Fell on My Face heter ett av de typiska spåren på Trevor Montgomerys andra album som Young Moon. Han är mörk i sinnet, och han hämtar mollstämningarna som krävs för att illustrera det ur samma medicinskåp som The National. Men eftersom han har en djupt romantisk sida som leder till att molntäcket ibland lättar konstaterar han så omedelbart efter fallet att han ”stood up and tried again”, och då kommer han lika nära Echo & The Bunnymens svepande melodiska uttryck. Att så få före honom har tänkt på det uppenbara i att kombinera de närbesläktade förebilderna kan tyckas märkligt, men bättre sent än aldrig.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Lojinx/Border

We R Power, utropar The Posies omedelbart på sitt åttonde album, och det är de sannerligen. Men inte bara. För där finns i samma stund också den gedigna melodikänsla och smarta finesser som alltid varit bandets powerpop-signum.

Och även om såväl kraft som tempo mattas något efter det explosiva inledningsspåret är låtkvaliteten oavbrutet på högsta nivå vare sig Ken Stringfellow eller Jon Auer tar leadsångsansvaret. Varje band som fortfarande kan trä en så välsmakande radda popsmultron som Titanic, Squirrel vs. Snake och lätt oroande M Doll 30 år in i karriären är värd den djupaste beundran och vår intensiva uppmärksamhet.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Först funderar man lite på vad Markus Krunegård ska med Laakso till, mer än som återträff med gamla kompisar och som utlopp för sina engelskspråkiga texter. True Believers och Confidence Is Sexy till exempel är starka låtar som avseende texter, stämningar och låtstrukturer hade gjort sig utmärkt på hans soloalbum, och det finns fler än dem som hade passat i ett sådant sammanhang.

Men redan med den tredelade konserten på Cirkus för några år sedan, med en soloavdelning, en Laaksoavdelning och en stund med punksidoprojektet Hets markerade Markus Krunegård skarpa gränser mellan de olika konstellationerna, och allteftersom blir det tydligare även här.

I Breaking Up with Friends boogie-glamriff är gitarrenergin intensivare, och Fall Down trissar upp tempot ytterligare. Någon gång blir det väl slarvigt, som i Blur-omskrivningen Wohoo, men det vägs upp av överraskningen och ställningstagandet Laakso gör med den renodlade punkurladdningen Can’t Be Friends With Everyone. Egentligen hade den kanske passat ännu bättre just i Hets, men i en solokontext hade Markus Krunegård definitivt aldrig släppt ifrån sig låten i det här rudimentärt larmiga skicket. Här blir den ett skarpt formulerat manifest som beskriver var Laakso kommer ifrån och vilka friheter de tänker ta sig, vad en skara Krunegård-fans än tycker. Det är värt respekt, och kanske en stunds munter pogodans.

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)

Mullrande pukor, stora synthsjok, korthuggna hårda gitarriff, smattrande percussion och stora dramatiska vokalgester – jepp, Brända Barns mäktiga postpunk är sig lik sedan sist, vilket råkar vara 33 år sedan. 

Med Martin Rössel i producentrollen kompletterar de också med dagsfärsk elektronik, och innan någon får för sig att avfärda deras uttryck som ”retro” är det klokt att påminna om att sådana tillmälen isåfall skulle gälla Haul, Nicole Sabourné och Lana Del Reys Fucked My Way Up To The Top och Freak i lika stor utsträckning, och en hel scen andra mörkrets esteter. 

Men ingen av dem når upp till Brända Barns suggestiva muller när låtar som Över bron och Finast av alla tangerar deras gamla höjdpunkter, om än fyllda av hopp och tillförsikt snarare än gamla tiders desperata frustration. 

Idag har bandet dessutom en bredd som sträcker sig från en Stooges-väldig Kraschar till ett sprött akustiskt återbesök i sin drygt 30 år gamla tolkning av Neil Youngs Hey Hey My My, och det gör att Brända Barn 2016 i högsta grad är ett band att räkna med igen.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

På 20 år har kontexten förändrats så mycket mer än Weeping Willows har. Den storslagna sentimentalitet som Weeping Willows gav uttryck för när de debuterade fanns knappt musikalisk motsvarighet till i Sverige, annat än möjligen hos någon postmodern ironiker, och att med ovillkorlig och innerlig kärlek omfamna country och evergreens var dittills otänkbart. Men det allvar och den passion som Magnus Carlson och bandet erbjöd var överväldigande och befriande, och i relation till sin samtid var det kanske inte så konstigt att de snabbt omskrevs som bandet som ”fick vuxna män att gråta”.

Idag är americana en självklar och sedan lång tid etablerad genre, och sångare med crooner-ambitioner är såpass vanliga att begreppet ”crooner” inte längre med hänvisning till att det skulle vara obegripligt ändras i recensionskorrektur. Inte ens Henrik Schyffert gömmer sig längre bakom skyddande ironi-visir utan talar angeläget allvar.

Men även om Weeping Willows inte längre är unika inom genren är de genom sin långsiktiga konsekvens och mognad fortfarande ojämförligt främst. Och även om Tomorrow Became Todaypräglas av samma känslostormar och åtminstone delvis samma musikaliska uttryck som på deras snart två decennier gamla debut vore det förhastat att tala om slutna cirklar.

Tidigare tvära synthpop-avstickare har ingen motsvarighet här, men Weeping Willows fortsätter likväl bredda sitt uttryck med briljant countrysoul – tänk Elvis 1969 – som Angels Sing For Us och I’d Do Anything for You. Wait for Love to Grow å andra sidan hade kunnat sitta perfekt på The Style Councils debutalbum, och My Love is Not Blind är Northern Soul och ett strålande exempel på den styrka och bredd Magnus Carlsons röst numera rymmer.

Titelspåret är en dramatisk känslokaskad iklädd vackrast tänkbara melodi, och ligger nära Weeping Willows ursprungliga uttryck. Än mer lounge-smäktande, med pedal steel, en gråtmild fiol och små försiktiga bongos, är Every Haunted Night. Det är sånger och stämningar som är minst lika relevanta idag som för 20 år sedan, för även om den musikaliska kontexten har hunnit ifatt Weeping Willows finns det andra sammanhang som har förändrats till något mycket sämre. I ett samhällsklimat som är hårt, oförlåtande och ofta hatisk är Weeping Willows erbjudande om värme, tröst och kärlek precis vad vi behöver.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

I snart 40 år har James Osterberg lystrat till namnet Iggy Pop, men nu signalerar han att det är dags att lägga artistnamnet på hyllan. Snart 69 år gammal är han väl värd ett stilla pensionärstillvaro, men det är inte enkelt för honom. ”I have no plans” konstaterar han i American Valhalla, som sammanfattar ett liv som inte varit lätt. I slutet av det nyckelspåret – ett av flera – slår albumtitelns depression till för fullt och Iggy muttrar sammanbitet att ”I have nothing but my name”.

Så vad ska han då göra post-Pop, när alla de där kollegorna som till skillnad från Iggy Pop faktiskt lugnade ner sig när de började bli äldre ändå obönhörligt har kilat vidare? I vemodiga Chocolate Drops resonerar han om hur man hanterar att bli allt ensammare, att tappa sin uttrycksförmåga, att hamna i den negativa utvecklingsspiralen, och till slut fräser han ifrån. Nej, gräv inte ner dig, be inga böner. ”Let it go”.

Att Iggy Pop valde att slå sig ihop med Josh Homme och Queens of the Stone Age för sitt sammanfattande avskedsalbum var ett genidrag. För hur frestande det än måste ha tett sig för Homme att göra ett QOTSA-album med Iggy som gästsångare lyckas bandet begränsa sig till enstaka stunder av sin specifika vassa ökenboogie. Istället lever de upp till att vara just det grymma och följsamma kompband Iggy alltid förtjänat men bara sällan har haft råd eller skärpa nog att hålla sig med.

De låter moderna och har samtidigt järnkoll på de centrala verken i Iggy Pops katalog. Förstasingeln Gardenia är ett av flera spår med suggestivt groove som rentav matchar det bröderna Tony och Hunt Sales brukade kunna förse honom med i slutet av 70-talet, och i en sådan kontext hittar Iggy Pop tillbaka också till den röstmässiga dramatik – ömsom desperat fräsande, ömsom vingligt teatraliskt artikulerat och ömsom djupt auktoritativt – som han förädlade på sina Berlin-album med David Bowie i slutet av 1970-talet. ”Berlin and Christ, champagne on ice” är också åminnelser som dyker upp i German Days, och den svärta som kan vara smärtan efter hans flerfaldiga livräddare David Bowie är påfallande och gripande.

Paraguay heter skivans avslutningsspår, och det är i den sortens behagliga klimat Iggy till slut hittar sin post-Pop-tillvaro. ”Tomales and a bank account are all I need, so count me out”, konstaterar han torrt, och innan han övergår i ett muntert avslutningstrallande slår han fast att ”I have no fear”. Och även om åldern någonstans börjar ta ut sin rätt och några textrader sluddras förbi som av en punchdrunk Rocky Balboa är Iggys avskedsalbum lika uppkäftigt triumfatoriskt som så stora delar av hans musikaliska livsgärning.

”I don’t need you”, fnyser han till oss, och så drar han. Kvar står vi och undrar om rockmusiken i Iggy Pops frånvaro någonsin mer kommer att kunna vara farlig och utmanande.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Stackarna, så unga och redan så gubbiga. Debuterande australiensarn DMA’s dadrock sprider en unken lukt av avslagen lager, flottig fish’n’chips och fuktskadad heltäckningsmatta. Enstaka små Paul McCartney-finesser hjälper föga, och den enda som kan tänkas glädjas åt bandets raka och fantasilösa sånger är Noel Gallagher som kan använda Hills End som argument för sin villfarelse att Oasis faktiskt hade något litet bestående värde.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Lita aldrig på Freddie Wadling. Han har en av de bästa röster som någonsin hörts i Sverige, och i hans katalog finns grundstenar i den svenska populärmusikens historia, allt från Liket Lever via Cortex postpunkmästerverk Spinal Injuries, den elektroniska rockföregångaren Blue For Two, visskatten tolkad tillsammans med Esbjörn Svensson eller senast ett återvändande till den tunga postpunken med Kingdom of Evol. Men även om han så gott som alltid levererat sånginsatser att dö för är Freddie Wadlings opålitlighet ökänd, och flera av hans bästa verk är inspelade under om inte protest så åtminstone ointresse.

Här har dock Sebastian Öberg från Fläskkvartetten lockat Freddie Wadling till entusiasm, och det är lätt att föreställa sig att det som bidragit till engagemanget å ena sidan är de stilfullt luftiga och spartanska arrangemangen, och å andra sidan ett knippe sånger komponerade av självaste Stina Nordenstam. Freddie Wadling tar sig an dem med känslig och intim sång, och den milda stödsång som Amanda Werne från Slowgold backar upp honom med förstärker röstens skönhet ytterligare. Särskilt den långsamt suggestiva återinspelningen av Här slutar kartan ger djupa rysningar av välbefinnande.

Men det är en tudelad skiva som också rymmer flera covers, och bland dem skiftar kvaliteten betänkligt. Knepet att sjunga 60-talsschlagers har han prövat förr, och i Alla har glömt och ännu mer den jazziga När min vän är Freddie Wadling på mammas gata. En stilla svenskspråkig tolkning av The Velvet Undergrounds Sunday Morning måste räknas in bland hans toppnoteringar, men den psykedeliska popen i hans översättning av Traffics Paper Sun är klichéfylld och sitter obekvämt intill den finstämdhet som i övrigt råder. Och den där synnerligen illa valda pratversionen av Känn ingen sorg för mig Göteborg, där inte ens Freddie Wadlings annars så överväldigande röst är en förmildrande omständighet, förtränger vi så snabbt vi kan.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Originalitet är inget som bekymrar den här Brooklyntrion. De lägger sin energi på att röja i replokalen och på småklubbar, och att lyssna på Buzzcocks första EP om och om igen för att lära sig hur man skriver lika basala låtar som Boredom. På deras egen debut-EP kommer punken nära sådana förebilder, särskilt i drygt en minut långa Psycho (Fast) och även om det knappast är unikt är det fantastiskt engagerande.

I en (relativ) slow-version av samma låt kan man ana att B-Boys kommer att ha en hel del att erbjuda även när den mest intensiva urladdningen mattats, men innan dess verkar man göra klokt i att uppleva dem live.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden

Den som inte orkar sätta sig in i karaktärernas komplexa relation och resor på den avslutande delen av Damien Jurados trilogi kan slappna av. Det är lätt att strunta i sådant och istället bara låta sig vaggas till skön vilsamhet av de fina och lagom melankoliska singer-songwriter-sångerna a la 1971. Vare sig Damien Jurado sjunger till mjukt knäppande på nylonsträngar eller till mild och återhållsam orkestrering är det hela tiden varmt, innerligt och nära. När han i Qachina dessutom hittar en försiktig latinrytm låter det förvirrande likt Rodriguez. Men i sitt intensiva sandpapprande och inoljande av sångerna har han samtidigt gnuggat bort den spännande egna personlighet som brukar prägla Damien Jurados musik. Man kan inte få allt.

Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden