”Stoppa ner mobiltelefonerna”, uppmanade Bob Mould oss från scenen i Boston, Mass, i höstas. ”Jag vill testa låtarna från mitt kommande album utan att riskera att hitta dem allihop på YouTube sedan”. Som jag ångrat att jag liksom resten av publiken följde den uppmaningen, och därmed inte kunnat höra hans nya låtar igen, förrän nu. För även med enbart hans mäktiga elgitarr och utan band hade låtarna samma tyngd och samma omedelbara melodiska övertygelseförmåga som när Bob Mould var på topp i sena Hüsker Dü, som på hans första soloalbum, som i tidiga Sugar och som på hans nästa formtopp under de senaste åren.

Fullt utbyggd i händerna på den powertrio som gjorde föregångarna Silver Age och Beauty & Ruin till fullträffar är Patch the Sky till och med mäktigare än dem. Black Confetti hade lätt slagit sig in på hans solodebut Work Book, och i övrigt påminner tempoval – snabbt – och gitarrväggar – solida – mer än något annat han gjort de senaste 30 åren om Candy Apple Grey. För att inte tala om de smarta mollmelodierna och de fantastiska refrängerna.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Bella Union/PIAS
BETYG: 4 av 6

Med Zooey Deschanel har M Ward börjat slita sitt She & Him-koncept rätt tunt vid det här laget, och som producent åt Mavis Staples förra månaden körde han fullständigt i diket. Men när han återvänder med sitt första soloalbum på åratal tar han revansch.

Här är americanaballaderna utsökt stillsamma igen, och T.Rex-boogien stilsäker och medryckande. Här är doowop-referenserna åter subtila och orkestreringen balanserad. Här är gitarrdetaljerna delikata och baklängeseffekterna i Girl from Conejo Valley påhittiga. Här är vintage-popen oantastlig och stilkasten exalterande. Här är fullt av inspirerande kollegor och vänner, från Peter Buck via Neko Case till k d lang.

Här låter M Ward så där oberäkneligt utforskande som han brukar, och som han ska.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Rough Trade/Playground

Med ukulele och mild stämsång avser The Prettiots att stjäla tillbaka ordet ”cute” från misogynister, och vid första anblicken kan deras vänliga solskenspop förefalla rentav banal. Särskilt när duon i Move to L.A. argumenterar för att det efter att ha blivit dumpad nog är dags att flytta från ett vintrigt New York till soliga LA. Men frukta icke, för Kay Kasparhauser (förmodligen det coolaste efternamn som någonsin uppfunnits) och Lulu Prat (inte så illa det heller) är cyniska Brooklyn-ironiker ut i fingerspetsarna.

Någon gång tar de det lite för långt, som i babbligt självmedvetna Boys (I Dated in High School), som hamnar alldeles för nära jobbiga antifolk-akter som Moldy Peaches för att det ska kännas bekvämt. Men med textrader som ”On a scale of one to Plath I’m like a four, My head’s not in the oven, but I can’t get off the floor” i Suicide Hotline är de akut angelägna, och en närapå acapella-version av Miguels Pussy Is Mine kan vara vinterns mest oväntade cover.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

När The Side Effects – här kallade The Indigo Children – först kom fram för ett par år sedan kallades de The Soundtrack of Our Lives – the Next Generation, och såhär ett par Ebbot-nära år senare och förstärkta av först Daniel Gilbert och sedan Rebecka Rolfart (Those Dancing Days, The Hanged Man) kan man konstatera att de ur den myllan vuxit till en stark enhet som lever på egna meriter.

Psychedelian finns där, kanske till och med förstärkt sedan Ebbots förra band, men handlaget är lättare och popigare. Varje band som utan svårigheter (men inte utan behövligt och påhittigt arr-krånglande) kan få ett av Alice Coopers tidigaste psychrockiga låtprototyper att smälta in i den egna repertoaren är värda vår vördnad.

Men Ebbot har också tid för någon liten försynt akustisk ballad, och avslutande To Be Continued är en poplåt som snyggt sammanfattar Ebbots framåtblickande. För även om titelspåret lystet sneglar ända tillbaka på Tages verkar han se framtiden an med påfallande lättsam optimism. Det känns tryggt från en dynamisk och ständigt karismatisk profet som Ebbot.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Efter åren av avskalad Toe Rag-rock och punk använder nu Alabama-bördige Dan Sartain enbart sin iPad för att vittna om de djupa avtryck den tidiga synthvågen gjort på honom. Med tydliga influenser från Depeche Mode och Human Leagues första uppställning tar han sig bland annat an sin egen Walk Among the Cobras i en ny mörk version.

Ännu mer påfallande är Suicides betydelse, i de suggestiva monofona synthattackerna, i alla indiantjut, och för att riktigt hamra in budskapet dessutom i en utsökt cover av Alan Vegas Wipeout Beat. Sinking In The Shallow End är en annan av många toppar på Dan Sartains stilsäkra och medryckande uppvisning.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

The Noisy Days Are Over, konstaterar Field Music redan med inledningsspåret, som om brödraparet någonsin ägnat sig åt oväsen. Ända sedan starten för drygt tio år sedan har Sunderland-bröderna snarare aspirerat på hyperintellektuell pop i den skola som 10CC och XTC konstruerat, och med Commontime lägger de fram sin mest genomarbetade avhandling hittills. Trots att komplexiteten är hög (taktbytena! vokalarrangemangen!) och detaljuppmärksamheten än mer så (de subtila ljudeffekterna! de intrikata blåsinpassen!) lyckas de få sina sånger att verka enkla och lättfattliga. När de på några ställen krånglar till det i rytmer, som i stelfunkiga I’m Glad, innebär deras goda humör att de placerar sig nära tidiga Talking Heads. Då spelar det ingen roll hur kluriga deras pålästa opponenter är, Field Music behärskar sitt ämne som få andra.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Konceptet är det enklast tänkbara, en räcka odödliga standards i stabila tradcountryarrangemang tillsammans med en imponerande samling duettpartners. Buddy Miller har en hel del gentjänster att kräva in för sina många backupengagemang under åren, och här står veteraner och unga stjärnor på kö för att sjunga med honom. 

Att hans röst i sanningens namn inte är särskilt imponerande bekymrar inte Lee Ann Womack, Nikki Lane och Brandi Carlile, som turas om med Richard Thompson och Doug Seegers om vokalinsatserna. Bäst är det när det skorrar rejält, som med en sliten Lucinda Williams i Hickory Wind och ännu bättre när en åldrad och rejält slirig Kris Kristofferson osar av patina och auktoritet i ännu ett ågren-återbesök i Sunday Morning Coming Down.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Som singersongwriter med röstomfång från det djupaste till kvitter har Basia Bulat på sina tidigare album varit utmärkt, men aldrig stuckit ut på den överbefolkade scenen. Att anlita Jim James från My Morning Jacket som producent är därför det smartaste Basia Bulat gjort. Med hans hjälp kastar hon sig våghalsigt ut ur sin stillsamma bekvämlighetszon, och plötsligt låter hon helt egen och faktiskt smått sensationell.

De bygger upp en fyllig retrosoulpopig omgivning full av upptempolåtar, och lyckas hålla den luftig trots att de proppar den med tamburiner, motownrytmer, varma gitarrer, stråkar och fina körstämmor. I den myllan slår Basia Bulat ut i full blom, och ska man ändå söka jämförelser måste man plocka fram mångsidiga mästare som Kirsty MacColl och Neko Case. Så bra är Good Advice.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

För att avsluta en skiva med en örhänge som Wichita Lineman krävs mod på gränsen till dumhet. Att ro det iland kräver inte bara hantverksskicklighet i framförandet, utan dessutom melodier som kan matcha den sortens fulländade sånger utan att fullständigt överskuggas.

Conor O’Brien har det. Ibland. Problemet med hans tidigare skivor har just varit att de där fantastiska sångerna stått ut väldigt mot bulken av sånger, och bara två eller tre sånger per skiva har varit angelägna att återvända till. Därför är det klokt att som här ta med sig just de sångerna tillbaka in i studion för en lågmäld akustisk genomspelning med viskande sång och mjukt nylonsträngsplockande.

På det sättet kan Conor O’Brien för första gången presentera ett nära nog komplett album där övertygande sånger avlöser varandra. När han kommer ut ur garderoben i Hot Scary Summer är det kanske just självutlämnandet som gör det till en av skivans mest intensiva stunder, intill den vemodiga och rent självhäftande Everything I Am Is Yours. Men Courage och Memoir är nästintill lika fina, liksom sorgsna That Day och mer hoppfulla The Soul Serene.

Tillsammans utgör de en fin samling sånger av tidlös karaktär, som lika gärna som att komma från Irland 2016 hade kunnat vara en utgiven på Elektra i slutet av 60-talet, intill Tim Buckley, David Blue och Fred Neil.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den inledande instrumentala covern av temat från filmen Myteriet på Bounty från 1962 sätter tonen, och de dova stämningarna i ödesmättade ballader som titelspåret är lika mäktiga som alltid. Men på The Waiting Room har Tindersticks dessutom hämtat inspiration från sådant som aldrig förr har förknippats med dysterkvistarna från Nottingham. 

Den fantastiska duetten Hey Lucinda med salig Lhasa de Sela till exempel är en sentida kusin till Travelling Light. Men klingande oljefat tar den till Västindien, och när en melodica någon annanstans ges en huvudroll blir det närapå dub.

Även om de snuddat vid soulgenren då och då under åren överraskar den otåliga slapbasen i Were We Once Lovers? Först känns den apart i deras kontext, men när man vant sig skapar den en ny typ av oro, också hos Stuart Staples som alltmer desperat frågar sig ”How can I care if it’s the caring that’s killing me.” 

I Help Yourself går de ännu längre i samma riktning, med en låt som med sin subtila soulgroove och feta blås nästan hade kunnat lura sig in på soundtracket till Superfly, om det inte hade varit för att Stuart Staples neurotiska mässande är så kritvitt brittiskt. Det är i den sådana kollisioner Tindersticks fortfarande är riktigt brännande.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden