev det inte, konstaterar Reine torrt. Vi använde ingenting från de inspelningarna alls, och kommer aldrig att göra.

Så hur hittar ett band tillbaka efter fem år? Börjar de precis där de slutade, eller börjar de på en helt ny musikalisk plats?

– Man börjar lira covers, skrattar Johan Holmegard. 

Som Ack Värmeland du sköna som oväntat dyker upp i avslutande Sova, och sedan lika snabbt försvinner igen?
– Haha, just det, flinar Gustav lätt generad. När vi spelade in Sova halkade vi in i den lilla melodin. Så tittade vi på varandra, liksom i överenskommelse om att nu är det dags att sluta spela den här låten.

När jag föreslår att texten till Sova möjligen kan ses som en kommentar till hur järnrörsförsedda riksdagsmän tar sig rätten att sortera och sortera bort människor och medborgare (”Man får förlåta dem som vill kalla det vårt land”) lyssnar Gustav intresserat. Men han kommenterar det inte. Hans ovilja att förklara sina texter är väldokumenterad, och även om skivtiteln Allas Sak uttrycker någon form av kollektivism vill han inte ge sig in på resonemang om det finns något politiskt ställningstagande i Dungens texter. 

– Min betydelse av texten vill jag inte dela med mig av, svarar han och vrider lite obekvämt på sig. 

Johan däremot pekar på skivans titel som politisk, och Mattias är inne på samma spår. Men Gustav är angelägen om att respektera lyssnarens tolkning.

– Min fiollärare fick mig att förstå det där. ”Jag ska spela en låt för er”, sa han, och betonade alla tre leden ”jag”, ”en låt” och ”er” lika mycket. Det är tre delar som tillsammans utgör upplevelsen. 

– Konstnären Marcel Duchamp hade samma devis om konstnären-konstverket-publiken, fyller Mattias på för att förklara Dungens uppfattning om publiken som medskapare.

Att han inte vill analysera dem betyder dock inte att texterna är oviktiga för Gustav. Tvärtom. 

– För mig är texterna extremt viktiga. En del melodier kommer helt färdiga med text, och andra får jag jobba med. Men av Amanda Bergman, som jag jobbar med i Amason, lärde jag mig att det är viktigt med högt i tak. När jag vet vad jag vill få fram vrider jag och vänder inte så mycket på orden. Och någon gång har vi kapat sången helt när vi precis blivit klara, så att låten blivit instrumental. 

Gustav har svårt att peka ut några lyrikförebilder. 

– I början pratade folk mycket om Ramel och om Turid, och det stämde väl. Men sedan har jag fått mer självförtroende, och hittat egna uttryckssätt. Men jag kan beundra folk som är retoriker. Politiker, talare, folk som kan uttrycka sig på medryckande och övertygande sätt.

Förra året ställde sig Dungen under filmduken i biosalonger både i Stockholm och Göteborg för att spela ett livesoundtrack vid visningen av den animerade långfilmen The adventures of Prince Ahmedfrån 1926. Jag undrar hur de vågade sig på något så självutmanande, men ingen verkar tycka att det var en särskilt stor sak. 

– Gustavs musik… börjar Johan men blir omedelbart rättad av Gustav. 

–Vår musik!

– Gustavs musik, fortsätter Johan oberört, är väldigt cineastisk. Egentligen är det konstigt att inte fler filmmakare har hört av sig, istället för de där förutsägbara musikvalen de brukar ha.

Ändå kan det uppfattas som väldigt modigt att spela filmmusik live.

– Det var total hybris, kanske, resonerar Gustav. Men å andra sidan ligger vår trygghet i att kunna hitta på i stunden. 

– Det var bara skönt, menar Mattias. Vi stod i mörkret, och det var så uppenbart att ingen i publiken kollade på oss över huvudtaget. Vi kunde vila i ett tema i fem minuter, hade det varit en vanlig konsert hade vi aldrig kunnat upprätthålla publikens koncentration på det sättet. 

Hela bandet nickar, och Gustav sammanfattar Dungen. 

– Det är till ett sådant fokus man vill nå, den känslan. För några estradörer vill vi inte vara.

Allas Sak (Smalltown Supersound) släpps i dagarna. 

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden