PIAS/Border

BETYG 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden maj 2012)

När självaste Johnny Marr 2008 blev medlem i det här hopplösa gitarrindie-bandet var det som om Zlatan plötsligt fick för sig att hoppa in i Hammarby. Inte konstigt att den unga trion stelnade av nervositet och fortsatte vara lika kassa även med den förstärkningen. 

Men på något sätt blev det ändå bra, för när Marr är borta igen hittar den ursprungliga brödratrion plötsligt rätt till slut. Punkiga utbrott som Chi-Town är riktigt bra, och I både attack och melodismartness påminner de om hur Manic Street Preachers kunde låta i yngre och vassare stunder. De drag av storslagen självgodhet som de delar med samma band blir lite störande i längden, men här finns fler koncentrerade och engagerande låtar än The Cribs fått ihop sammanlagt under sin karriär tidigare.

Legal/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2015)

Det mest märkvärdiga med The Crunch debut var den varierade samling brittiska punkveteraner som Sulo Karlsson hade lyckats samla ihop. Där fanns en basist med meriter från Sham 69, en gammal Cockney Rejects-gitarrist och en trummis från självaste The Clash. 

Det mest märkvärdiga med uppföljaren är att bandet – nu förstärkta med Idde Schultz – lyckas matcha sin rutin med ett rejält engagemang. De dryga halvtimme av klassisk snabb sleazerock de bjuder är vass och melodistark. Med undantag av ett platt reggaeförsök i Neon Madonna besitter The Crunch arrogans, energi och låtstyrka som är vida överlägsen de flesta dagsaktuella upplagor av rock’n’roll-veteranband som New York Dolls.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Legal/Border
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, 10 november 2013)

När det enda som återstår för forna medlemmar ur några av de viktigaste tidiga punkbanden – Sham 69, Cockney Rejects, till och med självaste The Clash – är att spela efterapningar och travestier på sina gamla storverk bakom en svensk sångare kan det vid första anblicken kännas lite sorgligt. Och vid andra anblicken, och vid tredje. 

Men lyckas man komma förbi den känslan kommer man också att inse hur säkra Sulo och hans bekanta är på sin sak, hur stabil deras ändå är och hur kul de har när de än en gång får chansen att leva ut sina 35 år gamla och numera medelåldersupproriska rock’n’roll-drömmar. Idde Schultz-duetten A Little Bit of Grace är i särklass vassast, men när låtmaterialet är som bäst finns här låtar, till exempel Yesterday’s Boys and Girls, som skulle platsat på säg The London Cowboys andra album, eller åtminstone deras tredje. För folk i den här genren är det en komplimang.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Geffen/Universal
BETYG: 5/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, oktober 2008)

1992 hade Robert Smith (då 33 år fyllda) klarat av sina hundår och unnade sig att trappa ner och bara jobba deltid. Sedan dess har The Cure släppt ny skiva vart fjärde år, vilket i och för sig är på gränsen till hyperaktivt jämfört med till exempel Axl, för att ta ett namn på måfå. Men den nyfikna och otåliga publiken hittar nya favoriter under så lång pauser, och The Cure sitter vackert kvar med samma gamla övervintrade gothfans anno dazumal som alltid.

Det har förstås sina fördelar, som att den dumlojala fanskaran sväljer till och med genomklappningar som bandets förra självbetitlade album. Men å andra sidan blir det pärlor-för-svin-effekter när Robert Smith bara når samma gamla konservativa fans med ett mer än utmärkt album som 4:13 Dream.

The Perfect Boy, ett av fyra spår som redan släppts på singel, bevisar tesen genom att inte toppa singellistan, vilket den i egenskap av briljant pophit a la The Head on the Door-eran borde ha gjort. Den är långtifrån skivans enda hit-aspirant, och den är inte heller den enda låt här som blickar bakåt i The Cures diskografi. Tvärtom. 4:13 Dream är stabilt förankrad i bandets historia, och att Sleep When I’m Dead är ett överblivet spår just från 23 år gamla The Head on the Door går till exempel inte att ta miste på. The Only One är en munter popsingel som hade kunnat komma från samma ställe, medan Switch med sitt storslagna oväsen har ett alternativt hem på The Top-albumet och The Hungry Ghost hade platsat på Bloodflowers.

Därmed inte sagt att 4:13 Dream är ett retroalbum, snarare är den ett klassiskt och tidlöst kvalitetsalbum. Den som till exempel letar moderniteter hittar dem i detaljerna, som i den nästan parodiska Freakshows försök att para ihop struttiga digitala dansrytmer med 70-talsflashig sologitarr, men när parodin är underhållande, när även ballader som romantiska (!) Sirensong är smarta och lättrallade, och när till och med transportsträckor som This. Here and Now. With You övertygar finns det inga anledningar att komma med invändningar.

Mot alla odds har The Cure med andra ord gjort ett bra album. Ett väldigt bra album till och med. Nu återstår bara för Robert Smith att få fler än de redan frälsta att bry sig om det.

Skivrecension

K/Border
BETYG: 2/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden 2010)

De kretsar som skulle argumentera för att The Bundles kvalar in i kategorin ”supergrupp” är oerhört snäva. Men visst finns det människor som drar efter andan över ett band där Kimya Dawson från Moldy Peaches delar jämlikt på sånginsatserna med serietecknaren och singersongwriterpunkaren Jeffrey Lewis. Dock är det den förstnämnda som dominerar hur det låter, och det betyder att The Bundles till alltför stor del frossar i den där olidliga naivistiskt kiss-och-bajs-vulgära pubertetspopen som är Dawsons signum.

Skivrecension

Av Patrik Forshage

Skriv din text här …

Yep Roc/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2005)

Summer Sun. Världens bästa poplåt. Världens bästa refräng. Chris Stamey släppte den på singel 1978, mitt emellan och uppenbart inspirerad av samarbeten med Big Stars Chris Bell och Alex Chilton. Vi är många som innerligt har älskat Summer Sun ända sedan dess. Per Gessle har siktat mot den under hela sin popkarriär, men aldrig kommit i närheten. Yo La Tengo kallade sitt senaste album för Summer Sun, som en slags tribut. Trots höjdpunkter i en gropig karriär – dB’s första två skivor, samarbeten med Matthew Sweet och förra årets 14 Shades of Green – har Chris Stamey aldrig överträffat Summer Sun.

När Chris Stamey i ilska över det amerikanska valresultatet smäller ihop en spontan skiva återvänder han till Summer Sun, och bjuder in beundrarna i Yo La Tengo att kompa honom. New York-trion slarvar inte bort ett sånt tillfälle och fixar en cover trogen originalet. Slå inte ner på det – det går inte att förbättra det redan perfekta. Det hade förstås räckt med Summer Sun, men Chris Stameys ilska över sin krigshetsande president tog sig uttryck i ett antal ytterligare ilskna förstatagningar. Med en gästlista som också rymmer gamla parhästen Mitch Easter, Whiskeytowns Caitlin Cary och en bluegrasskvartett behandlar han Televisions Venus med ömsint och inspirerad respekt. Egna The Plainest Thing är fin, och en cover av Eddie Harris och Les McCanns Vietnam-protest (Let’s Make It Real) Compared to What, avskalad från all funk, är lika aktuell som snygg. Men trots kvaliteterna bleknar allt intill Summer Sun. Det är den låten som är orsaken att lyssna om och om igen på A Question of Temperature.

Skivrecension

Second Motion/Border
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden juli 2009.)

Helt otippat existerar faktiskt The Church fortfarande, så här 30 år och minst en Sverige-exil senare. Och lika otippat är deras vidareutveckling av sin musik faktiskt både bättre och mer angelägen än förr. Deras storslagna och ödesmättade 80-talsindie har en psykedelisk touch som för dem närmare Echo & The Bunnymen än landsmän som The Triffids, och samspelet mellan sångaren Steve Kilbey och gitarristen Marty Wilson-Piper är stundtals förstummande. Men hur fint det än är – i On Angel Street är det verkligen vackert – så lär inte dagens The Church fånga särskilt många nya lyssnare. Vi veteraner njuter desto mer.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Columbia/Sony
BETYG: 4/6

(Ursprungligen publicerad i Patrik Forshage, 15 mars 2012)

”Can’t no preacher man save my soul”, avslutas det aggressivt countrybluesiga titelspåret på John Paul White och Joy Williams debutalbum. Men det är ett villospår, för det inbördeskrig som de utkämpar i sina grammy-belönade singersongwriterduetter är annars väldigt lågmält. Trots en och annan paraderande virveltrumma och lite mörk rök i texternas relationsdramer kännetecknas deras akustiska folkballader snarare av luftig skönhet och vilsam harmoni. Allra finast är det när det välsjungande paret röster lägger sina stämmor mot varandra, som i countryballaden Forget Me Not. Det är med sådana medel man skapar bestående fred.

Skivrecension
Av Patrik Forshage

Columbia/Sony
BETYG: 3/6

(Ursprungligen publicerad i Patrik Forshage, 29 augusti 2013)

Hur skulle man kunna klandra The Civil Wars för att de inte tar några risker? Två grammies för den anspråkslösa debuten förra året kom som från ingenstans, och frestelsen att försöka upprepa den bedriften blir för stor för duon. Det betyder strömlinjeformad countrypop lagom rootsy och samtidigt lagom radioanpassad för det stora flertalet, och det betyder alltför profillös musik trots parets oantastliga röster och hantverk. När de någonstans följer sin uppenbara förebild Robert Plant – framför allt för hans duettalbum med Alison Krauss – ända tillbaka till Led Zeppelin blir det än värre US-radio av det hela.

Skivrecension
Av Patrik Forshage