Fortfarande sex år efter hans död är saknaden efter Mark Linkous stor, och det hyllningsalbum som Jon Rinneby är curator för är i högsta grad befogat. Det fokuserar på Mark Linkous mjukare sorgsna sånger, och i de 13 Malmörelaterade artisternas bidrag finns en ständigt närvarande dramatisk mörk dynamik.
Nina Persson, som samarbetade med Mark Linkous flera gånger, är hyllningens mest namnkunniga artist, och hennes Saturday i sin passionerade innerlighet är också den mest omistliga tolkningen. Men den är långtifrån ensam om vare sig innerlighet eller omistlighet. TCIM
Heart of Darkness är en annan, liksom New Partner som når Mercury Rev-bottnar i sin tolkning av Revenge.
Stella Lugosi & Valentina Mazzarelli och Christine Owman är så lågmälda att de knappt märks, medan Haw och Palle Tenfalk & Jaquline Ronneklew gör elektronisk Linkous. Men den som verkligen lyckas fånga Mark Linkous spruckna skönhet är projektets initiativtagare själv, med en stilla och bitterljuv It’s A Wonderful Life.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Faran med att göra ett album tillsammans med en hel uppsjö producenter och låtskrivare är att det blir till en löst sammansatt låtsamling som spretar i olika riktningar snarare än ett album. Här har Veronica Maggio samarbetat än med Niki & the Dove, än med Amasons Petter Winnberg och än Povel Olsson från The Royal Concept. Tidigare samarbetspartners som Markus Krunegård liksom trion Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Magnus Lidehäll är också frekventa, och med en sådan spridning ramlar Veronica Maggio givetvis i ojämnhetsfällan.
För stora delar av Veronica Maggios Spotify-publik är bristerna i sammanhållen albumkonstruktion dock inget som helst problem, eftersom de bara lyssnar på enstaka låtar ändå. Och här radar hon upp Spotifymagneter, varav flera i sina respektive arrangemangskaraktärer är strålande bra. Titelspårets vemodiga vänlighet och den intensiva gitarrpopen i Dom sa!, till exempel, liksom hymnen till tonåringens tvärsäkra världsuppfattning i Femton. Självinstruerande Play och sen repeat är mäktigt bombastisk, och dess motsats Gjord av sten med ett intensivt och självutlämnande ordflöde är en fin Amason-ljudande visa.
Men tyvärr finns flera misslyckanden också bland de enskilda låtarna. Det blir för banalt ibland, till exempel i Vi mot världen, och avslutande Förlorad för alltid är en schabloniserad balladbagatell. Sämst är det infantila melodifestival-bottennappet Ayahuasca.
Med sina personliga texter och sin röst full av rättfram ärlighet har Veronica Maggio de grundläggande förutsättningarna att sy ihop kompletta och viktiga skivor. Men även lapptäcken kräver helhetskomposition, och Den första är alltid gratis är både alltför brokig och alltför varierande i beståndsdelarnas kvalitet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
De fräsande gitarrer som dominerar det snabba och skräniga inledningsspåret Too Hard är lätta att associera till inblandade Steve Albini, och likaså det massiva grunge-hänget i Waterfall. Däremot är det inte lika lätt att koppla till klanen McCartney (som James försöker maskera genom att i Unicorn påstå om Linda att ”My mother is a goth”), där ingen familjemedlem har varit i närheten av en sådan tyngd och attack sedan pappa spelade in Helter Skelter.
På sina håll finns ändå kopplingar till pappa Paul, ytligt när James McCartney sjunger om sin längtan efter att hålla handen i Peyote Coyote, och mer avgörande i en påfallande och ständigt närvarande melodikänsla. Skivans elva spår är allihop utmärkta eller bättre ändå, med grad av slammer som avgörande kvalitetsfaktor. Men just den där fantastiska stenhårda gitarrinsatsen i inledande Too Hard kan inte James McCartney ta åt sig äran för. För den spelas av Dhani Harrison.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
I ambientgenren är Brian Eno inte bara oöverträffad utan själva definitionen. I 40 år har han förfinat sina luftig konstruktioner, och The Ships kombination av elektronik med spröda stråkar och radiosorl långt bortifrån är ytterligare ett steg mot perfektion. Fem minuter in i tjugominutersstycket överger han det stilla instrumentala, och med hårt bearbetad röst sjunger han ett mjukt rullande och mörkt vemodig poetiskt rekviem.
Skivans andra halva består av den lika vackra tredelade orkesterkompositionen Fickle Sun som går utmärkt att spela intill B-sidan på David Bowies Low. Den stora sensationen sparar dock Brian Eno till sist, i form av en mycket överraskande cover av The Velvet Undergrounds I’m Set Free. I den kopplar Eno tillbaka till sin ungdoms experiment utklädda till glampop och new wave, och vi sitter plötsligt där med en inspelning som inte bara är Brian Enos bästa poplåt sedan Kings Lead Hat utan också årets bästa cover alla kategorier.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Några av dem som förtrollats av Antony Hegartys passion och änglastämma lär ha tappat bort henne när hon nu återvänder som Anohni, och ytterligare några är inte beredda på att hennes musik nu är elektronisk och beatbaserad. Det är deras förlust. För egentligen har hon inte gjort några stora avsteg, bara utvecklat musikens, arrangemangens och texternas dimensioner. Elektroniken är hårdare och tydligare markerad, beatsen är signerade Hudson Mohawke och stenhårda, och de kvarvarande kammarinslagen än mer finstämda.
Skulle ytterligare lyssnare falla ifrån som följd av de mycket starka texterna må det vara hänt. För Anohni är uttalat politisk inte bara på identitetsområdet, och tar sig an övervakningssamhället i Watch Me, klimatfrågan i 4 Degrees och dödsstraff i Execution, som med sitt milda tilltal och sin upprepade lakoniska kommentar ”It’s an American dream” kan vara hennes allra bästa låt hittills. När hon i Drone Bomb Me låter en liten afghansk flicka vars familj utplånats i en tidigare drone-attack be om samma öde blir det nästan för starkt, och Obama är följaktligen inte en hyllning utan en anklagelse om övergrepp i strid och i ekosystem.
Antony & The Johnsons tidigare album är fantastiska, men kraften i musiken och texterna på Hopelessness drabbar känslomässigt hårdare än någonsin. Till Anohnis intelligenta dansmusik dansar du med gråten i halsen och med bubblande ilska.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Precis som när Pavement eller Pixies ursprungligen nådde ut, när Beck för första gången spelades på MTV, eller när Ty Segall eller Mac DeMarco plötsligt exploderade är det en omvälvande upplevelse att höra Car Seat Headrests debutalbum. Den 23-årige Will Toledo har slipat på sin gitarrindie på typ tolv-tretton Soundcloud-album hittills, och när han till slut når omvärldens och den här anmälarens öron är han en färdig artist.
I hetsiga Vincent Google-diagnosticerar han först klinisk depression och självmedicinerar med jublande trumpeter, en frifräsande sologitarr och maniska trummor, men oberoende av psykiskt hälsotillstånd konstruerar Will Toledo så briljanta låttitlar att det är frestande att rabbla allihop. Ändå är det mäktiga gitarrmanglet i grungefesten Destroyed By Hippie Powers till och med bättre än titeln. (Joe Gets Kicked Out Of School For Using) Drugs with Friends (But Says This Isn’t A Problem) är ingen vacker historia, men en desto smartare underliggande melodi.
För Will Toledo har en slackerattityd till refränger och knäckande melodier, som båda delarna dyker upp överallt utan att han bryr sig om att profitera på dem genom accentuerande eller ens en refrängrepris. Drunk Drivers/Killer Whales är ett undantag med en återkommande fantastisk lofi-refräng, medan Connect the Dots (The Saga of Frank Sinatra) är en komplex lofi/grunge-symfoni i flera avdelningar. Med Teens of Denial har Car Seat Headrest givit oss en skiva att ägna lika mycket tid åt att festa till som att djuplyssnande analysera, och båda aktiviteterna räcker avsevärt längre än den svenska sommaren.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med en vintagekultur som söker sig allt längre bakåt var det bara en tidsfråga innan vi skulle hamna i mellankrigstiden. Brittiska Ala.Ni har tjänstgjort bakom artister som Mary J Blige och Damon Albarn, men hennes egen musikaliska inspiration börjar i med 1930-talets vokalartister och sträcker sig fram till mitten av 40-talet. Med förebilder som Vera Lynn och Andrew Sisters sjunger hon strålande med klarhet, omfång och kraft i en stilla vals som Come to Me, i en fingerknäppande liten groove som Ol’ Fashion Kiss och i lekfullt viskande To the River. Och även om hon stilmässigt är fast förankrad i sådana förebilder lyckas Ala.Ni ändå låta samtida på ett sätt som ingen Londonsångerska klarat sedan Amy Winehouse.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
Med en vintagekultur som söker sig allt längre bakåt var det bara en tidsfråga innan vi skulle hamna i mellankrigstiden. Brittiska Ala.Nis har tjänstgjort bakom artister som Mary J Blige och Damon Albarn, men hennes egen musikaliska inspiration börjar imed 1930-talets vokalartister och sträcker sig fram till mitten av 40-talet. Med förebilder som Vera Lynn och Andrew Sisters sjunger hon strålande med klarhet, omfång och kraft i en stilla vals som Come to Me, i en fingerknäppande liten groove som Ol’ Fashion Kiss och i lekfullt viskande To the River.
Och även om hon är stilmässigt är fast förankrad i sådana förebilder lyckas Ala.Ni ändå låta samtida på ett sätt som ingen Londonsångerska klarat sedan Amy Winehouse.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
När popsångare når en viss ålder gör de en omkalkylering av sin kommersiella potential. Rod Stewart och Robbie Williams är bara två av dem som i sin analys landat i att deras publik vuxit ifrån popmusik och istället anammat tidigare generationers evergreens. Med Bob Dylan förhåller det sig annorlunda.
Hans andra volym av 50-talsschlagers förknippade med Frank Sinatra är inte en strategisk anpassning, tvärsom var inspelningarna rent subversiva för delar av hans konservativa publik. De berömmer sig visserligen för att ha accepterat att han började spela elektriskt någon gång där under andra halvan av 1960-talet, och fnissar till och med klädsamt åt att Dylan då kallades Judas. Men det här att spela in traditionella versioner av gamla radiohits från tiden innan Dylan själv revolutionerade den amerikanska och i förlängningen västerländska musiken, låtar som snarare är rättframt romantiska än poetiskt samhällstolkande, det var svårare att svälja. Åtminstone tills de fick höra dem.
Medan dylanisterna fördjupar sig i meningssökande och avsiktstolkande bakom Bob Dylans Sinatraskivor kan vi mer lättflörtade konstatera att andra hälften av de låtar som han spelade in under den där sessionen i Sinatra-favoriserade Capitol Studios i Hollywood kanske till och med är bättre än dem han gav ut som Shadows in the Night för två år sedan. Här finns fler av de allra mest uppenbara valen, som Young at Heart och Come Rain or Come Shine, och de är konsekvent eleganta i sina lågmälda vintage-arrangemang. Om hans evighetsturné alltmer handlar om att omstöpa sina egna låtar till oigenkännlighet är melodierna i centrum här, och Bob Dylan sjunger dem med avsevärt mildare stämma än han närmat sitt eget material under de senaste decennierna. Ändå handlar det på intet sätt om att försöka härma Sinatra eller att leka 50-tal. Bob Dylan vill inte vara någon annan än sig själv, och hans tidstypiska arrangemang är snarare tidlösa och Dylantrogna än maskerad-retro.
Paradoxalt nog är alltså Bob Dylans tolkningar av dessa standards avsevärt mer relevanta än dem som bjudits från hans mer kommersiellt strategiska kollegor, och naturliga delar av hans katalog snarare än utstuderade karriärsomsvängningar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
”Det är bättre att brinna
än att långsamt långsamt långsamt
blekna bort”
När Brodde formligen vräkte ur sig sin desperata tolkning av Neil Youngs Hey Hey My My 1985 kändes det obehagligt profetiskt. Brända Barn hade brunnit intensivt under ett par år. De hade sett sitt debutalbum Allt står i lågor utses till årets bästa skiva och tävlat med Imperiet om titeln årets bästa band.
På toppen av sin upphöjelse lämnade de sitt Sundsvall för att flytta till Stockholm och satsa, men lågan blev blå i sin intensitet, och istället för satsning kom ett plötsligt meddelande om bandets nedläggning. Singeln med Neil Young-tolkningen dök upp som ett självdestruktivitetens tröstpris efter fullbordat faktum, och då under inte ens som Brända Barn utan under namnet The Bunch (med det ursprungliga adjektivet ”Wild” bortrationaliserat så sent att det stod kvar på skivomslaget, överkryssat).
Det var ljudet av en band som inte bara stod i lågor utan som uppslukades av densamma, snabbt och obönhörligt.
– Det var en ganska jobbig period, suckar Brodde, som egentligen heter Anders Brodin. Jag mådde väldigt dåligt och höll på att sätta mig in i de mest destruktiva sakerna. Jag hade förstått att de flesta självmord skedde på våren, jag läste Bukowski och lyssnade på Tom Waits. Jag befann mig i den världen.
Men det var då. 30 år har gått sedan dess, och Brodde har hunnit både återfå och förlora fotfästet många gånger sedan dess. När han och Brända Barn nu återvänder överraskande med ett andra album, exakt 33 år efter debutalbumet, är känsloläget ett helt annat, och det manifesteras i en ny version av samma Neil Young-cover. Den här gången är den på intet sätt vare sig exploderande eller sönderfallande, utan lugn, varm och vacker. Trösterik, rent av.
– Tomas Ledins Sommaren är kort är ju egentligen samma tema. Utom att min text handlar om att somrarna är så korta att flugorna knappt hinner äta skiten innan den fryser och blir till sten. Den texten vill egentligen mycket mer vara rolig än ledsen.
Men den kommer aldrig att sjungas på skolgårdar.
– Nej. Men det är okej.
Att just den covern, godkänd av Neil Young för dryga 30 år sedan, sluter Brända Barns cirkel är för övrigt en händelse som ser ut som en tanke. För den har funnits med igenom bandets hela historia.
– Att ett band som vi – som är postpunk, deppiga, syntiga – spelar en Neil Young-låt är ett sätt att manifestera en hållning, att vi skiter i koncept. Vi körde den i någon slags punkversion redan 1980, det var en av de första låtar vi spelade faktiskt.
Men innan vi talar om Brända Barns tidiga historia behöver vi utreda vad som föranlett den senkomna återkomsten. Var det stjärnorna som stod rätt? Var det Broddes livssituation som möjliggjorde återkomsten?
– Det har helt klart påverkat. Det fanns ett öppet fönster, det fanns tid för det engagemang som krävs. Jag och flera andra i bandet har ju haft krävande karriärer, haft familj och uppfostrat barn. Det är svårt att hitta tid då.
Jublet och hyllningarna i samband med bandets tillfälla sammanstrålande i samband med 30-årsjubileet bidrog också.
– Så fina artister som Magnus Carlson, Conny Nimmersjö och Matti Alkberg ville spela covers av våra låtar. Peter Birro skrev en text till boxen vi släppte, och när jag läste den började jag grina. Jag hade aldrig fattat att vi hade kunnat betyda någonsin för någon. Jag förstod aldrig att vi gav något.
Hur kommer det sig att du inte fattade det?
– Jag vet inte. Jag är dum i huvudet.
Folk måste ändå ha försökt förmedla det till dig?
– Nej, det var inte så vanligt. Då blev man snarare antastade av folk som ville provocera, på den tiden. Det är ju därifrån jag kommer också, att man inte ska tro att man är något. Från mina strävsamma föräldrar, från mina ännu mer strävsamma mor- och farföräldrar.
Förvåningen från återföreningen gav Brodde en skjuts.
– Det kom 500 pers när vi spelade på Debaser. Okej, en del stod på gästlistan, men ändå. Men va fan, det är några som gillar oss, insåg vi.
Det var i den medgången embryot till ett andra album uppstod.
– Vi gjorde en ny singel, Kåt på exponering, i samband med den återföreningen, och det var kul. Sedan malde tankarna, och jag skrev mängder med texter. Sedan la jag ut något på Facebook som Martin Rössel svarade på. Vi hade aldrig träffats, men vi tog en lunch, och började prata om att göra en platta.
Martin Rössel är något av en postpunklegend han också. Som ena halvan av Dom Dummaste var han bland de första i Sverige att göra elektronisk punk, och även om hans skicklighet avseende bland annat ljudproduktion ökat avsevärt sedan dess har han förblivit en anarkist och en rebell. Att han skulle klicka med Brodde känns inte långsökt alls.
– Han har varit så jävla bra i studion. Jag har sagt till honom hur många gånger som helst hur tacksam jag är över att ha gjort det här med honom. Han är så enkel. Kritisk och jobbig ibland, men på det stora hela har Martin varit en absolut nödvändig för den här skivan.
Martin har varit med och skrivit ett helt knippe av albumets låtar.
– Först gjorde vi två låtar ihop, Finast och Äkta slav. Vi tyckte att det var rätt okej, men inte tillräckligt. Sedan la Mikael Nilzén, som vi lyckades ”värva” från Thåström, på några synthar. Min gode vän Micke Westerlund kom in med fyra låtar. Jag hade redan skrivit Party ihop med Pär Wiksten, och från det växte projektet. Till slut var det färdigt, och vi kände att det kunde att bli ännu bättre med en mixare. Jag ringde Stefan Glaumann, som hade gjort första albumet, och han åtog sig att mixa. Det blev verkligen ännu bättre tack vare det.
Musikaliskt har Brända Barn behållit sitt distinkta och egna postpunksound, men i en uppdaterad version som låter lika dagsaktuell som till exempel Nicole Sabourne och Hunt.
– Vi har inte tänkt någonting. Det har blivit vad det blivit. Över bron till exempel hade Martin gjort ett utkast på, och jag tilltalades av den. ”Fan, det låter ju som en New Order-låt, det är ju svinbra.”
Texterna däremot har förändrats, även om de stora gesterna och de laddade ordvalen fortfarande finns i Broddes dramatiska sång. Men det fanns ingen avsikt att knyta an till historiken.
– Jag bryr mig faktiskt inte så mycket. När jag var ung var jag sjukt pretentiös, vilket var bra för texterna blev ju ganska speciella. Kanske finns det fortfarande en röd tråd från då till nu. Känslomässigt är jag ju inte samma som när jag var 20, men jag vill fortfarande förmedla en känsla.
Nu finns det optimism i texterna.
– Tycker du? Jag har varit orolig att albumet ändå skulle vara lite för deppigt. Men jag skriver bara det jag kan skriva. Det är ju en kraftig begränsning, på ett sätt, att inte kunna skriva ur någon mall. Ibland tänker jag att det vore cool att bara observera och skriva utifrån ett tema, som Bowie.
Finast är fylld av väldigt rättfram kärlek.
– Den tvekade jag lite över att ha med. Jag hade skrivit den för att ära min fru, som ett sätt att berätta för henne att jag älskar henne. Och vi hade satt ihop ett team av åsiktspoliser, någon från media till exempel, som vi skickade våra tankar och idéer på. Någon av åsiktspoliserna skrev att den var väldigt fint, och då tänkte jag att det bara är att köra.
I samma text beskriver Brodde sig själv som han hade kunnat göra i början av 1980-talet, som ”kylig bland kalla”.
– Alltså… Egentligen är det väl inte min bild av mig själv idag. När man var yngre och halvneurotisk försökte man väl vara så cool som möjligt. I min värld måste rockpoesi ha någon edge. Men texterna är ju inte någon självbiografi, även om det kommer från mig.
För Brodde har uttrycket alltid kommit kommit från honom själv. När Brända Barn bildades i Sundsvall 1979 var det utifrån nödvändighet.
– Brända Barn var verkligen punk på riktigt, i den bemärkelsen att ingen av oss kunde spela alls. Jag hade sjungit i Massmedia, som var fruktansvärt dåliga, och Peter Byström som blev basist hade sjungit med The Same som blev radionämndsanmälda för låten Kuken i styret. Min bror Henrik och Mikael Svensk hade ett band där brorsan var sångare. Vi pratade om att starta ett band ihop, men vi fick verkligen kämpa. Den enda av oss som kunde spela var Svensk. Han hade dels varit med i ett hårdrocksband, och dels i det lokala dansbandet Stig Berglunds Med Marianne. Där försökte han introducera God Save The Queen, kanske mest för att få sparken. Vilket han fick, hehehe.
I Brända Barn däremot hörde Svensk hemma. Samhörigheten var det viktigaste.
– Vi kom ifrån ganska olika bakgrund. Jag och min bror kom från övre medelklass, Svensks mamma var medelklass, och Peters pappa jobbade på fabriken i Timrå. Vi hittade varandra via punken. De 100 första spelningarna kände jag att jag spelade MOT publiken. De var fienden, i mitt huvud. Jag önskar att vi hade varit Jocke Berg, som hade haft en strategi.
Men punkens antimusikerideal var övergående.
– Vi repade kopiöst mycket. Tre fyra gånger i veckan, fyra fem timmar per gång. Jag ville att det skulle bli bra. Det var att befinna sig i en musikalisk explosion, och där fanns mitt umgänge. Det blev mitt liv. Men vi var ju ett band som startade i ”vi-i-gänget”-perspektiv, så när skivbolaget Mistlur tyckte att vi skulle byta ut vissa medlemmar så vägrade vi ju.
Uppmärksamheten växte snabbt.
– Vi var ju så jävla unga, mellan 15 och 20. Vi var ju barn. Jag hade aldrig någon idé eller önskan om att någon skulle gilla oss. Första gången jag erfor det var i en recension i ett fanzine. Jag var så osäker på mig själv, så kritisk mot mig själv, men jag kunde inte visa för omgivningen att jag blev glad. Jag låste in mig på en toalett och tittade mig i spegeln och kände mig ganska nöjd. Jag är född 1961 och präglad av jantelagen, så det var inte helt enkelt att ta till sig att någon kunde tycka om det jag gjorde. Det var sjukt dubbelt.
För plötsligt var Brända Barn ett av landets mest hyllade band. I den tidens svenska musikbibel Schlager hamnade de på omslaget och överst på listan över årets bästa skivor.
– Man skulle nog behövt ett antal terapeuter för att reda ut det där. Men på den tiden fanns det inga terapeuter till rockband. Tyvärr. Så när jag började grubbla över att få det där som jag hade drömt om, visste jag inte hur jag skulle hantera det. Nu var vi inte längre bara ett punkband, utan hade en mycket större publik… Ja… Jag var inte riktigt redo och mogen att hantera det. Jag började tycka att allt vi gjort var skitdåligt, jag skämdes över det. Och samtidigt kände jag ju ett oerhört dåligt samvete gentemot mina bandkamrater.
I takt med hypen växte Broddes tveksamhet.
– Även efter så här många år är det svårt att riktigt fatta. Men när vi kom till att sälja ut en massa ställen i Stockholm, att skriva autografer… Jag var inte förberedd på det. Jag kunde inte hantera det. Jag önskar att jag hade varit det, och utnyttjat situationen för personliga fördelar, men jag drivs inte av framgång, jag drivs av känslor.
Strax efter att TT rapporterat om att Brända Barn flyttar till Stockholm för att fortsätta sin utveckling – för en sådan nationell anelägenhet var bandet – kom istället splittringen i februari 1984. Hur reagerade de andra på Broddes beslut att inte fortsätta?
– Jag var lite tafatt, faktiskt. Jag har väl inte alltid varit jättebra på att förmedla dåliga nyheter, och när jag var 20 var jag skitdålig på det. Jag tror att det egentligen slutade med att det var de som sa att, ”men Brodde, ska vi lägga ned det här eller”?
Hur kom du tillbaka från det?
– Efter att jag hade känt den där pressen, att jag svek bandet och så, så hittade jag väl ett sätt att återhämta mig. När man kom upp ur den där depressionen fick man väl någon energi, att livet var bra, och det var då vi drog igång The Bunch istället. Men det var ju helt galet när man tittar på det nu. Att ha ett band som har skaffat sig ett visst rykte, som har nått en position. Och så lägger man ned det och… Det är så jävla korkat!
Men du och bandet lyckades uppehålla en bra relation trots att du brände skeppen?
– Min bror Henrik och jag har ju alltid haft en bra relation, och Peter Byström – som har slutat nu -har jag alltid haft en bra relation till. Med Svensk har det väl mer varit så att han svarar när man ringer, ungefär, och även Jan Strandqvist som spelade synth förr. Med tanke på hur struligt det var, och att bandet var på väg att leva sin dröm, så tycker jag att de var väldigt förstående för mina nycker.
Några bejublade återföreningstillfällen senare har alltså Brodde och Brända Barn landat i en mer omfattande återkomst, med en avsevärt stabilare psykisk hälsa som förutsättning och grund. och idag har Brodde lättare att ta till sig av publikens uppskattning.
– En del, iallafall. Jag tänker att de måste vara helt dumma i huvudet, hehe. Men Lena Philipsson säljer ju ut kvällar i rad, trots att det verkligen är värdelöst, och vi lever i en tid när alla vill vara med i melodifestivalen. Jag tänker att det ändå är skönt att det finns några stycken som gillar basic rockenroll, med någon slags finess och hjärna.
Senast var det nostalgiker-turen, och de nostalgiska gamla fansen kommer att dyka upp på Brända Barns spelningar igen. Men den här gången har de annat och nytt material att spela, och ställs inför samma dilemma som alla återförenade band, att ge folk deras nostalgiska upplevelse eller försöka förmedla något nytt.
– Folk får väl helt enkelt lyssna in sig på nya plattan. Äh, det får bli en balansgång, för man får ha respekt för människor och spela gammalt också. Det blir något klassisk, och jag vill inte bete mig omöjligt och spela för mig själv istället för för publiken. Jag har redan gjort en spellista, två nya och en gammal. Så får folk väl lida igenom de nya. Men de kommer att gilla det nya, för att de ser att vi gillar det, och vi kommer att rocka lita hårt som alltid.
Den intensiva utlevelsen i Broddes scenutspel är lika maniskt som det alltid varit.
– Sådant finns det ingen tanke om, jag bara blir sådan när jag går upp på scenen. Många av mina vänner genom åren har varit oroliga för det. ”Brodde, du som är så tillbakadragen, och så blir du så där när du går upp på scen.” Hm. Ja, det finns säkert något i min barndom man kan gräva i, hehehe. Jag älskade ju de där extroverta rockgudarna. Bon Scott. Jag älskade Aerosmith innan det blev för förpackat, du vet. Pistols. Joy Division, som jag såg i London 1979. Folk som bara går upp och röjer.
Nu är Brända Barn bokade för spelningar bland annat i Stockholm, i Sundsvall och på Liseberg.
– Jag tycker att det vore fantastiskt om det kom några som var under 30, med tanke på att vårt uttryck ändå är från förr. Först gör vi några spelningar och sedan kanske en helhjärtad turné. Sedan kanske… en skiva till? Det finns bra människor att jobba med, och resten av bandet tycker att det här är jättekul. Man kan väl hålla på tills man är 75?
Nu på torsdag den 26 maj spelar Brända Barn på Debaser Strand i Stockholm, och dagen därpå i Avesta. På lördagen den 28 maj möter bandet sin gamla hemmapublik i Sundsvall, och den 1 juli spelar Brända Barn på Liseberg i Göteborg. Brända Barns andra album Över bron finns ute nu.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden