Det finns så många orsaker att älska Ty Segall. Hans energi, till att börja med. Det är den som gör att han parallellt med sina egna skivor – ofta två om året – och turnéer startar konstellationer som Fuzz. Det är också hans energi som gör hans konserter till sådana magnifika urladdningar, och som gör att varje album han gör både sprakar så intensivt och spretar i så många riktningar.
Hans mod att våga bli skitig är en annan orsak till kärlek. Den bidrar till att hans gitarrspel är okonventionellt, distat och ibland atonalt att man ständigt påminns om Captain Beefheart och till och med The Residents mitt i hans garagelarm. Gitarrsolona är långa och många, men även i bluesbaserat powertrio-mangel ligger de mycket närmare James Williamsons och Jon Spencers än Eric Claptons. Hans mod innebär att en störande liten ettrig synth tillåts peta ett tungt 70-talsjam i den mjuka vita hängbuken, och han tillåter sig att bygga ett genomgående och svårbegripligt albumtema om den långtifrån rumsrena kärlekshistorien mellan Mandy Cream and Candy Sam.
Hans melodistyrka mitt i allt larm är kanske den främsta orsaken att älska Ty Segall. Den är inte lika påfallande omedelbar här som ibland annars, men efter några lyssningar framträder de smarta melodierna. I synnerhet bjuder Candy Sam in till allsång och koordinerat Status Qou-headbangande, och en udda cover av The Equals Diversion låter som som när Soundgarden spelar Devo-covers i glamversion.
Som med alla excentriker kräver dock kärleken till Ty Segall en hel del tålamod, och mot slutet faller skivan ihop i en kakafoni av osorterade ljudfragment. Det drar ned betyget en aning, men det förminskar inte kärleken till Ty Segall alls.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Att som tjugoåring hyllas som nästa Neil Young, sjunga duetter med Emmylou Harris och spela förband till Bruce Springsteen kan stiga den bäste åt huvudet. Det gjorde det med Dylan LeBlanc, med katastrofala konsekvenser för hans självbild och hans hälsa. Nu har han retirerat hem till Muscle Shoals och rensat både tankarna och levern. Med hjälp av Ben Tanner från Alabama Shakes och John Paul White från The Civil Wars har han slutat slarva, och istället för att låta det bli som det har de mycket medvetet frilagt hans starka sånger och röstens djupa känslighet över ett avskalat och exakt arrangemang.
Här finns antydningar till country soul, här finns en liten stråksektion och utsökta pedal steel-detaljer, men aldrig så att luftigheten hotas. Det är frestande att lyfta fram närheten till John Prines melodier i vackra Lightning and Thunder med Brittany Howard från Alabama Shakes, eller till och med Roy Orbison i skivans allra finaste sång I’m Moving On. Men med sitt tredje album upphör Dylan LeBlanc att vara ”nästa någon annan” och intar på egna meriter sin rättmätiga plats i det första ledet av samtida singersongwriters.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När John Cale spelade in Music For A New Society befann han sig den djupaste av sina många livskriser. Det bidrog till att göra skivan till hans allra bästa under en 50 år lång karriär, och hans allra mest oroande. Men själv var inte nöjd nöjd med produkten, så med dagens elektroniska och digitala möjligheter tillgängliga bestämde han sig för att spela in hela skivan igen.
Han har beskrivit hur han under arbetet med M:FANS kom att avsky alla de karaktärer som fanns med på skivan. Men när hans gamla edsvurne stundtals frände och stundtals ärkefiende Lou Reed avled övergick smärtan från ursprungsinspelningarna till ilska, och If You Were Still Around som är numera dedikerad till Lou Reed är om möjligt ännu mer oroande än originalversionen.
Delar av originalinspelningarna är samplade, behandlade och förvridna intill oigenkännlighet, något stycke är helt utelämnat och ersatta av ett preludium och ett par nya titlar. Även mer konventionellt arrangerade låtar sprakar av ljudcollage och elektroniska experiment, och tunga Thoughtless Kind komplett med Autotunebearbetad röst tangerar Trent Reznors främsta stunder, medan Changes Made manglar tungt och Sanctus (Sanities Mix) är rent diabolisk.
Samtidigt släpper han även i komplexa kakafonier som Taking Your Life In Your Hands fram den där mäktiga barytonrösten som människor som Nick Cave ägnat hela karriärer åt att försöka komma i närheten av. Än mer så ger han i den stilla pianoballaden Broken Bird och i Chinese Envoy, som är det närmaste en vanlig poplåt John Cale kommer den här gången. Det enda smolket är att hans absoluta mästerverk Close Watch slarvas bort i elektronisk lekstuga.
Låtarnas styrka är på förhand givna och John Cales röst är lika stark som i hans ungdom. Produktionen och arrangemangen är inte bara det modigaste man kan föreställa sig från en artist 2016 (möjligen med undantag av David Bowie) utan också perfekt genomförda. Liksom Music For A New Society för mer än 30 år sedan i sanning var musik för ett nytt samhälle är M:FANS lika hyperaktuell idag. Men även om John Cale ny tar sig an omgivningen med vrede snarare än med uppgiven sorg är utsikterna för det samhället lika mörka den här gången.
Egentligen finns här alltså ytterst lite som skulle motivera något annat betyg än det allra högsta. Hade John Cale bara inte begått det strategiska misstaget att presentera M:FANS rygg mot rygg med en nyutgåva av originalet Music For A New Society hade det inte varit någon tvekan. Men i relation till det oantastliga mästerverket kommer nyinspelningen om än knappt till korta..
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
David Bowies avsikt med Blackstar var att ännu en gång göra ett tvärt kast i sitt uttryck, har producerande Tony Visconti vittnat om. Precis som David Bowie gjorde när han med Mick Ronsons hjälp övergav folkpop till förmån för elektrisk rock 1972, eller gick vidare till slick soul tre år senare. Som när han med sin Berlintrilogi i slutet av sjuttiotalet använde upptäckten av kraut för att uppfinna new wave, och sedan slutgiltigt fulländade samma genre med Scary Monsters. Som när han efter några år av stadiumvänlig topplistepop slog sig på hård rock med Tin Machine i slutet av 80-talet, och efter det avlöste det med drum’n’bass några år senare.
Ett sista (?) så tvärt riktningsbyte uppnår också den nu 69 år gamle David Bowie, när han efter den relativt lättillgängliga rockskivan The Next Day för tre år sedan väljer ett avsevärt mer komplext fokus för sitt tjugofemte studioalbum. Men om ambitionen också var att undvika de referenser till sin egen musik som den oväntade återkomsten The Next Day var så fullproppad med, såsom samma sanningsvittne uttryckt, så når David Bowie inte alls fram dit. Naturligtvis. Hur skulle han kunna det? Så full av udda experimenterande och sidosteg som David Bowies katalog är kan han knappast ta ett steg i någon riktning, hur experimentell den än må vara, utan att tangera något av sina tidigare uttryck.
Men vi ska nog ta beskrivningarna av den sortens ambitioner med en nypa salt. För även om beslutet att välja bort de vanliga musikerna till förmån för NYC-jazzmusiker med saxofonisten Donny McCaslin i spetsen pekar i en sådan riktning är den ständigt återkommande producenten Tony Visconti en självklar koppling till Bowies historia. Och med Bowie-nörden James Murphy från LCD Soundsystem involverad – från början till och med tänkt som medproducent men till slut reducerad till att bidra med elektronisk percussion på ett par spår – måste det såklart refereras bakåt en hel del. Faktum är alltså att den mix av modern jazz, elektronisk suggestion och krautkomplexitet som är Blackstar har klara kopplingar till flera stationer David Bowie besökt förr.
Med ett mjukt saxofonsolo och lager av stråkar tar David Bowie till exempel en smooth ballad som Dollar Days till omgivningarna runt This Is Not America, hans one-night-stand med jazzkvartetten Pat Metheny Group från 1984. Vid ett par tillfällen tangerar Blackstar David Bowies sorgligt underskattade drum’n’bass-skivor från sent 90-tal, Outside och Earthling, mycket tack vare Mark Giulianas trummor med det intensiva och organiska beat som är så centralt för flera av skivans viktigaste spår. Flera gånger finns kopplingar till Berlin-triologin och då särskilt till Low, allra tydligast i avslutande I Can’t Give Everything Away, med gott om utrymme för Ben Monders gitarr och med ihärdiga blinkningar till A New Career in A New Town.
Men allra mest knyter Blackstar an till två av David Bowies andra skivor, från helt olika eror. Station to Station är den mest uppenbara, med sina relativt få låtar och en udda sammansättning av kraut, soul och jazz precis som Blackstar. För 40 år sedan innebar det albumet ett nytt musikaliskt uttryck för David Bowie, och liksom här använde han den suggestiva och rätt otillgängliga musiken som plattform för några av sina mest soulkänsliga och övertygande sånginsatser någonsin.
Den andra parallellskivan är Black Tie, White Noise från 1993, där David Bowie utan pardon ställde Lester Bowies jazzsaxofon mot både Philip Glass-experiment och Nile Rodgers urbana groove. Till karaktär och temperament liknar Blackstar i mångt och mycket den skivan, som sällan räknas in bland David Bowies klassiker men som rikligt belönar nyfikna och öppensinnade lyssnare.
Att Blackstar är svårtillgänglig vet var och en som tagit sig an den första singeln, tillika titelspåret. Redan längden, nästan tio minuter, visar att David Bowie inte är intresserad av att smeka medhårs, och med en video som matchar svärtan och den hotfulla suggestionen i låtens inledande halva hade den varit ett karriärsmässigt självmord för de flesta artister. Inte för David Bowie dock, inte ens när den efter fyra och en halv minut smidigt övergår i ett helt annan mjukare stycke. Där kontrasterar David Bowie förvrängt deklamerande att han är en blackstar (”I’m not a pop star”) mot själfulla fraser med den mjuka soulröst han utvecklade för 40 år sedan, och även om det är tydligt att det från början var två separata låtar är de här sammansvetsade till en övertygande helhet.
Andra singeln Lazarus är en av fyra låtar David Bowie skrivit till off-Broadwayuppsättningen med samma namn, baserad på Nicholas Roegs film The Man Who Fell To Earth 1976, och är en långsam och dramatisk tragedi som David Bowies röst med allt större desperation bygger mot sitt crescendo. Här finns en suggestiv soulgroove i botten, subtil elektronik, en aggressiv jazzsaxofon som konfronteras med en förvrängd gitarr, och här finns massiva krautreferenser som mycket väl skulle kunna vara hämtade från Bowies ofärdiga och refuserade soundtrack till originalfilmen.
Både Tis a Pity She Was A Whore och Sue (Or In A Season Of Crime) har funnits tillgängliga tidigare. I sina omarbetade versioner har båda fått en avskalad gedigen jazzkaraktär, men framför allt i den senare går det lika lätt att associera den intensiva rytmsektionen till Bowies tidigare experimenterande med drum”n’bass som till suggestiv bebop.
Samma sak kan iakttas i den lite lättare Girl Loves Me, som öppnar för paralleller till den uttalade referensen Kendrick Lamar, till Bowies egen Berlintrilogi och faktiskt till tidiga Bowie-apostlar som Ultravox och Gary Numan fostrade av den trilogin. ”Where the fuck did Monday go”, undrar han och drar upp i falsett med en text fylld av utryck både från Polari, en gammal brittisk gay-slang, och från NadSat ur A Clockwork Orange (liksom han gjorde i Suffragette City), medan en massiv rytmsektion obarmhärtigt hamrar in förvirringen.
Även utan ytterligare texttolkningar (och Gud ska veta att David Bowie bjuder in till sådana) erbjuder Blackstar med sina sju spår på 40 minuter så många bottnar att utforska att man omöjligt kan undvika att fascineras och fångas. Faktum är att det är svårt att föreställa sig att någon annan skiva under 2016 kommer att vara modigare, mer utmanande och mer nyskapande än Blackstar.
På söndagen den 10:e januari dog David Bowie.
Rabble Rouser/Border
I år har systrarna Rachel och Becky Unthank från Ryton, Tyne and Wear, strax söder om gränsen till Skottland, 10-årsjubileum som duo. Det firar de med en salig blandning livespår, udda covers, osläppta bagateller, demos och outtakes från hela sin existens.
Det kan man kosta på sig när även de ihopsamlade rester man hittar längst in i skafferiet tillhör den brittiska folkmusikens absoluta toppskikt. Här finns frejdiga dryckesvisor, milda vaggsånger, skillingtryck och ytterligare en fantastisk Robert Wyatt-tolkning i Alifib/Alifie. Tar Barrel In Dale lånar de av sin pappa, och deras vidunderligt vackra tolkning av The Pretenders 2000 Miles är den enda julsång du behöver i år.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Utvecklingen från Warpaint är tydlig, trots att det egentligen inte är några jättekliv Jenny Lee Lindberg tar. Intill sin gamla vapendragare Stella Mozgawa märks musiker med meriter från Mark Lanegan och Broken Bells, och de bidrar till att ge hennes vanliga arty suggestiva groove med sina luftigt drömska dimensioner en djupare svärta. Med lite god vilja går det att höra ESG-antydningar, om än uppblandat med tidig Sisters of Mercy, och vördnaden inför Patti Smith är påtaglig. Men allra mest angelägen är Jennylee när hon till exempel i White Devil påminner om hur no wave kunde låta när Lydia Lunch och James Chance var New Yorks underground-regenter.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”I was nearly someone back in the day, I was in the lower regions of the hit parade”, sjunger Eric Goulden bittert över simplast tänkbara pubrock redan i inledningsspåret. Precis så som han brukade göra back in the day, när han närapå var någon och faktiskt hastigt skymtade på den brittiska topplistans nedre regioner.
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna, men hos Wreckless Eric är det mesta sig likt. Intill samtida upstarts som Elvis Costello, Ian Dury och Nick Lowe (som tillsammans med Wreckless Eric utgjorde lineupen på skivbolaget Stiffs första paketturné) var Eric alltid den vildaste, hellre-än-bra-skramlande, lyriskt vassa och självrefererande.
Precis så låter han fortfarande, och även om företeelserna som utsätts för hans oneliners numera hämtas ur hans amerikanska vardag (vapenkontroll och åldrande pojkband, för att nämna två) är hans musikaliska uttryck alltid den allra ädlaste oborstade pubrock man kan tänka sig.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
Egentligen var Twice A Man framme redan med sina första inspelningar för snart 35 år sedan. Formsökanden med progg-, synth- och synthpunkperioder hade de redan klarat av först som Älgarnas Trädgård och sedan som Cosmic Overdose. Så när Twice A Man uppstod 1981 visste Karl Gasleben och Dan Söderqvist precis vad de ville uttrycka, och de visste hur de ville uttrycka det. Det är därför deras första album på flera år, nu med Jocke Söderqvist tillbaka i leden, bygger vidare på samma musikaliska stämningar som fanns där från början, och det är därför de är så omedelbart uppskattadeo och lika medelbart igenkännligt vintage. Ändå finns utveckling i Twice A Mans subtila och smakfulla synthpop, där de modernaste rytmer och effekter finns bland skivans många nyanseringar.
Om musiken med sitt mörker har drag av avmätt elegans är texterna desto mer konfrontativa, och tar utan tveksamheter grepp på både extremism och stora ekologiska frågor med samma engagemang som löpt som en röd tråd genom musikernas hela katalog, bara förstärkt och mer explicit här. Men även det handlar om långsam förädling snarare än snabba evolutionära kast, och för det uppskattar vi Twice A Man särskilt mycket.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
På Manipulator för ett år sedan var Marc Bolan-blinkningarna tydliga, och som uppvärmning inför sitt nya album i januari samlar vår favoritmaniker Ty Segall nu ihop ett knippe av sina tidigare utgivna Bolan-manglingar.
För det ändamålet är distboxen lika centralt som det goda humöret. 20th Century Boy är följaktligen extremdistad psychpunk, och det hans Buick MacKane lämnar att önska ifråga om ljudkvalitet tar den igen med råge i energi och intensitet.
Någonstans finns möjligheter att hämta andan, särskilt i superba poplåten Cat Black som följer ursprungsdemons akustiska enkelhet. Men annars är Ty Rex en kort och intensiv urladdning som får Marc Bolan att boppa lyckligt i sin himmel.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Det är skivor som Horse Dance man vill kasta i ansiktet på dem som skadeglatt dödförklarar rockmusik med hänvisning till vilka välanpassade rockakter som råkar ligga på topplistan just nu. Stenhårt, suggestivt och samtidigt subtilt bygger Josefin Öhrn en skiva som är lika hyperaktuell som den är grundad i den tuffaste tradition, och det är inget mindre än ett smärre mästerverk hon därmed åstadkommer.
Med lika delar elektrisk och elektronisk monotoni etablerar hon en kraft vars like inte hörts i Sverige sedan Silverbullit. Här finns synthbottnar som Suicide skulle vara stolta över, här finns pianofrenesi direkt från The Stooges, och själv visksjunger Josefin Öhrn på ett sätt som skapar förtroende och värme tills man plötsligt blir varse den underliggande stenhårda hotfullhet som gömmer sig i stavelserna. Sådant gör Horse Dance till en skiva lika mycket att frukta som att älska.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden